Såld till lägstbjudande

12 januari 2016

Min far Harrys uppväxtmiljö i norra Bohuslän var kantad av skär och skärvor. Efter att hans far Malcolm emigrerat till USA 1916 fick familjen i Fjällbacka allt svårare att klara sej. Hans mor Augusta orkade inte med hemsituationen utan föll igenom psykiskt. Hon fördes till Vänersborgs Hospital (kallat Restads sjukhus 1932) och blev kvar där till sin död i slutet av 50-talet.

1917 fick socknen Kville, dit Fjällbacka hörde, ta hand om de tre barnen John 11 år, Harry 7 år och Rut 4 år. Barnen blev sockenbarn. Det annonserades ut i Kville kyrka inför sockenstämman att barnen skulle fördelas till självägande bonde som var lägstbjudande. Detta för att hålla socknens kostnader nere. Man fick en placering av barnen som också ansågs som viss arbetskraft i jordbruket. Fattigauktioner av barn var kontroversiellt och förbjöds enligt lag 1918. Författaren Harry Martinson berättar i boken Nässlorna blomma om barnauktioner och hur han fick vandra från gård till gård utnyttjad som arbetskraft och utsvulten på kärlek.

Kville socken var präglat av schartauanism. 1853-1879 var den kände schartaupredikanten Johan Henrik Holmquist verksam som kyrkoherde i bygden. Timslånga svaveldrypande predikningar var att vänta. Här gällde nådens ordning och att rädda människorna undan synden. På ett par år byggdes under hårda umbäranden Kville kyrka GetAttachment.aspx(invigd 1864). Kville kyrka rymde 1800 platser och var kanske landsbygdens största kyrka. Kyrkan kallades katedralen i Kville och sågs delvis som domkyrka för schartauanismen.

Harry blev auktionerad till en gård Skistad nära Kville kyrka. Gården hade en egen pojk i hans ålder som han blev kamrat med. Harry blev väl behandlad, nästan som ett eget barn, och stannade kvar i gården under hela uppväxten. Han lärde sej att sköta ett lantbruk. De andra barnen John och Rut kom under otrygga förhållanden och fick byta gårdar. Hos båda kom det att innebära en brist på grundtrygghet. Rut som var yngst kom så småningom att arbeta vid Restad sjukhus och blev själv lidande av egen psykisk sjukdom. John flyttade till Surte, blev pingstvän och familjefar till en åttabarnsfamilj. Han lämnade sedan familjen för ett nytt förhållande i Göteborg. Familjen i Surte klarade sej genom sammanhållning men John var inte populär.

Harry var präglad av sin uppväxtmiljö men hade klarat sej rätt bra. Han var stark psykiskt och fysiskt. En riktig arbetskarl. Han träffade en ung kvinna, Birgit i Lindome, när han arbetade på vägen bredvid lantgården Ljunghalla. Hon ville dela hans liv och man skaffade sej en liten lägenhet vid Heden i Göteborg på Bohusgatan.

Harry hade fått nog av kyrka under uppväxttiden och kom under hela sitt liv vara tveksam till kyrkan. Kyrkan fick människor att lyda och underkasta sej . Harry gick med socialdemokraterna på första maj till sin hustrus förskräckelse, hon kom från en delvis konservativ kyrklig bondesläkt. Birgit tog arbete på en syfabrik i Göteborg. Paret levde ett enkelt men rätt bra liv. Man gick på matinéer på bio och skaffade sej vänner i stan. Harry var ofta på Ullevi då han gillade fotboll.

Detta var 1930-tal. I Birgits föräldrahem hände saker. Hennes far dog och ett tag därefter hennes bror som var tänkt att ta över gården. Så hände det sej att paret Harry och Birgit fick ta över Ljunghalla gård. Harry hade nu glädje av uppväxten på Skistad i Kville och gav sej med liv och lust in på äventyret att ta över och utveckla gården i Lindome.

Min far Harry sa själv om sin uppväxt att han var den som klarade sej. Men han var påverkad av sin barndom. Han hade en panisk förskräckelse för att bli fattig och ville inte ta lån. Socialdemokratin lämnade han så småningom för Bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet). Han behöll en sund skepsis mot fina manér och förljugenhet.

