Du skall välja livet

Ett radioreportage av Cecilia Uddén i vintras har inte velat släppa taget om mig. Det handlade om den by, varifrån en grupp kopter som brutalt mördats av Daesh hade kommit. Cecilia Uddén kom till byn och förväntade sig gråt och klagan – men möttes istället av glädje. De döda var nu martyrer, deras släktingar och vänner firade att de kommit till himlen.
Jag tänkte på en facebook-sida som skapats av anhöriga och vänner till de tre unga muslimer som mördades av en islamhatande man i Chapel Hill, med namnet ”Our Three Winners”. Där beskrevs deras liv och engagemang, och den underliggande meningen var även här att de nu kommit till paradiset. Det naturligtvis fint med en minnessida över tre personer som uppenbarligen på olika sätt verkat för mänsklighetens bästa. Men att kalla dem vinnare, att de genom att bli dödade för sin religiösa tillhörighets skull, på något sätt hade vunnit en seger – det väckte ett motstånd mot mig.
När sedan en god vän som bevistat minnesgudstjänsten i Storkyrkan för det armeniska folkmordet berättade att en talare sagt ungefär ”utan martyrernas blod dör kyrkan”, då kände jag att vi nog måste fråga oss om det här med martyrskap verkligen är något vi ska upphöja i vår tid.
Att människor dödas för sin tro och övertygelse är alltid en tragedi, det är ingen som vinner på det, det är ett nederlag för mänskligheten. Visst är det stort när någon är beredd att gå i döden för att rädda en annans liv, eller för att kampen för rättvisa kräver det. Visst ska vi hedra deras minne som gjort saker som utmanat makten så att den velat göra sig av med dem – jag tänker på Oscar Romero som nyligen blev saligförklarad, och de fyra Maryknoll-systrarna som våldtogs och mördades vid samma tid i El Salvador men ännu inte blivit föremål för någon kanoniseringsprocess. Jag förstår också att man har ett behov av att skapa mening i det som skett när ens vänner och anhöriga mördats.
Men jag tänker också på att någon (jag tror det är den irländska teologen Mary Condren som utifrån den irländska erfarenheten var djupt misstänksam mot alla försök att heligförklara våld och död, men jag kan inte hitta citatet) har sagt att steget från att vara beredd att dö för sin tro till att vara beredd att döda för den inte är så långt. När leder hyllandet av de döda till en dödskult? Det är många som dödas för sin religiösa tillhörighet i Mellanöstern idag, bilder och videoklipp sprids på nätet, de väcker upprördhet – men väcker de vilja till försoning? Väcker de kärlek till Gud och nästan, vilket väl var tanken att martyrerna – vittnena – skulle göra? Nej knappast, de leder till hat och polarisering.
Det fanns en period i den tidiga kyrkan då martyriet upphöjdes till den grad att biskoparna blev tvungna att säga ifrån: målet med livet som kristen var inte att kastas för lejonen, utan att leva ett liv som vittnade om Kristus. Jag tänker att en god läsning i dessa dagar kan vara Vibeke Olssons Hedningarnas förgård, första boken i serien om slavinnan Callistrate. Eftersom hon inser att hennes dotter Sabina, som fötts med bara en arm, inte kommer att klara sig utan henne, väljer hon att avfalla från tron då hon ställs inför domstolen. Hon blir en antihjälte som väljer livet. I 5 Mosebok säger Gud till folket ”Jag tar idag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva.”
När vi förfäras över de kristna som, jämte shia-muslimer, yezidier och andra minoritetsgrupper, förföljs, torteras och dödas idag måste vi hitta sätt att hedra dem utan att hylla själva döden som något stort och upphöjt. En grupp i den anglikanska kyrkan håller just nu på att utarbeta en ”theology of persecution”, en förföljelsens teologi, och jag hoppas att den blir en livets teologi, som vågar säga att det är enbart förfärligt att människor dödas för sin tro, men också visar på en väg att leva vidare och hylla livet trots allt.
Mitri Raheb skriver i Tro under ockupation om den palestinske poeten Mahmoud Darwish att han ”bytte från en teologi som stod för att man är beredd att dö för en övertygelse, till en teologi där man är villig att leva för den. Att dö för sitt land var inte nog. Det är redan alltför många som dött på alla sidor. Idag råder ett desperat behov av en livets kultur i Mellanöstern och i hela vår värld. På 2000-talet behöver vi leva för gemenskap mellan människor så att alla kan ha ”liv, och liv i överflöd” (Joh 10:10).
Helene Egnell

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: