Bemöta hotbilder utan rädsla

10 april 2016

Jag är rädd för

* Att västvärlden underminerar sin riktning mot större rättvisa och demokrati.

”Godnatt Gud. Med kompass går det att navigera i mörker om jag vet var jag står och vilken riktning jag bör ta. Men om jag är rotlös och mållös?”

Citat från twitterkontot @Unprastmalmo kl. 22.45 måndagen den 4 april.

Helen Egnell ställde frågan i förra bloggen – Vad är du rädd för? Jag delar hennes reflektion att vi är rädda för olika saker nu när hoten tycks resa sig i ovanlig mängd och kommer närmare. Jag har i tidigare texter tolkat en del av rädslorna som uttrycks som en rädsla att förlora sina upplevda privilegier: t ex att få röra sig på stan utan att vara rädd; att få tänka och tycka vad man vill utan att utsättas för andras obekväma åsikter; att få behålla den välfärd man vant sig vid så djupt att den upplevs självklar; att få behålla monopolet på att kränka och våldta kvinnor på ett svenskt vis – som Helen Egnell lyfte några tankar kring. Flera av dessa allmänna rädslor går att känna igen sedan länge i vårt samhälle – även innan hoten tycktes komma från invandrare. De flesta av dessa hot har under hela förra seklet varit ständigt närvarande för stora grupper i vårt samhälle. Skillnaden mot dagens förhållande är att det är en medietränad medelklass med helt nya medieresurser som identifierar hot som de inte vant sig vid att känna. Alla som identifierat sig med någon utsatt subgrupp i samhället, språklig minoritet, religiös minoritet, hbtq, någon form av handikapp eller bara kämpat som kvinna för att få uppfattas som jämställd med männen omkring – de har fått uppleva mer eller mindre starka hot från sina landsmän eller representanter för samhällets kulturella elit, som för det mesta anser sig ha tolkningsföreträde.

Jag kan ha fel – men ibland upplever jag mediedebatten som om det är en del av dem som hittills ansett sig ha tolkningsföreträde på alla sociala plan, som känner sig utsatta för konkurrens och väljer att bekämpa hoten genom att hävda de mänskliga rättigheter som man själv inte alltid haft som ledstjärna vid behandlingen av ”socialt underordnades” krav och förväntning.

Det jag är rädd för att processerna kring de växande yttre hoten från vår kulturella och politiska elit, kan komma att försöka ändra vår etiska och moraliska kompass. Ett av argumenten för en sådan analys är att samhället med rasande fart rör oss allt djupare in i ekonomistyrning. Jag hör ibland samhällsbudgeten jämföras med hemmets hushållsbudget – alla vet att man måste rätta mun efter matsäcken bl a. Många av oss vet att etiska och moraliska principer som FN:s deklaration om de Mänskliga Rättigheterna kostar mycket pengar att hålla sig till. Samtidigt ser vi att samhällets ekonomiska och politiska ledarskikt håller sig med helt egna ekonomiska privilegier, som otvetydigt påverkar ekonomiska beslut på hög nivå även om de själva påstår motsatsen. Vi vet också att värderingsmönster som tillämpas bakom stängda dörrar alltid sipprar ut under dörrspringan och rinner nerför trapporna till lägre regioner. Ekonomiska högskolor lär ut girighet som en ekonomisk drivkraft. Management-utbildningar tränar ledare bl a i att söndra och härska, omorganisera för att bryta oönskade samarbetsmönster och subkulturer i företag och organisationer för att öka vinster eller spara kostnader. Marknaden ses som trendsättare även när det gäller sociala värderingar.

Vilken etisk kompass följer vi i samhället när religionens värdeproduktion avvisas med hänvisning till okunniga uttalanden om ”religionen som alla krigs moder” eller att ”Religionsfriheten måste begränsas”. Jag är helt klar över att vår kristna tradition har producerat värdemönster som inte hör hemma inom kristen humanism. Värden som mer hör samman med politisk nationalism och hederskulturer som använder sig av religiösa urkunder för att driva sina avarter. Men det ingår i våra demokratiska ideal att både möta och bemöta alla avarter bland värdegrunder utan rädsla oavsett hotbild.

 

Sten Högberg

Annonser

Förbundet Kristen humanisms röst?

31 mars 2016

Ekonomen Lars Calmfors sammanfattar i DN (30/3) en lång tids debatt i flyktingfrågan som en målkonflikt mellan altruism och egennytta. Han föreslår att häva det tabu han menar finns mot att diskutera volymen genom att inrätta en volymkommission av parlamentariker med uppgift att med vetenskapliga data ange riktvärden och tak för invandringen. Som jag förstår det berör detta själva grundpelaren i Kristen Humanism. Jag uppmanar alla att läsa vad som står i KHs manifest (finns här:  http://www.kristenhumanism.org/om/att-vara-kristen-ar-att-vara-humanist/) om människan som en unik individ med rätt till skydd mot kränkningar och hot. Detta motiveras i manifestet av kärnan i kristen tro, korsfästelsen, uppståndelsen och Guds kärlek. Det kallas återupprättelse av skapelsen och människans värde och värdighet –  inte altruism. Var finns KHs röst när det sekulära Sverige skall möta människor på flykt?

 

Erik Lundgren


J’accuse…

28 oktober 2015

Medan rapporteringen från dådet i Trollhättan rullade på Aktuellt fick jag ett meddelande från en god vän. Vet du något om det här, löd frågan.
Länken var från Mona Walters blogg. Jag länkar inte vidare, den som vill kan enkelt finna den via en sökmotor. Mona Walter är den somaliska sekulära muslimen, som mötte en konservativ form av islam när hon kom till Sverige, konverterade till kristendomen och nu ser det som sin mission att, ofta tillsammans med Sverigedemokraterna närstående personer, föra en kampanj mot islam.
Det inlägg som min vän fått sig tillsänt av en bekant handlade om en samtalskväll i S:t Jacobs kyrka i Stockholm. Kvällen ingick i en fördjupningskurs i kristen tro, där den ansvarige prästen valt att lägga in flera tillfällen där deltagarna skulle få bekanta sig med andra religiösa traditioner, bland dem islam, som det gällde denna kväll.
När SD-politikern Paula Bieler passerade kyrkan såg hon affischen som annonserade temat ”Handlar Koranen om våld och hat eller om kärlek och förlåtelse?”. Hon fotograferade och lade ut på Instagram och Facebook. Snart manade kommentarerna ”kunniga” människor att gå dit och ställa frågor: ”det kan bli roligt”. Hur detta gick till kan man se på en video som Jan Sjunnesson spelade in och lade upp på sin blogg, som Mona Walter länkade till.
Ett drygt 20-tal personer infann sig med det enda syftet att bevisa att Koranen bara handlar om våld och hat, och lyckades förstås dominera kvällen. Den aggression, maskerad under de arroganta flin som man ofta ser hos människor som vet att de har rätt och inte tänker lyssna på någon annan, som präglade deras uppträdande fick mig att må fysiskt illa och skaka inombords, när jag såg filmen parallellt med rapporteringen från Trollhättan. Det blev för mig tydligt att det finns en koppling mellan denna aggression och den som drev Anton Lundin Pettersson till hans dåd.
Nej, jag tror inte att någon av dem som var i S:t Jacobs kyrka denna kväll skulle vilja döda någon på grund av hens hudfärg eller religion. Inte heller att deras avsikt med att hetsa mot islam är att bana vägen för sådana dåd. Men jag menar att deras aktion har en koppling till det tankemönster vars yttersta konsekvens är terrordåd som det i Trollhättan.
Jag kan förstå att den som likt Mona Walter utsatts för påtryckningar av representanter för en reaktionär tolkning av islam, eller har flytt från mullornas Iran, som jag gissar att några av de andra i kyrkan den kvällen hade gjort, har svårt att se något gott i islam.
Men jag menar att den som medverkar till konvertering och dop av människor med dåliga erfarenheter av en annan trostradition har ett stort ansvar i att hjälpa dem att försona sig med den, och kunna se att den också har goda sidor. Den som tar emot en konvertit i sin kyrka måste göra klart att det inte är acceptabelt att förtala en annan trostradition och dess anhängare, utan att kristen tro handlar om försoning och om att ”hålla fred med andra så långt det är möjligt och kommer an på er” (Rom 12:18).
Uppenbarligen sprids denna YouTube-länk, och vilseledande information om vad som hände vid detta kurstillfälle av såväl enskilda kristna som av kristna publikationer. Jag menar att den som sprider material som på detta sätt hetsar mot islam, och misstänkliggör dem som för dialog med islam, bär en del av ansvaret för det samhällsklimat som får personer som Anton Lundin Pettersson att tro att de försvarar nationen när de mördar och sprider hat och rädsla. Detta ”kristet” inspirerade hat är en liten del av den hela bilden, men det är den del som vi som kristna humanister har ett särskilt ansvar för.
Min fråga till mina medkristna i alla samfund är idag: vill ni vara med och ta ansvar för att upprätta ett samtalsklimat där vi kan förstå och respektera varandras ståndpunkter och trosövertygelser? Trollhättan visar att detta är en fråga på liv och död. Så må vi då välja livet.
Helene Egnell


