Är det religionen eller politiken som driver krig?

01 juni 2016

Allt oftare får jag höra att det är religion som orsakar krigen i världen. Och om man utrotade religionerna så skulle alla krig upphöra. Man skulle kunna avfärda påståendet som fyllesnack om det inte uttalades av högt utbildade journalister, politiker och företrädare för intelligentian i landet. Ibland i mina mörkaste stunder känns det som att vårt utbildningsväsende fostrat en elit av historierevisionister. Som väl är finns det öar av sansade tänkare som motsäger mina depressiva bilder.

Det kom bland annat upp i en dispyt i Aktuellt i förra veckan där ordföranden i Unga Muslimer ställdes mot Humanisternas ordförande. Muslimen erkände att religionen inte är oskyldig till konflikter och kan orsaka krig där olika konfliktparter identifierar sig med olika religioner och världsbilder. Men Humanisten vägrade erkänna att även liberal humanism kan bedriva våldsam krigsföring där oskyldiga dödas och höjde rösten för att muslimens exempel inte skulle tränga igenom.

Med det som ett aktuellt exempel vill jag fundera kring var denna retorik kommer ur och vad den kan göra med oss.

Åsikten att det är religionen som orsakar krigen i världen kommer som jag ser det ur flera källor. Den starkaste är det aktuella kaoset i Mellanöstern och terrorhoten från IS som identifieras som representant för islam. Det går att identifiera dessa konflikter som förmoderna världsbilders kamp mot moderna världsbilder där liberala idéer och demokrati står mot klantraditioner, nationalism och gamla sedvänjor kopplade till religiösa överbyggnader. När vi i vårt land identifierar hoten mot vår livsstil och världsbild har vi i alla tider målat våra fiendebilder i framförallt religiösa färger – de har inte samma religion som vi, eller i färger av nationalistiska sedvänjor och karikatyrer om vi formellt har samma religion. Det är en del av propagandauppbyggnaden inför en möjlig konflikt. Slutsatsen av det är att de flesta av oss låter oss luras av samma propaganda som vårt folk gick på under 30-åriga kriget då katolikerna var djävulens företrädare. All propaganda är till för att dölja de verkliga motiven, hos makthavare men också hos oss själva. Det finns motiv inom oss som vi inte vill kännas vid – då är det bättre att ropa med vargarna med samma invektiv. Vi är själva med och gör konflikterna till religiösa konflikter för att vi är för fega att erkänna våra rationella motiv.

En annan aspekt är den lutherska tvåregementsläran, som skiljer sig från både katolsk, calvinsk och ortodox syn på gudomlig och världslig makt. Luthers lära blev populär bland nationella härskare i Nordeuropa som tröttnat på att riskera exkommunion om man gått påven emot. Att bli utesluten från rätten att dela nattvard i kyrkan. Det var förnedrande för en härskare att bli förbjuden det som hans folk hade rätt till. En sorts politisk isolering från dem man ville utöva makt över. Med Luthers tvåregementslära kunde kungen utöva sin makt över folket utan kyrkans inblandning. Kungen hade svärdets makt och kyrkan hade ordets makt och bägge var givna av Guds nåde.

I vårt sekulära system av idag har riksdagen fortfarande svärdets makt – makten över våldsanvändningen men vill också ha ordets makt eftersom ordet påverkar lagarna som begränsar svärdets makt. Här kommer aversionen mot kyrkans inblandning i politiken är just ordets makt. Kyrkan har genom århundraden utövat sin intressepolitik och ställt till det för andra intressegrupper genom att hävda någon sorts gudomlig auktoritet som inte alltid varit rättfärdig ur folkets och övriga makthavares synpunkt. Den ojämnheten är ur min synpunkt en av orsakerna till vår exceptionella sekulära utveckling. Men i den utvecklingen har 1800-talets väckelserörelser bidragit till att synliggöra maktövergrepp och formera demokratiska grundmönster som funnits sen järnåldern i vårt område. Demokratin bland dem som berörs av livets verkligheter. En kristendom utan makt över andra.

Bland sekulära extremister får inte en kristen och framför allt en kristen företrädare uttala sig politiskt. Religion ska vara privat. Man använder sig då av den regel som också gäller politiken. Att vilket parti jag väljer att rösta på är en privatsak men vänder det upp och ned. Varför? För att tysta vissa obekväma åsikter? År det en kopia av Israels judiska demokrati där inga icke-judiska beslut tillåts få majoritet? Så långt har det inte gått, men det finns en tendens. Vad vill man stoppa? Att religiösa ståndpunkter av etisk och moralisk art ska påverka de politiska besluten kring våldsanvändning, maktutövning, affärsmetoder, ekonomiska marknadsideologier, hierarkierna i samfundet, utsorteringen av de svagaste, förhärligandet av de starkaste etc..?

