Integration av läkare

Bland läkare i Sverige är cirka 35 % utrikesfödda. Det varierar starkt mellan olika specialiteter. Min erfarenhet är från psykiatrin då speciellt äldrepsykiatrin. När jag grovt tänker igenom alla underläkare jag haft genom åren så torde cirka hälften varit utrikesfödda.

Inom läkarkåren är nationalitet egentligen ointressant. Medicinen och sjukdomarna är internationella och sen lång tid är behandlingar, läroböcker stora konferenser internationella, mestadels på engelska. Den medicinska kunskapen och praktiken är internationell till sitt väsen. Svensk sjukvård hade inte klarat sej utan sitt internationella inslag . Detta gäller i stort för alla yrkesgrupper inom sjukvården.

Att arbeta med integration av läkare som kommit hit har i stort varit framgångsrikt. Det finns skillnad mellan läkare från EU-länder och utanför EU. Du har en långt mycket längre väg att gå om du kommer från länder utanför EU. Du behöver gå svensk AT (allmäntjänstgöring) innan specialistutbildning exempelvis.

Långa vikariat på Neuropsykiatrin (äldrepsykiatri) har ofta varit läkare från länder utanför EU som behövt kvala in till allmäntjänstgöring inom den svenska läkarutbildningen. Vi får se hur det blir i framtiden då man ser över läkarutbildningen i stort för EU-harmonisering. Skulle mot bakgrund av min erfarenhet gärna se att läkare från länder utanför EU fick snabbare väg in att arbeta här.

Min erfarenhet under drygt 30 år är att läkare från Afghanistan, Ryssland, Ukraina, Pakistan , Irak och Iran med mera har genomgående haft goda resultat i sin tjänstgöring. Man behöver ge sej tid som handledare att prata om mer än själva det medicinska arbetet så underlättas integrationen. Att på en vårdavdelning all personal arbetar i teamwork förstärker den integrativa effekten. Språket är mycket viktigt och här har vi förordat svenska då patientkontakten mestadels sker på svenska. Läkarna är som regel själv ambitiösa att studera och arbeta med språkstudier.

Jag har haft läkare med kristen, muslimsk och judisk tro. De flesta läkarna upplever jag  ha varit relativt sekulariserade. Det har varit berikande att få ta del av traditioner från andra länder. Detta gäller för övrigt andra yrken inom sjukvården. Bland exempelvis städpersonalen finner man människor från mångahanda länder, en del med hög akademisk bakgrund.

Sjukvården kan integrera ännu bättre men har kommit långt i sitt arbete härvidlag. Sjukvården upplever jag i stort som en bra arbetsmiljö för integration.

Benny Fhager

 

Moses Pergament, en svensk tonsättare

Under senare år har jag, som jag skrivit om vid ett tidigare tillfälle, fått mycket ut av kontaktytan med den kristna traditionens ursprung, den judiska. Jag har vänner i Samarbetsrådet för judar och kristna. Det är en stor rikedom att möta människor som tillhör en annan religiös tradition, när bägge parter verkligen är intresserade av hur den andra ser på Livet, med stort L. Jag sitter i redaktionskommittén för Dialog, som är Samarbetsrådets tidskrift. Nedanstående är en artikel jag skrivit för den tidskriften.

 

Moses Pergament, en svensk tonsättare

 

När man sjunger i kör lär man känna musiken på ett särskilt sätt. Bland de körstycken som satt djupa spår i mig är Fåglar av Moses Pergament till dikter av Bengt Anderberg. Den sista av sångerna är Nu samlar Gud i sin hand. Den finns inspelad på Spotify med Luleå kammarkör. Pergament skrev Fåglar 1949.

 

I april i år arrangerade Musikverket, Kungliga Musikaliska Akademien, Föreningen för judisk kultur i Sverige och Konserthuset en kväll om Pergament och Grünewald. Där presenterade Carl-Gunnar Åhlén sin nyskrivna bok om Moses Pergament. Men framförallt spelades musik av Moses Pergament. Tobias Ringborg och Anna Christensson framförde satser ur Pergaments violinsonat i h-moll från 1918-20. Den musiken gjorde djupt intryck på mig. Den fick mig att bestämma mig att läsa Åhléns bok. En inspelning med Nils-Erik Sparf och Bengt Forsberg finns på Youtube.

