Är religion ett hot?

Det var inte kontentan men väl ett bärande budskap med utropstecken i en debatt jag lyssnade till på Akademiska Föreningen i Lund för några veckor sedan. Utgångspunkten i debatten var en nyutkommen bok författad av journalisten Dilsa Demirbag och Per Bauhn, professorn i praktisk filosofi  i Lund. Mot sig hade de Elisabeth Gerle, professor i etik, särskilt mänskliga rättigheter, adj. vid Uppsala universitet och författaren och etikforskaren Ann Heberlein från Lund. Det var Sydsvenskan som stod med moderator och syftet var nog att marknadsföra boken som, så långt jag förstod, varnar för religionens frammarsch i världen och i Sverige, och undrar över om vi inte är alltför flata i Sverige inför religiösa krav, i religionsfrihetens namn.

Jag ska inte recensera boken –  jag har inte läst den –  men vill ta min utgångpunkt i debatten om den, för den berör viktiga tendenser i samhället som har med humanism att göra. Genom att jag personligen är aktiv i religionsdialogen i Malmö stöter jag ideligen på den mur av religiös okunskap som upphöjts till högsta intellektuella mode inom det sekulära samhället. Sydsvenskans ledarsida är bl a företrädare för sekulära samhällsideal och tar med jämna mellanrum upp dem genom att uttala sig kritiskt mot olika religiösa företeelser.

Ur en aspekt kom debatten i Lund att hamna i samma fack. Varningen för religion i allmänhet som exemplifierades av professorn i praktisk filosofi med: ”Det finns ju dom som tror på tomtar!” , fick Ann Heberlein att gå i taket. Det var väl den debattens ”hot spot” eller ”bottennapp” hur man nu vill uttrycka det. Om jag ska tolka religionskritikerna snällt, så tycks de vara ute efter aggressiv religiös fundamentalism. Då är jag med dem. Det är för mig inte religion utan kidnappad religion med maktambitioner. Men det är en katastrof när en obildad sekulär elit inte förmår se att aggressiv fundamentalism lika väl finns inom sekulär politik, nationalism, vetenskap och filosofi och kanske är ett ännu större hot för en humanistisk och demokratisk samhällsutveckling.

Sten Högberg

Juholts linjetal

 

”Vi håller på att förhandlas till de framtidens människor som vet priset på allt men inte värdet av något” är sagt och skrivet av Orionteaterns konstnärliga ledare Stina Oskarsson. Håkan Juholt inledde sitt linjetal på den socialdemokratiska extrakongressen med att citera henne. Ja! Det är bara att säga ja! Vi behöver prata om värde och värderingar. Vi behöver synliggöra att ekonomisering också är grundat i en värdering och inte någon sorts faktabaserad realism med naturgivet tolkningsföreträde. Jag saknade intensivt hållbarhet, miljömedvetenhet och globalitet i Juholts tal. Och vad är det egentligen för tillväxt det talas om? Vad är det som ska växa till? Men talets avslutning är vackert och mer än så. Det är politiskt i dess allra bästa mening:  ”Vissa saker görs inte av vinstintresse. Vissa relationer upprätthålls inte för att någon tjänar på det utan för att du är människa, för att jag är människa, för att vi tillsammans är ett samhälle”.

 

Elisabet Pettersson 

Beyond Belief

Att kasta.

Utplåna en tanke. En formulering.

Eller bränna någons heliga bok eller symbol.

Nazisterna anordnade bokbål.

Varför kan tankar anses så farliga att man vill hindra dem från att få fotfäste?

Varför överlåter man inte åt människor att själva undersöka saken?

Varför låter ni inte ert inre döma vad som är rätt?

Makt och ordning.

Är det rättvist att med nutida ögon se på handlingar som skedde för närmare 2000 år sedan? Kan vi döma? Svårt, tänker jag.

Ska vi låta lagt kort ligga? Eller göra en förnyad granskning?

Kanske ett återvändande kan bära frukt.

Kanske har kyrkan – herr E. – behov av hjälp.

Herr E. funderar. Ska han söka sig till mannen med soffan? Lyssnaren, terapeuten. Familjär med trons språk som herr E. är prövar han om det går att benämna överlåtelse. Jo, det får bli soffan, det får bli mottagningen, bestämmer herr E.

Så här var det kanske. Långsamt växer en berättelse fram i herr E.

Irenaeus, Atanasius träder fram. Några av kyrkans ledare under de första århundradena.

I det mycket pressade läget måste ju svåra beslut fattas.

Johannes hade en helt annan bild än Thomas. Vem visste riktigt vad som var sant.

Hela vår grupp sågs av statsledningen som ett farligt hot. Vi var utsatta för grymma förföljelser.

Och högst upp satt en kraftfull man, något av en företagsledare. Rimligen var det nog också hans stora projekt. Han hade gett sig in i det. Han hade satsat så mycket. Och han hade ett stort ansvar för alla dem som hörde till rörelsen. Och till sist. Någon humhum ordning måste det vara också i ett parti, förlåt en kyrka. Herr E. märkte att han blivit ordentligt irriterad, undrade vad lyssnaren skulle tänka.

Efter en stund fortsatte han. Thomas evangelium, det fick folk att ifrågasätta så mycket. Nej. Det där hotade ordningen. Det skulle förstöras så att ingen kunde komma på fel väg.

Men några verkade ha trotsat påbudet från ledningen att förstöra skrifterna. Stoppat dokument i en kruka . För att skydda från förstörelsen? Eller var krukan en papperskorg någon glömde att tömma? Och vem kunde förutsett att de skulle hittas nästan ett par tusen år senare?

Det var nog så där det gick till, säger Herr E. dröjande. Han tar sig för pannan.

Det blir tyst länge mellan honom och lyssnaren.

Har jag gjort fel, undrar herr E. Han är osäker om han sagt det högt eller bara tänkt det.

Han blir åter tyst en lång stund.

Vår tid är ute för idag. Den välkända formuleringen, en del av ritualen.

Ja, jo, säger han. konfunderad. Vad ska jag göra av det här, undrar han.

När han stängt dörren till mottagningen känner han att det är kyligare ute. Han knäpper rocken ända upp i halsen. Under en längre stund än han riktigt vill medge för sig själv står han utan att veta vilken väg han ska ta.

Skulle Thomas också ha varit med? Skulle kvartetten ha varit en kvintett?

Detta är spånor efter min läsning av Elaine Pagels, Beyond Belief, 2003. Pagels är specialist på den tidiga kristendomens historia, professor vid Harvard. Hon publicerade 1979 den mycket uppmärksammade De gnostiska evangelierna. Nästan 25 års ytterligare forskning kring de 1945 upptäckta dokumenten från Nag Hammadi ger i Beyond Belief en mycket levande bild av den tidiga kyrkan och dess ledare.

Lars Söderholm

I svåra tider samlas kring det gemensamma

Två böcker från antikvariatets bokrea fångade mig; Anita Goldmans Mållös och Brev från fängelset av Antonio Gramsci. Goldmans roman från de sista åren på 90-talet om sorgen och smärtan för 68-rörelsens människor bortom visionerna. Så svårt att leva, att inte längre ha mål i mun, en röst, eller det tydliga målet. För Gramsci handlade det om kampen mot fascismen i Italien, han fängslades 1926 och sattes på fångön Ustica, senare på fångvårdsanstalt nära Bari.  Under svåra förhållande bröts hans hälsa ner, han blev aldrig mer fri och dog på sitt fyrtiosjätte år 1937. ”Att leva innebär att ta ställning. Jag hatar de likgiltiga”, var ord från Gramsci.

I helgen ser familjen Ett rop på frihet om Steve Biko, den svarte förkämpen för svart medvetenhet i apartheidtidens Sydafrika. Där skrattar den vite redaktören Woods och den svarte prästen tillsammans över Woods farliga uppdrag; att ta sig ut ur landet med manuset till den blivande boken om Biko: Vare sig Gud kan hjälpa oss eller inte, så har vi inget val, vi är tvungna!

 I Japan kämpar överlevande efter jordbävningen och den våldsamma tsunamivågen. Oron är stor kring de skadade kärnkraftsverken. I Libyen och flera av arabländerna ha människor rest sig, modigt för att få frihet ur långvarigt förtryck. Många har dött. Vi människor pratar om det när vi träffas. I tidningar, radio- och TV-program, på nätet uttrycks människors empati och vilja till att hjälpa. Oron, eftertanken och vårt ansvar prövas. Det är gott att se, att i svåra tider förmår människan att se bortom individualiteten, då söker och försöker vi att samla oss kring det gemensamma. Kanske vi hittar mål igen, når bortom likgiltigheten och tar ställning på nytt.

Anders Wesslund

Se, så de hatar varandra…

De senaste veckorna har jag haft anledning att begrunda det som brukar kallas ”den kyrkliga elakheten”, men som i de sociala mediernas era visar sig snarast förtjäna namnet ”det kyrkliga avgrundshatet.”

Vad är det som gör kyrkliga debatter så hätska? Visst förekommer det otrevligheter och tjuvnyp i den akademiska världen och i kulturdebatten, men en icke-kyrklig väninna häpnar alltid när jag relaterar debatter som förs i t ex Kyrkans Tidning. ”Vilken ton”, utbrister hon chockerat. Men tonen på de tryckta debattsidorna är intet mot det som väller upp i nätets kommentarfält.

För några veckor sedan skapade jag Facebook-sidan ”Öppna Berget för prästvigda kvinnor”,  med anledning av att den nye föreståndaren på Berget i Rättvik förklarat att ha inte vill låta kvinnor leda gudstjänster där. Ett par dagar senare skrev Anna Karin Hammar ett ledarstick i Kyrkans Tidning, som ytligt sett kunde tolkas som en motsatt ståndpunkt. Vi är dock båda ense om att vi använder olika strategier mot samma mål, att alla ska känna sig välkomna på Berget, en ”inifrån” och en ”utifrån.”

