Lindome – min förlorade hembygd

Ett par mil söder om Göteborg ligger samhället Lindome. I början av 60-talet bodde här cirka 3000 människor, idag mer än 11-tusen. Samhället har i mycket blivit en förort till Göteborg.

När jag växte upp här på 50 och 60-talet var det ett stationssamhälle omgiven av ett stort antal byar över en stor yta. Min by var i väster mot havet och hette Gastorp. Familjen hade ett jordbruk här. Gården hette Ljunghalla och var lite av ett centrum i bygden. Tidigt kom sommarstugor och senare annan bebyggelse att tränga undan jordbruksmarken. Lantbruket kom successivt att upphöra.

En släkting till mej Allan Thorsson var bibliotekarie och folkbildare just i Lindome. Han introducerade mej i böckernas värld. Jag kom att läsa böckerna, både skön- och facklitteratur, i biblioteket från A till Ö. Skolläraren och rektorn Walter Åshammar stödde mej att studera vidare.

Svenska kyrkan låg österut och vi åkte kyrkbil på söndagarna. En mild form av västsvensk fromhet gällde, inspirerad av Schartau. Vid försäljningar och lucia gick vi till Metodistkyrkan i själva stationssamhället. Jag upplevde ingen motsatsställning att gå till två kyrkor men familjen räknades som kyrklig.

Under 70-talet byggdes Lindome ut ganska brutalt och alldeles för snabbt. Jag flyttade då ifrån bygden för gott. Lindome fick mycket sociala problem och kom för lång tid att förknippas med missbruk av GHB. Mycket var säkert bra i Lindome men samhället hade förändrats för fort och mist en del av sin själ och historia. Idag tror jag det i mycket har blivit lugnare och bättre.

Gården Ljunghalla där jag växte upp är idag bostadsmark eller yta för en motorväg med Lindomemotet på våra gamla marker. Resterna av gårdens smedja kan man se strax innan motet på vänster sida av motorvägen från Göteborg.

Borta är nattviolmarken och bäcken med tussilago i kanten. Bullret nära motorvägen där boningshuset stod är öronbedövande. Några enstaka träd och buskar finns kvar påminnande om den på sin tid prunkande trädgården.

Att förlora en del av sin historia är att förlora en del av sej själv. Jag kommer inte att bosätta mej i Lindome igen. Men jag bär med mej min uppväxt inom mej. Alla dofter, sinnesintryck och minnen från uppväxttiden i Lindome kom att vara berikande för mitt liv.

 