Idag är vår heligaste ideologiska världsbild grundad på demokrati, jämlikhet och mänskliga rättigheter och det ställs ofta i kontrast till vad Gud vill. För mig är det ett modernt formulerat koncentrat av vad Gud önskat hela tiden och vad Jesus gestaltat under hela sin vandring på jorden. Men dessa värden är vi beredda att föra krig för. Den nämnde muslimske debattören påpekade att västerländska liberala humanistiska länder är mer än beredda att bomba städer med tusentals moderata muslimer, kristna, yazidier och troligen också sekulariserade för att krossa en liten farlig skara beväpnade fanatiker som vill erövra världen med hjälp en muslimsk retorik de själva inte tror på.

Vad driver krig? Jo politiska maktintressen där alla metoder är tillåtna eftersom vill vi bygga ett eget land så att vi kan skapa våra egna lagar som svarar mot vårt egenintresse. Så länge en gudomlig lag stöder vårt intresse använder vi den men skalar bort allt som skulle gå emot vårt egenintresse. Ska vi för den skull förbjuda politik? Nej. Politik kommer alltid att driva krig så länge olika intressegrupper inte kan komma överens. I de flesta religioner finns kärnan och värdegrunden för sådana överenskommelser så länge man är beredd att underordna sina egenintressen en högre instans.
Det får vi alltid kämpa med och där kristendom, islam, judendom, buddism och andra religioner har verktyg att använda – om man är beredd att underordna sig gudomlig rättfärdighet.

 

Sten Högberg


Utomrättsliga avrättningar

13 februari 2016

I tisdagens SvD (9/2 -16) blev jag påmind om begreppet utomrättsliga avrättningar i en artikel om en hårdför poliskår i Sydostasien. I sina rapporter hade de en beteckning för sådana dödsfall bland många oppositionella politiker. ”Dödad i korseld” var beteckningen, och med det menar man att någon träffats av en förlupen kula från okänt vapen vars användare inte går att identifiera. Så kan nog även vår egen polis hittat vägar att skydda någon polis som ”råkat” döda någon utanför reglementet. Jag har svårt att tänka mig att det finns någon poliskår i världens alla länder där vapen ingår i uniformen, som inte kunnat väja undan för sitt eget rättssystems interna granskning.

Med detta som utgångspunkt kan jag inte upphöra att grubbla över svenska oppositionspolitikers öppet aggressiva ordval, sekunderade av borgerlig massmedia, när man kastade en sky av anklagelser mot vår utrikesminister Margot Wallström då hon för en tid sedan offentligt gav stöd åt FN:s utredning om bl.a. utomrättsliga avrättningar i Israel-Palestinakonflikten. Hon fick reda på att hon gjort bort sig och förstört relationen till Israel, att hon var körd som utrikesminister och borde avgå m m.

Jag måste erkänna att jag inte förstod någonting av den kritiken. Även Sydsvenskan deltog i kören av röster som skämdes över att Sverige betedde sig så oborstat – trots att man själv minst två gånger producerat och publicerat rapporter från attacker mot israeler i Israel och på Västbanken där gärningsmän och gärningskvinnor identifierade som palestinier dödats på plats, och där t o m den knapphändiga beskrivning som ges av händelsen väcker förundran och frågor. I något fall har skribenten till och med gjort ett eget frågetecken på ett försiktigt vis varför man dödat någon som redan var avväpnad. Det finns berättelser i israeliska tidningar som antyder och ställer obesvarade frågor, och det finns självklart mängder av berättelser på Västbanken om hur det kan gå till, men sådant kan man inte prata om offentligt om man inte själv vill riskera livet.

Det finns berättelser bland våra Följeslagare* om hur en grupp polissoldater på Västbanken i en kontroll stoppar en bil med en ensam ung tjej vid ratten, riktar sina uzis mot henne och tvingar ut henne ur bilen, hur någon kastar en kniv på marken framför henne och tvingar flickan som darrar av skräck att plocka upp kniven. Därefter tar de bilder på henne och filmar. Hur fortsättning av historien löper berättar jag inte. Ur en sådan situation kan polis och militär gå utan reprimand oavsett om de skjuter eller syr in henne, då de har tillräckliga bevis för en terrorattack mot polis. Polisrapporten kommer inte att ifrågasättas och granskas närmare eftersom det är på Västbanken och det handlar om en palestinier. Det stämmer så väl in i den offentliga berättelsen om palestinier även om fredsivrande israeler ropar i pressen.

Någon av våra skribenter har undrat över vilken utbildning israelisk polis har som inte kan avväpna och fängsla en person och tvinga fram en rättslig prövning, vilket de flesta europeiska poliskårer gör, utan att ständigt skjuta ihjäl den som under en rättegång skulle kunna berätta om hur det kom sig att man t ex körde på en israel som gick över gatan eller stod på trottoaren.

Någon kanske vill försvara israelisk polis genom att lyfta fram den ständiga rädslan för självmordsbombare – att de kan ha ett bombbälte eller att bilen är en bomb. Visst, det är ett bra argument, men det betyder i så fall att polisledningen har stöd av regering och ministerium i metoden att döda först och utreda sen. Nu är det ju så att den våldsvåg vi sett från palestinsk sida gentemot israeler inte är en våg av bomber utan en våg av bilattacker och knivattacker. Självmordsattacker är det uppenbarligen eftersom de tycks veta att de inte kommer levande därifrån. Polisen borde inte ha högsta beredskap för bomber om de inte beordrats uppifrån att ha det.

Vad är det som gör att Israel inte vill ha in dessa brottslingar i rättssystemet – är det risken att för mycket kommer att avslöjas kring de metoder ockupationstrupperna använder för att trakassera befolkningen? Det är ju många palestinier som fängslas utan rättegång.

Att palestinier dödar israeler är brottsligt och kontraproduktivt för palestiniernas sak även om det är utslag av hämnd för att en israel har dödat någon familjemedlem. Men när en palestinsk myndighet skickar någon att döda en bestämd israel som har brutit mot palestinsk lag då är det utomrättslig avrättning på samma sätt som när Israel inte gör rättssak av när en polis dödar en gärningsman utan att vara under överhängande hot.

När Margot Wallström påpekar att det är viktigt att utreda de situationer som är uppenbara på bägge sidor – tillåter sig den svenska oppositionen att göra inrikespolitik av det och tolkar hennes uttalande utifrån hur de själva associerar – att det är Israel hon anklagar – när det är ett framväxande hot mot demokratin hon sätter fingret på. Margot Wallström gjorde rätt. Netanyahus tandagnisslan är bevis nog.
Skärp er!!

Sten Högberg

*Ecumenical Accompanimet Programme in Palestine and Israel, EAPPI http://foljeslagarprogrammet.se/om-foljeslagarprogrammet/historik/


Att kritisera Koranen är inte religionskritik

15 december 2015

Björn Ulvaeus tar i Expressen 13/12 upp frågan varför man inte får kritisera Koranen när kritik av ismer är så viktigt för att skapa tvivel på falska tankekonstruktioner och därmed ödmjukhet inför det mänskliga samspelet. Min första känsla är att Ulvaeus inte gillar att han får mothugg när han presenterar sina egna ”sanningar”. Min andra tanke är mer sympatisk när den fokuserar på hans positionering någonstans emellan de som vet att Gud finns och de som vet att Gud inte finns. Den sker när han berättar om biskopen av Canterburys bekännelse ”att han tvivlar ibland.” Ulvaeus erkänner att han känner medkänsla med Justin Welby. Det är denna känsla av tvivel som jag tolkat som nyckeln till hans debattinlägg. Med det som sympatisk tolkningsnyckel vill jag ge följande kritiska kommentarer.

1. Biskopens bekännelse om tvivel är ingen revolutionerande sak. Det är istället uttryck för autentisk kristen tro. Det är bara sällsynt att ledare för stora kyrkor vågar uttrycka det i det moderna tidevarv som dominerar vårt tänkande. Det finns ingen hållbar tro som inte bär på tvivel – känslan av tvivel är en viktig del i fördjupning av tro. Tro som Vetande finns inte om man har anledning att tvivla på det – däremot är tvivel i form av ett kritiskt förhållningssätt en viktig ingrediens i arbetet fram mot vetande inom de vetenskapliga disciplinerna. I det moderna är det vetandet som står högst i kurs medan tro och tvivel eller osäkerhet förhånas eller degraderas. Det förleder många människor i vår tid att övertolka tro till absolut vetande – ett farligt gift i religiösa sammanhang. Religionskritik är att sätta tummen på sådan övertolkning. Men eftersom vår moderna tidsanda förhärligar makt som bygger på absolut vetande så är fundamentalism och bokstavstro en stark lockelse oavsett religion eller filosofiska och politiska ismer.

2. Då jag vet att Ulvaeus är mer intresserad av att tvivla på kristendom och islam än av ateism och kapitalism eller en rad andra ismer som jag sällan läser Ulvaeustexter om, återgår jag till kritiken av de religiösa urkunderna. Jag vill påstå att kritik av Koranen eller Bibeln eller andra religiösa urkunder inte är religionskritik. Det är mest en kritik av den egna tolkningen av nämnda urkund. Om man ska göra det offentligt krävs att man utgår från att den egna tolkningen är sann, vilket man lätt stärks i om många står bakom och hurrar. Det är samtidigt en kritik av de religiösa grupper som tolkar sin urkund på samma sätt som kritikern. Problemet med Ulvaeus text är formuleringen ”kritisera Koranen”. Det är stor skillnad på religionen och den urkund den bygger på, lika stor om inte större skillnad än den vetenskap som bygger på Einsteins teorier och på den text där han skrivit ner sin teori. Det är stor skillnad att kritisera att författaren skrev det han (oftast en han) skrev och att kritisera tankebyggnaden som efterföljarna gjorde. Det är tankebyggnaderna – för de är otaliga – som ska kritiseras och ifrågasättas – framförallt när de leder till terrorism, våld och förtryck.
När Ulvaeus försäkrar att det är Koranen och inte de troende han kritiserar så väjer han för det centrala i all religionskritik, att det handlar om den troende människans tankebygge och tolkning och inte om urkunden i sig. Den existerar och ska hanteras genom historisk kritisk tolkning.
3. Terrorism är ett militärt taktiskt psykologiskt vapen för destabilisering som upprorsarméer eller nationella arméer använder sig av när man planerar att på sikt skaffa sig kontroll över ett territorium. Det är ingen religiös företeelse. Det har funnits i alla tider och varit ett av Västvärldens främsta vapen när man koloniserade världen från 1500-talet och framåt. I vår moderna tid har det mest effektivt använts av kommunister, nazister, fascister och nationalister som velat utöka ”Lebensraum” för den egna stam-identiteten. En del av dessa, t.ex. Nordirland och Serbien i nära tid och rum samt Ryssland, Turkiet och flera politiska och nationalistiska stambildningar i Mellanöstern, har använt sin religion och omtolkat den till snäv nationalism som befrämjar våldsanvändning.

4. Den bästa religionskritiken är ställningstagandet mot våldsförhärligande fundamentalistiska och bokstavstroende uttolkningar av religion genom att stödja och bygga ut och ge makt åt de tolkningar av religiösa urkunder som befordrar fred, försoning och samförstånd över gränserna mellan nationer, kulturer och religioner.

 

Sten Högberg


Unikt?

01 december 2015

Jag har på sista tiden fått flera tillfällen att irritera mig på den medielogik som säger att något måste vara ”unikt” för att det ska vara värt att rapportera om.
När jag gick på Journalisthögskolan en gång i tiden, så varnades vi för att försöka lyfta fram en positiv bild genom att ställa dem mot den förmodade negativa stereotypen. Ni vet: panorering över Tensta, speakerröst som talar om utanförskap, våld och elände – sedan zoomning till liten pojke, speakerrösten: ”men Ahmed, han trivs i Tensta!”, och så går programmet vidare med att berätta hur bra det kan vara i Tensta. Men, sade vår lärare, det hjälper inte, när man väl i inledningsvinjetten har slagit fast den negativa schablonbilden så befästs den än en gång.
I början av hösten kunde DN rapportera om ett panelsamtal mellan en rabbin, en präst och en imam i just Tensta. Detta, meddelade texten, var första gången ett sådant möte ägt rum i Stockholmstrakten. Vilket, visste vi som varit engagerade i dylika evenemang sedan 90-talet, inte var sant. Men om artikeln förmedlat att detta, om än en viktig och glädjande tilldragelse, bara var ett av en rad dialoginitiativ, hade det förmodligen inte blivit någon trespaltare, knappast ens en notis. Alltså förstärkte artikeln schablonbilden av att samarbete mellan religionerna är något ovanligt.
Någon månad därefter uppmärksammades att Stockholms moské och Katarina kyrka ingått ett ”unikt” samarbete i flyktingmottagande. Det var ju bra att det uppmärksammades, men faktum är ju att samarbete i sociala frågor är den kanske vanligaste formen av interreligiös dialog, som det finns otaliga exempel på över hela världen, och även i vårt land.
Och för en tid sedan fick vi veta att det som lockar människor till Katarina kyrka är ”att det just här verkar finnas något så unikt som en garanti att prästerna verkligen tror på Gud”. ”Unikt” med präster som tror på Gud? Ännu en bekräftelse på den gamla fördomen att Svenska kyrkan är livlös och andefattig med präster som egentligen inte tror på Gud. (”Du är ju inte som alla andra präster” tror jag är en replik som de flesta präster fått höra någon gång…)
Frågan jag ställer mig är om det inte går att lyfta fram en god sak utan att osynliggöra andra goda saker. Såväl panelsamtalet i Tensta som samarbetet mellan Katarina församling och moskén som Katarinamässan är förstås unika i den meningen att ingen gör exakt samma sak, och att varje samtal och samarbete blir unikt beroende på vilka som deltar. Kan inte det räcka? Är det inte, egentligen, en större nyhet att kunna förmedla att detta är ett av många exempel på den växande interreligiösa rörelsen, eller gudstjänstförnyelsen inom Svenska kyrkan, än att lyfta fram ”motbilder” som samtidigt bekräftar en negativ bild av verkligheten? Eller är medielogiken, som säger att det är en större nyhet att ett hus brinner ner än att det blir uppbyggt, omöjlig att rå på?
Helene Egnell


Tänk om Romson har rätt

17 maj 2015

Åsa Romson anses ha gjort en tabbe när hon likställde flyktingkatastroferna i Medelhavet med Auschwitz. Tänk om hon har rätt! Västmakterna bombade inte järnvägsspåren till Auschwitz trots vetskap om vad som pågick i lägret. Varför? Judefrågan upplevdes som ett problem i Europa i många länder före kriget. Fattiga men läskunniga initiativrika judar vällde in från ryska förföljelser. Ett hot mot många länders arbetsmarknad, inte bara svenska läkares.

Europeiska länder stödde bildandet av Israel som en humanare lösning på judeproblemet än förintelselägren, även om det var grundfalskt att Palestina var folktomt. Historiska minnen gjorde Palestina lättare att förankra i folkopinioner än Uganda och Madagaskar.

Nu upplever européer att det väller in flyktingar från oroshärdarna i Mellanöstern och Afrika. Tre borgerliga partier vill försvåra flyktingmottagandet genom att inte ge permanent uppehållstillstånd. Som om det vore de svenska asylreglerna som fick människor att fly sina hemländer, fly från krig och terror!I det perspektivet framstår EU:s valhänta hantering av flyktingkatastroferna som ett accepterande av invandrarfientliga opinioner som vill minska flyktingströmmarna. Romsons uttalande är inte bara ett etikettsbrott utan kan ses bottna i djupa insikter om främlingsfientlighetens väsen och konsekvenser när politiska partier visar brist på ledarskap och lyhördhet för främlingsfientliga opinioner.

Erik Lundgren


Kyrkan och homosexualiteten

04 juni 2014

Uppdrag granskning i SVT sände nyligen ett program inspelat med dold mikrofon i samband med själavård. Detta är ett etiskt tveksamt arbetssätt för granskande journalistik, men än mer tveksamt etiskt är vad som uppdagades.

Ett antal präster inom Svenska kyrkan tror att man genom bön kan bota homosexualitet. Ärkebiskop Anders Wejryd tog förtjänstfullt avstånd från dessa villfarelser. Inom Svenska missionskyrkan (del av nuvarande Equmeniakyrkan) fick vi länge kämpa för att lokala församlingar skulle kunna viga samkönade par. Evangelister inom samfundet arbetade frenetiskt emot möjligheten och övertalade styrelsen. Men kongressen 2010 öppnade för samkönade vigslar om än med knapp majoritet.

Att tolka bibelns och Jesu kärleksbudskap idag förutsätter en tolkning till vår tids världsbild. Vi tror inte längre att jorden är centrum i vårt solsystem. Vi tror att Gud kan skapa genom evolution. Vetenskap står inte i motsats till tro.

Jag skäms över kyrkans homofobi. Men såsom naturvetenskapliga upptäckter accepterats tror jag också alltfler kommer att uttrycka sin tacksamhet för kyrkor som bejakar samkönade äktenskap.

Benny Fhager


Varför misslyckas uppror?

23 april 2014

Den arabiska våren gav hopp. Vi hörde de ivriga rösterna och såg vreden som var så stark att presidenten fördrevs. Men det slutade med alternativen sekteristisk fundamentalism eller militären. Samma hänförda röster hördes på Maidan, den folkliga vreden var stark, presidentens situation blev omöjlig. Men vad händer sedan? Lenins folkliga revolution, liksom Maos eller Castros förråddes och översattes med förtryck. Hur ser mönstret ut? Blir det samma nu?
De folkliga spontana upprorens psykologi är lätt att förstå. Frustration, ilska eller oro för egen och barnens framtid. Men det är individer som hörs, det är tydligt att det saknas en tydlig organisering, som kan kanalisera folkets många och olika röster. Den tidiga arbetarrörelsen knöt an till fackföreningsrörelsen, och fann former för ett organiserat parlamentariskt agerande.
Vilka är alternativen i dagens kaotiska upprorsrörelser?
Militären. Uppenbart, makt och kulor vinner alltid. Vi såg det på Krim, kanske snart också i östra Ukraina.
Juridiken? Utomordentligt svagt, men ibland med förbluffande resultat. Förföljda homosexuella i Indien, som levt i misär och gjort lokala uppror, får plötsligt stöd av Indiens högsta domstol, och får samma rättigheter i samhället som andra grupper.
Klasshatet? Rötter i upplevda orättvisor i samhället som inte stod ut med ordningen. Men väl vid makten kom samma klasshat att driva fram förtryck av oskyldiga, massavrättningar och Gulag.
Nationalism? Förmåga att hålla samman människor, men facit är förskräckande, vi såg det senast i Jugoslavien och nu i Ukraina.
Förnuft? Upplysningstiden ledde till en fransk revolution med giljotiner, men låg också bakom kolonialismen. Som medel för att genomföra omänskliga handlingar visar sig också förnuftet sakna något.

Vilka är de reella alternativen för när stora folkliga massrörelser organiseras för att ge folket demokrati och frihet? Gandhi fann ett sätt, Kongresspartiet kunde översätta icke-våldsideologin med rötter i hinduismen till politiska alternativ, som fortfarande trots korruption och maktpolitik ändå tycks bevara något av sin kärna.
Mandelas försoningspolitik hindrade en katastrof i Sydafrika, med allt sitt ackumulerade hat mot dem som begått oförrätter i rasismens namn.
Visar inte Gandhis och Mandelas exempel på vikten av värderingar? Ickevåld, universalism, jämlikhetsideal, försoning? Jag tror det. Och där spelar kyrkorna en roll. Men inte kombinationen kyrka och makt, där är historiska facit förödande. Tro och makt kan vara dödlig. Men tro och värderingar, att ta sin egen grundläggande ideologi på allvar, är inte det en möjlig kompromiss?
Kyrkorna expanderar, inte minst i Afrika och Sydamerika. Sekularism kan ta många former, en är den svenska, en annan den franska. Men sekulära värderingar, de brukar begränsas till intellektuella medelklassgrupper, men mobiliserar inte stora folkmassor.
Kyrkorna samlar ofta stora folkmassor kring sig i organiserad form. De härbärgerar ett grundläggande värderingssystem, som ibland kallas Guds rike, med utgångspunkt från människors inre, men med tydliga samhälleliga konsekvenser. Visst, samma samhälleliga former kan bygga på sekulära, förnuftsmässiga upplysningsideal. Men de stora massiva välorganiserade folkrörelser som kyrkorna representerar ett ytterligare instrument, som saknas i sekulära förnuftsstyrda organisationer med sin begränsade folkliga förankring. Globalt sett är den sekuläre svensken ett udda undantag, majoriteten av människorna på planeten har en gudstro, och den Gudsrikesvision som kyrkorna vårdar är dess tillgång. Jag finner därför att det som brukar kallas kyrkornas bistånd, och som nu alltmer orienterar sig mot fattigdomsbekämpning och till uppbyggnad av det civila samhället ger något som även revolutionärer kan lära sig något av. Inte alltid, inte överallt, men där kyrkorna finns och på lång sikt och kanske också på kort sikt.
Jag har mycket större förtroende för kyrkornas förmåga att skapa försoning än för EU:s utrikesministrar, vars verktyg är juridik, maktmedel, förnuft och ibland något mycket värre.

Erik Lundgren


Långfredagstankar

19 april 2014

Idag är det långfredag, och jag har just kommit hem från gudstjänsten, som jag lämnade i förtid. Innan Improperierna, närmare bestämt. För om jag hade stannat kvar, hade jag varit tvungen att ta en diskussion med tjänstgörande präst om lämpligheten av att framföra ett verk som är ett så tydligt uttryck för kyrkans antijudiska tradition, och jag kände att jag inte riktigt orkade ta den fajten igen. Men fajten måste tas, inte minst idag när ett öppet nazistiskt parti kandiderar i allmänna val.
Improperierna (förebråelserna) är en växelsång med rötter i 800-talet. I Svenska kyrkans långfredagsgudstjänst framförs ofta en mycket vacker tonsättning av Palestrina. Den innehåller Kristi tänkta förebråelser mot folket för att det belönat hans välgärningar med lidande, och eftersom den anspelar på händelser i GT blir effekten att det är det judiska folket som anklagas för att ha dödat Jesus.

När jag påpekar detta ställer sig många oförstående, eller blir väldigt upprörda. ”Jag uppfattar den inte som antijudisk, jag tänker att det är mig som förebråelserna riktas emot”, säger de. Och visst, det är ju det som är poängen när vi framför Improperierna i gudstjänsten, i alla fall de senaste 70 åren.
Men deras historia ser annorlunda ut. De är del av en tradition där kristna efter långfredagens gudstjänst gick ut och trakasserade och dödade judar, brände deras hem och synagogor, som straff för att de dödat Jesus. Predikanten hade kanske citerat Luthers ord om hur man ska bemöta en jude som ”hädar”: ”Jag skulle slå honom i ansiktet och om med mitt svärd. Eftersom människors och Guds lag tillåter att vi dödar en rövare, hur mycket mer är det då inte tillåtet att döda den som hädar?” Jo, han sade faktiskt så.

Enbart denna historiska skuld, som till stor del är bortträngd ur kyrkans kollektiva medvetande, borde vara nog för att för alltid bannlysa Improperierna ur gudstjänsten. Det borde inte gå att hävda dels att texten är hämtad ur Bibeln, dels att den som lyssnar ska tillämpa den på sig själv. Gamla Testamentet är visserligen fullt av förebråelser mot det judiska folket för att de bryter mot Förbundet, men när kristna kopplar ihop denna interna självkritik med Kristi lidande och död blir det helt fel. Även om jag identifierar mig med dem som har syndat, så är det judarna som är bilden för syndaren. Och det präglar undermedvetet min bild av judar.

I föregående kvälls skärtorsdagsmässa talade prästen upprepade gånger om det judiska påskfirandet i imperfekt. I kontexten är det inte så konstigt, det handlade om påskfirandet på Jesu tid, men det ger ändå åhöraren ett intryck av att judendomen är något som tillhör det förgångna. Och det är ett vanligt tema i kyrkans liturgi och förkunnelse. Ett exempel är den nu borttagna versen i Bereden väg för Herran: ”Jerusalem är öde, dess murar fallit ner, dess präster äro döde, dess tempel är ej mer”. Sammantaget kan man säga att vad jag fick höra om judar i kyrkan denna helg var: de brukade fira påsk, sedan dödade de Jesus, och nu är det vi som firar den riktiga påsken.

Varför väcker det så starka känslor att peka på antijudiska teman i Improperierna och andra delar av vår liturgi och psalmskatt? Jag tror det finns två skäl. Efter Förintelsen finns det inget värre man kan anklagas för än att vara antisemit. Det är värre än att kallas rasist eller islamofob. Att erkänna att jag nog bär på en omedveten rasism är inte så svårt, inte heller att erkänna att islam är något nytt och främmande som jag har fördomar emot. Men att vara antisemit, en Hitlers gelike: att jag skulle vara så ond ryms inte i min självbild!

Det andra skälet är att det är svårt att erkänna att något som är vackert också kan vara ont. Improperierna i Palestrinas tondräkt är oerhört vackra. De slår an strängar i vårt inre, som för många är förknippade med djupa andliga erfarenheter. Att det samtidigt skulle kunna förknippas med något så destruktivt som judeförföljelser är oerhört. Det går nästan inte att ta in. Och det leder också till insikten att det finns mycket i vår tradition som vi måste göra upp med. ”Vad blir kvar?” är frågan som väcker ännu större oro.

Svenska Motståndsrörelsen klottrar hakkors och Svenskarnas parti ställer upp i kommunalvalet. Vi kan inte längre, som för några år sedan, inbilla oss att antisemitismen är något som tillhör det förgångna. Den sekulära antisemitismen har kraftiga rottrådar i kyrkans antijudiska förkunnelse och praktik genom århundradena. Därför är det nödvändigt att vi gör upp med den på ett mera tydligt sätt än hittills, även om det gör ont.
Dokumentet Guds vägar http://www.svenskakyrkan.se/km-2001/skrivelser/2001-5/KsSkr2001-5bil1.shtml,
som utkom 2001, är enligt överskriften ”en grund för Svenska kyrkans fortsatta reflektion och samtal med företrädare för judisk tro och bekännelse”. Det är hög tid att aktualisera denna reflektion och detta samtal.

Helene Egnell


Adam, Eva och naveln

02 februari 2014

– Hade Adam & Eva inga navlar då eller? Just thinking!
– Jo, det var genom naveln Gud tog ut Adams revben och förde in i Eva. Den första titthålskirurgin. 🙂 trot den som vill.
– Så kan de ha vart jaa

