Integration av läkare

25 september 2016
Bland läkare i Sverige är cirka 35 % utrikesfödda. Det varierar starkt mellan olika specialiteter. Min erfarenhet är från psykiatrin då speciellt äldrepsykiatrin. När jag grovt tänker igenom alla underläkare jag haft genom åren så torde cirka hälften varit utrikesfödda.
Inom läkarkåren är nationalitet egentligen ointressant. Medicinen och sjukdomarna är internationella och sen lång tid är behandlingar, läroböcker stora konferenser internationella, mestadels på engelska. Den medicinska kunskapen och praktiken är internationell till sitt väsen. Svensk sjukvård hade inte klarat sej utan sitt internationella inslag . Detta gäller i stort för alla yrkesgrupper inom sjukvården.
Att arbeta med integration av läkare som kommit hit har i stort varit framgångsrikt. Det finns skillnad mellan läkare från EU-länder och utanför EU. Du har en långt mycket längre väg att gå om du kommer från länder utanför EU. Du behöver gå svensk AT (allmäntjänstgöring) innan specialistutbildning exempelvis.
Långa vikariat på Neuropsykiatrin (äldrepsykiatri) har ofta varit läkare från länder utanför EU som behövt kvala in till allmäntjänstgöring inom den svenska läkarutbildningen. Vi får se hur det blir i framtiden då man ser över läkarutbildningen i stort för EU-harmonisering. Skulle mot bakgrund av min erfarenhet gärna se att läkare från länder utanför EU fick snabbare väg in att arbeta här.
Min erfarenhet under drygt 30 år är att läkare från Afghanistan, Ryssland, Ukraina, Pakistan , Irak och Iran med mera har genomgående haft goda resultat i sin tjänstgöring. Man behöver ge sej tid som handledare att prata om mer än själva det medicinska arbetet så underlättas integrationen. Att på en vårdavdelning all personal arbetar i teamwork förstärker den integrativa effekten. Språket är mycket viktigt och här har vi förordat svenska då patientkontakten mestadels sker på svenska. Läkarna är som regel själv ambitiösa att studera och arbeta med språkstudier.
Jag har haft läkare med kristen, muslimsk och judisk tro. De flesta läkarna upplever jag  ha varit relativt sekulariserade. Det har varit berikande att få ta del av traditioner från andra länder. Detta gäller för övrigt andra yrken inom sjukvården. Bland exempelvis städpersonalen finner man människor från mångahanda länder, en del med hög akademisk bakgrund.
Sjukvården kan integrera ännu bättre men har kommit långt i sitt arbete härvidlag. Sjukvården upplever jag i stort som en bra arbetsmiljö för integration.
Benny Fhager

 


Att arbeta med psykiatri

02 september 2016

Min specialistutbildning i psykiatri gjordes på Psykiatriska kliniken Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg. Professor Jan-Otto Ottosson var professor och verksamhetschef. Tiden som underläkare var tuff arbetsmässigt med mycket jourer och skulle paras med rollen som småbarnsförälder med fyra barn. Lyckades ändå ta mej igenom en psykoterapiutbildning som breddade kompetensen. Från början torde min psykiatriska världsbild varit det man förr kallade biologisk. Fick kontakter med Centrum för tvärvetenskap i Göteborg. Var med i Kristna studentrörelsen i Sverige (KRISS) ekologiprojekt och gav ut en bok om humanekologi tillsammans med min vän Stellan Nilsson.

 

När jag blev specialist i allmänpsykiatri 1984 ville jag pröva att bygga psykiatrisk verksamhet. Ung och överambitiös fick jag anställning i Södra Älvsborgs landsting. Startade en psykiatrisk avdelning vid Alingsås Lasarett. Med entusiastiska medarbetare startades 1985 öppenvårdspsykiatriska mottagningen i Lerum. Vi var väldigt ambitiösa och jobbade ut mot samhället i Johan Cullbergs anda. Min fru Barbro var under kortare tid kurator i Lerum, enda gången vi arbetat tillsammans rent yrkesmässigt. Mottagningen i Lerum finns kvar och har utökats.

 

1988 var jag tillbaka i Göteborg. Fick en överläkartjänst och skulle inrikta mej mot den äldre människans psykiatri. Några år kombinerades detta med arbete på en missbruksmottagning i nordöstra stadsdelarna. Den neuropsykiatriska verksamheten med betoning äldrepsykiatri, demensproblematik kom att byggas upp under framförallt 1990 -talet och framåt. Även psykiatri mot utvecklingsstörning fanns under samma hatt. Kent Thuresson med medarbetare utvecklade en unik kompetens därvidlag. Chef för verksamheten var Sonja Klingen och under de allra sista åren Johan Sandelin. Arbetade först på Lillhagens sjukhus och flyttade till Mölndals sjukhus 1989 då som en del av Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

 

Har haft möjlighet att resa på konferenser internationellt för att utveckla kompetensen. Gjort forskning kring behandling av beteendeproblematik vid demenssjukdom och skrivit och föreläst inom mitt område. Jag har haft ett gott yrkesliv. Vårdenhetscheferna Inga-Maj Meiri och senare Ingela Duell har varit ovärderliga i att bygga lag av medarbetare, mina medarbetare har betytt mycket. Specialistläkare Helene Svensson var min följeslagare under ett antal år. Alla anställda vid enheten tillmättes ett stort värde och vi arbetade tvärvetenskapligt och tvärprofessionellt. Varje patient fick en kontaktperson när den kom in på avdelningen och kontaktpersonen hade en central roll vid behandlingsplaneringen. Ett aktivt anhörigarbete eftersträvades, tidvis också ett nätverksarbete ut emot samhället. Vårdplanering för i stort sett varje patient tillsammans med kommunen för att se helheten runt patienten eftersträvades.

 

Det är ovärderligt att ha en humanistisk människosyn inom psykiatrin. Trots nedskärningar och demontering av psykiatrin har vi lyckats behålla en hög kvalitet vid Neuropsykiatriska verksamheten som flyttade till Mölndal 1989

Äldrevårdens tillkortakommanden har vi försökt hantera med dialog och ibland gränsmarkeringar. Den äldre människan har en alldeles egen unik historia. Varje människa är betydelsefull för sin egen skull. Vid psykiatriskt arbete skall noggrann naturvetenskap och humanism vävas i samma tyg.

 

 

Benny Fhager

 


Min tur

27 augusti 2016

Mitt 14-åriga barnbarn besökte i somras ett vattenlekland. Hon kom hem mycket upprörd. Om man köpte för dyra pengar en VIP-kudde gick man före alla köer. Inte bara att dom gick före sa hon, vi andra fick vänta mycket längre. Jag såg på hennes blossande röda kinder en framtida politiker.

Några veckor senare stod jag i kö framför universitetets IT-disk. Minst 20 studenter före mig med samma lösenordsproblem som jag. Efter en stroke går jag stappligt med en käpp och får ett balansproblem om jag står länge. Siste man i kön vände sig om och lät mig gå före, utan att jag bad om det. Sedan gick han till alla i kön framför och frågade om man kunde släppa fram mig. Det kändes som en kärleksgåva.

För många år sedan var jag i Habana, det var just efter Sovjets fall, ekonomin var i kaos och varubristen gjorde att alla butiker var överfulla. Jag skulle köpa något och steg in i en butik. Knökfullt, men ingen kö. En kvinna trängde sig fram till mig och sa ultima. Det betydde att hon var den som kommit in sist före mig. När nästa kund kom in var det min tur att säga ultimo. Alla därinne var en ultimo/a som snart skulle vara först. Här var ingen VIP, alla var lika.

 

Erik Lundgren


Såld till lägstbjudande

12 januari 2016

Min far Harrys uppväxtmiljö i norra Bohuslän var kantad av skär och skärvor. Efter att hans far Malcolm emigrerat till USA 1916 fick familjen i Fjällbacka allt svårare att klara sej. Hans mor Augusta orkade inte med hemsituationen utan föll igenom psykiskt. Hon fördes till Vänersborgs Hospital (kallat Restads sjukhus 1932) och blev kvar där till sin död i slutet av 50-talet.

