Är religion ett hot?

31 mars 2011

Det var inte kontentan men väl ett bärande budskap med utropstecken i en debatt jag lyssnade till på Akademiska Föreningen i Lund för några veckor sedan. Utgångspunkten i debatten var en nyutkommen bok författad av journalisten Dilsa Demirbag och Per Bauhn, professorn i praktisk filosofi  i Lund. Mot sig hade de Elisabeth Gerle, professor i etik, särskilt mänskliga rättigheter, adj. vid Uppsala universitet och författaren och etikforskaren Ann Heberlein från Lund. Det var Sydsvenskan som stod med moderator och syftet var nog att marknadsföra boken som, så långt jag förstod, varnar för religionens frammarsch i världen och i Sverige, och undrar över om vi inte är alltför flata i Sverige inför religiösa krav, i religionsfrihetens namn.

Jag ska inte recensera boken –  jag har inte läst den –  men vill ta min utgångpunkt i debatten om den, för den berör viktiga tendenser i samhället som har med humanism att göra. Genom att jag personligen är aktiv i religionsdialogen i Malmö stöter jag ideligen på den mur av religiös okunskap som upphöjts till högsta intellektuella mode inom det sekulära samhället. Sydsvenskans ledarsida är bl a företrädare för sekulära samhällsideal och tar med jämna mellanrum upp dem genom att uttala sig kritiskt mot olika religiösa företeelser.

Ur en aspekt kom debatten i Lund att hamna i samma fack. Varningen för religion i allmänhet som exemplifierades av professorn i praktisk filosofi med: ”Det finns ju dom som tror på tomtar!” , fick Ann Heberlein att gå i taket. Det var väl den debattens ”hot spot” eller ”bottennapp” hur man nu vill uttrycka det. Om jag ska tolka religionskritikerna snällt, så tycks de vara ute efter aggressiv religiös fundamentalism. Då är jag med dem. Det är för mig inte religion utan kidnappad religion med maktambitioner. Men det är en katastrof när en obildad sekulär elit inte förmår se att aggressiv fundamentalism lika väl finns inom sekulär politik, nationalism, vetenskap och filosofi och kanske är ett ännu större hot för en humanistisk och demokratisk samhällsutveckling.

Sten Högberg


Tro, religion och politik

28 februari 2011

Två debatter om kristen tro i offentligheten pågår. I Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article8626765.ab   kritiseras  Svenska kyrkan för de planer som diskuteras inom Sveriges Kristna Råd om ett nytt Påskupprop – nu mot utförsäkringarna i sjukförsäkringssystemet. Det är liberala kristna som vill hålla tron fri från politik. Här pläderas för Gud utanför politiken.

I DN http://www.dn.se/ledare/signerat/ja-till-polyteism angriper Lena Andersson Svenska kyrkan för att vara poly(!)-teistisk. Här får kyrkan kritik för att den inte tror på sin enda Gud som ska vara som Han  (ja, han var väl en Han?) var förr.  

Återigen blir tron och gudsbegreppen föremål för debatt. I första fallet får debatten nerv av att tron tolkas – och, där i tolkningen avtäcks att slutsatserna inte alls är fria från politiken, d v s den värld i vilken människor lever, tror och skapar sina idéer om vad, vem och hur Gud är. Inte ens för de liberala.

I den ateistiska kritiken skall kyrkan åter tillbaka till den gamla tro och vetande- debatten. Det finns förvisso goda rationella argument hos Lena Andersson, men de för inte samtalet kring de existentiella frågorna och det gemensamma ansvaret för vår värld framåt. Även kyrkorna, tron och teologin har väl rätt till och är väl en del av evolutionen? Återigen spökar teism-begreppen, men främst rör det väl sig om att Svenska kyrkan återigen fallit för frestelsen att låta reklambyråer marknadsföra sitt budskap. 

Idag uppmärksammas Olof Palmes gärning över landet och kanske utanför. I Nordafrika pågår de folkliga resningarna mot ledare som tidigare haft goda förbindelser med väst, idag kallade ”diktatorer”. I Göteborg ikväll förs samtal om religionsmöte vid KHS-arrangemanget  i Johannebergskyrkan. I ett annat KHS-arrangemang i  Uppsala i veckan uppmärksammas Ola Larsmos bok om de prostituerades situation i samma stad i slutet av 1800-talet.

Tro, religion, politik. Nog hör de ihop. Såväl religionskritik som religionsdialog har sin plats, likaså engagemanget för hur vi – i dialog – ska hitta vägar framåt som mänskliga gemenskaper. Hur  tron och föreställningarna än definieras.

Anders Wesslund