Vad är tiden eller vad är klockan?

17 september 2016

Vi har just firat att vårt barnbarn fyllt 14 år. Vi minns tiden innan han fanns och hur han med tiden utvecklats från en hjälplös liten baby till en ståtlig yngling i målbrottet, längre än sin mamma. Han påminner oss påtagligt om att något händer med oss med tiden. Vad är tiden? I vårt vardagsspråk har den tydligen ett värde. Den kan var dyrbar, vi kan förspilla den eller förlora den. Något tar tid. Kan den också ge ett värde? Inflationen gör att huset stiger i värde med tiden, så säger vi utan att fundera på vad tiden är.  Några fysiker (Einstein) säger att tiden inte finns, det är en illusion, som bara finns i vår upplevelse.

I skapelseberättelsen uppstår tiden, det blev morgon och afton den första dagen. Och kosmologer och fysiker berättar för oss vad som hände i universums första sekund under Big bang. Jag frågar mig som icke-teolog eller fysiker: Vad fanns före den första dagen eller sekunden? Ingenting? Ingen tid? Frågan har bäring för gudstron. Var Gud intet som skapade allt? Jag måste tydligen ge mig tid att fundera vidare långt efter min egen 14-årsdag.

 

Erik Lundgren


Arendt och att avstå från att tänka själv

14 maj 2016

Under en tid i vår har SvT Play visat filmatiseringen av Hannah Arendt och rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem 1961 (regi Margarethe von Trotta, i huvudrollen Barbara Sukowa). Det begrepp hon myntade, den banala ondskan, är idag allmängods utan att det därför har djupare förankring i det allmänna medvetandet och moralen. Historien lär oss inget, vi måste erövra den på nytt, tänka själva. Just att tänka själv var centralt för Arendt. Genom att avstå från att tänka själv frånsäger sig människan möjligheten att ta moralisk ställning till gott och ont, vackert och fult. Eichmann, den tyske naziofficeren uttryckte just en sådan hållning; han lydde och följde bara order. Führerns ord upphöjdes till hans lag som han, ja, enligt Arendt vi alla, allt som oftast väljer att följa. Vi lyder order, avstår från eget tänkande, egna moraliska ställningstaganden. Det är den banala ondskan, inte någon inkarnation av något metafysiskt i sig ont.

Hannah Arendt brottades som människa och filosof med ondskans natur under hela sitt vuxna liv. Hon väckte stor anstöt i Väst, också bland förintelsens offer. Hon beskrevs som självhatande judinna. Men det hon gjorde var att tänka, söka sanning också när hon fick fiender. Och därmed upprätthöll hon moralen. Arendts tänkande skedde med nazismen och Förintelsen som bakgrund. Hur kunde det ske? Hos både förövare och i viss mån offer. Världskriget ledde till moralisk kollaps för hela Europa.

Idag är det svårt att fånga upp Hannah Arendts tänkande, historien glider ifrån oss. Att ha lyhördheten och förmågan att tänka efter Förintelsen. Ett före och ett efter. Ändå är den bara runt hörnet, det tycks som om delar av 30-talet kommer tillbaka, men det hör till ett ”före”. Den moraliska frågan inför flyktingar och nationalism idag är hur den moral ser ut som säger nej, som säger kom inte till oss, som skyller dåliga tider på invandrare. Som hävdar moral genom hänvisning till kultur och religion.

Är det moral eller omoral?

Om vi orkar fånga upp det ”efter” i Arendts tänkande, om vi närmar oss ondskans banalitet öppnar sig skrämmande djup i det mänskliga. Att avstå från att tänka själv, från att vara, bli mänsklig.

Hörde senare på radion ett program om bloggare från Bangladesh som med stöd av Pen-klubben får skydd i Sverige. Som hinduer och muslimer i sitt hemland har de tänkt själva och vänt religionen ryggen då de uppfattat den förtryckande och begränsande. De har via tänkandet blivit ateister – och därmed fått dödshot över sig. Flera bloggare har dödats av religiösa extremister då de haft modet att tänka själva, ta moralisk ställning.

Religiös och nationalistisk extremism eller banal ondska genom att avstå från skyldigheten att tänka själv, att ifrågasätta auktoriteten.

Hannah Arendts tänkande är för viktigt för att glömmas.

 

Anders Wesslund


Europa hotar sig självt

06 mars 2016

En modern tänkare jag återkommer till är Slavoj Žižek. Denne säregne filosof är en aktiv deltagare i samhällsdebatten på en rad områden. Nu senast uppmärksammade jag ett av otaliga akademiska samtal, denna gång från Berlin i november 2015, (finns här)  där han reflekterade över flyktingsituationen, och högerns frammarsch i Europa. Några av hans tankegångar fastnade lite mer hos mig, jag försöker mig på att återge dem och tänka vidare här.

Žižek menar att det är ett hot mot Europa när Ukip, Pegida, Le Pen växer och om de verkligen skulle få politisk makt. Där de får med sig opinionen i att det skulle vara invandringen och flyktingsituationen som utgör hotet, pekar Žižek istället på att med dem vid makten, då skulle  Europa verkligen vara hotat. Med ”Europa” menar han vår samlade tradition av tankar och värden om människors jämlikhet, fria människors gemensamma ansvar att forma våra öden, demokratiska rättigheter för minoriteter, för kvinnor, flyktingar och tanken om solidaritet; kort sagt mänskliga fri- och rättigheter. I någon mån är högeropinionen ett uttryck för att just dessa värden har hotats och för att det inte finns en vänster som fångar upp dem.

Idag odlas tankar om tolerans, tankar Žižek vänder sig emot. Det är en liberal tankefigur som bottnar i att konflikter beror på att vi inte förstår varandra tillräckligt mellan olika kulturer. Tolerans skulle då växa fram bara om vi förstod varandra bättre. Nej, säger Žižek, det handlar inte om det utan om att acceptera den andre, främlingen. Här hämtar Žižek sina tankar ur den kristna berättelsen och etiken som ett signum för ”Europa”. Både berättelsen om Job och om Kristus visar fram mot det som är den helige andens gemenskap; en emancipatorisk gemenskap av jämlika människor bortom någon större berättelse om mening, och som han känner igen i det som är ”Europa”. I europeisk historia och här och nu upprättas den gemenskapen i faktisk politisk handling i människors motstånd mot det som är fiende till denna anda; kapitalism och fascismens högeridéer.

För att förstärka denna tanke djupläser Žižek betydelsen av vad bibelberättelsen säger om medmänniskan – nästan. Begreppet har djupare innebörd än grannen, den som är ungefär som jag själv. Nästan är den främmande, som inte agerar som du, inte har samma värderingar som du, den du inte nödvändigtvis förstår dig på eller håller med. Man skulle kunna säga; den som stör dig, inte låter dig vara lugn. Denna nästa ska du älska, ta emot.

För Žižek är detta grunden för flyktingens absoluta rätt. Staten ska garantera alla denna samma rätt; asylrätten är absolut. När människor flyr är det självklart att det även kommer tjuvar, kriminella, våldtäktsmän – de ingår också i förståelsen av vem nästan är. Du behöver heller inga goda egenskaper, vara arbetsför eller kunna språket för att kvalificera dig, tänker jag i förlängning av denna tanke. Det är tankegods från extremhöger och konservativt håll (se gärna Jonas Wikströms ledare, Flamman 9/2016, hur denna förskjutning just nu pågår inom Moderaterna), som även ingår i den liberala demokratins praktik och omfattas av flera av Allianspartiernas företrädare och EU:s större borgerliga partier. Europeisk socialdemokrati har också svårt att värja sig sedan man inom EU-projektet alltmer anslutit sig till dess grundidéer. ”Europa” har en stark försvarare i Žižek, inte den europeiska unionen som den är konstruerad.
En annan av Žižeks tankegångar handlar om att det inte går att förstå varandra som människor. Just tanken att vi skulle kunna förstå ligger till grund för hur vi identifierar oss med en del, medan andra, vars kultur, hudfärg m m minskar förmågan till att förstå och att identifiera sig med. Även det urholkar grunden för asylen; vem får vår sympati? Nej, menar Žižek, vi kan inte förstå främlingen, som vi ändå tror oss förstå: ”Jag är freudian, jag förstår ju mig inte ens på mig själv!”. Det är ett omöjligt projekt människor emellan, om jag förstår Žižek rätt. Nej, grunden för asylrätten eller välkomnandet får aldrig ligga där. Här skyddar Žižek rätten genom att inte göra den avhängig vår förmåga till identifikation eller empati; den är absolut moralisk rätt i sig själv. För egen del som psykolog och psykoterapeut med kännedom om hur utveckling sker i och genom relation – anknytning och intersubjektivitet är här evolutionärt basal – har jag svårt att helt dela Žižeks ålderdomliga freudianska hållning. Men som grund för moralen och juridiken håller jag med.

Vad Žižek mest påminner om är att se bortom, förstå strukturerna som gör att flyktingströmmar uppkommer. Vi har vår kamp mot orättvisor inom våra europeiska samhällen, samma orättvisor finns i de länder som flyktingar kommer ifrån där de maktbärande skikten tjänat på att upprätthålla sociala orättvisor. Bli radikal, överskrid dig själv – om vi nöjer oss med godhet och sympati för flyktingen utan att sträva efter ny ekonomisk ordning kommer bara det vi förfasar oss över att upprepas!, manar Žižek. För honom handlar det kampen om kamp mot kapitalet och dess makthavare.

Žižeks hopp ligger i hans pessimism. Det är i den vardagligt gråa kampen för att göra världen något lite bättre varje dag hoppet finns. Den kristna etiken är grunden för marxisten Žižek. Liberalismen räcker inte när kapitalet frigjort sig från den. Högerns framväxt är en frukt av hur tanken på ”Europa” håller på att förloras. Det är där flyktingen utmanar oss.

 

Anders Wesslund

 

Slavoj Žižek, född 21 mars 1949 i Ljubljana, är en slovensk filosof, sociolog och kulturkritiker. Žižek är professor vid European Graduate School och även verksam vid University of London och Ljubljanas universitet.[1] Žižek grundar sina studier i filosofi och den kritiska skolan såsom hegelianism, marxism och postmodernism, i psykoanalysen genom Jacques Lacan och teologin med fokus på kristen etik. (Wikipedia)


Kvantmekanik och existens

25 november 2015

Kvantmekanik, några tankar

I kvantmekaniken framträder materien som delvis oåtkomlig men på samma gång i en väldig matematisk precision.

Läge, hastighet för en partikel finns inte där innan vi tar reda på dem, de uppstår i själva mätningen. Mätningen kan inte idealiseras bort.

Föreställningen om en totalt objektiv verklighet därute är alltså inte helt adekvat.

Tre möjliga utgångspunkter och tolkningsperspektiv

Den utanförstående iakttagarens utgångspunkt. Det är naturvetenskapens förhållningssätt och tolkningsperspektiv. Naturvetenskapen själv problematiserar dock genom kvantmekaniken delvis denna hållning.

Det mänskliga samspelets, deltagandets. Detta tolkningsperspektiv innefattar mer av människan, det räcker här inte att vara en utanförstående, en iakttagare. Kärlek är mer än bara iakttagande.

I insikten om att verkligheten omfattar också den som iakttar, den som samspelar, den som deltar öppnar sig ett ytterligare tolkningsperspektiv. Också själva tolkningen, språket, tänkandet uppfattas som del av verkligheten. Det är antytt i formuleringen Det är i honom vi lever rör oss och är till… Det är mystikens tolkning som på samma gång är en icketolkning. Här hör bönen hemma.

Martin Buber har i Jag och du tydliggjort skillnaden mellan den första utgångspunkten och den andra, som för honom delvis omfattar också den tredje. Han kallar den första, iakttagarens, utgångspunkt Jag och det. Han gör tydligt att detta jag inte omfattar hela personen. Den andra utgångspunkten (och delvis den tredje) kallar han Jag och Du. Och detta jag omfattar hela personen.

 

Lars Söderholm


Utträdet ur den Stora Meningen

04 april 2015

I den slovenske filosofen Slavoj Žižeks tolkning av Martin Scorseses film Kristi sista frestelse upplever Jesus verkligen att Gud övergett honom. Liksom för Job, så erfar Jesus meningslösheten. Det finns ingen högre mening, ingen Den Store Andre, inga Guds bud att försöka leva upp till. Kontrasten emellan judendom och kristendom är kontrasten mellan ångesten och kärleken, menar Žižek. De ständiga försöken att förstå Den store Andres, Guds, vilja, ger ångest – för vi kan aldrig veta det. Enligt Žižek beror det helt enkelt på att ”there is no such thing as The Big Other”.

Kristendomen försöker lösa denna skrämmande ångest inför vad eller vem Gud är med offret; att Han älskar mänskligheten och visa det genom sin sons död. Det är en sentimental lösning, menar Žižek. Istället menar han att det går att läsa och tolka den kristna lösningen mer radikalt: Vad som verkligen dör på korset är just föreställningen om The Big Other, om Gud, det är upplösningen av ”Gud” som garanterar meningen med våra liv. Kristen tro är i denna bemärkelse radikal ateism och det är så innebörden bör ses i den kända frasen av Jesus på korset: Eloi eloi lema sabachtani?

Just detta utträde ur den stora Meningen, Jesu död, är de goda nyheterna! Budskapet från Jesus är: Jag dör, ni är ensamma, utlämnade till er frihet. Förbli i den Heliga Anden. För Žižek är Anden detsamma som gemenskapen av troende. Kristus är redan här när troende människor formar en befriande, emancipatorisk gemenskap.

I denna Geist, möjlig att tolka både inomvärldsligt som andan och transcendent som Anden, ser Žižek kristendomen vid sidan av marxismen som enda kvarvarande motkraften mot kapitalismen i västerlandet.

 

Anders Wesslund

 

Slavoj Žižek, född 21 mars 1949 i Ljubljana, är en slovensk filosof, sociolog och kulturkritiker. Žižek är professor vid European Graduate School och även verksam vid University of London och Ljubljanas universitet. Žižek grundar sina studier i filosofi och den kritiska skolan såsom hegelianism, marxism och postmodernism, i psykoanalysen genom Jacques Lacan och teologin med fokus på kristen etik. (Wikipedia)


