Det är i mötet som hoppets väcks

26 september 2013

Ibland känner jag mig som pornograf. Och som om det jag gör är pornografi – biståndspornografi. Jag har haft samma debatt med själv under så lång tid nu att det alltid ligger där som en dov ton. Nästan alltid lyckas jag övertyga mig själv om det riktiga i det jag gör, om att det finns en högre mening med mina bilder och texter.
Nej, det är nästan aldrig i mötet med Taslima i Mauretanien eller med Gerson på Haiti. Då är vi ofta människor som möts. Det är i och för sig ett ojämlikt möte, det är jag som slutligen ska lämna flyktinglägret eller den torra öknen för att återvända till min trygga tillvaro. Men i stunden måste vi mötas som människor.
Det är alltid i mötet med texten, när texten ska publiceras och bilderna redigeras som jag återigen får bråka med mina minnen. Vad spelar det för roll? Vad gör jag egentligen för skillnad för dem jag möter?
Så träffar jag biskop Dr Shekutaamba V. V. Nambala som är biskop för en av de två lutherska kyrkorna i Namibia. Jag är i Namibia för att skildra den pågående torkan och hur människor drabbas.
Biskopen inleder med att tacka mig för att valt att möta människor i Namibia. Jag kränger av obehag – jag kommer inte med något – inte med en lösning, inte ens för att dela kunskap. Men biskopen fortsätter att tacka. Han säger att det är i mötet som hoppets väcks, hoppet att en annan värld är möjlig. Han säger att vi alla i ett samtal eller en intervju faktiskt delar något ovärderligt. Nej, säger han, de du möter kanske inte ser det just då. Men det är ofrånkomligt, menar han, att i mötet faktiskt väcka hopp, om så endast genom närvaro. Hans ord verkar uppriktiga. Kan det vara så? Ingen har tidigare med sådan kraft sagt just detta.
Bara någon vecka senare återvänder jag till Sverige och möter en kväll en ung kvinna utanför mitt lokala ICA. Hon sitter där frusen, med en kopp i handen. Och jag känner att jag bara måste våga möta henne. Hon ber om pengar, berättar att hennes mor sitter i bilen med barnen, i samma bil som de sover hela familjen. Jag frågar och hon berättar på bruten engelska om maken, om flykten, om drömmarna.
Tänk om det kanske är så att mitt möte med henne ingav något slags hopp? Kanske var det inte de kronor jag la i hennes mugg som gjorde skillnad? Kanske ingav vårt möte henne en kraft att orka lite till. Jag vet att hon gav mig kraften att protestera. Att försöka säga ifrån. Ingen ska någonsin behöva leva så med sin familj! Inte i mitt Sverige. Inte i min värld.

Thomas Ekelund

Annonser

Searching for Sugarman

19 september 2013

Lyssnar på Rodriguez på Spotify, artisten som filmen Searching for Sugarman handlar om. The Establishment Blues påminner mig om en tidig Ingemar Olsson från hans proggiga tid i tidigt 70-tal. Mest musikaliskt men även i budskapet. Rodriguez, vars historia är lika otrolig, fantastisk, sorglig som hoppfull, var i början av 70-talet en snubbe i Detroit som producenterna menade var större än Bob Dylan. Men han slog aldrig i USA, som var alltför impregnerat i sin rasistiska kultur och inte förmådde upptäcka honom – namnet var ”latino” så skivorna sålde inte. Men vi har inget att skryta över, det påminner om Sverige idag- har man utländskt påbrå är det bättre att byta namn till Håkan eller Erika Lundkvist än att ha ett CV från hemlandet om det inte är anglosaxiskt när man söker jobb.

Den rasistiska diskursen är inte långt borta i något europeiskt land idag utan har återkommit i takt med att västländerna drivit nyliberalismen allt hårdare. Lärdomarna från 2:a världskriget försvinner med den generation som dör bort. Fascistiska partier och grupper i Italien och Grekland misshandlar utomeuropéer och vänsteranhängare. I andra länder som Tyskland, Österrike, Storbritannien och Sverige är det mer nationalsocialismen som drar människor till sig, inte bara extremer på gatorna. I forna Östeuropa är förföljelserna lika hemska om inte värre.

Mildare varianter av samma diskurs benämns och organiseras i främlingsfientliga partier. Den gemytliga bilden av Danmark försvann över en natt när Dansk Folkeparti med Pia Kjaersgaard fick politisk framgång, i Sverige uppstod Nya Demokrati och idag har Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen. Sannfinnländarna skapar främlingsfientligt klimat österut och i Norge kommer Höyre troligen att släppa in Fermskrittspartiet i regeringsställning utan att varken det norska folket, andra partier (Stoltenberg lyckönskade istället för att skarpt kritisera Erna Solberg på valdagen – för att skillnaderna i själva politiken inte var så stora?) eller politiska kommentatorer verkar reagera. Är folk aningslösa? Historielösa? Anders Bering Breivik är en terrorist med högerextrem agenda, inte en psykiskt sjuk person, som odlat sina idéer i denna europeiska mylla. Han mördade politiska motståndare, 55 av dem organiserade (s)-ungdomar mellan 14 och 19 år. Han utplånade blivande norska politiker.