 

Benny Fhager


Det förflutnas ständiga närvaro

04 november 2015

Jag är uppvuxen på en bondgård Ljunghalla i västra Lindome ett par mil söder om Göteborg. Framtill 1973 tillhörde Lindome Halland, innan det gick över till Mölndals kommun och dåvarande Bohuslän.

Gården låg precis där motorvägen och Lindomemotet idag är. Gården är i praktiken utplånad. Hus och ladugård revs av Vägverket på 1990-talet när LindoLjunghalla gårdmemotet byggdes. Motorvägen kom på 1980-talet. Bygden heter Gastorp och består idag förutom vägarna av villabebyggelse.

Mina första minnen är från sandhögen framför gärdesgården där jag byggde vägar. Framför ladugården hade vi en liten fotbollsplan. Jag var nära att köras över av en bil när jag sprang över vägen efter en fotboll sex år gammal. Varje torsdag cyklade jag österut till Lindome station för att köpa RekordMagasinet, vilket lag var på baksidan denna vecka? Jag samlade lagbilderna i en pärm. Vi hade allahanda djur och jag gav korna namn. Värst var när slaktbilen kom. Bilen hämtade kor för slakt eller kalvar. Djuren råmade så hjärteskärande när drogs in i slaktbilen för färden mot döden.

Jag gick i Lindome kyrkas söndagsskola till tolv års ålder och var med på gudstjänsterna på söndagarna med någon från släkten. Vi hade ingen påtaglig syndakatalog och andan var rätt fri även om det förutsattes skötsamhet och inget söndagsarbete . Mest betonades arbetsmoralen. Att gå och slå dank och att inte göra rätt för sej gick inte an. Men inget tvångsarbete förekom eller aga.

Det kom en bil med några personer körande på gårdsplanen. Allvarliga samtal jag inte förstod. Jag kan ha varit kanske 8 år gammal. Efteråt hörde jag mina föräldrar smågräla. Min mamma sa att gården gått i hennes släkt i fem generationer. Hon krävde en ersättningsgård men min far var mer medgörlig. Min mor gick bort när jag var 35 år, motorvägen var då bygd. Min far levde  till slutet av 1990-talet efter att gårdens hus förutom den gamla smedjan rivits. Gårdens verksamhet hade avvecklats successivt under 1960 och 70-talet.

Jag bodde några år centralt i Lindome vid den tidigare Metodistkyrkan efter jag gift mej. Min äldste son Carl är döpt i Lindome kyrka. Som medicine kandidat ledde jag en studiecirkel om döden i Lindome församlingscentrum och samarbetade i detta med bland annat dåvarande biskop Bertil Gärtner. Jag gick senare över till Svenska Missionsförbundet, min fru Barbros samfund. Men jag betecknar mej som ekumen och kom att engagera mej i KRISS och senare Förbundet Kristen Humanism. Jag lämnade geografiskt Lindome 1976. Mina stadsdelar i Göteborg kom att bli Johanneberg med sin Missionskyrka. På sommaren och vissa helger Donsö i Göteborgs södra skärgård där jag är skriven sedan 2007.

Jag lärde mej från barnsben att arbetet var viktigt. Tidigt hade jag en lust att åstadkomma något som skulle betyda något. En etisk dimension har jag alltid haft. Redan på 1970-talet hade vi med kamratgrupp i KRISS (Kristna studentrörelsen i Sverige) analyserat den ekologiska krisen som vi idag ser bakom klimatförändringarna. Jag lärde mej tidigt arbeta för mänskliga rättigheter och såg det som en naturlig konsekvens av min kristna tro. Bokstavstolkning, fundamentalism tycker jag illa om då jag sett farliga konsekvenser av densamma.

Arbetsmoralen från uppväxten har inte alltid varit lätt att bära, kraven kan lätt bli för höga både på mej själv och omgivningen. Men jag har lärt mej navigera här med livet som läromästare. Jag blev läkare inom psykiatri med inriktning mot äldres hälsa. Har en tanke om att se människors livshistoria bakom sjukdomssymtomen.

Mitt arbetsliv närmar sej sitt slutskede men pågår alltjämt. Nya utmaningar väntar. Men jag ser framåt med tillförsikt. Livet är mer än arbetet.

 

Benny Fhager


Döden är en del av livet.

29 september 2015

Under det gångna året har jag tänkt mycket på döden. Min yngste son Gustav gick hastigt bort i juni förra året under resa i USA. Krisreaktionen när ett barn går bort blev för min del sådan att gamla händelser med anknytning till döden kom upp i sinnet.