Benny Fhager

Ofromma bibeltolkningar

De gick, de två, tillsammans.
”Pappa?” sa Isak till sin far Abraham.
”Ja, pojken min?” svarade Abraham.
”Vi har eld och vi har ved, men var är lammet som vi ska offra?”
”Gud kommer nog att välja ut brännofferlammet, pojken min”, sa Abraham.
Och de fortsatte att gå, de två, tillsammans.
Detta är Lina Sjöbergs översättning i Ofromma bibeltolkningar av några centrala verser i Genesis 22. I Bibel 2000 lyder samma verser:
”Far”, sade Isak. ”Ja, min son”, svarade Abraham. Isak sade: ”Här är eld och ved, men var är fåret som skall offras?”
”Min son”, sade Abraham, ”Gud utser åt sig det får som skall offras.” Så gick de båda tillsammans.
Abraham och Isak kommer mänskligt nära i Lina Sjöbergs översättning, deras sårbarhet blir tydlig. Berättelsen får också något av en folksagas stämning. Bibel 2000 är mer distanserande.
Lina Sjöberg är författare och teologie doktor med inriktning mot bibelvetenskap. Hon disputerade 2007 på avhandlingen Genesis och Jernet. Ett möte mellan Sara Lidmans Jernbaneepos och bibelns berättelser. Här undersöker hon den centrala roll Genesis 16 och 21, berättelsen om Abraham, Sara och Hagar, spelar i Didriks, Anna-Stavas och Hagars öden i Sara Lidmans böcker Nabots sten och Den underbare mannen som ingår i Jernbaneeposet. Sjöberg undersöker där också om det går att vända på perspektivet, använda Sara Lidmans berättelse för att bättre förstå Genesistexterna.
Ett par år tidigare debuterade Sjöberg med romanen Resa till Port Said. Om den skriver Eva Ström i SvD att kärleken mellan två omaka äldre människor sällan skildrats mer rörande.
Lina Sjöberg är prästdotter, uppvuxen i Västerbotten och Tanzania i lågkyrklig miljö. Hon började studera teologi 1993 med sikte på att bli präst. Men ett år senare kände hon att hennes väg inte ledde in i kyrkan. ”Min världsbild, självbild och gudsbild började skrivas om (det pågår än – det pågår alltid) .”, skriver hon. Att hon här använder verbet skriva är intressant och att det står i passivform.
I Bibelhebreiskan finner Sjöberg en djupare kontakt med bibeltexterna. Hon redogör på ett intressant sätt för svårigheterna att tyda de hebreiska texterna, om de olika handskrifter som står till förfogande. Den masoretiska texten sådan den finns i den äldsta bevarade handskriften Codex Leningradiensis från 1008. Septuaginta, grekisk översättning från 200-talet påbörjad på 200-talet fvt. Qumrantexterna, som dock är fragment.
I boken behandlas sex bibelberättelser. Dramat mellan Abraham, Sara och Hagar, Förstörelsen av Sodom och Gomorra, en berättelse ur Domarboken 4, Simson och Delila, David och Bat Seba och till sist Abrahams avbrutna offrande av Isak.
Sjöberg läser med öppna ögon och med hela kroppen. Hon läser ofromt, ställer sig utanför en given kristen tolkningstradition. Hennes fokus är de mänskliga relationerna i texterna, inte minst deras sexuella dimensioner. I boken ger Sjöberg nyöversättningar av dessa texter. Man kommer personerna i texten närmre än i Bibel 2000. Sjöberg ger också omfattande kommentarer till texterna.
I berättelsen om Saras barnlöshet, hur Sara uppmanar Abraham att göra barn med hennes slavinna Hagar, fokuserar Sjöberg på relationen mellan Sara och Hagar. Hon uppfattar att Sara har starka känslor för Hagar, kanske sexuella.
I berättelsen om Lots hustru som stelnar till saltstod ser Sjöberg en alternativ tolkning. Hon tänker sig att Lots hustru stelnar av empati, när hon ser Sodoms förstörelse.
I avslutningen av berättelsen om Abrahams avbrutna offrande av Isak gör Sjöberg en författares bedömning. Hon menar att textens litterära kvalitet skulle bli bättre om verserna 15-18 uteslöts. I Bibel 2000 lyder de: ”Ännu en gång ropade Herrens ängel från himlen och sade till Abraham… Detta skall ske därför att du lydde mig.” Sjöberg menar att som text skulle berättelsen vinna på att vers 14 direkt följdes av vers 19.
Lina Sjöbergs nyöversättningar av dessa texter är läsvärda och värdefulla. Hennes kommentarer pekar på många intressanta ting. I vilken utsträckning hennes tolkningar är hållbara är svårare att avgöra.
Ola Wikander skriver också om boken i en understreckare i SvD 23 oktober 2014.
(publicerat i Dialog, Tidskrift för Samarbetsrådet för judar och kristna)