En bra fråga utan svar

07 januari 2015

Författaren och filosofen Lena Andersson hade nyligen en omfattande och tankeväckande kolumn i DN efter omläsning av Poppers Det öppna samhället och dess fiender. I det antika Athen kunde man urskilja två uppfattningar om samhället. Platons efterföljare såg staten som en organisk kropp, vars beteende följde lagar, som nästan hade samma karaktär som naturlagar och som möjliggjorde att man kunde ge olika medlemmar av samhället bestämda roller – eftersom samhället är på ett visst sätt har filosoferna och militärerna givna roller. Sofisterna däremot ifrågasatte detta, och hade divergerande uppfattningar om olika gruppers roll i samhället. I vår tid har inslag av marxismen tillskrivits en platonistisk uppfattning, som att det ligger i kapitalismens natur att skapa kriser och vara självförintande. Eftersom kapitalismen är på ett visst sätt, så förstår man varför klasskillnader uppstår. Lena Andersson tar upp flera aktuella exempel på platonister och sofister med viss sympati för de senare.
En av mina vänner ställde frågan till sina vänner, är du platonist eller sofist och fick många svar. Jag blev henne svaret skyldig. Det är lätt att förstå att Sverigedemokraternas tal om nationer stämmer bäst med platonismens essentialism. Därför kändes det konstigt att kalla sig platonist. Dåligt sällskap alltså.
Jag vill ha ett öppet samhälle med många olika röster. Demokrati kräver att det finns en opposition mot makten. Och det är en tillgång för kulturen att icke svenskfödda gör sig tydligt hörda. Demokratin mår väl av många sofister. Demokrati skall vara på ett visst sätt. Ligger det i demokratins väsen att sofisterna finns? Alltså platonism med sofism. Därav mitt uteblivna svar.

Erik Lundgren


Sanning i relationell och personlig mening

15 november 2014

Sten, tack för dina intressanta tankar kring essentiell sanning och relationell sanning!

Vid bordet bredvid mitt sitter fyra unga flickor med varsin latte. Replikerna hakar i varandra. Stämningen är god där. De verkar utbilda sig till förskollärare hör jag.

Mina funderingar dras till det du skrivit. Inget av de två begreppen har jag hört tidigare. När jag läser dig uppfattar jag det som att essentiell sanning är ett sanningsbegrepp som ligger positivismen och den analytiska filosofin nära. Det första sanningsbegreppet handlar om att stå utanför och iaktta. Namnet relationell antyder mer vad det sanningsbegreppet syns innehålla. Det verkar ligga nära ett hermeneutiskt sanningsbegrepp. Det räknar in att vi befinner oss inuti det vi uttalar oss om. Och det räknar också med att kunskapen inte kan börja från noll, utan förutsätter en förförståelse.

Det här väcker några funderingar i mig kring sanning i meningen relationell eller personlig sanning. Jag tänker på vad vi ibland kan säga: hon är en verkligt sann människa! Nära detta ligger frågorna: vem är jag? Vem är du?

Sanningen kan ju då också bli attraktiv, att vi dras till sanningen. Ibland är det väl tvärtom, att vi undviker sanningen. Sanningen som ska göra oss fria. – Kan måttet av frihet sanningen föder också vara ett mått på sanningens halt?

Kväkarna räknar med ett inre ljus. Den kristna traditionens mystiker räknar med ett inre ljus. Vad ger ljuset näring? Tystnaden, stillheten, tänker jag. Men också samvaron. Ringen av tysta människor som samlas i en kväkarandakt.

Sanning kan växa i ett lyhört samtal, en lyhörd gemenskap. Något kan bli berört, sättas i rörelse.

*

Och hon tar fram några bilder, lägger en av dem på bordet mellan oss. Jag ser att hennes ögon fuktas. Bilden är lite större än ett spelkort och den är sepiabrun, som bilderna oftast var för ett sekel sedan. Det där är min mormor, säger hon och berör gestalten på bilden. Tre barn där bredvid. Min mamma, fortsätter hon. Och min moster och min morbror.

Det är en mycket nött bild och den är hoplappad med tejp. Hon berättar att bilden blivit så sliten i en ficka. Hennes morfar bar den i sin uniformsficka hela kriget. Så tar hon upp bilden och jag ser hur ung och vacker hennes mormor var där. Efter en lång paus tar hon bilden i handen igen. Nu kan hon inte hålla tillbaka gråten. När nästa barn skulle födas, då dog Mormor, säger hon.

*

Och de fyra flickorna fortsätter sitt samtal. Jag hör fragment av meningar. Stämningen mellan dem är god, det är uppenbart.

