Att döda ett barn

05 september 2013

Justitieministern Beatrice Ask förslog nyligen en straffskärpning för mord, normalstraffet skall vara livstids fängelse. ‘Att ta livet av någon är den mest klandervärda handling man kan utföra’, löd motiveringen. Syftet var inte prevention, utan samhällets markering av sin avsky mot att döda en människa.
I sak är det lätt att hålla med om det demokratiska samhällets rätt att ta avstånd från att beröva en annan människa livet. Men samma samhälle har den rätten genom att förfoga över ett maktmedel, det militära medlet. Vi vet alla att den militära lösningen på mänskliga konflikter syftar till att oskadliggöra motståndaren. Men också att precisionen inte är särskilt stor ens med datorstyrda långdistansmissiler. Människor i närheten, gamla, barn, kvinnor och män dödas med vapen som riktas mot väpnade militära styrkor. Begreppet mänskliga sköldar illustrerar detta.
Hela världen följer nu president Obamas vånda inför att använda det militära maktmedlet. Syftet skulle vara att bestraffa Syriens diktator Assad för användning av kemiska vapen, som nyligen dödade flera hundra människor varav ett femtiotal barn. Kemiska vapen är förbjudna genom beslut i FN 1992. Skälet är att de saknar precision, de dödar alla i närheten, även civila, som inte har med den militära aktionen att göra. USA har fortfarande kvar 20% av sina ursprungliga kemiska vapen.
Bestraffningen skulle bestå i att skjuta obemannade missiler mot regeringsbyggnader i Damaskus. Dvs man vill använda den militära lösningen för bestraffningen. Det omåttligt absurda i resonemanget är tydligt. Människor som befinner sig i byggnaderna kommer att dö, även sådana som inte alls har med användningen av kemiska vapen att göra. Är det någon som tror att Assad bryr sig om ifall ett antal regeringstjänstemän, eller förbipasserande på gatan dör?
Ett primitivt strafftänkande bygger på ett slags lika för lika-princip. Straffet skall stå i proportion till brottet. Den som mördar skall berövas ett normalt mänskligt liv och låsas inne livet ut. Den som skjuter en raket med stridsgas skall tillfogas en proportionell och rättvis skada. Femtio barn till, eller tänker jag fel?
Än mer absurt blir det när man tänker på de enorma kärnvapenarsenalerna som USA och Ryssland förfogar över, det lär vara mer än 10 miljoner stridsspetsar. Som militära instrument är de otroligt effektiva, genom sin tryck- och värmevåg kommer byggnader, infrastruktur att förstöras och människor att dödas. Den kvardröjande radioaktiva strålningen kommer att skada och döda i årtionden. I jämförelse framstår kemiska stridsmedel som ganska harmlösa, effekten går över på några timmar, därför att stridsgasen är kemiskt instabil. Inga byggnader förstörs. Men kärnvapen är inte förbjudna, bara föremål för överenskommelse mellan stormakter om deras antal, och om vilka stater som får ha kärnvapen. En legitim elitklubb av agenter med rätt att döda – urskiljningslöst.
Anta att något land som inte ingår i kretsen av godkända kärnvapenmakter avfyrar ett taktiskt kärnvapen. Hur skall bestraffningen ske? Enligt lika för lika principen? Ett taktiskt kärnvapen? Eller bara några konventionella bomber utan kvardröjande radioaktivitet?
Aldrig har den militära lösningen på mellanmänskliga och mellanstatliga konflikter framstått så omänsklig och irrationell som just nu. Ska vi inte beundra Obama, för att han vilar på hanen istället för att vi instämmer i kören som pekar på dåliga ledaregenskaper? När jag ser mina barnbarnpojkars Star War-lekar undrar jag vilken roll mänsklig biologi och manlig kulturell hegemoni spelar för världens ledare, de som förfogar över de militära maktmedlen. Har de stannat kvar i den mentala sandlådan? Var finns rösten från världens alla kvinnor just nu, mammorna till de barn som det är legitimt att döda?

Erik Lundgren


Det häftiga andetaget

19 juni 2012

Tydliga konflikter gör det lätt att ställning. Vietnamkriget var tydligt, en stormakt som angrep ett litet fattigt land. Det moraliskt självklara gjorde det svårt att stanna kvar i det kalla krigets världsbild. Det gick inte hem att hävda att ett litet land angreps för att sätta stopp för kommunistisk infiltration. Den moraliska frågan tog kommandot över den politiska, till slut även i USA.