Lars Söderholm

Du skall välja livet

Ett radioreportage av Cecilia Uddén i vintras har inte velat släppa taget om mig. Det handlade om den by, varifrån en grupp kopter som brutalt mördats av Daesh hade kommit. Cecilia Uddén kom till byn och förväntade sig gråt och klagan – men möttes istället av glädje. De döda var nu martyrer, deras släktingar och vänner firade att de kommit till himlen.
Jag tänkte på en facebook-sida som skapats av anhöriga och vänner till de tre unga muslimer som mördades av en islamhatande man i Chapel Hill, med namnet ”Our Three Winners”. Där beskrevs deras liv och engagemang, och den underliggande meningen var även här att de nu kommit till paradiset. Det naturligtvis fint med en minnessida över tre personer som uppenbarligen på olika sätt verkat för mänsklighetens bästa. Men att kalla dem vinnare, att de genom att bli dödade för sin religiösa tillhörighets skull, på något sätt hade vunnit en seger – det väckte ett motstånd mot mig.
När sedan en god vän som bevistat minnesgudstjänsten i Storkyrkan för det armeniska folkmordet berättade att en talare sagt ungefär ”utan martyrernas blod dör kyrkan”, då kände jag att vi nog måste fråga oss om det här med martyrskap verkligen är något vi ska upphöja i vår tid.
Att människor dödas för sin tro och övertygelse är alltid en tragedi, det är ingen som vinner på det, det är ett nederlag för mänskligheten. Visst är det stort när någon är beredd att gå i döden för att rädda en annans liv, eller för att kampen för rättvisa kräver det. Visst ska vi hedra deras minne som gjort saker som utmanat makten så att den velat göra sig av med dem – jag tänker på Oscar Romero som nyligen blev saligförklarad, och de fyra Maryknoll-systrarna som våldtogs och mördades vid samma tid i El Salvador men ännu inte blivit föremål för någon kanoniseringsprocess. Jag förstår också att man har ett behov av att skapa mening i det som skett när ens vänner och anhöriga mördats.
Men jag tänker också på att någon (jag tror det är den irländska teologen Mary Condren som utifrån den irländska erfarenheten var djupt misstänksam mot alla försök att heligförklara våld och död, men jag kan inte hitta citatet) har sagt att steget från att vara beredd att dö för sin tro till att vara beredd att döda för den inte är så långt. När leder hyllandet av de döda till en dödskult? Det är många som dödas för sin religiösa tillhörighet i Mellanöstern idag, bilder och videoklipp sprids på nätet, de väcker upprördhet – men väcker de vilja till försoning? Väcker de kärlek till Gud och nästan, vilket väl var tanken att martyrerna – vittnena – skulle göra? Nej knappast, de leder till hat och polarisering.
Det fanns en period i den tidiga kyrkan då martyriet upphöjdes till den grad att biskoparna blev tvungna att säga ifrån: målet med livet som kristen var inte att kastas för lejonen, utan att leva ett liv som vittnade om Kristus. Jag tänker att en god läsning i dessa dagar kan vara Vibeke Olssons Hedningarnas förgård, första boken i serien om slavinnan Callistrate. Eftersom hon inser att hennes dotter Sabina, som fötts med bara en arm, inte kommer att klara sig utan henne, väljer hon att avfalla från tron då hon ställs inför domstolen. Hon blir en antihjälte som väljer livet. I 5 Mosebok säger Gud till folket ”Jag tar idag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva.”
När vi förfäras över de kristna som, jämte shia-muslimer, yezidier och andra minoritetsgrupper, förföljs, torteras och dödas idag måste vi hitta sätt att hedra dem utan att hylla själva döden som något stort och upphöjt. En grupp i den anglikanska kyrkan håller just nu på att utarbeta en ”theology of persecution”, en förföljelsens teologi, och jag hoppas att den blir en livets teologi, som vågar säga att det är enbart förfärligt att människor dödas för sin tro, men också visar på en väg att leva vidare och hylla livet trots allt.
Mitri Raheb skriver i Tro under ockupation om den palestinske poeten Mahmoud Darwish att han ”bytte från en teologi som stod för att man är beredd att dö för en övertygelse, till en teologi där man är villig att leva för den. Att dö för sitt land var inte nog. Det är redan alltför många som dött på alla sidor. Idag råder ett desperat behov av en livets kultur i Mellanöstern och i hela vår värld. På 2000-talet behöver vi leva för gemenskap mellan människor så att alla kan ha ”liv, och liv i överflöd” (Joh 10:10).
Helene Egnell

Allt och ALLA i kyrkan

I arbetet med en ny kyrkohandbok i Svenska kyrkan har det demonstrerats en konflikt, där ett antal kyrkomusikerorganisationer protesterar både mot arbetsprocessen och att de professionella synpunkterna inte beaktas. Kyrkan har en rik kyrkomusikalisk tradition att värna med början i gregorianiken över barocken, med den femte evangelisten, till nutida populärmusik. I Uppsala där jag bor numera illustreras detta tydligt i domkyrkan, där vacker körmusik sjungs på ett latin som få förstår numera. I agendan kan man följa en icke sångbar tämligen andefattig svensk översättning.

I samma stad finns gospelkörer som får en fullsatt förortskyrka att klappa händer med rytmen, sjunga med och dansa mellan stolsraderna. Jag skulle tro att den grupp som kyrkan särskilt vänder sig till, de svaga, utstötta och utanförställda, för dem är Pärleporten mer relevant än oerhört vacker gregorianik som vi välbeställda njuter av. Det är lätt att förstå den konflikt som finns mellan det akademiskt intressanta kulturarvet och det bullriga folkliga. Men en kyrka som vill vara öppen gör alla, måste kunna rymma alla slags musikaliska kulturuttryck.

Erik Lundgren