Min tur

27 augusti 2016

Mitt 14-åriga barnbarn besökte i somras ett vattenlekland. Hon kom hem mycket upprörd. Om man köpte för dyra pengar en VIP-kudde gick man före alla köer. Inte bara att dom gick före sa hon, vi andra fick vänta mycket längre. Jag såg på hennes blossande röda kinder en framtida politiker.

Några veckor senare stod jag i kö framför universitetets IT-disk. Minst 20 studenter före mig med samma lösenordsproblem som jag. Efter en stroke går jag stappligt med en käpp och får ett balansproblem om jag står länge. Siste man i kön vände sig om och lät mig gå före, utan att jag bad om det. Sedan gick han till alla i kön framför och frågade om man kunde släppa fram mig. Det kändes som en kärleksgåva.

För många år sedan var jag i Habana, det var just efter Sovjets fall, ekonomin var i kaos och varubristen gjorde att alla butiker var överfulla. Jag skulle köpa något och steg in i en butik. Knökfullt, men ingen kö. En kvinna trängde sig fram till mig och sa ultima. Det betydde att hon var den som kommit in sist före mig. När nästa kund kom in var det min tur att säga ultimo. Alla därinne var en ultimo/a som snart skulle vara först. Här var ingen VIP, alla var lika.

 

Erik Lundgren


Skatter på jorden

10 augusti 2016

Det var vinklingen.

P1 Morgon (160410) tog i efterdyningarna av Uppdrags gransknings program, om de rikas skattfuskande med hjälp av brevlådeföretaget i Panama, man tog upp ämnet. Här kommer några bloggreflektioner lite i efterhand.

Det var ett reportage om hur skattemoralen har förändrats, ett typiskt ”DN-reportage” där man på ett till intet förpliktigande sätt beskrev de förändringar i synen på skatteplanering som skett sedan Björn Borg flyttade till Monaco med sina pengar på 1970-talet. Någon kunnig intervjuades; nu var det mer legitimt i allmänmedvetandet, fastslogs det. Bland dem i den medelklass som lyssnar på P1 Morgon eller vem? kan man undra. Ett till synes objektivt betraktande av ett fenomen, helt utan patos.

Här fanns möjligheten att gå på djupet, reflektera kring varför vi alls har skatter, vad de innebär i ett samhälle och vilken syn som lyfts fram av olika politiska företrädare och som indirekt förmedlas hos dem som inte betalar skatt. Men icke, redaktionen var nog allt för fjärmad från dem som inte så ofta räknas som deras lyssnare, allt för nära den centrala frågan i det hela – vill jag också helst undvika att betala skatt och har jag gjort det när jag haft möjlighet?

När Alliansregeringen tillträdde 2006 började det med att två moderata statsråd avgick. De hade använt svart hemhjälp och låtit bli att betala TV-licens. De t o m argumenterade för det i början; skatt var något negativt. Det var många fler i denna krets av statsråd och ledande tjänstemän som delade denna syn men blev kvar. Under två mandatperioder fördes en tydlig politik där skatteuttaget minskade med ca 140 miljarder per år; om det kan man tycka olika men två saker står klart: det signalerades att skatter generellt är tyngande, något negativt, 2/ genom dessa gigantiska minskningar skedde historiskt sett den största omfördelningen av resurser från mindre bemedlade till mer välbeställda vi sett i Sveriges moderna historia.

Bland ledande (S)-politiker har det visat sig att rågången mellan att betala skatt och att tjäna pengar genom vinstuttag i egna företag i välfärdssektorn inte alls längre hölls. Den verkade inte ens finnas.  Så ok, P1 Morgon fångade väl upp något; en tid präglad av individualism och medelklassens förbättrade situation har gjort synen på skatter negativ även bland arbetarrörelsens toppar. Mer åt mig själv och mina närmsta har blivit legio.

Skatter omnämns redan i biblisk tid. Kejsare tog ut skatter, pålagor på plågade folk, av sina undersåtar som saknade makt eller inflytande över dessa medels användande. Så har det varit ända fram till de moderna västerländska demokratierna formades, där först liberala och sedan socialistiska idéer och kamp gett medborgare visst inflytande. Hos kejsaren och fursten var skatt alltid en stöld av det lilla man hade och ett sätt att utöva förtryck och behålla makt. I o m nationalstaternas utveckling och den politiska demokratins framväxt skapades möjlighet för de fördömda, fattiga och maktlösa att få inflytande. Ju mer jämlikt det enskilda landet utvecklats, desto mer har skatterna kommit att bli ett medel för att lösa gemensamma uppgifter i nationen, i landsdelen eller kommunen. De har blivit medborgarnas möjlighet till att öva inflytande, skapa välfärd och äntligen att bli fria; att få makt över sina egna och våra gemensamma liv. Skatt som något positivt.

Tidigt 1800-tal var de liberala idéerna radikala och till stöd för denna utveckling. De har dock därefter backat och aldrig riktigt velat ta i frågan om privat och gemensamt, om ägandet. Frågan om skatten utgör en inneboende motsättning i liberalismen, där ägandet, inte bara av egendom utan även av eget kapital alltid dragit längsta strået. Så när skattefrågan ställs på sin spets; avstå för att andra jämlikar skall kunna få det likvärdigt? – nej, då har man skyddat också de riktigt rika och sina egna kapitaliserade besparingar.

”Samla inte skatter på jorden där mott och mal förstör dem, samla dem alltmer i himlen”.  Orden tillskrivs Jesus,  ja därmed Gud själv för bekännande kristna. Att kyrkan historisk gärna förandligat dessa texter har nog haft med dess egen, dess prästers och senare medelklassförsamlingars egen ställning att göra. Ur en kristen humanistisk position kan texterna tolkas mer immanent för att samtidigt kunna behålla sin transcendenta laddning; ”i himlen” visar på sinnelaget hos den som funnit ordens och trons hemlighet, och ”samla dem inte på jorden” må då tolkas som politiskt program. Som budskap i panamadebatten är de övertydliga. Samla inte för egen del, tjäna andra, dela på resurserna.

Betala skatt, skulle man också kunna säga.

”Ge kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör” är ett annat Jesus-ord. Medveten om kejsarens pålagor gled han ur de frommas grepp, de som använde sig av dubbelmoral. Utmaningen måste läsas i den kontext av att skatt då var något negativt; här skapas en tydlig spänning mellan den förtryckande härskaren och den universella moralen; det gemensamma förenat i ”Gud”. Förutom dessa texter med explicita uttalanden kring skatter är hela bibelhistorien en mäktig utvecklingsprocess av tanken från patriarkala maktordningar till drömmen om egendomsgemenskapen, den radikala jämlikheten inför varandra och Livets ande själv.

Så varför betalar vi skatt i ett samhälle, i nationer som betraktar sig som demokratiska? Ja, den frågan hade P1 Morgon-redaktionen gärna kunnat reflektera över. Då hade dess reportage kunnat återföra lyssnaren till skatterna och deras moraliska laddning. Nu kom istället programledarens ord, hans ”freudian slip” att göra det övertydligt. När en av vänsterdebattörerna i programmets panel om just Panamafrågan och skatterna tog upp hur de rika systematiskt undviker att betala skatt om de kan; så föll orden. ”Ja, nu är inte de rika här och kan försvara sig”.

Med dessa ord blev tydligt att det inte ens i Public Services veckomagasin i radion idag är möjligt att ifrågasätta rådande ordning. Så fast i den nyliberala tankeordningen är vi att ankaret för detta program, visade tydligt på vilken redd och i vilken kurs denna ankring är gjord. Så moraliskt ur kurs är vi att vi inte längre kan orientera oss bortom denna horisont.

Så blev vinklingen i P1 Morgon det den blev.

 

Anders Wesslund

 

 

 

 


Radikaliserad tro och Ingmarsspelen i Nås

24 juli 2016

 

Jag deltog de fem första dagarna i juli som statist i Ingmarsspelen, ett bygdespel i Nås skrivet av Rune Lindström utifrån Selma Lagerlöfs första del av verket Jerusalem. Handlingen tolkar vad som hände i Nåsbygden under ”historiens minsta väckelse” som någon har uttryckt saken. Berättelsen handlar om en liten kristen sekt med band till en motsvarande sekt i Chicago i USA som växer fram under 1890-talet och utmynnar i en emigration från båda platserna till Jerusalem – för att vara på plats på Oljeberget när Jesus skulle komma tillbaka.

Dramatiken kretsar till konflikten i byn när rika bönder säljer sina gårdar och lämnar sin släkt för att uppgå i något större mer universellt i sektmedlemmarnas tycke. Omgivningen är oförstående för att man kan tänka sig att lämna släkt och jord för något helt okänt. Som åskådare är förståelsen riktad till dem som stannar och antipatin till dem som reser till Jerusalem.

Vår regissör Martin Lindström försöker påminna oss om att det handlar om oss nu och det ger mig anledning att fundera över frågan. Vad handlar det egentligen om? Är det berättelsen om processen i den klassresa som oupphörligt pågått sedan 1800-talet inspirerad av Upplysningstiden vindar. Om att lämna bondelivet, för industriarbetet eller storstadens möjligheter. Drömmen om att bli fri från ett kollektivt ok som i praktiken blev ett nytt kollektivt ok och fortsatta drömmar om individuell frihet.

Det som håller Ingemar Ingmarsson på plats när hans käresta Gertrud sugs in i väckelsen är en kristendom som gränsar till förfädersdyrkan och det himmelrike som förfäderna varit med om att bygga och som han är kallad att bygga vidare på. Det som driver Gertrud in i den nya kristna sekten är drömmen om närhet till källan för den livsstil hon fostrats till av sin far skolläraren som var bärare av den nyevangeliska väckelsens individualistiska kristendom som kretsade kring kraven på rättfärdighet och syndfrihet. Jag tror att de flesta frikyrkliga väckelser från 1800 och framåt är en del av upplysningstidens strävan mot individualism och är trots sina relativt starka kollektiva mönster, drivbänkar för en religiös individualism som vi ser effekterna av idag när nya generationer tolkar vad de lärt på nya sätt.

Idag talar vi mycket om religiös radikalisering som en muslimsk företeelse. Jag skulle vilja säga att det är en företeelse överallt där det sker radikala uppbrott från en tradition som nått vägs ände som framtidsdröm för en ny generation. En väg att radikaliseras är att fullständigt lämna en tradition och övergå till en annan, därför att den gamla traditionen har kollapsat som bärare av trygghet. Kollapsen kan vara ett krig som i Syrien och den nya traditionen kan vara den liberala, demokratiska och sekulära tradition som finns i Sverige. Det nya är inte kristendomen för den har man haft omkring sig och samlevt med i generationer. Men en radikalisering föder ny radikalisering när nästa generation jämför föräldrarnas steg ur det gamla med sina egna föreställningar om det förlorade paradiset.

När unga människor finner sig ha förlorat sitt ursprung och sin identitet på grund av föräldrarnas radikalisering och avståndstagande från det gamla, då kan det leda till avståndstagande från det föräldrarna vill bejaka – att följa lagar och ordningar i det nya landet. De vägar som bjuds är dels att frigöra sig från ordningar och regler både från det gamla och det nya landet, dels att ta tag i de traditioner föräldrarna försökt lämna och aktivt driva på för att återta dem inom ramen för nya lagar, dels att som individ välja att följa de gamla reglerna så som man uppfattar dem eller vägleds av andra förståsigpåare på nätet eller i källarmoskén. Alla vägar ut är individualistiska projekt för att lämna familjens förtryck och därmed en del av upplysningen och drömmen om frihet och sanning.