Den nya högern attackerar både liberala värden – mänskliga rättigheter, tolerans mm – för att de girigt ekonomiska värdena genom marknadsliberalismen urholkat kollektiva värden om samhällelig gemenskap och solidaritet. Man attackerar samtidigt vänsterns idéer om radikal jämlikhet och alla människors lika värde oavsett prestation, nationell, etnisk, sexuell eller kulturell tillhörighet. I en högerdiskurs blir blodsband och kyrkan symboliska storheter eller värden som hyllas – se Sverigedemokraternas agerande kring kyrkovalet i Svenska kyrkan.

I Norge sörjde man (här ledde Stoltenberg nationen på ett mycket starkt och klokt sätt!) för två år sedan den värsta katastrof landet varit med om sen kriget – ett politiskt attentat med denna främlingsfientliga diskurs som mylla, och som var fjärde röstande norrman bidragit till i tidigare val. I år sjönk Fremskrittspartiet från ca 25 till 16% av rösterna – men det kommer in i regeringen. Det tycks finnas ett tabu i Norge, man vill inte se denna koppling mellan klimatet som bidrog till Breiviks attentat och sin egen del. Ungefär som kring mordet på Palme i Sverige och det hat som odlades mot honom.

Inom EU agerar de styrande makteliterna som om sambandet ökade klyftor – främlingsfientlighet/rasism inte finns. Nationer körs i botten men det är inte pengar som fattas. I Grekland köper stenrika privata aktörer upp hamnar (kinesiska företag) och vägar (rika privata investmentbolag) samtidig som man tvingar offentliga institutioner att privatiseras, löner för t ex lärare att sänkas kraftigt och människor ut i reell fattigdom. Kring kyrkor och andra ideella organisationer ringlar åter köer till soppkök både i Grekland och i Sverige. Högerpolitiken skapar nytt våld mellan människor, som börjar kämpa mot varandra, utan att dessa politiker ställs till svars.

Åter till Rodriguez. Malik Bendjellouls Oscarsbelönade dokumentärfil är ett mästerstycke. Historien om dess framväxt är i sig själv en nog så fascinerande historia, han berättade om den i sitt Sommar i P1 i år http://sverigesradio.se/sida/sok.aspx?q=Bendjelloul&sort=Relevance&programid=2071 . I filmen visar det sig att Rodriguez under tidigt 70-tal kom att få en betydelse för den vita medelklass i världens mest uttalat rasistiska land – Sydafrika – i deras begynnande engagemang mot apartheid, som lika mycket stängde dem inne som det förtryckte färgade och svarta. Hör Bendjellouls berättelse. Se filmen! (svtplay.se) Den handlar om en värld som var lika jävlig då som nu, men jag tror det finns en skillnad mot hur det var då. Hoppet levde. Vi har fått en förrädisk valfrihet istället som gäller konsumtion – och i den är vi utlämnade till oss själva, som individualister. Då trodde man att det fanns möjlighet att förändra världen till det bättre – tillsammans. ”I wonder , will this hatred ever end. Don´t you?”…., undrar Rodriguez som en hoppets röst.

Rodriguez såg världen ur de fattiga och svagas, som också var hans eget, perspektiv. Han blev aldrig någon stjärna, han förblev fattig. De pengar som Rodriguez slutligen tjänade skänkte han mest vidare. Bara det är en radikal symbolhandling riktad mot vår tid.
Bendjelloul har gett världen en gåva med sin film om Sugarman. Att söka efter honom är också att söka efter en värld och värden som behöver återupprättas.

Anders Wesslund


Hans Wegner – dansk möbeldesigner

12 september 2013

Hans J. Wegner (1914-2007) var en legendarisk dansk möbeldesigner vars verk lever vidare. Han kom tidigt i kontakt med hantverket och var gediget akademiskt utbildad. Han var verksam högt upp i åren.
Wegners stil var en personlig funktionalism med essens. Han strävade efter enkelhet och kvalitet. Speciellt framgångsrik var han att göra stolar. Wegners möbler tillverkas i Danmark än idag och även äldre modeller har börjat nytillverkas. Nytillverkade är inte billiga men med tanke på den höga kvaliteten finns en omfattande andrahandsmarknad med rimligare priser.
Hans Wegner var inte bara påverkad av tidens funktionalister. Han var en beundrare av 1800-tals möbler av den amerikanska religiösa riktningen shaker. Dessa förenade enkelhet och hög kvalitet.
Vårt moderna samhälle präglas av slit och släng mentalitet. För att uppnå ett humanistiskt hållbart samhälle vore det en fördel med hållbarhet. Att låta möbler gå i arv över generationer istället för att köpa nytt vore tilltalande. Lämpligen borde man också minska antalet saker man har och behålla det som är kvalitet.
På 70-talet köpte vi vår sängkammarmöbel med tillhörande stolar. Möbeln var formgiven av Wegner i shakerstil på 60-talet. Dansk ek som bara blir vackrare med åren. En gång har vi haft en möbelsnickare på möbeln. Sängkammarmöbeln har klarat ett antal flyttningar och barn och används med glädje än idag.

Benny Fhager


Att döda ett barn

05 september 2013

Justitieministern Beatrice Ask förslog nyligen en straffskärpning för mord, normalstraffet skall vara livstids fängelse. ‘Att ta livet av någon är den mest klandervärda handling man kan utföra’, löd motiveringen. Syftet var inte prevention, utan samhällets markering av sin avsky mot att döda en människa.
I sak är det lätt att hålla med om det demokratiska samhällets rätt att ta avstånd från att beröva en annan människa livet. Men samma samhälle har den rätten genom att förfoga över ett maktmedel, det militära medlet. Vi vet alla att den militära lösningen på mänskliga konflikter syftar till att oskadliggöra motståndaren. Men också att precisionen inte är särskilt stor ens med datorstyrda långdistansmissiler. Människor i närheten, gamla, barn, kvinnor och män dödas med vapen som riktas mot väpnade militära styrkor. Begreppet mänskliga sköldar illustrerar detta.
Hela världen följer nu president Obamas vånda inför att använda det militära maktmedlet. Syftet skulle vara att bestraffa Syriens diktator Assad för användning av kemiska vapen, som nyligen dödade flera hundra människor varav ett femtiotal barn. Kemiska vapen är förbjudna genom beslut i FN 1992. Skälet är att de saknar precision, de dödar alla i närheten, även civila, som inte har med den militära aktionen att göra. USA har fortfarande kvar 20% av sina ursprungliga kemiska vapen.
Bestraffningen skulle bestå i att skjuta obemannade missiler mot regeringsbyggnader i Damaskus. Dvs man vill använda den militära lösningen för bestraffningen. Det omåttligt absurda i resonemanget är tydligt. Människor som befinner sig i byggnaderna kommer att dö, även sådana som inte alls har med användningen av kemiska vapen att göra. Är det någon som tror att Assad bryr sig om ifall ett antal regeringstjänstemän, eller förbipasserande på gatan dör?
Ett primitivt strafftänkande bygger på ett slags lika för lika-princip. Straffet skall stå i proportion till brottet. Den som mördar skall berövas ett normalt mänskligt liv och låsas inne livet ut. Den som skjuter en raket med stridsgas skall tillfogas en proportionell och rättvis skada. Femtio barn till, eller tänker jag fel?
Än mer absurt blir det när man tänker på de enorma kärnvapenarsenalerna som USA och Ryssland förfogar över, det lär vara mer än 10 miljoner stridsspetsar. Som militära instrument är de otroligt effektiva, genom sin tryck- och värmevåg kommer byggnader, infrastruktur att förstöras och människor att dödas. Den kvardröjande radioaktiva strålningen kommer att skada och döda i årtionden. I jämförelse framstår kemiska stridsmedel som ganska harmlösa, effekten går över på några timmar, därför att stridsgasen är kemiskt instabil. Inga byggnader förstörs. Men kärnvapen är inte förbjudna, bara föremål för överenskommelse mellan stormakter om deras antal, och om vilka stater som får ha kärnvapen. En legitim elitklubb av agenter med rätt att döda – urskiljningslöst.
Anta att något land som inte ingår i kretsen av godkända kärnvapenmakter avfyrar ett taktiskt kärnvapen. Hur skall bestraffningen ske? Enligt lika för lika principen? Ett taktiskt kärnvapen? Eller bara några konventionella bomber utan kvardröjande radioaktivitet?
Aldrig har den militära lösningen på mellanmänskliga och mellanstatliga konflikter framstått så omänsklig och irrationell som just nu. Ska vi inte beundra Obama, för att han vilar på hanen istället för att vi instämmer i kören som pekar på dåliga ledaregenskaper? När jag ser mina barnbarnpojkars Star War-lekar undrar jag vilken roll mänsklig biologi och manlig kulturell hegemoni spelar för världens ledare, de som förfogar över de militära maktmedlen. Har de stannat kvar i den mentala sandlådan? Var finns rösten från världens alla kvinnor just nu, mammorna till de barn som det är legitimt att döda?

Erik Lundgren