Om det nödvändiga och omöjliga i att formulera

Att formulera är nödvändigt. Att formulera är inte möjligt.

Varom man icke kan tala, därom måste man tiga.

I den katolska traditionen odlas en respekt för tystnaden, en medvetenhet om att tystnaden är något mer och något annat än en frånvaro av ord, av talande.

Det tomma rummet, är det tomt?  Vakuum, som det tomma rummet kallas i kvantfältteorin.

Att teckna bilder är nödvändigt, att teckna bilder är inte möjligt.

Om dilemmat

Jag minns KG Hammar vid ett tillfälle sa att om vi inte har mystik kommer vi snart inte att ha någon tro.

Varur kommer mystiken?

Kanske ur svårigheten att se det (Det) som är för nära.

Eller Den, säger traditionen eller Honom.

I honom som vi lever, rör oss och är till.

En kvinnlig omformulering kan ju också säga oss något: i Henne som vi lever, rör oss och är till.

Vi har alla levt, rört oss och varit till i en henne. Vi har alla varit foster.

En bild

Och den brister, den behöver brista

På samma gång säger den något, antyder något.

Nej, den är inte sann i en enkel mening, i skomakarrealismens mening. Skomakarrealism, ett uttryck jag hörde poeten Birger Norman använda.

Sant.

Men bara antydningsvis möjligt att formulera.

Bilden brister, den behöver brista.

Den formuleringen ger möjlighet till associationer, den klingar i oss kanske.

Det rena varat, kanske.

Heidegger ägnade sin filosofi åt vad han uppfattade som den bortglömda eller frånsprungna frågan om varat.

Havets vågor sköljer in över sandstranden. Strax efter att en våg viker undan ser vi hur sanden är våt. Gradvis försvinner vätan ner i sanden och sanden blir torr igen. Så kommer en ny våg.

Ordet som upphäver sig själv efter att det uttalats. Upplöser sig själv.

Men begreppen, de ord som står kvar, den text som här syns. Vad är då det?

En stelnad våg. En frusen våg, kanske, en som stelnat till is, innan vattnet hunnit sippra ner mellan sandkornen? Eller en blixtsnabb avgjutning? Och där har vi en bild, en bild i termer av begrepp. Den kan bli mycket skarp. En formuleringens bild. Men den är en stelnad våg. Något har gått förlorat när vi omvandlat det direkta till begrepp. Något har gått förlorat.

Någon skrev bara i sanden. Där kommer vind och regn och springande människor, gående människor att ganska snabbt plåna ut vad han skrev. Vad han skrev vet vi inte. Vi vet bara genom att några har lyssnat, fört vidare, format i text. Och sedan kommer bearbetningen till begrepp, formuleringar.

Men det verkliga vattnet sipprar ner mellan sandkornen. Avgjutningen är inte det verkliga vattnet.

Några tänkare, Heidegger och Derrida inför ord som de samtidigt stryker över. För att de inte ska stå kvar. Står de i vägen, blir det före ställningar, ställningar som står före det direkta livet. Och därmed reducerar.

Det frusna vattnet kan smälta, tina. Och då rinner det ner mellan sandkornen.

Lars Söderholm

BK Häcken mer än en fotbollsklubb

I Göteborg föds man nästan in i en fotbollskultur. Antingen är man IFKare, Gaisare eller Öisare. De tre lagen IFK Göteborg, GAIS och Örgryte IS har i generationer haft sina supportergrupper. Färgerna blåvitt, grönsvart och rödblått sin speciella symbolik utifrån fotbollsklubbens dräkt.

Min tradition var att vara lite tvärtom. Mest blåvittsupportrar i närmiljön. Jag höll på rödblått,  det vill säja ÖIS.

Men det fanns mindre klubbar i stan ofta med en lokal förankring. Sakta kom mina sympatier att dras åt en mindre klubb från ön Hisingen med en egen arena på ön; Rambergsvallen.

