Människa och kristen

01 juli 2011

Det är ljuvligt sommarvarmt vid Västerdalälvens lummiga strandbrink och det kyliga vattnet dämpar den övervarma kroppen. Återhämtning, tystnad och utrymme för reflektion ett stycke längre. I en dröm för några dagar sedan återuppväcktes minnet av en bok av Gustav Wingren om kyrkofadern Ireneus som jag läste på 1980-talet. Titeln var Människa och Kristen. Jag minns inte mycket av argumentationen annat än att det handlade om varför man måste sätta Människan först i det ordparet. Så mycket förstod jag att Ireneus förde en kamp mot samtidens uppfattning på samma sätt som Gustav Wingren gjorde med många ur sin samtid.  Jag minns att jag inspirerades av boken och upplevde ordningen självklar.

Kanske är det debatten om kristen humanism eller ateistisk och agnostisk humanism som fått mig att återvända till ordparet, möjligen för att problematisera det som för en del är självklart.

Ytligt sett finns det en sorts logisk rimlighet i att om människan sätts som högsta norm, förminskas behovet av en gud in till ett uteslutande av en gud eller fientlighet mot Gud som konkurrent. En konsekvens av att sätta människan som högsta norm är att hon utifrån ett religiöst perspektiv förvandlas till gud eller med Paul Tillichs definition av Gud som The Ultimate Concern – Den yttersta angelägenheten.

Den kristna traditionen har haft en benägenhet att sätta kristendomen som övertygelse och lära, som något människan har att böja sig under, eller inordna sig i, för att få del av välsignelser och evigt liv, detta utifrån tron att kristendomen och dess prästerskap representerar Gud. Men religiösa hierarkier, läror och ordningar är människors verktyg och språk för att nå kontakt. På sin höjd är kyrkan en viktig skola med mentorer. Det är människan som representerar Gud, oavsett om hon är ond eller god, troende genom Kristus, genom andra traditioner, är agnostiker eller ateist. Att sätta människan först i relation till alla ismer, religioner och traditioner – är att respektera hennes representation av Gud. Det är bara i ”den andra” vi kan se Guds ansikte och förnimma Gud inom oss. Den gudsbild jag projicerar på mitt eget jag kommer att höja mig själv över andra i en andlig hierarki. Den gudsbild jag projicerar på människan eller människorna framför mig, inordnar mig på kärlekens grund i något mycket mycket större. Gud blev människa. Dokumentet Kairos Palestina – Sanningens ögonblick, uttrycker detta mitt i världens svåraste konflikt.

Sten Högberg