Sorgen över ett barns död

22 augusti 2014

Vår yngste son Gustav Fhager gick hastigt och oväntat bort i San Francisco 10 juni i år. Gustav är schackspelare och han hade rest till USA för att träffa schackvänner. Familjen fick dödsbudet på eftermiddagen fredagen den 13e juni. Vi samlades omedelbart till familjeråd Barbro och jag syskonen, med respektive. En preliminär kontakt med UD etablerades. Eftersom det är 9 timmar senare tid i Kalifornien gick det att få direktkontakt med obducenten. Gustav hade ramlat ihop centralt i San Francisco på huvudavenyn, ingen hjärtlungräddning hade gjorts. Dödsorsaken var sannolikt hastig hjärtdöd.

Familjen var i djup kris och förlamad. Detta var helt oväntat. Vi behöll en nära kontakt med täta familjeråd kring det praktiska och för att stötta varandra. Från början sade vi att vi har en mindre begravning och håller det mest inom familjen. Kontakt med SOS-International i Köpenhamn etablerades. Traditionen är att vi jordbegraver och det fordrar en transport av kroppen över halva jordklotet. Efter diverse byråkratiska turer (amerikanska myndigheter) kunde kroppen skickas med flyg från San Francisco med mellan landningar i Denver, New York och Köpenhamn.

Vi hade nu kommit en bit i sorgearbetet och bestämde oss för en öppen process mot omvärlden. Vi skulle ha en relativt stor begravning med Gustavs favoritmusik i den kyrka där han är uppväxt Johannebergs Equmeniakyrka. Minnesstund var också självklar och sedan båt med gravsättning på Donsö. Vi fick väldigt mycket stöd av människor i vår omgivning. Många kom fram som också hade erfarenhet av barns död. Fast saknaden var stor kom omtanken hos andra att innebära en lindring.

Vi fick också röja Gustavs lilla lägenhet i Majorna i Göteborg. Han hade trivts i den stadsdelen och levt ett materiellt enkelt liv som student. Han hade tidigare gått i ett kyrkligt gymnasium i Göteborg på humanistisk linje och kunde latin. Läst mycket teologi men blev inte präst. Gustav bodde några år i Örebro och utbildade sej till socionom. Kom tillbaka från Örebro 2006 med sviktande psykisk hälsa. Han sökte hjälp och kom över dessa besvär. Han studerade ide och lärdomshistoria och astronomi med mera. Han lyssnade ofta på SR P1 under sina promenader som han älskade. Politiskt var han en sympatisör till Piratpartiet sen lång tid. Ett fritt internet för kunskapssökande och personliga kontakter var viktig för honom.

Gustav hade spelat schack så länge vi minns. Det sägs att hans morfar lärt honom . Han var med i schackklubben Manhem under många år i ungdomen. Periodvis senare var han inte aktiv inom schacksammanhang. Efter ett mellanspel i SS Kamraterna gjorde han rejäl comeback i Majornas Schacksällskap där han var med i styrelsen och de sista åren spelade i allsvenskan med sucessivt allt bättre resultat. Sannolikt hade han en potential för att bli ännu bättre och han hade tankar om barn och ungdomsverksamhet i Majorna inom schack, kanske rent av som ett arbete. Gustav var speciellt intresserad av schacköppningar d v s hur man inleder en schackspelsmatch.

För sorgearbetet var det viktigt för oss att rekonstruera Gustavs liv. Han var själv tystlåten med hög integritet. När kroppen kommit till Sverige hade vi kistöppning vid två tillfällen för barn och barnbarn. Han hade blivit balsamerad i USA och såg nästan levande ut. Begravningen blev en stor upplevelse med Bachs Air på piano av Staffan Skarrie och solomusik av Carl Johan Martinius – Sounds of silence, Blowin´ in the wind och This land is your land. Munspel och gitarr solo gav en förtätad stämning i en helt full kyrka. Officiant Camilla Malm Samuelsson höll ett personligt griftetal där hon betonade Gustav enkelhet och att han inte gjorde skillnad på människor.

Gustav var under hela sin uppväxt van att vara med på Kristen Humanisms sommarmöten. Han var med på gudstjänster och gjorde bland annat tidning under sommarmötet tillsammans med bland annat barnen Tegby/Frisk. Kring år 2000 var han en sista gång ensam med mej på Kristen humanism och satt då också med på föreläsningarna. Gustav var ett barn av kristen humanism men han var inte missionerande. Det enda märke han hade på sej i slutet var- Rösta Pirat- inför det aktuella EU-valet.

Vi fick hem Gustavs sista tillhörigheter som han haft med sej till USA. Prosalyrik av Tomas Tranströmer. Om ekologi och teologi (red. Stefan Edman). Schackböcker av den gamle stormästaren Gideon Ståhlberg. Därtill hade Gustav manus till en bok om schacköppningar på engelska. Kanske om det är praktiskt möjligt ger vi ut denna bok till hans minne.

Benny Fhager


Ulla Isaksson – Donsö.

08 december 2013

Ulla Isaksson (1916-2000) är en svensk författare som behandlat gud, kvinnan och kärleken i sitt författarskap. Hon växte upp i Stockholm i en övre medelklassfamilj. Modern och hennes släkt hade starka band till Svenska Missionsförbundet. Immanuelskyrkan i Stockholm var hennes uppväxtkyrka. Hon debuterade på 1940-talet med böcker av kristet innehåll på EFS och Missionsförbundets förlag.

Ulla hade gift sej och fått två barn på 40-talet. Mot decenniets slut kom hennes religiösa värlsbild att ifrågasättas i en intellektuell process hon drogs in i. Vid denna tid kom också en kris i hennes äktenskap. Ulla kom i kontakt med Sigtunastiftelsen och andra författare som Lars Ahlin, Karl Vennberg och inte minst Olov Hartman. Hennes författarskap utvecklades. En bok fick hon bränna då hon inte var nöjd med resultatet.

Sommaren 1948 kom Ulla Isaksson som sommargäst till Donsö i Göteborgs södra skärgård. Hon bodde på det lilla pensionatet på berget vid hamnen. Ulla fann vänner på ön och gjorde utflykter med båt. Hon torde ha varit starkt berörd av den särdeles vackra naturen och öns färgstarka människor. Ulla kom också att besöka öns dåvarande missionskyrka som låg mitt i byn nära hamnen.