 

Släkten Pergament har sitt ursprung i Ukmergé, som då låg i Ryssland, sju mil från Vilnius. Ukmergé var en småstad med övervägande judisk befolkning, de utgjorde en lite ö av skrivkunniga i ett hav av analfabeter.

 

Moses farfarsfar var sofer, en skrivare som präntade torah-rullar som hängdes vid dörrposterna. Efternamnet Parmet var taget. Det anspelar på det material torahrullarna skrivs på. När Moses farfar togs in i militären (vid nio års ålder!) frågade ryssarna vad Parmet betyder. Ryssarna bytte efternamnet till Pergament som är den ryska motsvarigheten.

 

Familjen Pergament etablerade sig i Helsingfors och sedan i Åbo som försäljare av kläder. Moses far Judel ville att han skulle lära sig bokföring och följa honom i spåren, men Moses ville ägna sig åt musik. ”Vill du gå omkring på gårdarna och spela och tigga pengar”, undrade fadern. Men Moses fick stöd av sin mor Chaje-Mere. Han ville sluta sina studier tidigt för att lära sig spela violin, men hans far sa att ”om du slutar innan du tar studenten, då får du gå och lära dig bokföring och komma in i min affär”. Inför det hotet valde Moses att fullfölja skolan och ta studenten. En kurs i bokföring blev det i alla fall.

 

När kriget mellan Ryssland och Tyskland bröt ut 1914 hotades alla unga judiska män i Finland att bli inkallade. Moses far Judel lyckades muta militärläkare i S:t Petersburg så att Moses blev frikallad och med hjälp av ett falskt pass tog hans sig till Stockholm med tåg via Haparanda. Hans mor hade dött året innan, när Moses var 20, en förlust han bar med sig hela livet.

 

I Stockholm fick han god kontakt med Armas Järnefelt, som var hovkapellmästare. Där satt Moses under två års tid på dirigentpallen och lyssnade och iakttog musiken på Operan i Stockholm. Han blev också nära vän med den svenska kompositören Gösta Nystroem.

 

Redan i tjugoårsåldern skiftade han fokus från att vara violinist till att vara tonsättare. Som tonsättare ansåg han sig i stor utsträckning vara självlärd. 1918-20 arbetade Moses med sonaten för violin och piano, ett stycke Åhlén ser som Pergaments första verkliga eldprov.

 

I Paris där Moses bodde med sin dåvarande fästmö i ett stort ödsligt hus stöter han ihop med GAN, den svenska konstnären Gösta Adrian-Nilsson. Det blev en livslång vänskap.

 

Moses Pergament var musikrecensent under ett antal decennier i bl.a. SvD. En annan och mycket fruktad sådan var Wilhelm Petterson-Berger (Petterson-Arger ibland kallad). I en recension 1929 gick Petterson-Berger till angrepp på ett stycke av Moses Pergament och tillade att Pergament dessutom var en utländsk parasit. I Moses almanacka står det följande dag ”Kl. 5 besök hos P.-B. där jag gav den rikskända örfilen.” Händelsen spred sig och kommenterades i flera tidningar. Det blir mycket tydligt av P.-B:s efterlämnade papper att hans reaktion var antisemitisk. De var inte de enda antisemitiska angreppen Pergament blev utsatt för. Men framförallt uppfattades han länge som främmande och osvensk.

 

En av dem som följde Moses Pergaments musikrecensioner var Ingemar Hedenius. Det finns ett brev bevarat där Hedenius skrivit tackat Pergament för ”grundläggande uppfostran om musikuppfattning”.

 

Mars 1945 blev Moses Pergament invald i Tonsättarföreningen, vilket var ett stort erkännande och öppnade många möjligheter. Intressant också att biografin om honom kommit ut i serien Svenska tonsättare.

 

Sitt livs största framgång fick han genom framförandet av Den judiska sången i Göteborg 1945 ett år efter dess tillkomst. Verket uruppfördes trettio dagar efter att sovjetiska trupper befriat Auschwitz. Det är mycket expressiv musik. Judiska sången är en symfonisk sångcykel för två röster kring tio texter av Ragnar Josephson. Första versionen av verket var färdig september 1943.

 

15 februari 1944 landade i Bromma Moses då åttioårige far och hans styvmor. De hade som judar flytt från Helsingfors som då bombades av tyskarna. De bosatte sig hos Moses och hans hustru Ilse. Det var två gamla ortodoxa judar som bodde hos sin assimilerade son. Den nära kontakten med fadern väckte hans judiska ursprung till liv. Han skrev om Den judiska sången. Uruppförandet sköts på framtiden, troligen för att de nykomponerade satserna innehöll så mycket av politiskt sprängstoff. Uruppförandet kom som sagt i Göteborg året därpå.

 

1940 kom Nelly Sachs till Stockholm tillsammans med sin mor. Hon fick kontakt med Moses Pergament. Nelly Sachs skrev diktcykeln Eli och bad Moses att tonsätta den. Men hans musik fick en helt annan och mer våldsam prägel än hennes texter.  Hon kände sig förrådd av honom och det bidrog till att hennes hälsa försämrades.

 

Efter Nelly Sachs död komponerade Moses Pergament 1971-72 en opera, Abram’s Erwachen oder Sehnsucht aus Durst, också till texter av Nelly Sachs. Verket aldrig framförts. Åhlén bedömer det som mycket betydande musik.  

 

Carl-Gunnar Åhlén, Moses Pergament. Gidlunds förlag 2016. 277 s.

 

 

Lars Söderholm

Vad är tiden eller vad är klockan?

Vi har just firat att vårt barnbarn fyllt 14 år. Vi minns tiden innan han fanns och hur han med tiden utvecklats från en hjälplös liten baby till en ståtlig yngling i målbrottet, längre än sin mamma. Han påminner oss påtagligt om att något händer med oss med tiden. Vad är tiden? I vårt vardagsspråk har den tydligen ett värde. Den kan var dyrbar, vi kan förspilla den eller förlora den. Något tar tid. Kan den också ge ett värde? Inflationen gör att huset stiger i värde med tiden, så säger vi utan att fundera på vad tiden är.  Några fysiker (Einstein) säger att tiden inte finns, det är en illusion, som bara finns i vår upplevelse.

I skapelseberättelsen uppstår tiden, det blev morgon och afton den första dagen. Och kosmologer och fysiker berättar för oss vad som hände i universums första sekund under Big bang. Jag frågar mig som icke-teolog eller fysiker: Vad fanns före den första dagen eller sekunden? Ingenting? Ingen tid? Frågan har bäring för gudstron. Var Gud intet som skapade allt? Jag måste tydligen ge mig tid att fundera vidare långt efter min egen 14-årsdag.

 

Erik Lundgren

Erövringen demokratiernas grundstruktur

Den mänskliga historien är full av erövringar. Härskare har med sina arméer lagt andra folk under sig. Makt genom rå styrka, med vapen som redskap. Början på den västerländska kulturens storhetstid och framväxten av humanismens idéer har skett sida vid sida, inte sällan har erövrandet legitimerats som utbredning av civiliserad kultur. Erövring av kunskap och rättigheter, men också av land, råvaror och folk. Väst historia är synonym med kolonialism.

I dagarna börjar SvT:s satsning Resten av landet med Po Tidholm som vägvisare. En stor del av denna rest, 58%, är Norrland. Vad förenar hälsinge- och pitebon med ca 60 mil emellan sig? Jo, att båda delar ett kolonialt arv. Det blir intressant att se hur väl programmet kan avtäcka och upplysa om just denna sanning.

 

Tidigare i sommar har en annan programserie sänts i SvT; Den våldsamma vilda västern. Det är en serie som försöker ge mer samlad kunskap om och förståelse bakom en mer mytisk bild av en tid i USA:s historia. Här finns trådar från amerikanska inbördeskriget till laglösheten, indianfördrivningen, erövring av land, till exploatering av naturtillgångar på liberalismens och kristendomens grund. Serien visar när den unga nationen koloniserade The Frontier på sin väg mot att industrialiseras och utbreda civilisationens goda dygder. Gemensam nämnare som kastar ljus över dagens amerikanska samhälle och dess moderna historia av återkommande krigföringar är vapnen, makten genom pengar – och våldet.

