Människa och kristen

01 juli 2011

Det är ljuvligt sommarvarmt vid Västerdalälvens lummiga strandbrink och det kyliga vattnet dämpar den övervarma kroppen. Återhämtning, tystnad och utrymme för reflektion ett stycke längre. I en dröm för några dagar sedan återuppväcktes minnet av en bok av Gustav Wingren om kyrkofadern Ireneus som jag läste på 1980-talet. Titeln var Människa och Kristen. Jag minns inte mycket av argumentationen annat än att det handlade om varför man måste sätta Människan först i det ordparet. Så mycket förstod jag att Ireneus förde en kamp mot samtidens uppfattning på samma sätt som Gustav Wingren gjorde med många ur sin samtid.  Jag minns att jag inspirerades av boken och upplevde ordningen självklar.

Kanske är det debatten om kristen humanism eller ateistisk och agnostisk humanism som fått mig att återvända till ordparet, möjligen för att problematisera det som för en del är självklart.

Ytligt sett finns det en sorts logisk rimlighet i att om människan sätts som högsta norm, förminskas behovet av en gud in till ett uteslutande av en gud eller fientlighet mot Gud som konkurrent. En konsekvens av att sätta människan som högsta norm är att hon utifrån ett religiöst perspektiv förvandlas till gud eller med Paul Tillichs definition av Gud som The Ultimate Concern – Den yttersta angelägenheten.

Den kristna traditionen har haft en benägenhet att sätta kristendomen som övertygelse och lära, som något människan har att böja sig under, eller inordna sig i, för att få del av välsignelser och evigt liv, detta utifrån tron att kristendomen och dess prästerskap representerar Gud. Men religiösa hierarkier, läror och ordningar är människors verktyg och språk för att nå kontakt. På sin höjd är kyrkan en viktig skola med mentorer. Det är människan som representerar Gud, oavsett om hon är ond eller god, troende genom Kristus, genom andra traditioner, är agnostiker eller ateist. Att sätta människan först i relation till alla ismer, religioner och traditioner – är att respektera hennes representation av Gud. Det är bara i ”den andra” vi kan se Guds ansikte och förnimma Gud inom oss. Den gudsbild jag projicerar på mitt eget jag kommer att höja mig själv över andra i en andlig hierarki. Den gudsbild jag projicerar på människan eller människorna framför mig, inordnar mig på kärlekens grund i något mycket mycket större. Gud blev människa. Dokumentet Kairos Palestina – Sanningens ögonblick, uttrycker detta mitt i världens svåraste konflikt.

Sten Högberg

Annonser

Röst inifrån Syntagma square 1 juli

01 juli 2011

Jag fick ett mej idag, från en god grekisk vän från åren i World Student Christian Federation, idag docent i litteratur och lärare i Aten. Det kom idag efter de senaste dagarnas kravaller:

Dear Anders,

thank you for your message and your concern. This is a tough and critical time we are going through, but perhaps also a time of peoples´ awakening too. I don^t know how much you have seen in your news, but these two last days – particularly yesterday – the ones who (believe they) rule here showed their nastier face. The police did everything in their power to destroy the protests of thousands in Syntagma square in front of the Parlíament, as the citizens´reaction is culminating: I was there too, and felt proud to see with my very eyes the way people reacted (huge crowds of people remained gathered for hours and hours in the streets surrounding the square, calmly and peacefully, trying to move back there, with the police doing everything in their power to block our way. The ´Mid-term´plan of austerity measures was voted in the end, but there is a growing feeling that those puppets who are in power will not last very long (the big question is, who will/can eplace them).

I will get back to you soon, with more news. Thanks for being around, we are in need of the feeling that there are people in Europe who can listen. If you want to learn more about the Protest Movement in Syntagma square, you can visit the site real-democracy.gr. There is a version in English.)

 Warmest greetings,

Susanna

Anders Wesslund