JesusärCharlieHebdo

I efterdyningarna av terrorattacken mot franska satirtidningen och judiska kosherbutiken har kyrkor bränts och kristna dödats. Moskéer har attackerats och judar, muslimer och kristna har känt hoten växa på olika håll i världen. Människor har tagit ställning genom att identifiera sig i olika hashtaggar som Helene Egnell har lyft fram i tidigare bloggar. Terroristerna har nått sitt mål – att destabilisera Europa, att vända grupper mot varandra och att få Europas länder att öka säkerhetsåtgärderna så att befolkningen får det trängre. Terrorns mål är fruktan och sänkning av tilliten inom och mellan länder.

Vad har vi för skydd mot sådana krafter som vill förändra oss åt fel håll? Skyddet handlar inte om säkerhetssystem utan om humor och satir. Där är jag enig med Charlie Hebdo. Men det finns bra och dålig satir. Det har tjatats till leda i massmedia att satir alltid slår uppåt mot makthavare. Slår skämten neråt är det inte satir då är det maktutövning och maktövergrepp. Det är värt att återupprepa för alla är inte eniga om det. Kan jag som europé sprungen ur kristen kultur, med svensk och europeisk lagstiftning med dess rättsvårdande skyddsmakter i ryggen, göra satir av muslimska symboler utan att slå neråt? Ja det tror jag – men bara om jag väljer symboler som bestämt kan knytas till den minoritet av fanatiker som är ett faktiskt hot mot Europa. Inte genom att lättvindigt håna Muhammed. Det får bara västerländska islamofober att skratta medan terroristerna kan skörda ännu fler muslimska anhängare.

Det är för enkelt att håna allmänna muslimska symboler som majoriteten av de fattiga och förtryckta muslimska grupperna inom muslimska och europeiska länder identifierar sig med. Om satiren ska ha effekt som motstånd mot terrorhotet så ska det få inte bara kristna eller sekulära européer att skratta åt eländen utan också alla de muslimer som inte solidariserar sig med våldet och terrorn. Om man inte kan så mycket mer om en främmande religion än vad man nås av genom massmedia, som gärna frossar i våldet som skickligt orkestreras av terrorgrupper och totalitära regimer, då slår satiren fel.

Det finns en satirisk tradition inom islam, liksom det finns inom judendom och kristendom. Jag ser Jesus som en mycket skicklig satiriker. Han ritade aldrig bilder (utom en gång då han ritade i sanden) för det var ingen större vits i dåtidens massmediala landskap. Han berättade historier istället. Historier som förmodligen fick de fattigare och mer utsatta åhörarna att vrida sig i kvävda skratt, medan företrädarna för det religiöst politiska etablissemanget att rodna av kvävd ilska. Därför hade han horder av efterhängsna åhörare som ville höra mer och därför fanns det alltid utsända agenter från maktens centrum som bevakade och testade hans politiska gränsdragningsförmåga. Han var dåtidens Charlie Hebdo om liknelsen tillåts.

Dagens mer bokstavstrogna bibelläsare eller sekulära, som lever på fördomsfulla rykten och som förstår hans texter som faktiska beskrivningar av sakernas tillstånd eller himmelrikets eller helvetets konstruktion, riskerar att missa målet och poängerna. Hans poänger gav de utstötta lindring och självrespekt medan han själv utsattes för maktens rädsla och vrede och fick sätta livet till och blev därmed odödlig. Alla religioners maktstrukturer och potentater behöver utsättas för avslöjande satir oupphörligt för att dess efterföljare inte ska luras in i orättfärdiga maktmönster. För en sekulär satiriker i Europa går det utmärkt att häckla kristna symboler för kyrkan har fortfarande en tung kulturell maktställning, även om politiken är sekulär. Att häckla judendomen är inte lika enkelt för det blir lätt antisemitiskt om man inte använder judisk satir. Att häckla islams våldssekter utifrån sekulär horisont är problematiskt om man faktiskt vill slå mot maktanspråk från islamistiska företrädare. Den enda rimliga väg jag ser är att samarbeta med muslimska satiriker som vet hur en slipsten ska dras i den kontexten.

Sten Högberg

Jo, vi måste ta avstånd!

”Varför ska vi behöva ta avstånd från terroristerna som angrep Charlie Hebdo? De har ingenting med islam att göra, jag kan inte ta ansvar för deras handlingar!” Så säger många av mina muslimska vänner, efter att först ha uttryckt sin avsky för dådet och sin medkänsla med de drabbade. De förstår inte varför de ska göras ansvariga för vad några galningar som åberopar deras religion gör, och de befarar att alla avståndstaganden bara ska få motsatt effekt och förstärka kopplingen mellan islam och terrorism.
Jag kan verkligen förstå dem. Liksom många andra kristna är jag hjärtligt trött på att ständigt behöva ta avstånd från korstågen och inkvisitionen – men hallå, det var hundratals år sedan, och det bygger på en tolkning av kristen tro som inte är min! Jag häpnar över att folk har bilden att Svenska kyrkan förtrycker kvinnliga präster och homosexuella. Vänta lite – det förekommer faktiskt (så gott som) inget institutionaliserat motstånd mot kvinnliga präster längre, och vi är en av de kyrkor i världen som har den mest progressiva inställningen till hbt-personer. Men nej, de negativa bilderna sitter kvar. Och så kommer det ett uppdrag granskning om tre präster som inte hanterar en själavårdssituation med en homosexuell person på ett optimalt sätt – och så får man sin bild bekräftad igen.
Och träffar man en präst som man uppfattar som klok och sympatisk så är man säker på att hen är undantaget som bekräftar regeln. Har man träffat en präst som varit dum, så krävs det åtminstone tre goda möten innan man kan tänka sig att det var dummingen som var undantaget.
Det verkar ligga i det mänskliga psyket att negativa upplevelser gör större intryck än positiva. Kanske finns det evolutionära fördelar med det – det hjälper oss att känna igen och reagera mot fara?
Nu har ju vi som kristna i Sverige den stora fördelen gentemot muslimerna att de flesta människor här helt naturligt kommer i kontakt med kyrkan, inte minst via dop, vigslar och begravningar. Gör vi ett bra jobb där finns alltså möjligheten att så småningom vända attityder. Dessutom är de som har uttalat negativa attityder till kyrkan jämförelsevis få jämfört med dem som är rädda för islam.
Så därför vill jag säga till mina muslimska vänner: jo, ni måste faktiskt ta avstånd. Ni måste faktiskt förklara att ni inte tycker att man ska döda folk som gör teckningar som man ogillar. Ni måste förklara att er tolkning av er religion är en helt annan än den som Daesh och al-Qaida står för. För annars fattar folk inte det. Jag vet att det är svårt att nå ut, men ni måste göra det. Om och om igen. Därför att de flesta inte vet något om islam, och sällan träffar muslimer, och därför att de negativa bilderna sätter sig. En muslim som tar avstånd är bara undantaget som bekräftar regeln. Därför måste de få höra det från många håll, om och om igen.
När folk gör hemska saker i våra religioners namn, så måste vi förklara att vi inte står bakom det. Inte bara en gång utan många. Det är träligt, men så är det.

Helene Egnell

Har’u ingen humor?

”Har’u ingen humor? Jag skämta’ ju bara!” Hur många av oss har inte skruvat på oss när någon levererat ett sexistiskt eller rasistiskt skämt och vi tvingats välja mellan att hålla tyst för husfridens skull eller att säga ifrån.
I debatten efter terrordåden i Frankrike har humorns befriande kraft lyfts fram. Det har påpekats att utmärkande för fundamentalister av olika slag är att de saknar humor. Så är det säkert, om man är fundamentalist underlättar det förstås att inte ha humor. Men risken finns att vi tror att det omvända gäller. Att den som saknar humor nödvändigtvis blir fundamentalist och åtminstone potentiell terrorist. Att ha humor blir en garanti för att också vara god. Och så enkelt tror jag ju inte att det är.
Visst, humorn kan vara ett vapen underifrån, som avslöjar makten. Men det finns också en humor som utgår från sexistiska, antisemitiska, islamofoba och rasistiska stereotyper. Och det värsta är att den kan vara rolig, den kan bygga på skickliga konstnärliga uttryck, ordlekar, över- eller underdrifter – allt det som skapar ett bra skämt. Det krävs medvetenhet för att se de underliggande premisserna om hurdana kvinnor, judar, muslimer, araber eller afrikaner är.
Det finns anledning att ställa frågan vilken roll antisemitiska skämtteckningar under 20- och 30-talen spelade för att bereda vägen för Förintelsen.
Det är inte ens säkert att skämtets intention är att nedvärdera andra. Jag är inte tillräckligt insatt i fransk kultur eller språk för att kunna uttala mig om Charlie Hebdo, men som jag har förstått det kunde de ha intentionen att slå nedifrån, men ändå använda sig av rasistiska stereotyper. Ett exempel är teckningar som vill säga något kritiskt om Israels politik gentemot palestinierna men gör det med hjälp av antisemitiska stereotyper.
Det är ju också så en helt annan sak att skämta om en grupp som man själv tillhör. Det främsta exemplet är förstås alla judiska roliga historier – som lätt blir lite mindre roliga när de berättas av en icke-jude.
Jag känner massor med människor som inte förstår satir eller ironi. Goda, kloka människor – men någonstans har de inte förmågan att uppfatta att någon säger en sak men menar en annan. Kanske kan man kalla dem renhjärtade? Ironi är en form av humor som kan vara riktigt jävlig, speciellt om den drabbar någon som inte förstår den och alla andra blinkar eller himlar med ögonen.
Själv hör jag till dem som tycker att religiöst kitsch har väldigt hög humorpotential. En rolig pratbubbla på en sliskig jesusbild kan vara en riktig höjdare. Samtidigt vet jag att det kan uppfattas som sårande av andra, som tycker att det jag uppfattar som kitsch är en sann och vacker bild.
Det ligger i humorns natur att vara tvetydig. Vissa skämt förstår vi bara inte, andra sårar oss därför att de driver med något som är viktigt för oss. Så låt oss vara varsamma med varandra. Låt oss respektera att vi skrattar åt olika saker. Låt oss inte vara rädda för att påpeka när ett skämt bygger på negativa stereotyper. Alla ska få skämta om vad de vill – men skämtaren har också ett moraliskt ansvar.

Helene Egnell

Om att vara Charlie Hebdo

#JesuisCharlieHebdo. Bara några timmar efter terrordådet i Paris dök hashtaggen upp. Det var naturligt att anamma den. Den uttryckte det sentiment som Koranen formulerar som att om någon dödar en människa är det som om han dödat hela mänskligheten. Samhörighet, att stå på offrets sida. Självklart.
Det dröjde något dygn, sedan kom problematiseringen: #JagärinteCharlieHebdo. När folk fick se de grovt rasistiska, antisemitiska, sexistiska och islamofoba teckningar som tidningen genom året publicerat kändes det inte så självklart att identifiera sig med den – utan att för den skull på något sätt försvara terrordådet.
Istället dök #JesuisAhmed upp. Den muslimske polismannen som dödats för att han försvarade dem som hånat hans religion kändes som en bättre person att identifiera sig med. Det var också en hashtag som tydliggjorde att detta inte handlade om muslimer mot resten av världen.
Ungefär samtidigt kom en ny hashtag som uppmanade oss att identifiera oss med de syriska flyktingarna som fryser ihjäl i sina tält i den hårda vintern. Skifta fokus till andra delar av världen än Europa. Och där någonstans började jag undra hur många jag egentligen kunde identifiera mig med på en gång.
Jag insåg att jo – jag är kanske Charlie Hebdo i alla fall, och inte bara i den enkla meningen av att stå på offrets sida. Såvitt jag förstår är det en vänstertidning, ett barn av -68, som angriper allt och alla, och drivs av ett engagemang för sanning och rättvisa, även om den ibland slår åt fel håll och använder uttrycksmedel som inte jag tycker står i samklang med vänsterns ideal.
Och så är det ju med mig också. Jag har hjärtat till vänster, jag kommenterar gärna det ena och det andra i hopp om att kunna påverka. Men jag sårar också människor ibland, om än oavsiktligt, när jag inte väljer mina ord med omsorg. Jag förhastar mig ibland och talar när jag skulle väntat och tänkt efter, jag delar länkar på Facebook utan att kolla källans trovärdighet och får ångra mig sen. Mitt huvud är fullt av stereotyper och ibland färgar de texten jag skriver. Jag blir missförstådd, och ibland blir folk kanske arga på mig av fel orsak.
Så om jag säger att jag är Charlie Hebdo så betyder det dels att jag står på offrets sida, oavsett vem det är. Men det betyder också att jag är vad Martin Luther kallade ”simul justus et peccator” – på en gång rättfärdig och syndare. Jag är en vit, västerländsk vänsteraktivist, där står jag och kan inte annat. Jag gör så gott jag kan, men ibland blir det fel.
”Simul” – jag tror det är ett viktigt ord när vi ska navigera efterdyningarna av terrordåden i Frankrike. Både-och, på en gång. Att våga se komplexiteten och inte gripa efter de enkla förklaringarna till islamistisk och högerextremistisk terrorism, framväxande fascism, högerpopulismens framgång. Att söka efter rena hjältar att identifiera sig med är inte vad vi behöver. Nej, vi behöver se oss själva, och varandra, som de komplicerade och ofullkomliga varelser vi är – simul justus et peccator.

Helene Egnell

En bra fråga utan svar

Författaren och filosofen Lena Andersson hade nyligen en omfattande och tankeväckande kolumn i DN efter omläsning av Poppers Det öppna samhället och dess fiender. I det antika Athen kunde man urskilja två uppfattningar om samhället. Platons efterföljare såg staten som en organisk kropp, vars beteende följde lagar, som nästan hade samma karaktär som naturlagar och som möjliggjorde att man kunde ge olika medlemmar av samhället bestämda roller – eftersom samhället är på ett visst sätt har filosoferna och militärerna givna roller. Sofisterna däremot ifrågasatte detta, och hade divergerande uppfattningar om olika gruppers roll i samhället. I vår tid har inslag av marxismen tillskrivits en platonistisk uppfattning, som att det ligger i kapitalismens natur att skapa kriser och vara självförintande. Eftersom kapitalismen är på ett visst sätt, så förstår man varför klasskillnader uppstår. Lena Andersson tar upp flera aktuella exempel på platonister och sofister med viss sympati för de senare.
En av mina vänner ställde frågan till sina vänner, är du platonist eller sofist och fick många svar. Jag blev henne svaret skyldig. Det är lätt att förstå att Sverigedemokraternas tal om nationer stämmer bäst med platonismens essentialism. Därför kändes det konstigt att kalla sig platonist. Dåligt sällskap alltså.
Jag vill ha ett öppet samhälle med många olika röster. Demokrati kräver att det finns en opposition mot makten. Och det är en tillgång för kulturen att icke svenskfödda gör sig tydligt hörda. Demokratin mår väl av många sofister. Demokrati skall vara på ett visst sätt. Ligger det i demokratins väsen att sofisterna finns? Alltså platonism med sofism. Därav mitt uteblivna svar.

Erik Lundgren