Häcken är gulsvarta med randiga tröjor. Startades av varvsarbetare på 1930-talet. Klubben driver sedan många år ungdomsturneringen Gothia cup. Klubben har en ideologi av socialt ansvarstagande. Supporterklubben heter Getingarna.

Getingarna har en egen sektion på Rambergsvallen (sektion G). Häckens supporterklubb har ett större inslag av kvinnor än brukligt. Man hejar och sjunger fram sitt lag och hatar inte motståndaren.

Häcken har i många år haft mycket internationella spelare. Närheten till Gothia cup har säkert spelat roll. Svenska Missionskyrkan (Gemensam framtid) samarbetar med Häcken vid en fotbollsskola i Kongo-Kinshasa.

Fotbollsmässigt har Häcken under 90- och 2000-tal ofta varit lågt placerade eller spelat i superettan. Tidvis har trenden brutits men efter ett par säsonger har laget åkt ur. De sista åren har inneburit en stabilisering som mittenlag i fotbollsallsvenskan och en långsam ökning av publik och supportrar. Det tar tid att bryta sociala strukturer i fotbollen.

Både förra året och speciellt i år har laget spelat en målfarlig, passningsskicklig offensiv fotboll som uppskattats alltmer.

BK Häcken ligger i dagsläget bland topplagen i serien och har i höst spelat bländande. BK Häcken har blivit laget i mitt hjärta. 

 

Benny Fhager

 

 

BK Häcken mer än en fotbollsklubb

I Göteborg föds man nästan in i en fotbollskultur. Antingen är man IFKare, Gaisare eller Öisare. De tre lagen IFK Göteborg, GAIS och Örgryte IS har i generationer haft sina supportergrupper. Färgerna blåvitt, grönsvart och rödblått sin speciella symbolik utifrån fotbollsklubbens dräkt.

Min tradition var att vara lite tvärtom. Mest blåvittsupportrar i närmiljön. Jag höll på rödblått,  det vill säja ÖIS.

Men det fanns mindre klubbar i stan ofta med en lokal förankring. Sakta kom mina sympatier att dras åt en mindre klubb från ön Hisingen med en egen arena på ön; Rambergsvallen.

Häcken är gulsvarta med randiga tröjor. Startades av varvsarbetare på 1930-talet. Klubben driver sedan många år ungdomsturneringen Gothia cup. Klubben har en ideologi av socialt ansvarstagande. Supporterklubben heter Getingarna.

Getingarna har en egen sektion på Rambergsvallen (sektion G). Häckens supporterklubb har ett större inslag av kvinnor än brukligt. Man hejar och sjunger fram sitt lag och hatar inte motståndaren.

Häcken har i många år haft mycket internationella spelare. Närheten till Gothia cup har säkert spelat roll. Svenska Missionskyrkan (Gemensam framtid) samarbetar med Häcken vid en fotbollsskola i Kongo-Kinshasa.

Fotbollsmässigt har Häcken under 90- och 2000-tal ofta varit lågt placerade eller spelat i superettan. Tidvis har trenden brutits men efter ett par säsonger har laget åkt ur. De sista åren har inneburit en stabilisering som mittenlag i fotbollsallsvenskan och en långsam ökning av publik och supportrar. Det tar tid att bryta sociala strukturer i fotbollen.

Både förra året och speciellt i år har laget spelat en målfarlig, passningsskicklig offensiv fotboll som uppskattats alltmer.

BK Häcken ligger i dagsläget bland topplagen i serien och har i höst spelat bländande. BK Häcken har blivit laget i mitt hjärta.

Benny Fhager

 

 

När rasisterna förstörde semesterfriden

När semestern var en vecka gammal och jag just hade börjat gå ned i varv kom en inbjudan på Facebook till en manifestation mot rasism.

Dagen innan hade en grupp nynazister ockuperat Brotorget i Bollnäs och spridit flygblad där de anklagade ”två invandrare och en neger” för att vara gärningsmännen vid den våldtäkt som några kvällar tidigare begåtts i Bollnäs. De uppträdde hotfullt mot dem som försökte diskutera med dem.