1917 fick socknen Kville, dit Fjällbacka hörde, ta hand om de tre barnen John 11 år, Harry 7 år och Rut 4 år. Barnen blev sockenbarn. Det annonserades ut i Kville kyrka inför sockenstämman att barnen skulle fördelas till självägande bonde som var lägstbjudande. Detta för att hålla socknens kostnader nere. Man fick en placering av barnen som också ansågs som viss arbetskraft i jordbruket. Fattigauktioner av barn var kontroversiellt och förbjöds enligt lag 1918. Författaren Harry Martinson berättar i boken Nässlorna blomma om barnauktioner och hur han fick vandra från gård till gård utnyttjad som arbetskraft och utsvulten på kärlek.

Kville socken var präglat av schartauanism. 1853-1879 var den kände schartaupredikanten Johan Henrik Holmquist verksam som kyrkoherde i bygden. Timslånga svaveldrypande predikningar var att vänta. Här gällde nådens ordning och att rädda människorna undan synden. På ett par år byggdes under hårda umbäranden Kville kyrka GetAttachment.aspx(invigd 1864). Kville kyrka rymde 1800 platser och var kanske landsbygdens största kyrka. Kyrkan kallades katedralen i Kville och sågs delvis som domkyrka för schartauanismen.

Harry blev auktionerad till en gård Skistad nära Kville kyrka. Gården hade en egen pojk i hans ålder som han blev kamrat med. Harry blev väl behandlad, nästan som ett eget barn, och stannade kvar i gården under hela uppväxten. Han lärde sej att sköta ett lantbruk. De andra barnen John och Rut kom under otrygga förhållanden och fick byta gårdar. Hos båda kom det att innebära en brist på grundtrygghet. Rut som var yngst kom så småningom att arbeta vid Restad sjukhus och blev själv lidande av egen psykisk sjukdom. John flyttade till Surte, blev pingstvän och familjefar till en åttabarnsfamilj. Han lämnade sedan familjen för ett nytt förhållande i Göteborg. Familjen i Surte klarade sej genom sammanhållning men John var inte populär.

Harry var präglad av sin uppväxtmiljö men hade klarat sej rätt bra. Han var stark psykiskt och fysiskt. En riktig arbetskarl. Han träffade en ung kvinna, Birgit i Lindome, när han arbetade på vägen bredvid lantgården Ljunghalla. Hon ville dela hans liv och man skaffade sej en liten lägenhet vid Heden i Göteborg på Bohusgatan.

Harry hade fått nog av kyrka under uppväxttiden och kom under hela sitt liv vara tveksam till kyrkan. Kyrkan fick människor att lyda och underkasta sej . Harry gick med socialdemokraterna på första maj till sin hustrus förskräckelse, hon kom från en delvis konservativ kyrklig bondesläkt. Birgit tog arbete på en syfabrik i Göteborg. Paret levde ett enkelt men rätt bra liv. Man gick på matinéer på bio och skaffade sej vänner i stan. Harry var ofta på Ullevi då han gillade fotboll.

Detta var 1930-tal. I Birgits föräldrahem hände saker. Hennes far dog och ett tag därefter hennes bror som var tänkt att ta över gården. Så hände det sej att paret Harry och Birgit fick ta över Ljunghalla gård. Harry hade nu glädje av uppväxten på Skistad i Kville och gav sej med liv och lust in på äventyret att ta över och utveckla gården i Lindome.

Min far Harry sa själv om sin uppväxt att han var den som klarade sej. Men han var påverkad av sin barndom. Han hade en panisk förskräckelse för att bli fattig och ville inte ta lån. Socialdemokratin lämnade han så småningom för Bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet). Han behöll en sund skepsis mot fina manér och förljugenhet.

 

Benny Fhager


Gott Nytt År 2016

05 januari 2016

Några dagar före jul åker vi taxi genom Uppsala. Det är julglitter i alla skyltfönster, många har tänt sina adventsstjärnor. I det stora polishuset har nästan alla fönster en adventsstake. Chauffören talar lika bra svenska som jag. Förmodligen är han från Kurdistan, liksom många taxiförare i Uppsala.
Vi är lika mycket svenskar, tänker jag och säger med en blick på alla fönsterljusen: Jag tycker om symboliken med ljuset från stjärnan över det nyfödda barnet i krubban när året är som mörkast.
Jag bryr mig inte om det där, säger chauffören med en avvisande gest. För mig är nyårsaftonen helig, den firar jag. Jag tycker att han gör ordet helig banalt, men får hans förklaring. Nyåret firas av alla människor på hela jorden och då är jag med.

Det får mig att tänka att nästan hela mänskligheten förenas i samma handling, när den river av bladet med det förödande årtalet 2015 och ser 2016 kanske med förhoppning om ett gott nytt år. På nyårsdagen hör jag evangelietexten om trädgårdsmästaren som vill gräva och gödsla runt det ofruktsamma fikonträdet ännu ett år.
På väg ur taxin önskar jag, chauffören ett gott nytt år och får ett hoppfullt småleende till svar.

 

Erik Lundgren


Emigranten från Fjällbacka

02 januari 2016

Malcolm Carlsson, min farfar emigrerade till USA 1916. Fjällbacka i norra Bohuslän var en plats där han inte kunde försörja sin familj, fru och tre barn. Han hade försökt med fraktbåtar, fiske och stenindustri. Men Första världskriget  lade en våt filt över arbetsmarknaden. USA hade också dragit ner kraftigt på invandringsmöjligheterna och det var relativt få svenskar som reste över Atlanten det året.

 

Det var tänkt att familjen skulle komma över så småningom. Sannolikt fanns inte pengar att resa hela familjen. Farfar hade lite tur och kom igenom Ellis Island för vidarebefordran till Boston i nordöstra USA.

 

Malcolm slog sej ned i North End. Där var en hård miljö med ett antal nationaliteter och hög kriminalitet. Successivt kom North End att bli den italienskdominerade delen av Boston med mycket restauranger. Farfar började tidigt att hyra ut rum och var idog och höll sej undan dryckenskap.

 

Malcolm hade i början brevkontakt med sin familj. Men breven fick rätt snart inga svar. Genom bekanta fick han reda på att hans fru blivit psykiskt sjuk och förts till mentalsjukhus. Barnen hade måst placeras ut i samhället. Han sörjde detta men hade ingen reell möjligt att påverka. Han fortsatte troget att arbeta och expanderade sin rumsuthyrning och sparade pengar.

 

Farfar hade under 1920-talet fått ihop så pass att han ville starta ett hotell. Han hade också träffat en ung svenska som ville dela hans liv. Han hade sannolikt ingen mer kontakt med Sverige. Halvön Charlestown var en del av Boston. Det låg vackert med utsikt över hamnen och låg också relativt nära Cambridge på andra sidan Charles River där Harvard University låg. Stora delar av Charlestown dominerades av irländska katolska invandrare men inte sydvästra delen där farfar ville slå sej ner. Österut på ön låg ett stort örlogsvarv och en repfabrik. Charlestown var ingen rik bygd men påminde honom om Sverige och Fjällbacka. Malcolm hittade sitt hotell på Main Street nummer 15.

 

Så förflöt åren. Malcolm och hans nya fru Gerda arbetade och slet med hotellet. Han var händig och reparerade det mesta själv. Huset var byggt av tegel och av bra kvalitet. Malcolm kom speciellt att tycka om studenterna från Harvard som bodde där tidvis. Han insåg tidigt att kunskap och arbete var nyckeln till framgång. I Fjällbacka präglat av schartauanism hade man mest fått läsa bibel, psalmbok och katekes. Farfar tyckte illa om kyrkan som höll ner människan och fostrade till underkastelse.

 

Samvetet gnagde alltmer hos Malcolm. Vad hade hänt med hans familj i Sverige ? Han pratade med Gerda och förstod att något behövde göras. Efter lite arbete fick han fram adresserna till sina barn. Hans tidigare fru dog ungefär i samma veva, men jag är lite osäker om årtalen. Malcolm skickade pengar till var och en av barnen. Ingen hälsning bara Bank of America på utbetalningen. Det kom väldigt oväntat till min far i Lindome, men han förstod att det måste vara hans far som således kanske var i livet eller hade dött. Snart dök ett brev upp, jag tror det var 1960 och med röda och blå kanter. Farfar skrev och berättade om sitt liv i USA.