Vänner hade sett att hon antecknat när hon varit på ön och ute på havet. Ulla kom att skriva boken – Ytterst i havet – utgiven 1950. Boken handlar om en frikyrkopastor i kris existentiellt, trosmässigt och äktenskapligt. Donsömiljön i boken är omisskännlig. Isakssons bok kom att skaka om Missionsförbundet rejält. Många upplevde den som ett angrepp på Missionsförbundets pastorskår. Öns invånare tog illa vid sej. Det handlade om väckelsekristen miljö som då inte hade vana att ta till sej skönlitteratur.
Inger Littberger har i sin doktorsavhandling – Ulla Isakssons Romankonst – 1996 noga analyserat boken. Littberger hade också haft direktkontakt med Ulla under avhandlingens gång. Ulla har vid kontakten med Littberger uppgivit att handlingen i boken är fiktiv. Pastorn står för hennes egen trosmässiga och existentiella kris. Egentligen öppnar boken för en vidare gudsbild präglad av obegränsad kärlek.

Ytterst i havet kom att bli Ulla Isakssons genombrottsbok. Bortsett från vissa fromma tidningar fick Ulla bra recensioner även om det förekom att man tyckte boken var överlastad. I efterhand kan jag ha en förståelse för att Donsös befolkning kan ha känt sej utnyttjad. Ett etiskt dilemma är det onekligen att använda en miljö och inte klart säga ut att handlingen är påhittad. Donsö kallas Måsöga men Ulla har själv berättat att det var Donsös miljö hon använt sej av.

Ulla kom att bli en framstående författare med ett otal böcker. Därtill flera filmmanus för Ingemar Bergman bland annat den Oscarsbelönade – Jungfrukällan -. Hon gifte om sej 1963 med litteraturprofessorn Erik Hjalmar Linder. Linder var en känd kristen humanist som ofta skrev i Förbundet Kristen Humanisms årsbok speciellt på 1950-talet. Ulla sista bok – Boken om E – är en skildring av makens alzheimersjukdom. Boken är lysande och jag rekommenderar den gärna till anhöriga till demenssjuka.

Benny Fhager


Florens – kristen humanism

11 april 2013

Den italienska staden Florens var på 1300- till 1500-talet ett centrum för nyskapande inom naturvetenskap och humaniora. Knappast någon annanstans finner man ett sådant koncentrat av konstskatter och vetenskapligt nytänkande.

För en kristen humanist är det en ynnest att åse en sådan rik skatt av kyrkor och kyrkokonst. Katedralen med Brunelleschis mäktiga kupol, Baptisteriet, Giottos kampanil, Santa Maria Novella, San Lorenzo och begravningskyrkan San Croce med flera. Här skolades universalgeniet Leonardo da Vinci. Här lärde sej Michelangelo skulptur, arkitektur och måleri. Konstnären Sandro Botticelli var verksam i Florens under 1400-talet. Gradvis blev människan alltmer naturlig i det konstnärliga avbildandet och den nakna människokroppen kunde avbildas.

 När det gäller ekonomi var bankväsendet i mycket härstammande från Florens. Släkten De Medici byggde sin maktställning på sin mäktiga bankrörelse. Pengar kunde frigöras för boklig bildning och antiken med filosofen Platon lyftes fram i akademin. En tidig intellektuell skolning var ett ideal.

 Det vetenskapliga tänkandet kom fram i Florens. Man hade börjat med källkritik. Likaledes började man med vetenskapliga experiment och empirisk forskning.

 Galileo Galilei (1564-1642) var ursprungligen född i Pisa. Han var huvudsakligen verksam i Florens där också Galileo Galilei- muséet finns. Galilei gjorde observationer med teleskop som visade att solen var centrum i vår del av universum, inte jorden. Han kom i konflikt med katolska kyrkan som menade att bibeln och traditionen föreskrev jorden som centrum. Galileo blev bannlyst och satt i husarrest strax utanför staden. Men han skyddades av fursten i Florens och kunde fortsätta sitt vetenskapliga arbete men förvägrades en kristen begravning. Sedermera har en gravvård satts upp i San Crocekyrkan. Katolska kyrkan beklagade domen av Galileo 1992 och den upphävdes år 2000.

 Kristen humanism innebär ett bejakande av vetenskapligt tänkande och ser det inte i motsatsställning till kristen tro. Det förutsätter därmed en fortgående tolkning av bibeln till vår tids världsbild. Bokstavstolkning (fundamentalism) är svår att förena med vetenskapligt tänkande och konstnärlig frihet nu som på Galileis tid i Florens.

 

Benny Fhager


Dialogen som samtalsform

05 mars 2012

Det har startats ett upprop för en ”öppen och konstruktiv debatt i Svenska kyrkan”. Att ta ställning till det är som att besvara frågan: ”Har du slutat slå din fru?”. Ansluter jag mig godkänner jag den underliggande premissen, att det inte finns en öppen debatt i Svenska kyrkan, vilket jag menar att det gör – men gör jag det inte kan det tolkas som att jag inte tycker att det ska finnas en öppen och konstruktiv debatt.

Men, när jag väljer att inte skriva på uppropet, så är det för att jag inte tror på debatten som samtalsform. De debatter som förts i bl a Kyrkans Tidning det senaste året har gjort mig alltmer skeptisk till att en debatt överhuvudtaget kan vara konstruktiv, i alla fall om man vill föra ett samtal om tros- och livsåskådningsfrågor.

 

Dag Hareide, rektor för Nansenskolen – Norsk Humanistisk Akademi, och gäst vid förra årets sommarmöte, skriver i Kristen humanism 2011 om fyra olika samtalsformer: debatt, diskussion, förhandling och dialog. Han påpekar att ordet debatt kommer av latinets debatere, som betyder ”slå ned”. Att debattera handlar om att ”fastslå” saker, att vinna. I debatten ställer man frågor, inte för att man är intresserad av svaret, utan för att fastslå sin poäng. Debatten vädjar till känslorna.

 

Diskussion kommer från discutire, som betyder ”skilja ut”. Diskussion handlar om att vinna kunskap genom att analysera, vara noga med definitioner och fakta, och har sin hemvist i t ex akademin. Målet är inte nödvändigtvis enighet, utan att intellektuellt klargöra olika ståndpunkter. Förhandlingen är något man gör ”före handlingen”, den är pragmatisk och funktionell och syftar till att nå enighet kring beslut som ska fattas.

 

Dialogen, till slut, kommer av grekisk dia logos, ”genom ord”, och handlar om att förstå den andre. Målet är inte att vinna, inte att bli enig utan att mötas. Dialogen öppnar för det personliga och det andliga. Man kan gå ifrån en dialog och finna att man är mer oenig än man trott, men ändå med en känsla av fördjupad gemenskap.

 

Hareides karaktäristik av dessa olika samtalsformer gör det klart för mig att debatterna kring kristen identitet, religionsdialog och omskärelse under det gångna året inte kunde bli konstruktiva, helt enkelt för att sådana ämnen inte lämpar sig för debatt. Det är ämnen som berör oss djupt, som väcker starka känslor – och om målet då är att fastslå sanningar och vinna, så blir slagen hårda.

Hur främjar vi då dialogen som samtalsform, hur skapar vi ett gott dialogklimat? Kanske måste det börja på individplanet. När någon angriper det som är ens djupaste engagemang och värderingar så blir man arg och vill slå tillbaka. Då gäller det att ta några djupa andetag, och besinna att vi har fått två öron och en mun, att försöka lyssna och förstå vad som gör den andre så upprörd. Att ”omvända” debattören till att vilja föra dialog är kanske inte alltid möjligt, men genom att vägra gå in på debattens premisser, så undviker man att trappa upp ett ordkrig som ändå bara blir destruktivt. Men vi behöver också skapa miljöer och metoder som underlättar dialogen som samtalsform. Goda exempel och idéer mottages tacksamt!

 

 

Helene Egnell