Tre sjuttonåriga tjejer reagerade snabbt, och kallade till en manifestation på torget. De skapade ett event på Facebook. Och snart fylldes eventsidan av tillmälen som ”jaså, ni är för våldtäkt?” och tjejerna, inte minst den av dem som hade judiska rötter, hängdes ut på olika nazistiska hemsidor: ”vi vet var ni bor”. Polisen rådde dem att skjuta upp manifestationen, eftersom de inte ansåg sig kunna garantera säkerheten. En hashtag, #hängutmigmed, skapades på Twitter till stöd för tjejerna. Även där fördes debatten i hätska ordalag – från båda sidor.

Händelsen väckte många funderingar. En var hur en god sak – att vara emot våldtäkter – kan utnyttjas för ett dåligt syfte. Det fick mig att associera till överrabbin Jonathan Sacks reflektioner över att de mest högtstående företeelser genom tiderna använts för antisemitiska syften: först den kristna tron, därefter, under rasbiologins tid, vetenskapen, och idag mänskliga rättigheter i debatten om omskärelse.

En annan var hur lätt det är att dras med i en polemik där man dras ned till motståndarens nivå, vilket motverkar sitt syfte. Om man vill argumentera mot rasism gäller det att ta sig tid att sitta i stillhet och andas, och begrunda vilka mindre trevliga sidor som väcks inom en själv av aggressiva angrepp…

 Jag tänkte att jag skulle sätta dessa funderingar på pränt och skicka in till lokaltidningen. Men sedan kom en annan tanke: jag ska vara ensam i en avlägset belägen stuga den närmaste veckan. ”Vi vet var du bor.” Nej, jag ska nog inte sticka ut hakan och utmana några rasister. Även om uppenbarligen ytterst få av dem som varit aktiva på nätet tillhörde lokalbefolkningen, och även om det enligt polisen är mycket sällsynt att de sätter sina hot i verket – nej, jag var inte beredd att få semesterfriden ytterligare förstörd av att sitta med öronen på helspänn på kvällarna och lyssna efter motorljud eller steg på infarten.

Och då blev jag rädd på allvar. Är det verkligen så att rasisterna med sina hotelser lyckas tysta debatten? Jag är varken den fegaste eller den modigaste människa jag vet, men mig lyckades de i alla fall tysta. Åtminstone tillfälligt. Hur många fler avstod från att ta till orda – denna gång och alla andra gånger? Vad ska vi göra åt det här?

Helene Egnell

 

Ps. Tilläggas bör att manifestationen ägde rum en månad senare, med stor uppslutning, och att lokaltidningens ledarskribenter mycket tydligt tagit ställning och medverkade vid mötet.

 

Malmöfestivalen och religionen

Malmöfestivalen har just avslutats i Malmö – den kulturella mångfalden har stått som spön i backen i centrum en vecka – men bara delar av den. En viktig del av den kulturella mångfalden är den religiösa. Den begränsas allt mer strikt. Varje år fram till i år har ett stort antal av stadens frikyrkor, genom ett samarbete som kallas Street Church, haft förmånen att gratis få stå i Royalbiografens port vid gågatan, för att dela ut biblar och ”manna” – ett bibelord på en rullad lapp. Royalledningen har sett det som ett bra sätt att skydda porten för nedskräpning och vandalisering. Street Church har också haft ”evangelister” som parvis rört sig i folkvimlet och stått till tjänst för samtal om tro och att kunna ge förbön.

En del av dessa har aningslöst rekryterats från USA och England och andra platser utomlands. Troligtvis har en del av dessa upplevts för aggressiva, för i år har festivalorganisationen aktivt försökt begränsa religiösa rörelsers aktiviteter på festivalen. Street Church fick inte längre ha sin bas vid Royal och festivalorganisationen försökte enligt insidesrapporter aktivt få polisen att avvisa vandrande religiösa aktivister, vilket polisen enligt uppgift inte ställde upp på. Street Church lade upp hela sitt arbete på vandrande traktatutdelare som delade ut MangaJesus  – en serietidning om Jesu liv.