Processen mot individualisering är ständigt aktiv i hela den västerländska hemisfären och numera tydlig också i Mellanösterns muslimska processer. Detta kan vi inte komma ifrån. Europa och Västerlandet är motorn i den processen. I den teologi jag själv ansluter mig till är det Guds verk med mänskligheten. Vår roll som kristna är arbeta för att dessa processer sker med humana förtecken. Isolering i slutna sammanhang där ett enda tänkesätt odlas och ifrågasättande tystas är ett otyg som förstör vägarna mot den kristna friheten i Kristus där sorg och glädje vandrar tillsammans.

 

Sten Högberg


Sommaruppehåll

05 juli 2016

Vi har kommit in i juli månad, en tid för återhämtning och vila för en del. För andra är det en tid för fortsatt kamp för för överlevnad och att klara en period som kan vara svår. Livet rymmer allt detta, att hitta de mänskliga är att omfatta både sorgen och glädjen, vilan och kampen, ensamheten och att se medmänniskan.

Denna blogg återkommer i augusti.

/red


Hans Forssman – kunskapstörstande psykiater med socialt patos och patienten i centrum

28 juni 2016

Jag gick psykiatrikursen vid läkarutbildningen i Göteborg 1975. Jag valde att göra tjänstgöringen vid universitetskliniken på Sankt Jörgens sjukhus. Detta sjukhus var tidigare Göteborgs hospital med rötter till kloster och heligeandshus ända bakåt till medeltiden i Lödöse, i Göta älvdalen. Professor Hans Forssman ledde psykiatrikursen. Forssman var noga med vetenskapligheten och noggrannheten men sade också till oss kommande läkare att vi måste se patienten och ge ett humanistiskt bemötande.

Hans Forssman var en karismatisk föreläsare och jag gjorde min praktik på hans avdelning på sjukhuset. Tenterade psykiatri för Jan Wålinder muntligt. Jan Wålinder gjorde sedermera en stor insats för psykiatrin och var verksam praktisk bara till för några år sedan. Vid Sankt Jörgens sjukhus kom flera medarbetare att skriva banbrytande arbeten om det vi idag benämner HBTQ. Ett speciellt intresse fanns för utvecklingsstörda och dess psykiska hälsa som sedan utvecklats av Kent Thuresson och medarbetare. Kliniken var även föregångare beträffande demensutredningar och behandling av psykiska symtom vid demens.

Jag behövde ett läkarvikariat innan AT-tjänstgöringen 1977 och vände mej då till Jan Wålinder. Hux flux var jag igång som yngste underläkare på Hans Forssmans vårdavdelning. Jag kom att arbeta sista halvåret med Hans innan hans pensionering. Jag hade märkligt nog mitt rum nära Hans rum i expeditionsbyggnaden. Forssman var en krävande ledare med koleriskt drag. Dög inte journalen kunde han slänga den i golvet. Jag blev kallad gröngöling när jag lagt in någon enligt honom olämplig patient under jourtjänstgöring. Men märkligt nog kom Hans in dagen efter på mitt rum och småpratade , det var hans sätt att be om förlåtelse och jag tyckte om honom.
Hans berättade en del om sin bakgrund men det mesta har jag fått ihop i efterhand. Hans var ogift och son till Axel och Maja Forssman. Fadern var ordförande i Göteborgs Handels och Sjöfartstidning och Torgny Segerstedts närmaste vän, även modern hade en nära relation till Segerstedt. Kampen mot nazismen var central vid Hans Forssmans föräldrahem. Hans kom att efterträda fadern i Handelstidningens styrelse när Axel Forssman gick bort 1943. Hans mor Maja gick bort samma år. Hans kom att arbeta vidare med Handelstidningen parallellt med sitt arbete som läkare och senare psykiatriprofessor. Jag mötte hos Forssman en kunskapstörst nästan utan dess like blandat med socialt patos. Han var en brinnande socialliberal och förvaltade arvet efter Torgny Segerstedt.
Jag träffade Hans Forssman sista gången vid en rättslig prövning av tvångsvård i början av 1990 – talet, jag var då själv överläkare. Hans kramade då om mej och uttryckte att jag varit hans siste underläkare. Forssman hade sviktande hälsa i slutet av livet och gick bort vid 82 års ålder 1994.
Nu är jag precis själv pensionerad och ser tillbaka på mitt  arbetsliv. Jag är tillfreds med att ha arbetat med psykiatri och kunnat förena naturvetenskap och humaniora, kanske också gjort en i viss mån banbrytande insats. Mitt bidrag har varit att lyfta fram den äldre människans psykiska hälsa och belysa detta naturvetenskapligt med ett humanistiskt synsätt i botten med socialt patos.
Benny Fhager