 

Våld, fördrivning och kolonial exploatering är också gemensam nämnare i dagens Mellanöstern och Central- och Östafrika, som vi i norra Europa främst möter genom de flyktingar som tvingats iväg för sin överlevnads skull. De laglösa tillstånd som råder i Libyen och flera stater söder och öster om Sahara följer i spåren av upplösta koloniala strukturer, där regimer i den postkoloniala eran nu fallit efter att tidigare regerat med stöd av sina forna kolonialmakter i Europa. Likadant är det i länder som Syrien och Irak idag. Muslimska brödraskapet, Al-Qaida, Nusrafronten, IS m fl har alla vuxit fram som reaktioner först mot brittisk och fransk kolonialism, på senare tid mot arabiska regimer med band till väst och USA med samtidig hårt styre över de egna folken. Den arabiska våren var försök att frigöra sig både från dessa förtryck och att söka en egen väg ofta uppfattat som segrar för den västerländska demokratins liberala värderingar. Våra demokratier vill dock sällan beröra sin egen historia och eget maktutövande. Dagens situation är beslut sprungna ur hur världskartan ritades om efter både första och andra världskriget och fortfarande styrs efter samma principer.

 

Tillbaka här i uppe i norr, i den egna svenska kolonialhistorien, begrundar jag hur exploateringen gått till och fortgår medan vi renoverar och bevarar torpet från 1860-talet i Furuögrund. Här växte sågverken fram i slutet av 1800-talet, nybyggare oppåt marka´ dikade ut och skapade åkertegar på kronotorpen medan samernas land exploaterades av stat och bolag. Än idag gäller de koloniala strukturerna för både ättlingar till dåtida samer och nybyggare. Än idag är det den starkes rätt som gäller och resurser som förs söderut. Även om NATO-planen flugit över marken och påmint om vapenmakten så är det främst pengarna som styr nu.

 

Så förenas öden, svenskars, samers och flyktingars, där de historiska trådarna tvinnats för länge sedan för att idag löpa samman. Än har inte västerlandets riktning utåt, erövringens filosofi, släppt taget. Vi kallar oss demokrater men än är humanismen inte mer än små bloss i mörkret.

 

Anders Wesslund

Gränssnittet mellan kyrkan och samhällsinstitutionerna

Jag sitter som studentpastor i ett möte med anställda på en av högskolans fakulteter för att gå igenom studiesociala problem. Ett tillfälle ges för pastorn att presentera vad Universitetskyrkan på högskolan kan erbjuda: samtal, pilgrimsvandring, samtalsgrupp om existentiell hälsa eller möjlighet att delta i tyst middagsbön i ett av högskolans Stilla rum med tyst meditation kring den bön som den kristna fredsrörelsen och icke-våldsrörelsen Sabeel skickar ut via nätet inför varje torsdag. Allt finns beskrivet i en liten broschyr att dela ut till intresserade. Efter mötet spänner en av de anställda ögonen i mig och ställer en skarp fråga: ”Har du verkligen rätt att driva politiska åsikter på högskolan?!”. Mitt svar var att det jag lyfter fram i vår broschyr var i linje med högskolans värdegrund och frågor som hanteras på andra fakulteter, men hon godtog inte mitt svar. Konflikten innebar att jag omformulerade informationen så att den inte skulle kunna missuppfattas.

En ny rektor på en annan högskola beslutar mot sina anställdas råd att utestänga Universitetskyrkan från högskolans lokaler eftersom religion inte har på högskolan att göra. Högskolans uppdrag är ju att undervisa i rationell vetenskap. Kyrkoherden i stan drog bort studentprästen från högskolan medan studentpastorn kämpade vidare för att hitta en lokal utanför högskolan för att kunna hålla kontakt med alla studenter som sökte sig till henne. En anställd på högskolan som inte gillade åtgärden slussade in henne i kårens lokaler och kåren upptäckte hur populär hennes mötesplats var bland studenter och anställda. Efter en tid var en studentpräst tillbaka i teamet.

En fängelsepastor gick en runda på ett kvinnofängelse och en av de intagna ville att han skulle följa med in på hennes rum för ett samtal. Han brukade vara restriktiv med det på kvinnofängelset men gick med på det om dörren var öppen ut mot korridoren utanför. Hon ville att han skulle driva ut onda andar som hon kände i rummet. Han förklarade att han inte sysslade med sådant men han lärde henne en kort bön hon kunde be om hon behövde få hjälp av Gud. Hon var inte nöjd med den hjälpen.