Den annars så varma glada mötespunkten vid Royal gapade tom och tråkig. Dit kunde förr människor gå om de vill prata, fråga om något eller faktiskt be om förbön. De togs alltid emot av ett glatt leende, och lite vänlighet och en positiv beredskap att svara på de mest provocerande frågor.

Jag är själv ingen vän av aggressiv kristen evangelisation, varken på svenska eller engelska. Det river ner förtroenden andra byggt upp.  Religionen har en viktig plats i vårt samhälle – den kan ge värdegrund åt sin bärare. Den är ingen vara som kan säljas på marknaden, inte heller något som kan hånas och förkastas utan att det river ner värdegrunden hos dem som hånar. Men ska  religionen få sin rättmätiga plats som skapande delaktig i samhällsbygget, behöver den politiskt korrekta okunskapen om religion hos många politiker och företrädare för samhällets institutioner få ett slut. Den kulturella inkompetens när det gäller religion hos många samhällsaktörer är generande och behöver vändas till kompetens. Jag kan förstå de sekularister som bekämpar religiösa uttryck av fundamentalism som kränker den enskilda människans rätt. Men den kampen går inom varje religion och inom varje religiös grupp, inom varje etnisk kulturform – även den svenska. Den gränsen går genom politiken, genom akademierna och vetenskapen, inom företagen och inom marknaden. Den går inte mellan samhället och religionerna, mellan vetenskapen och religionerna. Det är kulturinkompetens att dra gränserna mellan storheterna istället för igenom dem. Till Malmöfestivalens ledning inför nästa år – ta bort förbudet mot religiösa inslag – ta istället hjälp av religiösa företrädare och släpp fram positiva och kreativa uttryck som kan komma hela staden till del oavsett om man är religiös eller inte.

Sten Högberg

Film och existens

Livet kan tyckas kort, men levandet är i mångt och mycket en långsam historia. I lager på lager läggs vardagens erfarenheter till varandra och först efter långa tidsrymder ser vi de mönster som utgör våra liv. Det är något nästan geologiskt över det hela. Under samtidens och tidsandans vegetationstäcke ligger livsmönstrets berggrund fördold. Det krävs något för att få syn på det. Det krävs något för att förändra det. Att gå in i sitt eget och andras liv kan vara en mödosam och smärtsam historia. Lätt att välja bort i en kultur av prestation och underhållning. Frestande att undvika när det ändå finns så mycket annat bekymra sig om. Men det finns ju genvägar. Som att se film till exempel. Men det ska göras på bio. Det är tillräckligt svårt ändå för regissören, filmaren och skådespelarna att nå fram till oss. Gestaltningen måste vara trovärdig, dialogen levande, tidsandan träffsäker, berättartonen kongenial med innehållet. Den kondensation av liv som dramat i sina bästa stunder förmedlar, mår inte bra av reklampauser, telefonsamtal, kisspauser och dussintals andra distraktionen från vardagslivets travar av ogjort och väntande. Det kommer ett ögonblick i nästan varje välgjort drama när jag vill stänga av och gå. Av smärta, skam, tvivel, uttråkning. Framför teven gör jag det ibland. Men i biosalongen sitter jag kvar och låter mig pressas genom det prång av existentiell plåga där jag prövas och eventuellt ruckas en aning i berggrunden av mig själv.

Så en hyllning till alla dessa författare, regissörer, filmare, föreningar, idealister, distributörer och salonger som ännu erbjuder oss alla dessa ögonblick av osett och bekant,  smärta och skratt, bekräftelse och självtvivel utan mycket annan vinning än att bidra till det mänskligas växt. Med långsamheten av ett korallrev i havet.

 

Anders Hagman