Jag växte upp på gården Ljunghalla i västra Lindome, söder om Göteborg. Jag har en äldre adoptivbror som bor kvar i bygden. En motorväg och bebyggelse har jämnat gården med marken, kvar finns en gammal smedja som håller på att falla samman.

Två äldre syskon dog strax efter födelsen och torde ha begravts i morföräldrarnas grav på Lindome kyrkogård. Men inget står om detta på gravstenen. Jag föddes för tidigt och var själv nära döden. Kungsbacka BB fanns kvar 1951 där jag låg i kuvös och överlevde.

På gården Ljunghalla fanns tidigare en tradition att ta hand om döda i trakten. Jag minns detta nu, min mor och mormor talade om det. Man tog hand om kroppen och smyckade likvagnen och bistod vid begravning. På internet har jag hittat ett foto på likvagnlikvagnen från Ljunghalla. Min morfar dog oväntat på 1930-talet. Möjligen kan traditionen med likvagnen levt kvar en tid därefter. Under senare delen av min uppväxt stod vår bil på platsen där likvagnen sannolikt stått.

Jag utbildade mej till läkare. Psykiatri blev min specialitet med inriktning på äldrepsykiatri. Existentiella frågor och vård i livets slutskede har funnits som ett intresse. Kanske kan det finnas ett samband med yrkesval, historia och uppväxtmiljö.

Sonen Gustav gravsattes på Donsö kyrkogård. Min fru Barbro och jag valde en dubbel begravningsplats så att vi själva i en framtid kan ligga i samma grav som Gustav. Det känns inte skrämmande att ha valt gravplats snarast en trygghet. Vi har också valt en gravsten där våra namn står bredvid Gustavs. Dödsdatum får huggas in i sinom tid. Döden är en del av livet.

Benny Fhager


Lindome – min förlorade hembygd

28 juni 2015

Ett par mil söder om Göteborg ligger samhället Lindome. I början av 60-talet bodde här cirka 3000 människor, idag mer än 11-tusen. Samhället har i mycket blivit en förort till Göteborg.

När jag växte upp här på 50 och 60-talet var det ett stationssamhälle omgiven av ett stort antal byar över en stor yta. Min by var i väster mot havet och hette Gastorp. Familjen hade ett jordbruk här. Gården hette Ljunghalla och var lite av ett centrum i bygden. Tidigt kom sommarstugor och senare annan bebyggelse att tränga undan jordbruksmarken. Lantbruket kom successivt att upphöra.

En släkting till mej Allan Thorsson var bibliotekarie och folkbildare just i Lindome. Han introducerade mej i böckernas värld. Jag kom att läsa böckerna, både skön- och facklitteratur, i biblioteket från A till Ö. Skolläraren och rektorn Walter Åshammar stödde mej att studera vidare.

Svenska kyrkan låg österut och vi åkte kyrkbil på söndagarna. En mild form av västsvensk fromhet gällde, inspirerad av Schartau. Vid försäljningar och lucia gick vi till Metodistkyrkan i själva stationssamhället. Jag upplevde ingen motsatsställning att gå till två kyrkor men familjen räknades som kyrklig.

Under 70-talet byggdes Lindome ut ganska brutalt och alldeles för snabbt. Jag flyttade då ifrån bygden för gott. Lindome fick mycket sociala problem och kom för lång tid att förknippas med missbruk av GHB. Mycket var säkert bra i Lindome men samhället hade förändrats för fort och mist en del av sin själ och historia. Idag tror jag det i mycket har blivit lugnare och bättre.

Gården Ljunghalla där jag växte upp är idag bostadsmark eller yta för en motorväg med Lindomemotet på våra gamla marker. Resterna av gårdens smedja kan man se strax innan motet på vänster sida av motorvägen från Göteborg.

Borta är nattviolmarken och bäcken med tussilago i kanten. Bullret nära motorvägen där boningshuset stod är öronbedövande. Några enstaka träd och buskar finns kvar påminnande om den på sin tid prunkande trädgården.

Att förlora en del av sin historia är att förlora en del av sej själv. Jag kommer inte att bosätta mej i Lindome igen. Men jag bär med mej min uppväxt inom mej. Alla dofter, sinnesintryck och minnen från uppväxttiden i Lindome kom att vara berikande för mitt liv.

 

Benny Fhager