Plötsligt kände hon sig rädd

29 september 2010
 
Häromdagen hörde jag en kvinna av utländsk påbrå, men med lång tid i Sverige, beskriva hur hon upplevt vårt land som ett vänligt land. Hon kunde inte påminna sig någon gång som hon känt sig hotad på grund av sin hudfärg. Denna insikt fick hon dagen efter valdagen då hon skulle gå hem från ett möte sent på kvällen. Plötsligt kände hon sig rädd. Och det var en ny känsla.
Plötsligt kände hon sig rädd. Jag tänkte – hur många fler känner sig rädda efter Sverigedemokraternas intåg i riksdagen? Hur många har fått sin grundkänsla ändrad från trygghet till rädsla?
Det är svårt att inte skämmas som svensk. Och skam kan ibland vara bra. Det är som om vi vaknat upp och insett vad vi gjort. Demonstrationerna avlöser varandra. Alliansen för samtal med rödgröna partier. Bara Åkesson tycks bevara hoppet om inflytande.
Människosortering kommer jag aldrig att få ihop med det kristna budskapet. Eller att graden av ”svenskhet” ska avgöra hur man behandlas. För dessa fenomen finns det andra ord. Det kristna är något mycket mer mänskligt och gudomligt än så. Tack gode Gud för det.
 
Ulrika Svalfors
Annonser

Att erkänna varje människa rätt

26 september 2010

Nu när vi har fått in ett parti i riksdagen med mörka främlingsfientliga rötter, som man med viss framgång försöker hålla fördolda,  blir det allt viktigare för den kristna kyrkan att tydligare erkänna rätten för varje människa att leva och verka i vårt land inom respektfulla ramar. Varje ifrågasättande av enskilda kristnas fullvärdiga plats i kyrkan, förvandlas till samspel med de inhumana värden som är på frammarsch. Den missionsförsamling jag är en del av ska inom några veckor ta ställning till frågan om samkönad vigsel. Det kan tyckas vara en fråga i marginalen numera, men den är en symbol för något mycket mer. Kan en kristen församling sända ut dubbla signaler till en människa och säga – du är välkommen, men vill du gifta dig med den du älskar, så får du gå någon annanstans. Kan man göra det och fortfarande företräda rättfärdighet? Ja, menar en del,  Nej menar jag och en del andra. Tyvärr är det många kristna som skulle säga Ja av socialetiska skäl men som hindras av sina egna Paulustolkningar, byggda på århundraden av sexualfientlig tradition. Jag läser Paulus som en pragmatiker med höga visioner om den kristna människans gränsöverskridande förmåga, men han har ett absolut etos: Ingen människa kan kränka sin egen identitet eller tvingas till det utan att gudsrelationen skadas (synd). Det går igen i alla hans varningar. Alla hans rekommendationer kring sexualitet utgår från att människan är heterosexuell  genom skapelsen. Men när vi inser att även homosexualitet är skapelsegivet, leder samma etos till nya rekommendationer. Den som då tvingar någon att följa en social norm mot hennes identitet kan istället drabbas av Paulus varningar. Läs om Paulus en gång till och du får nya vingar!                                                                                                                                        Sten Högberg


Tre tomma stolar

18 september 2010

I varje rum där man fattar politiska bör det finnas tre tomma stolar. Och så kan vi tänka oss att på en sitter våra barnbarns barn, på en sitter alla arter på jorden och på en sitter världens alla fattiga.

Maria Wetterstrand vidgade perspektiven när hon citerade KG Hammar i SVT:s slutdebatt inför valet.
Man kan bli glad eller låst inför citatet beroende på vilka politiska preferenser man har. 
Men man kan också släppa partipolitiken ett ögonblick och tänka:  Dom där stolarna vill jag verkligen ska finnas i alla rum i vårt samhälle. I politikens. I kulturens. I kyrkans. När jag går och handlar. I skolan. Hemma hos mej…..
Jag vill ha ett samhälle med tre tomma stolar. Och jag tror att man kan arbeta för det med olika politiska preferenser. Skulle inte alla politiska partier förändras med de där stolarna i rummet?
Lisa Tegby

Att tala politik som kristen humanist

06 september 2010

För mig är det omöjligt, jag kan inte låta bli att tala politik mitt i pågående valrörelse. Jag är orolig, jag är upprörd, jag styrs mycket av mina känslor. En eftertänksam humanistisk hållning är svår, och känns nästan oansvarig just nu – som om man kunde stå vid sidan om och kommentera en match. Men jag vet, den är nödvändig. Humanismen sträcker sig bortom höger-vänster, fångas inte helt av ideologierna, men den tar sikte på hur beslut tjänar människan, och i kristen tradition är väl tjänandet och identifikationen med änkan och den fattige en kompass?

Jag är människa, jag är politisk, jag tror. Mina värderingar är formade av min uppväxtbakgrund med smärtsamma erfarenheter av snäv religionsutövning. Den kan kallas traditionellt frikyrklig eller konservativ. Den hade fundamentalistiska inslag. Vägen ur denna fromhet ledde mig under mitt 20-tal till min identitet som kristen humanist. Jag vet vad det innebär att utdefinieras av de goda.

Så gör de anspråk på ”det kristna” i det offentliga rummet: ”Ett mänskligare Sverige”. Så förföriskt likt humanism. Så gömmer sig den gamla statskyrkans uppbärare av överhetskristendom i ”det nya arbetarpartiet”. Socken- och landskyrkan, kyrkan som kulturbärare har sina försvarare. Mot vad? Det främmande. I detta val tycks de få en ännu tydligare försvarare – kyrkan som symbol för nationalism, det svenska. Frisinnet då? Den borgerliga vänsterns röst, socialliberalismen med rötterna ner till de tidiga liberala tänkarna? Ordning och reda, hårdare tag  skanderas och en allians där samhällsgemenskapen urholkas, individualiseras, verkar istället ha tagit dess plats.

Medvetna och systematiska beslut under mandatperioden har försvagat den svagares ställning, har medvetet fattats för att befästa och öka segregationen i samhället, att öka på girigheten hos medel- och överklass. Valfrihet; frihet att välja bort kontakt med oönskade samhällsgrupper. Det sades rakt ut i kvällens skoldebatt; ”så bra att få välja bort skolor med dålig kvalitet för sitt barn”. Och Skolverket rapporterar om ökade skillnader. Att slippa ansvar för dem som går kvar; att privatisera moralen och valen. Valfrihet, välja bort. Inte frihet; till en förenande samhällsgemenskap. För den som vill granska hårddata, så finns de där svart på vitt. Beslut. Beslut såsom det om 90 kr i A-kassa för mig välavlönad akademiker och trygg anställning, 440 kr för lågutbildad med låg lön och visstidsanställning. Försäkringen när man blir ställd utanför. Men varken motiven eller bakomliggande värden för dessa medvetna beslut rannsakas. Kristna? Liberala? Inte nödvändigtvis, men nödvändiga att ta ställning till för den som gör anspråk på det kristna, som söker mandat för maktövning i kristna värderingars namn eller utgår från en kristen bekännelse som grund för att lägga sin röst.

John de Gruchy, med personliga erfarenheter av hela apartheidsystemets konservativa kristna överbyggnad och konsekvenser för kyrkor och det sydafrikanska samhället, ville tala om att vara kristen på sommarmötet. Han ansåg det svårt, men han är en god uttolkare av vad kristen humanism kan innebära. Jag känner så väl igen hans uppväxt i min egen hembygd, i mitt hemland. 

Så långt ifrån varandras. Ändå så nära.

Anders Wesslund


”Var vänlig respektera tystnaden”

01 september 2010

Vid Odenplan I Stockholm ligger Gustav Vasas stora kupolkyrka. Jag går in dit emellanåt och sitter en stund. I columbariet under kyrkan ligger mina föräldrars aska. Tidigare arbetade jag också i närheten. Så jag har suttit i kapellet norr om altaret många gånger. De två senaste gångerna jag varit där såg jag vid ingången en skylt med texten ”Var vänlig respektera tystnaden”. Det kändes väldigt fint att komma till ett kyrkorum där tystnadens värde insetts. Tystnaden som hjälp till koncentration, till bön. Jag tror att den goda tystnaden har samma källa som det goda samtalet. Tack Gustav Vasa kyrkas ledning!

Lars Söderholm