Ett litet smakprov på en kort twitterdialog med djup bäring på fundamentalism och bokstavstro kring bibelns skapelseberättelser. Då tänker jag mig inte att killen som ställde första frågan är en representant för bokstavstro eller fundamentalism, men hans lite naiva fråga speglar en omvärld som är laddad med bokstavstrogna tolkningar av skapelseberättelsen. Dels från kristna som fått lära sig från predikstolarna hur det ska tolkas men också från människor som tagit avstånd från religion i allmänhet och kristen tro i synnerhet på grund av att de fått sig istoppat bokstavliga tolkningar av förståsigpåare med hög svansföring. Det skulle bli en katastrof om någon skulle få för sig att läsa min föregående mening bokstavligt. På samma sätt tror jag att skapelsen skälver till lite av oro när läser vi bibelns texter så.
Nu är ju denna lilla kluriga eller naiva fråga inte en fråga om text och bokstav. Något säger mig att mannen kanske inte ens har läst texten – men har ändå bekymmer med vad som sägs om den. Han har koll på berättelsen huvudmönster men kanske inte dess detaljer. Kanske han har hört den i skolan och där fått höra att kristna tror att Gud skapade Adam och Eva som de första människorna. Ett utmärkt tillfälle att i kompisgänget skratta åt tokerierna när man vet att jorden skapades genom Big Bang. Men någonstans genererar skapelseberättelsen ständigt nya frågor.
Jag tror inte någon berättelse om Adam och Eva någonsin tagit upp problemet med deras navlar. Däremot har målarna genom alla tider föreställt sig dem med navel. Bibeltexten säger inget om navlar, men att en av sönerna gifte sig hos ett annat folk. Det skulle vara intressant att veta om någon konstnär reflekterat över kollisionen mellan bilden och en bokstavlig texttolkning. Det kanske inte var någon kollision på 1300-talet eller 1600-talet. Kan det vara så att den bokstavstro som gör skapelseberättelsen till ett problem i vår tid är annorlunda än för 1000 år sedan. Varför? Det är ju inte så att människor i gammal tid när målningarna gjordes, var okunniga om att en navel var ett fysiskt bevis på att man fötts fram ur en kvinnas livmoder. Det tycks inte vara relevant, inte ens intressant. ”En människa ska ha en navel – annars är hon ingen människa”, tycks bildkonstnären resonera.
Dialogen ovan är i svaret på frågan en lek med ord eller en drift med problemet som frågan tar upp och en öppning till sagans föreställningsvärld med smajli och allt. En lek med bokstavlighetens möjligheter in absurdum. Nu är det svårt att i frågarens respons på svaret, se om han fångat in glimten i ögat, även om det var övertydligt. Det kan handla om att det här är allvarliga saker som man inte kan skämta med. Det kan handla om att det är ett nöjsamt svar i nivå med frågan. Det kan också handla om att han kunde konstatera att den som svarade på frågan var så vrickad som man kunde förvänta av en kristen, vilket därmed var bevisat.
Den här lilla förnöjsamma dialogen bekymrar mig inte så mycket som den intellektuella miljö där detta uppträder. Jag har varit i betydligt vassare dispyter med människor som betygar sin ateism men ändå nästan kräver av mig som kristen att tolka dessa texter bokstavligt. Annars är jag ju inte riktigt kristen. De kan använda samma argument som en fundamentalistiskt troende kristen som ser sig kallad i att övertyga mig om att jag inte är kristen för att jag inte bejakar just deras objektiva sanningar.
Ibland upplever jag att delar av kristenheten i vårt land och säkert också över världen riskerar att skapa en lekstuga med byggklossar av fundamentala satser där auktoritativa maktstrukturer strävar efter att ta marknadsandelar efter marknadsekonomin mönster. Jag ser risker för en degenerering av tron som hindrar en djupare vandring in mot kärlekens centrum. Jag ser en utbredning av en antireligiositet bland sekulära som vill använda sitt intellekt för att tänka med men som möter för få kristna företrädare som vill göra det samma.
Befria skapelseberättelsen från bokstavstrogen klåfingrighet. Låt berättelsens paradoxer få generera frågor och tolkningar utan gränser in mot livets kärna. Det är bara i vår inre spjälkningsprocess de kan ge näring åt en subjektiv livsförståelse under ständig förändring och omvandlas till energi.
Kärleksfull energi.

Sten Högberg


Vem arbetar på The Ministry of Magic?

17 november 2013

Den inomkyrkliga debatten har tagit fart igen, triggad av reaktionerna på att biskop Antje Jackelén problematiserade förenklade frågeställningar i utfrågning och intervjuer inför ärkebiskopsvalet. Jag har följt debatten samtidigt som jag är mitt i Harry Potter, som jag läser för första gången. (I talboksversion inläst av Stephen Fry, en sann njutning!) Denna parallella läsning har gett upphov till följande intertextuella reflektioner.
En fråga som följt mig under de senaste årens ifrågasättande av framför allt religionsdialog, men också det som ges etiketten liberal teologi, har varit: vad är det kritikerna är så rädda för? Det är uppenbart att vi har olika bilder av verkligheten, där det som för mig är gott och ger mig hopp för dem är ont och gör dem arga.
Det är som om de har insett att Voldemort har återuppstått, och de ser etablissemanget i Svenska kyrkan som The Ministry of Magic, som vägrar se verkligheten som den är, och genom sin oreflekterade dunbolsterteologi gör allt för att hindra Dumbledore och Fenix-orden att ställa allt tillrätta.
Och kanske ser det likadant ut från andra hållet: Voldemort mobiliserar allsköns destruktiva krafter i samhället, och de som hellre debatterar jungfrufödelsen än t ex engagerar sig i mödrar som föder barn på en flyktingbåt i Medelhavet för att omedelbart se det drunkna, är The Ministry of Magic.
Så hur ska vi komma ur detta dödläge? Jag tror att en möjlig väg skulle kunna vara att prata om våra rädslor, att försöka förklara vad det är som är hotat om en viss teologisk hållning får ta överhand. Jag skulle verkligen vilja förstå vad det är som jag inte ser, som är så hotande med att människor av olika tro kommer samman för att lära känna varandra, och att vi lär oss uppskatta varandras traditioner.
Själv är jag rädd för vad jag skulle vilja kalla en institutionaliserad egoism, som tar sig uttryck i främlingsfientlighet vars organiserade uttryck växer, privatiseringen och kommersialiseringen av välfärden som gör att var och en ser till sitt istället för det gemensamma, och på den mest globala nivån klimathotet. För att möta detta behöver vi en teologi som tar avstamp i Bibelns otaliga uppmaningar att inte vara rädd. Som Ylva Eggehorn skriver i slutraderna i dikten Var inte rädda (ur Jesus älskar dig):
När därför ängeln höjer handen för att dämpa
körerna i himlarymderna och säger sitt: ”Var inte rädda”
tror jag att dom första orden i evangelium
och det som det hela handlar om
har blivit förkunnat.

Helene Egnell