Algerietkriget var annorlunda, få minns det nu. Algerierna kämpade för frihet och ville inte längre vara en fransk provins. Samtidigt ville man bli av med den franska överklassen. Drakoniska våldsdåd gjorde att fransk-algerierna flydde till Frankrike, men mötte kallsinne. De kallades svartfötter (pied-noirs), hade levt ett gott liv i Algeriet, och hamnade i flyktingläger. Vem skulle vi ta ställning för? Algerierna som kämpade för frihet med grymma våldsdåd? Flyktingarna till Frankrike, vana vid ett gott liv, som blev förlorare och tvingades leva i flyktingläger, som ingen hade förberett? Hade alla både rätt och fel?

 Den arabiska våren fick oss att jubla. Vanligt folk gick ut på gator och torg och störtade avskyvärda diktatorer. Vi kände att de som hade rätten på sin sida fick den politiska makten. Men de första valen ledde till resultat som vi inte tänkt oss. Partier med brett folkligt stöd visade sig ha frihetsinskränk-ningar på sin agenda. När kopterna, en minoritetsgrupp uttryckte oro för partier nära det muslimska brödraskapet drog vi ett häftigt andetag. Än värre när de verkar föredra en president, som var del av den gamla förtryckarregimen.

Konflikten i Syrien är moraliskt glasklar. En grym diktator låter mörda kvinnor och barn. Rysslands och Kinas ledare driver ett cyniskt maktspel som gör blodbadet möjligt. Vi ser tydligt vem som handlar moraliskt förkastligt. Men drar ett nytt häftigt andetag, när vi hör att kristna syrianer i Södertälje stöder diktatorn, han skyddar oss, hans regim är vår säkerhet läser vi.

  Politik är att välja mellan olika alternativ för hur samhället skall se ut. Valet påverkas av att vi också har grundläggande värderingar. Svaret på frågan om vad som är rätt och fel är inte entydigt, men styrkan i genomslaget för etiska och moraliska värderingar blir starkare, när vi ser en tydlig orättvisa. Det blir lätt att ta politisk ställning när den starkare slår den svagare, när en grupp får stora ekonomiska förmåner på bekostnad av andra.

 Hur fungerar värderingar i ett land med hög grad av jämlikhet? Och vad händer om politiska krafter ändrar detta? Vi har sett hur höger och vänster samlas i mitten. Det gamla skattesänkarpartiet kallar sig arbetarparti, det gamla arbetarpartiet motsätter sig inte vinst i välfärden. Det som avgör val är plånboksfrågor eller partiledarnas genomslag i rutan. Däremot gamla värdeladdade ord som solidaritet, individens frihet har fått en ny svagare innebörd. Juholt försökte med  klasskampsretorik, som inte ens socialdemokrater stod ut med. När starka moraliska övertoner inte stämmer med den upplevda verkligheten i samhället, är det då vi drar det häftiga andetaget?

Ibland tar kyrkan ställning i politiska frågor, vi minns påskuppropen. Det sker utifrån tro och värderingar – vår tro tvingar oss att se orättfärdigheter i samhället och protestera. Det väcker  motstånd. Kyrkans budskap ska stanna innanför väggarna, inte hoppa in i samhällsdebatten, inte ta ställning för det ena eller andra partiet. En stark inre övertygelse ändra politikens sekulära förutsättningar alltför mycket. Det självklara fria valet mellan politiska alternativ får en slagsida, därför att frågan om vad som är rätt och fel blir viktig. Våra politiker tenderar att undvika värderingsargumenten eller väljer bara dem som gynnar den egna agendan.

Vad betyder Jesu ord om att Guds rike är invärtes i er? Att det ska stanna där, eller att vi ska drivas av en stark inre övertygelse? Vi ska inte vara tysta, när vi ser det som är fel. Kan det häftiga andetaget vara en klokhet, när den faktiska verkligheten är svårtolkad? Och kan tystnad inför övervåld och maktövergrepp vara ett brott mot den innersta kärnan i våra egna liv?

 

Erik Lundgren