Det är i mötet som hoppets väcks

Ibland känner jag mig som pornograf. Och som om det jag gör är pornografi – biståndspornografi. Jag har haft samma debatt med själv under så lång tid nu att det alltid ligger där som en dov ton. Nästan alltid lyckas jag övertyga mig själv om det riktiga i det jag gör, om att det finns en högre mening med mina bilder och texter.
Nej, det är nästan aldrig i mötet med Taslima i Mauretanien eller med Gerson på Haiti. Då är vi ofta människor som möts. Det är i och för sig ett ojämlikt möte, det är jag som slutligen ska lämna flyktinglägret eller den torra öknen för att återvända till min trygga tillvaro. Men i stunden måste vi mötas som människor.
Det är alltid i mötet med texten, när texten ska publiceras och bilderna redigeras som jag återigen får bråka med mina minnen. Vad spelar det för roll? Vad gör jag egentligen för skillnad för dem jag möter?
Så träffar jag biskop Dr Shekutaamba V. V. Nambala som är biskop för en av de två lutherska kyrkorna i Namibia. Jag är i Namibia för att skildra den pågående torkan och hur människor drabbas.
Biskopen inleder med att tacka mig för att valt att möta människor i Namibia. Jag kränger av obehag – jag kommer inte med något – inte med en lösning, inte ens för att dela kunskap. Men biskopen fortsätter att tacka. Han säger att det är i mötet som hoppets väcks, hoppet att en annan värld är möjlig. Han säger att vi alla i ett samtal eller en intervju faktiskt delar något ovärderligt. Nej, säger han, de du möter kanske inte ser det just då. Men det är ofrånkomligt, menar han, att i mötet faktiskt väcka hopp, om så endast genom närvaro. Hans ord verkar uppriktiga. Kan det vara så? Ingen har tidigare med sådan kraft sagt just detta.
Bara någon vecka senare återvänder jag till Sverige och möter en kväll en ung kvinna utanför mitt lokala ICA. Hon sitter där frusen, med en kopp i handen. Och jag känner att jag bara måste våga möta henne. Hon ber om pengar, berättar att hennes mor sitter i bilen med barnen, i samma bil som de sover hela familjen. Jag frågar och hon berättar på bruten engelska om maken, om flykten, om drömmarna.
Tänk om det kanske är så att mitt möte med henne ingav något slags hopp? Kanske var det inte de kronor jag la i hennes mugg som gjorde skillnad? Kanske ingav vårt möte henne en kraft att orka lite till. Jag vet att hon gav mig kraften att protestera. Att försöka säga ifrån. Ingen ska någonsin behöva leva så med sin familj! Inte i mitt Sverige. Inte i min värld.

Thomas Ekelund

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: