Tomten och Jesusbarnet – om absurditeter och paradoxer

05 december 2011

I morse läste jag en artikel på New York Post om en grundskolelärare som i lektion med barn i andra klass om Nordpolen lärde ut att tomten inte finns. Några föräldrar hade då upprörts av detta. Om deras barns storebror hade berättat samma – menade de, så hade han blivit straffad. Nu var det alltså skolan som avslöjade föräldrarnas lurendrejeri. Det verkar inte ha varit att barnet fick reda på sanningen som var problemet – jag antar att de inte hoppas att barnet har samma världsbild i vuxenlivet – men att riten för detta inte gick rätt till. Det korrekta hade varit att ett syskon avslöjar det och därmed tar på sig straffet för att avslöja något sådant, som en syndabock för den kultur i vilken lögnen på samma gång måste och inte får avslöjas.

Nåväl. Jag skriver uppsats för tillfället och mina tankar gick snabbt till en tanke om paradoxer, motsägelser och absurditeter som hittas hos 1900-talsteologen Paul Tillich som också den är relevant när det lackar mot jul. Tillich, inspirerad av Søren Kierkegaard, påpekar den paradoxala karaktären i att Gud blir människa, att evigheten bryter in i tiden, att något fullständigt konkret på samma gång kan vara fullständigt absolut. Inkarnationen är en paradox. Samtidigt motsätter sig Tillich att det skulle vara en motsägelse, att tron skulle innebära att acceptera en absurditet, ett logiskt nonsens. Istället är det så, menar han, att det som är riktigt stort, grunden till vår mening och till vårt vara och livets djupdimensioner måste uttryckas motsägelsefullt under existensen. Det betyder inte att de är motsägelsefulla, tvärtom är de högst verkliga men så skilda från våra villkor att vårt språk nödvändigtvis låter motsägelsefullt när det försöker uttrycka det. Paradoxen är alltså den verklighet som motsägelserna pekar mot.

Jag funderar lite på om tomten är en absurditet, ett logiskt nonsens. Nja, kanske är det så om man nu skulle finkamma Nordpolen (förutsatt att det är där tomten nödvändigtvis bor), inte hitta tomteverkstaden och därmed behöva välja mellan att ge fröken och storebror rätt eller att ge sig in på att skriva metafysiska utläggningar för att lösa problemet. En paradox kan det däremot aldrig vara frågan om. Tomten gör mig veterligen inte anspråk på att vara absolut, evig eller Gud. Det finns kanske ett tomte-drag i barnatrons gudsbild också men kanske finns det en gudomlig verklighet som undflyr karaktären av jultomte. Vårt, med Tillichs ord, ytterst angelägna, vårt varas och vår menings grund, kanske är något vi måste fortsätta tala om oavsett vad fröken och storebror säger, inte som ett logiskt nonsens men som något absolut verkligt hur motsägelsefullt det än verkar.

Fridens /Marta Gustavsson


Människa och kristen

01 juli 2011

Det är ljuvligt sommarvarmt vid Västerdalälvens lummiga strandbrink och det kyliga vattnet dämpar den övervarma kroppen. Återhämtning, tystnad och utrymme för reflektion ett stycke längre. I en dröm för några dagar sedan återuppväcktes minnet av en bok av Gustav Wingren om kyrkofadern Ireneus som jag läste på 1980-talet. Titeln var Människa och Kristen. Jag minns inte mycket av argumentationen annat än att det handlade om varför man måste sätta Människan först i det ordparet. Så mycket förstod jag att Ireneus förde en kamp mot samtidens uppfattning på samma sätt som Gustav Wingren gjorde med många ur sin samtid.  Jag minns att jag inspirerades av boken och upplevde ordningen självklar.

Kanske är det debatten om kristen humanism eller ateistisk och agnostisk humanism som fått mig att återvända till ordparet, möjligen för att problematisera det som för en del är självklart.

Ytligt sett finns det en sorts logisk rimlighet i att om människan sätts som högsta norm, förminskas behovet av en gud in till ett uteslutande av en gud eller fientlighet mot Gud som konkurrent. En konsekvens av att sätta människan som högsta norm är att hon utifrån ett religiöst perspektiv förvandlas till gud eller med Paul Tillichs definition av Gud som The Ultimate Concern – Den yttersta angelägenheten.

Den kristna traditionen har haft en benägenhet att sätta kristendomen som övertygelse och lära, som något människan har att böja sig under, eller inordna sig i, för att få del av välsignelser och evigt liv, detta utifrån tron att kristendomen och dess prästerskap representerar Gud. Men religiösa hierarkier, läror och ordningar är människors verktyg och språk för att nå kontakt. På sin höjd är kyrkan en viktig skola med mentorer. Det är människan som representerar Gud, oavsett om hon är ond eller god, troende genom Kristus, genom andra traditioner, är agnostiker eller ateist. Att sätta människan först i relation till alla ismer, religioner och traditioner – är att respektera hennes representation av Gud. Det är bara i ”den andra” vi kan se Guds ansikte och förnimma Gud inom oss. Den gudsbild jag projicerar på mitt eget jag kommer att höja mig själv över andra i en andlig hierarki. Den gudsbild jag projicerar på människan eller människorna framför mig, inordnar mig på kärlekens grund i något mycket mycket större. Gud blev människa. Dokumentet Kairos Palestina – Sanningens ögonblick, uttrycker detta mitt i världens svåraste konflikt.

Sten Högberg