Opinionsundersökningar

15 juni 2016

Det har hänt några gånger att jag blivit uppringd av ett opinionsinstitut för att svara ja eller nej i en aktuell politisk fråga, eller för att ange vilket parti jag skulle rösta på om det vore val idag. Numera vägrar jag svara då opinionsundersökningar inger mig djup olust av flera skäl.

Att rösta i ett val föregås ju av en valrörelse med debatter, valmanifest och andra demokratins påverkansinstrument. Att överrumplas i sin vardag om partival exkluderar inte det en av demokratins viktigaste metoder, den fria och öppna debatten? Opinionsföretagens eller beställarnas sätt att formulera frågorna kring en aktuell politisk kontrovers innebär inte det en metod att manipulera utfallet i den riktning initiativtagaren själv önskar? Jag är inte säker på om inte frågeställningarna i sig är en påtryckning i en viss riktning, som gynnar en parts intressen.

När väl resultaten föreligger blir de föremål för oändliga analyser på ledarsidor och kolumner. Det som stör mig mest är när en viss undersökning jämförts med andra undersökningar och skillnaderna är så små att de ligger inom felmarginalen. Det tolkas i kommentarerna som att opinionsläget är stabilt. Det är OK förutsatt att undersökningarna är identiska, men när även mycket små förändringar inom felmarginalen tolkas som en tydlig trend i opinionen, då är jag avhängd. Det kan ju både vara sant eller ett önsketänkande.

Jag oroas av den tyngd opinionsundersökningar har i den öppna politiska debatten och föredrar motioner som presenteras och debatteras av valda ombud innan omröstning. Visserligen en tråkig metod, men kan förstås av alla, till skillnad från en metod som har vetenskaplig nimbus som kan vara en trojansk häst som lockar de politiska partierna att ängsligt snegla på opinionssiffror i stället för att grunda sin politiska linje på sina värderingar efter en demokratisk process.

 

Erik Lundgren


Frihandel in i märgen

11 juni 2016

NAFTA, CETA och TTIP. Vet ni vad det är?¨
För de flesta av oss är det något vagt abstrakt kring frihandelsavtal, tror jag. Något jobbigt att ta reda på mer om, läsa på om. Så det blir oftast inte av.
Något för politikerna. Näringslivet.

Igår i TV-soffan blev orden till kött, tog sig in i märgen. Vi såg filmen Bordertown på Netflix, en amerikaniserad thrillerliknande version om om konsekvenser av NAFTA i Mexico med bl a Jennifer Lopez. Ok, tillrättalagd men överraskande starkt och tydligt politisk. Amnesty stod bakom. Filmen baseras på hur det åren 1993-2005  officiellt bortfördes, våldtogs och mördades minst 370 mexikanska kvinnor i gränsstaden Juarez. (Inofficiellt nämns i filmen upp till 5000 kvinnor). Hur är det möjligt?