 

Under 1960-talet hade vi regelbunden brevkontakt med farfar. Hans andra barn hade sannolikt på grund av olika orsaker ingen egentlig kontakt. Min far Harry Carlsson var den som förmedlade kontakterna. Farfar intresserade sej för min skolgång och var ett verkligt stöd . Kunskap var världens framtid och det var helst universitetsstudier som gällde.

 

1967 avled farfar hastigt. Taket på det lilla hotellet behövde ses över. Stark som han var högt upp i åren gick han själv upp på taket. Detta blev för mycket för farfar som dog strax därefter i hjärtinfarkt. Hans fru levde ett antal år ytterligare men blev sjuk i Parkinsons sjukdom och hotellet fick säljas. Hotellet revs på 1970-talet i samband med framdragande av väg på Charlestown.

 

Jag besökte Boston och Charlestown tillsammans med min yngste son Gustav 2005. Vi gick i farfars fotspår och bodde på halvön. Vi besökte lokala näringsställen och levde oss in i farfars värld. Charlestown är mycket väl bevarat just förutom det område där hotellet låg. Detta var den protestantiska delen av Charlestown. Vi gick i gudstjänsten i den kongregationalistiska kyrkan. Märkligt nog mötte vi skandinaver vid kyrkkaffet. En danska och en norska som bott länge i området. Efter en del samspråk trodde de sej komma ihåg ett litet hotell på Main Street drivet av ett svenskt par. Dessa gick inte i kyrkan men var ordentliga och skötte sitt hotell väl.

 

Generationer flätas ihop, länder och världsdelar möts. Människor har i alla tider sökt sej över hav och land för att finna bärgning. Farfars öde blev till slut rätt lyckligt och hans levnadsöde är nu delvis nedtecknat.

 

Benny Fhager


Det förflutnas ständiga närvaro

04 november 2015

Jag är uppvuxen på en bondgård Ljunghalla i västra Lindome ett par mil söder om Göteborg. Framtill 1973 tillhörde Lindome Halland, innan det gick över till Mölndals kommun och dåvarande Bohuslän.

Gården låg precis där motorvägen och Lindomemotet idag är. Gården är i praktiken utplånad. Hus och ladugård revs av Vägverket på 1990-talet när LindoLjunghalla gårdmemotet byggdes. Motorvägen kom på 1980-talet. Bygden heter Gastorp och består idag förutom vägarna av villabebyggelse.

Mina första minnen är från sandhögen framför gärdesgården där jag byggde vägar. Framför ladugården hade vi en liten fotbollsplan. Jag var nära att köras över av en bil när jag sprang över vägen efter en fotboll sex år gammal. Varje torsdag cyklade jag österut till Lindome station för att köpa RekordMagasinet, vilket lag var på baksidan denna vecka? Jag samlade lagbilderna i en pärm. Vi hade allahanda djur och jag gav korna namn. Värst var när slaktbilen kom. Bilen hämtade kor för slakt eller kalvar. Djuren råmade så hjärteskärande när drogs in i slaktbilen för färden mot döden.

Jag gick i Lindome kyrkas söndagsskola till tolv års ålder och var med på gudstjänsterna på söndagarna med någon från släkten. Vi hade ingen påtaglig syndakatalog och andan var rätt fri även om det förutsattes skötsamhet och inget söndagsarbete . Mest betonades arbetsmoralen. Att gå och slå dank och att inte göra rätt för sej gick inte an. Men inget tvångsarbete förekom eller aga.

Det kom en bil med några personer körande på gårdsplanen. Allvarliga samtal jag inte förstod. Jag kan ha varit kanske 8 år gammal. Efteråt hörde jag mina föräldrar smågräla. Min mamma sa att gården gått i hennes släkt i fem generationer. Hon krävde en ersättningsgård men min far var mer medgörlig. Min mor gick bort när jag var 35 år, motorvägen var då bygd. Min far levde  till slutet av 1990-talet efter att gårdens hus förutom den gamla smedjan rivits. Gårdens verksamhet hade avvecklats successivt under 1960 och 70-talet.

Jag bodde några år centralt i Lindome vid den tidigare Metodistkyrkan efter jag gift mej. Min äldste son Carl är döpt i Lindome kyrka. Som medicine kandidat ledde jag en studiecirkel om döden i Lindome församlingscentrum och samarbetade i detta med bland annat dåvarande biskop Bertil Gärtner. Jag gick senare över till Svenska Missionsförbundet, min fru Barbros samfund. Men jag betecknar mej som ekumen och kom att engagera mej i KRISS och senare Förbundet Kristen Humanism. Jag lämnade geografiskt Lindome 1976. Mina stadsdelar i Göteborg kom att bli Johanneberg med sin Missionskyrka. På sommaren och vissa helger Donsö i Göteborgs södra skärgård där jag är skriven sedan 2007.

Jag lärde mej från barnsben att arbetet var viktigt. Tidigt hade jag en lust att åstadkomma något som skulle betyda något. En etisk dimension har jag alltid haft. Redan på 1970-talet hade vi med kamratgrupp i KRISS (Kristna studentrörelsen i Sverige) analyserat den ekologiska krisen som vi idag ser bakom klimatförändringarna. Jag lärde mej tidigt arbeta för mänskliga rättigheter och såg det som en naturlig konsekvens av min kristna tro. Bokstavstolkning, fundamentalism tycker jag illa om då jag sett farliga konsekvenser av densamma.

Arbetsmoralen från uppväxten har inte alltid varit lätt att bära, kraven kan lätt bli för höga både på mej själv och omgivningen. Men jag har lärt mej navigera här med livet som läromästare. Jag blev läkare inom psykiatri med inriktning mot äldres hälsa. Har en tanke om att se människors livshistoria bakom sjukdomssymtomen.

Mitt arbetsliv närmar sej sitt slutskede men pågår alltjämt. Nya utmaningar väntar. Men jag ser framåt med tillförsikt. Livet är mer än arbetet.

 

Benny Fhager


Hopp

18 oktober 2015

Paulus one-liner tro, hopp och kärlek är så pregnant att den lätt trivialiseras och t o m blir rubrik på underhållningsprogram i TV. Men budskapet är tydligt, saknas den största komponenten, kärleken förvandlas vi som människor till ett tomt buller. Gäller samma för tro och hopp? Förmodligen menar Paulus det.

Vad är hopp? Jag tänker mig att det är en negativ upplevelse av nuet, något är fel, som jag eller någon kan ändra i framtiden. Den israeliske författaren och historikern Harari hävdar i sin bok Sapiens att politiska visioner, ideologier religiös tro är fantasier, som syftar till att ge människor ett hopp om något bättre än livet just nu, en framtida lycka.
Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj berättar i sin bok Kriget har inget kvinnligt ansikte om unga kvinnor som vill till fronten, men inte som signalister utan för att strida och skjuta. Vad fick dem att riskera sina liv för att ta andras? Drömmen om fosterlandet, fritt från ockupanter var deras hopp. De påminner mig om den radikalisering som skapar jihadister med ett hopp om paradiset som är något annat än det frustrerande nuet. Det får mig att tänka på min pappa med en svår reumatism, som låg i många år oförmögen att gå, med ständig andnöd, svåra läkemedelsbiverkningar. Det hopp han hade och sjöng om med sina vänner om var livets mål, att dö och komma hem till sin Gud i en evig glädje utan smärtor. Mitt tonåriga jag både kunde och kunde inte förstå varför han inte ville leva. Jag valde att bli läkare och senare forskare i en naiv förhoppning att göra ett liv som hans värt att leva.

Det finns en annan tredelad one-liner; vägen, sanningen och livet.
Det kan vara värt för tron att reflektera över hur livet och kärleken förutsätter varandra. Det hopp som exkluderar livet utesluter kärleken. Då skräller cymbalen.

Erik Lundgren


Döden är en del av livet.

29 september 2015

Under det gångna året har jag tänkt mycket på döden. Min yngste son Gustav gick hastigt bort i juni förra året under resa i USA. Krisreaktionen när ett barn går bort blev för min del sådan att gamla händelser med anknytning till döden kom upp i sinnet.