Snart gick rykten från fängelseledningen till kriminalvårdskonsulenterna på SKR som kontaktade mig, som då var ordförande och anställare av fängelsepastorer i en utvidgning av åtaganden. Jag bestämde mig för att undersöka vad det handlade om genom ett samtal med anstaltschefen. Hon gav inga skäl för varför han var olämplig, men de ville avsluta kontraktet med hans lilla församling. Kontraktet innebar att församlingen fick ersättning av anstalten för hans 20% tjänst där. Ett samtal med pastorn visade att anstaltschefen anklagat honom för att ha drivit ut onda andar i fängelset. Han hade själv förstått från vilken intagen den uppgiften måste ha kommit. Han hade sökt den tjänst jag annonserat om och jag prövade hans teologi kring onda andar och kom fram till att hans berättelse var trovärdig. Han hade blivit utsatt för en manipulation och blivit sänkt trots att han hanterat den rätt. Jag tog åter kontakt med anstaltschefen och klarade ut att de kunde avsluta det gamla kontraktet men att jag bedömde honom som en utmärkt fängelsepastor och att jag tänkte anställa honom i ett nytt kontrakt. Anstaltschefen blev inte glad eftersom hon hade en annan syn. Jag anmärkte på att hon lyssnade till rykten från en intagen som aktivt manipulerat henne och övrig personal och förklarade för henne pastorns hantering av hennes propåer varit föredömlig när han avvisat henne på det sätt han gjort. Det blev till slut ett fall för kriminalvårdsregionen som satte dit en ny chef som fick order att lägga ner ryktesspridningen. Han gjorde ett uppskattat jobb ytterligare två år tills en ny anstaltschef tog över som avslutade hans tjänst på anstalten utan motivering

Under mina sjutton senaste pastorsår har jag varit inblandad i samarbete med polisen kring dödsbud, bl.a. vid brandkatastrofen i Göteborg och som arbetsgivare för sjukhus- och fängelsepastorer, vilka jag haft i kontinuerlig arbetshandledning samt som arbetande fängelsepastor och studentpastor. Hela tiden har det skett i tätt och ekumeniskt samarbete med Svenska kyrkan. Jag är på väg ut i pension och det är dags att delge en del viktiga erfarenheter inom ett fält som är okänt för många.

Att befinna sig i gränssnittet mellan kyrkan och samhällets institutioner innebär en balansgång mellan kyrkans evangeliska uppdrag och samhällsinstitutionernas sekulära uppdrag. I de allra flesta fall fungerar uppdragen kompletterande på ett erkänt positivt sätt. Sjukhus, högskolor, universitet, kriminalvårdsanstalter, polisen och storföretag kan visa stor uppskattning för vad vi betyder för deras personal och dem de härbärgerar i sin verksamhet. Men man får vara medveten om att det finns ideologiska konflikter inom dessa institutioner där vissa är skeptiska eller direkt avvisande mot kyrkans närvaro. Det blir tydligast om högsta chefen har en egen agenda som går vid sidan om det politiska regelverket mer eller mindre öppet.

Det går inte att från vår och kyrkans sida ifrågasätta systemens giltighet och rättigheter. Vi finns på plats utifrån institutionernas villkor. Det är inte vår sak, som rör oss som ”fria radikaler” i främmande system, inte alltid så demokratiska. Vi arbetar under avtal och restriktioner och kan göra mycket gott inom dessa ramar. Men våra kyrkors ledare behöver vara vaksamma om deras utsända präster, pastorer eller diakoner utsätts för orättfärdig behandling och inte alltid köpa institutionernas hantering utan att en kyrkoledare med hög position i sin kyrka träder till den utsändes försvar oavsett om denne har gjort rätt eller fel. En institutionssjälavårdare kan absolut göra fel och göra sig omöjlig, men kyrkans ledning, biskop eller kyrkoledare bör begära ett resolut samtal med den beslutsfattare som stänger av en institutionssjälavårdare och från högsta ort begära besked om skäl för avvisningen. Först då kan en kritisk granskning av själavårdarens handlag genomföras från kyrkans sida. Fram tills att allt är klarlagt bör kyrkan företräda sin själavårdare som arbetar i mycket utsatta positioner. Det handlar också om att skydda de små frikyrkoförsamlingar som har tagit anställningsansvar men som inte längre får betalt för tjänsten. Målet med insatsen i en kris behöver inte vara att återställa allt vid det gamla, men göra det obekvämt för institutionschefer att ta lättvindiga avvisningsbeslut som är utan vederhäftig grund.

