Om det nödvändiga och omöjliga i att formulera

Att formulera är nödvändigt. Att formulera är inte möjligt.

Varom man icke kan tala, därom måste man tiga.

I den katolska traditionen odlas en respekt för tystnaden, en medvetenhet om att tystnaden är något mer och något annat än en frånvaro av ord, av talande.

Det tomma rummet, är det tomt?  Vakuum, som det tomma rummet kallas i kvantfältteorin.

Att teckna bilder är nödvändigt, att teckna bilder är inte möjligt.

Om dilemmat

Jag minns KG Hammar vid ett tillfälle sa att om vi inte har mystik kommer vi snart inte att ha någon tro.

Varur kommer mystiken?

Kanske ur svårigheten att se det (Det) som är för nära.

Eller Den, säger traditionen eller Honom.

I honom som vi lever, rör oss och är till.

En kvinnlig omformulering kan ju också säga oss något: i Henne som vi lever, rör oss och är till.

Vi har alla levt, rört oss och varit till i en henne. Vi har alla varit foster.

En bild

Och den brister, den behöver brista

På samma gång säger den något, antyder något.

Nej, den är inte sann i en enkel mening, i skomakarrealismens mening. Skomakarrealism, ett uttryck jag hörde poeten Birger Norman använda.

Sant.

Men bara antydningsvis möjligt att formulera.

Bilden brister, den behöver brista.

Den formuleringen ger möjlighet till associationer, den klingar i oss kanske.

Det rena varat, kanske.

Heidegger ägnade sin filosofi åt vad han uppfattade som den bortglömda eller frånsprungna frågan om varat.

Havets vågor sköljer in över sandstranden. Strax efter att en våg viker undan ser vi hur sanden är våt. Gradvis försvinner vätan ner i sanden och sanden blir torr igen. Så kommer en ny våg.

Ordet som upphäver sig själv efter att det uttalats. Upplöser sig själv.

Men begreppen, de ord som står kvar, den text som här syns. Vad är då det?

En stelnad våg. En frusen våg, kanske, en som stelnat till is, innan vattnet hunnit sippra ner mellan sandkornen? Eller en blixtsnabb avgjutning? Och där har vi en bild, en bild i termer av begrepp. Den kan bli mycket skarp. En formuleringens bild. Men den är en stelnad våg. Något har gått förlorat när vi omvandlat det direkta till begrepp. Något har gått förlorat.

Någon skrev bara i sanden. Där kommer vind och regn och springande människor, gående människor att ganska snabbt plåna ut vad han skrev. Vad han skrev vet vi inte. Vi vet bara genom att några har lyssnat, fört vidare, format i text. Och sedan kommer bearbetningen till begrepp, formuleringar.

Men det verkliga vattnet sipprar ner mellan sandkornen. Avgjutningen är inte det verkliga vattnet.

Några tänkare, Heidegger och Derrida inför ord som de samtidigt stryker över. För att de inte ska stå kvar. Står de i vägen, blir det före ställningar, ställningar som står före det direkta livet. Och därmed reducerar.

Det frusna vattnet kan smälta, tina. Och då rinner det ner mellan sandkornen.

Lars Söderholm

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: