Att döda ett barn

05 september 2013

Justitieministern Beatrice Ask förslog nyligen en straffskärpning för mord, normalstraffet skall vara livstids fängelse. ‘Att ta livet av någon är den mest klandervärda handling man kan utföra’, löd motiveringen. Syftet var inte prevention, utan samhällets markering av sin avsky mot att döda en människa.
I sak är det lätt att hålla med om det demokratiska samhällets rätt att ta avstånd från att beröva en annan människa livet. Men samma samhälle har den rätten genom att förfoga över ett maktmedel, det militära medlet. Vi vet alla att den militära lösningen på mänskliga konflikter syftar till att oskadliggöra motståndaren. Men också att precisionen inte är särskilt stor ens med datorstyrda långdistansmissiler. Människor i närheten, gamla, barn, kvinnor och män dödas med vapen som riktas mot väpnade militära styrkor. Begreppet mänskliga sköldar illustrerar detta.
Hela världen följer nu president Obamas vånda inför att använda det militära maktmedlet. Syftet skulle vara att bestraffa Syriens diktator Assad för användning av kemiska vapen, som nyligen dödade flera hundra människor varav ett femtiotal barn. Kemiska vapen är förbjudna genom beslut i FN 1992. Skälet är att de saknar precision, de dödar alla i närheten, även civila, som inte har med den militära aktionen att göra. USA har fortfarande kvar 20% av sina ursprungliga kemiska vapen.
Bestraffningen skulle bestå i att skjuta obemannade missiler mot regeringsbyggnader i Damaskus. Dvs man vill använda den militära lösningen för bestraffningen. Det omåttligt absurda i resonemanget är tydligt. Människor som befinner sig i byggnaderna kommer att dö, även sådana som inte alls har med användningen av kemiska vapen att göra. Är det någon som tror att Assad bryr sig om ifall ett antal regeringstjänstemän, eller förbipasserande på gatan dör?
Ett primitivt strafftänkande bygger på ett slags lika för lika-princip. Straffet skall stå i proportion till brottet. Den som mördar skall berövas ett normalt mänskligt liv och låsas inne livet ut. Den som skjuter en raket med stridsgas skall tillfogas en proportionell och rättvis skada. Femtio barn till, eller tänker jag fel?
Än mer absurt blir det när man tänker på de enorma kärnvapenarsenalerna som USA och Ryssland förfogar över, det lär vara mer än 10 miljoner stridsspetsar. Som militära instrument är de otroligt effektiva, genom sin tryck- och värmevåg kommer byggnader, infrastruktur att förstöras och människor att dödas. Den kvardröjande radioaktiva strålningen kommer att skada och döda i årtionden. I jämförelse framstår kemiska stridsmedel som ganska harmlösa, effekten går över på några timmar, därför att stridsgasen är kemiskt instabil. Inga byggnader förstörs. Men kärnvapen är inte förbjudna, bara föremål för överenskommelse mellan stormakter om deras antal, och om vilka stater som får ha kärnvapen. En legitim elitklubb av agenter med rätt att döda – urskiljningslöst.
Anta att något land som inte ingår i kretsen av godkända kärnvapenmakter avfyrar ett taktiskt kärnvapen. Hur skall bestraffningen ske? Enligt lika för lika principen? Ett taktiskt kärnvapen? Eller bara några konventionella bomber utan kvardröjande radioaktivitet?
Aldrig har den militära lösningen på mellanmänskliga och mellanstatliga konflikter framstått så omänsklig och irrationell som just nu. Ska vi inte beundra Obama, för att han vilar på hanen istället för att vi instämmer i kören som pekar på dåliga ledaregenskaper? När jag ser mina barnbarnpojkars Star War-lekar undrar jag vilken roll mänsklig biologi och manlig kulturell hegemoni spelar för världens ledare, de som förfogar över de militära maktmedlen. Har de stannat kvar i den mentala sandlådan? Var finns rösten från världens alla kvinnor just nu, mammorna till de barn som det är legitimt att döda?

Erik Lundgren


Obama och hämnden

13 maj 2011

Jag tror fortfarande Obama har en liten kristen humanist bakom örat även om han gjort den osynlig för tillfället. Särskilt då han påpekar att alla som inte hurrar över Usama bin Ladins död, har något fel i huvudet som behöver åtgärdas. Han har snabbt vant sig vid Pax Americana – de kriterier som gäller för världsfreden i USA:s ögon. USA anser sig enligt denna ha rätten att gå in i alla hus världen över och eliminera alla hot mot världsfreden – i alla fall de som hotar USA:s maktställning och ännu mer om det finns en hämnd att utkräva.

Jag har länge trott att kristen tro är omöjlig att förena med hämnd – inte i betydelsen att en kristen inte kan hämnas, men att en kristen känner eller inser att han handlar fel och gör synd, då han hämnas en oförrätt. Men jag har mött fler och fler uttalat kristna som ser det som en rättighet att hämnas och någon gång som en skyldighet, då man fått för sig att man utför Guds hämnd. Det måste bygga på tanken att den som förorättar mig eller gör ont mot mig är i förbund med Djävulen och är alltså Guds fiende, någon som Gud vill utradera.

Den synen finns i Sverige men är också väl företrädd i USA:s konservativa kristenhet och långt utöver det. Det är förståeligt att en president måste hantera den vrede och hämndlystnad som bubblar upp i landet och låta den riktas mot fienden, så att den inte drabbar honom själv.

Men här i Sverige pågår fortfarande en debatt om det var rätt eller fel att döda bin Ladin. Här finns ingen hämndpsykos utan här handlar det om rättssystem kontra moral. Som kristen och humanist kan jag bara hålla med dem som säger att det är fel att döda en människa. Varje dödad är ett brott mot kristen etik oavsett hur det motiveras. Men jag kan inte komma ifrån att hur jag än tänker igenom vilka strategiska val som legat bakom, så kommer jag bara fram till att det var en fullständigt tokig strategi i långa loppet. Mycket indikerar att det var bin Ladins önskan att bli martyr på det här sättet. Det ökar hans betydelse som symbol för alQaidas fortsatta kamp. Att tipset om hans bostadsort kom från en kontakt nära alQaidas andreman ökar på indiciekedjan. Nej, en arrestering, borttransport och rättegång med efterföljande livstids isolering hade varit mer rätt med de resurser USA är berett att använda. Men hämndkänslorna tog överhanden. Irrationellt och inhumant.

Sten Högberg