Lars Söderholm


Synen på språket präglar teologin

23 februari 2014

För närvarande pågår i Svenska kyrkan liksom i frikyrkan en debatt i termer av tydlighet respektive opportunism i relation till en sekulär tidsanda. De grundläggande filosofiska frågorna spelar nog mycket större roll för oss existentiellt än vi normalt är medvetna om, men många av de grundläggande frågor som vi yrvaket brottas med idag är åtminstone ett par hundra år gamla.

– Detta är en internationell debatt som pågått i mer än två hundra år men i dag är det framför allt förre ärkebiskopen KG Hammar som beskyllts för otydlighet, skriver Björn Skogar, teolog och docent i tros- och livsåskådningsvetenskap i Dagens Seglora. Ni hittar texten här:
http://dagensseglora.se/2014/02/12/synen-pa-spraket-praglar-teologin/


Om död. Naturlig, för tidig och bara dum.

09 februari 2014

En hel värld i sorg, stod det i tidningarna när Nelson Mandela dog. Själv kände jag vördnad, ett stänk allvar slog in i vardagsbestyren, jag kände tacksamhet över att ha fått vara samtida med en så stor människa, jag mindes de afrikanska sångerna vi sjöng, jag tänkte på demonstrationerna mot apartheid, Sharpevillemassakern och bilderna när Mandela lämnade Robben Island, men sorg? Nej inte när en människa som fått leva ett fullt och rikt liv dör en stilla död 95 år gammal.
En slags sorg kände jag däremot vid beskedet om Philip Seymor Hoffmans död nyligen. Liksom när Esbjörn Svensson dog i en dykolycka för några år sedan. För att inte tala om Anna Lindhs död, som fortfarande smärtar. Den onödiga döden, mitt i livet, den som avbryter en viktig gärning för tidigt, känns som ett slöseri med den mänskliga ekonomin, med humant kapital. Det händer förstås varje dag, det händer unga, barn, oskyldiga offer för våld, sjukdomar och olyckor, de drabbar oss djupt om vi finns nära, annars passerar det.
Offentliga människors död är en död på avstånd, ändå berörs vi. Idrottsstjärnor, artister, författare, politiker, estradörer, nyhetsuppläsare ingår i vardagligheten, vi tar dem för givna, de utgör inslag i samtidens trygga väv, några blir med tiden nästan som vänner. Nelson Mandela var en fadersgestalt för en hel värld. Fäder och mödrar dör när de blir gamla. Det är vi inställda på. Om de får leva livet ut har vi tid på oss att inkorporera något av deras resning, deras erfarenheter och egensinne i vårt eget vara innan de försvinner. De dör, men lever i oss. Vi är förberedda. Värre är det med de jämnåriga som vi räknat med länge än. Den Anna som skulle spegla våra förhoppningar i en ny tid. Den Esbjörn som skulle hålla oss svävande i sin musikaliska rymd bortom tid och rymd. Den Philip som skulle fortsätta gestalta den komplexa människan, hög som låg, till förundran, nöje och eftertanke länge än. Han dog femtio filmer för tidigt. Dumbom. Vi älskade dig ju!

Anders Hagman


Är det våra egna fötter vi ser i kikaren?

05 juli 2012

René Descartes, den franske filosofen, matematikern och fysikern, bjöds av drottning Christina in till Stockholms Slott. Ett ståtligt minnesmärke över Cartesius, som han också kallas, finns rest i Adolf Fredriks kyrka. Descartes levde mellan 1596 och 1650.

För alla som trängt in lite i matematiken är cartesiska koordinater ett välkänt begrepp. Tre vinkelräta måttstockar som alla börjar i samma punkt. Och det går att orientera sig i rummet genom att tala om hur långt man först följer den första måttstocken och sedan hur långt man därifrån går i den andras riktning och från den punkten i den tredjes. Det geniala med detta är att två till synes alldeles orelaterade delar av matematiken förbinds: att göra geometri och att göra beräkningar med tal blir två sidor av samma sak.

Idag är vi vana vid att ange koordinater till ett utflyktsmål, koordinater på jordklotet, men det är en annan historia, jordklotet är krökt.

Descartes är också känd för sin uppdelning av verkligheten i materia, res extensa, (substans med utsträckning) och tänkande, res cogitans, (tänkandets substans). Han föreställde sig en mycket skarp delning mellan dessa två.

Detta var ett sätt att försöka förstå relationen mellan människan och den framväxande naturvetenskapen, som under Descartes tid befann sig i en mycket dynamisk period. Galileo formulerade lagar för fallande kroppar. Kepler publicerar sina tre lagar för planetrörelsen. Denna starka utveckling av fysiken kulminerade sedan 1687 när Isaac Newton publicerat sin epokgörande Principia som innehåller grunderna både för mekaniken och lagen för gravitationskraften mellan solen och planeterna.

Men också en annan gränsdragning för naturvetenskapen är ett av Descartes bidrag, den publicerades 1644. För att ringa in den behöver vi först gå till Aristoteles, den grekiske filosofen. Han var en mer jordnära och empiriskt inriktad efterföljare till Platon. Det är intressant att Aristoteles var okänd i Europa under medeltiden medan araberna kände till honom och hans texter fanns i arabiska översättningar. På 1200-talet översattes dessa till latin och en av de allra första som läste dessa översättningar var Thomas av Aquino. Aristoteles spelar en central roll i Thomas tänkande.

Aristoteles pekar på begreppet orsak som centralt i att förstå verkligheten. Han tänker sig fyra olika slags orsaker. En orsak som är materiell, en som är form, en som närmast är kausal i vår mening av ordet och till sist en orsak i form av ett syfte. Han ger ett exempel, en skulptör gör en staty av en känd person. Den materiella orsaken är den materia som skulpturen görs av, brons i Aristoteles exempel. Formen är den person som ska avbildas. Den kausala orsaken är bildhuggaren som arbetar med bronsen. Och syftet, till sist, är varför denna staty ska utföras. Det är beställarens syfte med att låta utföra statyn.

Aristoteles ser dessa fyra orsaker som centrala när det gäller att förstå verkligheten.

Men Descartes tänkte annorlunda. Han menade att den fjärde orsaken, syftet, var ett begrepp som inte kunde användas när man studerade naturen. Om man talade om ett syfte, då handlade det om teologi, inte naturvetenskap. Att eliminera syfte som orsak eller förklaring var att komma bort från att tolka naturen i mänskliga termer. Descartes beslut och ställningstagande har präglat naturvetenskapen sedan dess.

Ulf Danielsson har i senaste numret av tidskriften Axess, som har temat, Gud bortom vetenskapen, skrivit en artikel med rubriken Utan förmåga att begripa kosmos. Med Descartes analys i bakhuvudet skulle man aldrig mer behöva blanda samman begreppen och riskera att göra dålig naturvetenskap.

Ulf Danielsson är professor i teoretisk fysik i Uppsala. Han har vid ett antal tillfällen förekommit i Filosofiska rummet i P1 och skrivit en bok för en bredare allmänhet med titeln Den bästa av världar: skapelse, slump, apokalyps, död.

Ulf Danielssons forskningsområde är strängteori. En teori som vuxit fram för att hitta en lösning på ett problem som länge varit i fokus i den teoretiska fysiken: hur hänger kvantteori och gravitationsteori samman?

I artikeln och i sin bok argumenterar Ulf Danielsson mot de föreställningar fysiker ofta har om att teorier måste präglas av skönhet. Han uppfattar dessa föreställningar som de sista resterna av Aristoteles tankar om syftet som den högsta orsaken, alltså som något slags gudstanke. Han menar att det nu är dags för också fysiker att lämna dessa rester av ett gammalt tänkande som inte håller måttet.