Jag växte upp på gården Ljunghalla i västra Lindome, söder om Göteborg. Jag har en äldre adoptivbror som bor kvar i bygden. En motorväg och bebyggelse har jämnat gården med marken, kvar finns en gammal smedja som håller på att falla samman.

Två äldre syskon dog strax efter födelsen och torde ha begravts i morföräldrarnas grav på Lindome kyrkogård. Men inget står om detta på gravstenen. Jag föddes för tidigt och var själv nära döden. Kungsbacka BB fanns kvar 1951 där jag låg i kuvös och överlevde.

På gården Ljunghalla fanns tidigare en tradition att ta hand om döda i trakten. Jag minns detta nu, min mor och mormor talade om det. Man tog hand om kroppen och smyckade likvagnen och bistod vid begravning. På internet har jag hittat ett foto på likvagnlikvagnen från Ljunghalla. Min morfar dog oväntat på 1930-talet. Möjligen kan traditionen med likvagnen levt kvar en tid därefter. Under senare delen av min uppväxt stod vår bil på platsen där likvagnen sannolikt stått.

Jag utbildade mej till läkare. Psykiatri blev min specialitet med inriktning på äldrepsykiatri. Existentiella frågor och vård i livets slutskede har funnits som ett intresse. Kanske kan det finnas ett samband med yrkesval, historia och uppväxtmiljö.

Sonen Gustav gravsattes på Donsö kyrkogård. Min fru Barbro och jag valde en dubbel begravningsplats så att vi själva i en framtid kan ligga i samma grav som Gustav. Det känns inte skrämmande att ha valt gravplats snarast en trygghet. Vi har också valt en gravsten där våra namn står bredvid Gustavs. Dödsdatum får huggas in i sinom tid. Döden är en del av livet.

Benny Fhager


Medsjukdom

01 augusti 2015

En röst i radion talar om medberoende, missbrukssjukdomar som får lika svåra konsekvenser i livsbegränsningar eller socialt för familjemedlemmar som för den beroende själv. Jag får veta att kvinnor ofta dras in i sådan medsjuklighet som en följd av patriarkala strukturer.
Min pappa blev kroniskt sjuk i 50-årsåldern i en grav rheumatoid arthrit. Han blev till slut helt sängliggande med svåra smärtor som fick honom att skrika nattetid. Komplikationer gjorde honom blind och döv. Min mamma vårdade honom de sista 20 åren av hans liv, dag och natt. Han behövde matas, få hjälp med toabesök. Det blev begränsningar i hans och även mammas liv, jag vill kalla det som hände min mamma gjorde henne medsjuk. Medsjukligheten medförde ständiga sjukhusbesök med pappa, hennes sociala liv ändrades helt ju sjukare pappa blev. Hennes nattsömn blev lika avbruten som pappas av en värkande led, som krävde att hon flyttade de små kuddar hon sytt för att lägga under armar och ben.
Sedan jag fått en stroke för ett drygt halvår sedan har min fru Margareta blivit medsjuk. All bilkörning faller på henne. Vårt sociala liv är helt förändrat. Inköp och turer till jättelika livsmedelshallar kräver insatser från henne som var otänkbara före jag blev sjuk. Mitt fysiska handikapp gjorde att hon drog mig i rullstol med helt paralyserad vänster sida den första tiden. Nu kan jag gå med stavar, men långa skogspromenader som hon älskar orkar jag inte längre.
Jag tänker på alla sjuka män och kvinnor med en medsjuk partner. Att tro att det de gör är en följd av patriarkala strukturer är ett hån mot deras visade kärlek och medmänsklighet. Det min mamma gjorde för pappa och det Margareta gör för mig vill jag se som en självvald solidaritetshandling, och inte som en följd av manssamhällets obönhörliga krav. Jag förstår att patriarkala strukturer gör att kvinnor oftare än män blir medsjuka, men deras goda handlingar är deras val och jag vill hylla dem för vad de gör som en medmänsklig handling och inte för att en struktur tvingar dem.

Erik Lundgren