 

Sten Högberg

Att arbeta med psykiatri

Min specialistutbildning i psykiatri gjordes på Psykiatriska kliniken Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg. Professor Jan-Otto Ottosson var professor och verksamhetschef. Tiden som underläkare var tuff arbetsmässigt med mycket jourer och skulle paras med rollen som småbarnsförälder med fyra barn. Lyckades ändå ta mej igenom en psykoterapiutbildning som breddade kompetensen. Från början torde min psykiatriska världsbild varit det man förr kallade biologisk. Fick kontakter med Centrum för tvärvetenskap i Göteborg. Var med i Kristna studentrörelsen i Sverige (KRISS) ekologiprojekt och gav ut en bok om humanekologi tillsammans med min vän Stellan Nilsson.

 

När jag blev specialist i allmänpsykiatri 1984 ville jag pröva att bygga psykiatrisk verksamhet. Ung och överambitiös fick jag anställning i Södra Älvsborgs landsting. Startade en psykiatrisk avdelning vid Alingsås Lasarett. Med entusiastiska medarbetare startades 1985 öppenvårdspsykiatriska mottagningen i Lerum. Vi var väldigt ambitiösa och jobbade ut mot samhället i Johan Cullbergs anda. Min fru Barbro var under kortare tid kurator i Lerum, enda gången vi arbetat tillsammans rent yrkesmässigt. Mottagningen i Lerum finns kvar och har utökats.

 

1988 var jag tillbaka i Göteborg. Fick en överläkartjänst och skulle inrikta mej mot den äldre människans psykiatri. Några år kombinerades detta med arbete på en missbruksmottagning i nordöstra stadsdelarna. Den neuropsykiatriska verksamheten med betoning äldrepsykiatri, demensproblematik kom att byggas upp under framförallt 1990 -talet och framåt. Även psykiatri mot utvecklingsstörning fanns under samma hatt. Kent Thuresson med medarbetare utvecklade en unik kompetens därvidlag. Chef för verksamheten var Sonja Klingen och under de allra sista åren Johan Sandelin. Arbetade först på Lillhagens sjukhus och flyttade till Mölndals sjukhus 1989 då som en del av Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

 

Har haft möjlighet att resa på konferenser internationellt för att utveckla kompetensen. Gjort forskning kring behandling av beteendeproblematik vid demenssjukdom och skrivit och föreläst inom mitt område. Jag har haft ett gott yrkesliv. Vårdenhetscheferna Inga-Maj Meiri och senare Ingela Duell har varit ovärderliga i att bygga lag av medarbetare, mina medarbetare har betytt mycket. Specialistläkare Helene Svensson var min följeslagare under ett antal år. Alla anställda vid enheten tillmättes ett stort värde och vi arbetade tvärvetenskapligt och tvärprofessionellt. Varje patient fick en kontaktperson när den kom in på avdelningen och kontaktpersonen hade en central roll vid behandlingsplaneringen. Ett aktivt anhörigarbete eftersträvades, tidvis också ett nätverksarbete ut emot samhället. Vårdplanering för i stort sett varje patient tillsammans med kommunen för att se helheten runt patienten eftersträvades.

 

Det är ovärderligt att ha en humanistisk människosyn inom psykiatrin. Trots nedskärningar och demontering av psykiatrin har vi lyckats behålla en hög kvalitet vid Neuropsykiatriska verksamheten som flyttade till Mölndal 1989

Äldrevårdens tillkortakommanden har vi försökt hantera med dialog och ibland gränsmarkeringar. Den äldre människan har en alldeles egen unik historia. Varje människa är betydelsefull för sin egen skull. Vid psykiatriskt arbete skall noggrann naturvetenskap och humanism vävas i samma tyg.

 

 

Benny Fhager