Descartes drog en skarp gräns mellan materien och tänkandet. Han drog en skarp gräns mellan naturvetenskapen och teologin. Naturvetenskapen rör sig nu allt djupare in i det mänskliga. Det skapar nu ett nytt dilemma.

Dilemmat är att forskaren har ett syfte när hon/han ger sig in i sitt arbete. Descartes har ett syfte, när han utesluter syftet som orsak i naturen. Vi har alla syfte och syften i våra liv, det är en grundläggande mänsklig dimension.

Men i naturvetenskapen ser vi inget syfte. Betyder det i grunden att det vi uppfattar som syfte är en illusion som skapas i oss? Det skulle kunna vara en möjlig slutsats. Men den är inte lätt att förlika sig med.

Frågan är om det inte härunder ligger en djup metodfråga. Naturvetenskapen är en bild av verkligheten som framträder när människan skiljer ut sig, ställer sig utanför.

Det finns en risk att de existentiella slutsatser vi drar av naturvetenskapen präglas av den position naturvetenskapen intar i förhållande till naturen/verkligheten, alltså att det vi ser genom naturvetenskapen också är den position vi intar för att skapa bilden av verkligheten.

Det finns i så fall något slags parallell här med den så kallade antropiska principen. På 80-talet hade man fått så pass goda teorier för universums utveckling, livets framväxt… att det var möjligt att undersöka hur universum skulle ha utvecklats om naturkonstanterna haft andra värden. Det handlar om värden som elektronens laddning, styrkan av gravitationskonstanten… Det visade sig till stor förvåning att det enbart var värden inom mycket snäva intervall som skulle ge en utveckling av universum där liv och intelligens utvecklas. En möjlig formulering av den antropiska principen är att värdena på naturkonstanterna har dessa värden just för att liv och intelligens skulle uppstå. 

Guds finger? En Gud som skruvar in naturkonstanternas värden och sedan lämnar Universum att följa de fysikaliska lagarna. Men dock en Gud. Det övertygade några. En av dem var den brittiske religionsfilosofen Antony Flew som under ett långt liv intagit en ateistisk position men som tog intryck av den antropiska principen och deklarerade sig som Gudstroende.

Men en annan tolkning växte fram. Om inte förutsättningarna varit sådana att vi kunnat utvecklas hade vi heller inte funnits och kunnat göra iakttagelser, ställa frågor. Säger då denna iakttagelse om de snäva intervallen något egentligen? Säger det något annat än att vi faktiskt själva existerar? Och det visste vi ju ändå. När vi tror oss se något av Universum är det till sist våra egna fötter vi ser.

Det finns något av ett motsvarande dilemma i hela den naturvetenskapliga metoden. Genom den drar vi lätt slutsatsen att vi själva, vårt tänkande, vårt medvetande, är ytterst främmande fåglar i detta oändliga Universum som inte på något sätt verkar bry sig om oss. Men är det möjligen så att när vi drar existentiella slutsatser av naturvetenskapen också behöver vara medvetna om att det naturvetenskapliga tänkandet förutsätter att vi i studiet av naturen ställer oss utanför, utesluter, drar gränser.

Vi behöver kanske bli mer medvetna om att den bild naturvetenskapen ger av verkligheten förutsätter en viss position i förhållande till verkligheten så att vi inte tror att positionen i sig är en sanning, en egenskap hos verkligheten. Valet av positionen leder till en mycket fruktbar metod, men just en metod.

Ulf Danielsson pekar i sin artikel på att vår mänskliga hjärna är oerhört komplex. Men ändå, hur skulle den kunna greppa hela universum? Eftersom hjärnan är en del av universum skulle den då behöva greppa också sig själv. Ulf Danielsson stämmer här till ödmjukhet. Han slutar sin artikel med

Ha detta i åtanke varje gång en företrädare för en religiös livsåskådning, eller en vetenskapsman, försöker slå i dig att han eller hon vet varför universum finns. Kanske vet de mindre än vad de själva tror.

Lars Söderholm