TV-tittaren blir introducerad:
“Följden av frihandelsavtalet NAFTA är att företag från hela världen byggt fabriker i Mexiko längs gränsen mot USA. Billig arbetskraft och tullfrihet gör att företagen billigt kan tillverka varor som sen säljs i USA (och Kanada, min anm). I Juarez finns mer än 1000 såna fabriker, s k maquiladoras. Var tredje sekund tillverkas en TV, var sjunde sekund en dator. Man anställer främst unga kvinnor för att de inte klagar på förhållandena. De flesta fabrikerna är igång 24 timmar om dygnet. Många kvinnor blir överfallna på vägen till eller från jobbet. Företagen skyddar inte sina arbetare. ”

Till detta kapitalistiska utnyttjande kommer systematisk manligt sexuellt våld och mördande sanktionerat av makteliterna. Det ena förutsätter det andra. En journalist försöker gräva och en aldrig så pedagogisk redogörelse kan fånga eller berätta för oss vad NAFTA, (eller CETA eller TTIP) faktisk innebär som denna film. Se den gärna. Sedan filmen gjordes finns mycket dokumenterat. En ingång på nätet kan vara: https://en.m.wikipedia.org/wiki/Female_homicides_in_Ciudad_Juárez

Omvänt, det rika Kanada har under 20 år med NAFTA blivit ett av de mest ojämlika länderna inom OECD. Rädsla för att konfrontera de transnationella företagen, som enligt avtalet har rätt – och använt den lavinartat – att stämma staterna har gjort att t ex gruvindustrin (75% av världens gruvbolag finns på börsen i Toronto) fortsätter exploatera miljökänsliga områden som staten inte vågar skydda. Stora delar av jordbruket har slagits ut, större del av offentlig verksamhet såsom ambulansvård och äldreomsorg har privatiserats. Känns det igen? Det är samma grund NAFTA som i pågående avtalsförhandlingar mellan EU och Kanada om CETA samt EU och USA om TTIP. Samma grund, samma exploatering.

Senaste numret av Ord och Bild (2/2016) har den fyndiga titeln Kreditupplysningstid – om vardagslivets finansialisering. På torr saklig prosa beskrivs globaliseringens verkningar i Sverige. Utan större politiskt motstånd har en övergripande omvandling av den moderna välfärdsstaten från tidigare ”social ingenjörskonst” övergått till ”liberal ingenjörskonst”. ”Denna nya politiska diskurs innebär att enskilda individers ansvar för sin egen välfärd och marknadsliknande politiska lösningar introducerats på en mängd områden sedan slutet av 1980-talet”. Det leder till en kulturell påverkan; vi påverkas på djupet. Omdanas. Vi blir som kapital- och fabriksägarna i Mexiko, som gruvbolagsstyrelserna utan att vilja se sambanden. Vi utnyttjar och utnyttjas.

När kyrkan är som bäst stärks liv, skapas tilltro mellan människor. Hopp. Motstånd. Månadsbladet från Uppsala missionsförsamling kom i brevlådan igår. Där kunde man ta del av språkkafé för nyanlända, möten runt kaffekopp, läroböcker och idrott. Där stod om bokcirkeln kring spännande skönlitteratur, om åren med sommarmusik i Flottsund. Människor av kött och blod passerade revy. I denna församling finns en politisk medvetenhet, en god teologi och reflektion som bakgrund till människors liv och möten i denna frizon och motståndsficka i globaliseringens tid.

 

Anders Wesslund

 

Ps: Hörde jag rätt att kyrkoledaren Eva Brunne kritiserade de vidlyftiga resorna inom församlingar i Svenska kyrkan bl a med argumentet att det ”skadade Svenska kyrkans varumärke”. Jag hoppas inte det eller var det ett uttryck för hur långt denna finansialisering kulturellt trängt in i våra sinnen även i kyrkorna?

 

NAFTA – The North American Free Trade Agreement, CETA – Comprehensive Economic and Trade Agreement, TTIP – Transatlantic Trade and Investment Partnership.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 31 andra följare