Men tonen i kommentarerna på nätet, som angrep mig och alla som vill att prästvigda kvinnor inte ska vara uteslutna från något altare, gjorde mig alldeles darrig inombords. Som präst i Stockholms stift har jag varit ganska förskonad från detta, men jag drog mig plötsligt till minnes några incidenter för många år sedan, då jag också konfronterades med uttryck för ett hat som jag aldrig mött i något annat sammanhang.

Samma hat som möter kvinnor som uppfattas ta för stor plats, drabbar idag också muslimer. Det blev tydligt i kommentarerna till Kyrkans Tidnings artikel om att Sofia församling ska finansiera en projekttjänst för en imam på Fryshuset – med den missvisande (men slagkraftiga) rubriken ”Sofia församling anställer imam.” En del av kommentarerna var av den karaktären att chefredaktören såg sig föranlåten att ta bort dem. Få av de som skrev föreföll ha läst artikeln, utan passade på tillfället att ösa sin galla över muslimernas ondska och Svenska kyrkans förfall. Händelsevis återkom vissa namn från kommentartråden om Berget…

Vad bottnar detta hat i? Är det så att kyrkan drar till sig rädda och skadade människor som söker trygghet i auktoritära strukturer och enkla budskap? Som blir ännu räddare när också kyrkan förändras, och budskapet visar sig vara komplext och mångtydigt, och auktoriteterna ger rum för eget tänkande? Och vad kan vi göra åt detta?

Att ge sig in i diskussionen med motargument verkar lönlöst, då detta inte handlar om rationalitet. Det är väl (tröstar jag mig med) därför som de positiva och balanserade inläggen är i minoritet i kommentartrådarna. De sociala medierna har visat sin goda potential i händelseutvecklingen i Nordafrika – men här ser vi baksidan. Det är alltför enkelt att spy ur sig illa genomtänkta åsikter, och snabbt få bekräftelse av likasinnade.

Hur kan evangeliets budskap ”var inte rädda” nå fram till dem som förskansar sig bakom hatets och de förutfattade meningarnas barrikader?

Helene Egnell

Svenska kyrkan skjuter sig i foten

Carl-Henric Grenholm skriver i sin bok Bortom Humanismen att ”en rimlig utformning av en kristen etik har ett innehåll som delvis går utöver innehållet i en humanistisk etik”. Jag tycker den ingången har bäring på den nuvarande debatten om att återigen ändra namn på Svenska kyrkans Internationella arbete, nu till Svenska kyrkan ACT–alliansen. Hur man ska kunna förankra ett sådant varumärke i Svenska kyrkan som folkrörelse är för övrigt en gåta. Men det går jag inte in på här.

När Hela Världen för några år sedan lanserades som det samlande namnet för det internationella arbetet gick Lutherhjälpen och Svenska kyrkans mission in under samma tak. Det var ett hyfsat väl förankrat beslut som kan motiveras på flera sätt, inte minst därför att mission och diakoni är två sidor av samma sak. Dock är det inte exakt samma sak. För i takt med att den diakonala grenen av utlandsarbetet professionaliserats, vilket i sig är en god utveckling som pågått under många år, har det också blivit tydligare att mission är något annat än enbart bistånd och katastrofhjälp.  Och för mig är missionen detta som går utöver en rent humanistisk etik; det är den trons utmaning som pekar mot djupare förändringar av människa och värld. Det är den rörelse där kristen solidaritet och radikalitet prövas mot tidens gång och världens ordning. Det är naturligtvis inte så att missionen försvinner med en namnändring. Men sättet namnändringen har förberetts på och den tydliga fokusering på bistånd och katastrofhjälp som hela skeendet innebär, gör att missionen hamnar i bakgrunden. Däri ligger en värdering och, fruktar jag, en reduktion av den kristna humanismen till enbart humanism.  Svenska kyrkans internationella engagemang står på två fötter och här riskerar man att skjuta sig i den ena.

Anders Hagman

Att vara Kyrka – från Tahiritorget till Mariagården

När det var som mest oroligt i Egypten lyssnade jag till en Ekosändning. Nyhetsinslaget handlade om en kristen mässa på Tahiritorget i Kairo mitt under oroligheterna. Mitt på torget hade en grupp kristna samlats för att be och fira mässa. Gruppen bestod inte bara av kristna, muslimer anslöt och man samlades till ett rop på bröd, fred och frihet. Där på torget manifesterades Kristi Kyrka, mitt bland människorna, mitt i nuet.

På en annan plats, i Mariagården, en liten distriktskyrka i Brandkärr i Nyköping, samlas människor vardag som söndag. Människor möts i samtalsgrupper, människor kommer för att få hjälp, barn kommer för att få stöd i sin läxläsning. Kvinnor samlas i en grupp som kallar sig Saras döttrar för att dela erfarenheter över kulturgränserna. På söndagen firas mässa, vi möts och samlar ihop veckan och överlämnar våra liv till Kristus. Mitt bland människorna, mitt i nuet.

Georg Andrén