Gränssnittet mellan kyrkan och samhällsinstitutionerna

09 september 2016

Jag sitter som studentpastor i ett möte med anställda på en av högskolans fakulteter för att gå igenom studiesociala problem. Ett tillfälle ges för pastorn att presentera vad Universitetskyrkan på högskolan kan erbjuda: samtal, pilgrimsvandring, samtalsgrupp om existentiell hälsa eller möjlighet att delta i tyst middagsbön i ett av högskolans Stilla rum med tyst meditation kring den bön som den kristna fredsrörelsen och icke-våldsrörelsen Sabeel skickar ut via nätet inför varje torsdag. Allt finns beskrivet i en liten broschyr att dela ut till intresserade. Efter mötet spänner en av de anställda ögonen i mig och ställer en skarp fråga: ”Har du verkligen rätt att driva politiska åsikter på högskolan?!”. Mitt svar var att det jag lyfter fram i vår broschyr var i linje med högskolans värdegrund och frågor som hanteras på andra fakulteter, men hon godtog inte mitt svar. Konflikten innebar att jag omformulerade informationen så att den inte skulle kunna missuppfattas.

En ny rektor på en annan högskola beslutar mot sina anställdas råd att utestänga Universitetskyrkan från högskolans lokaler eftersom religion inte har på högskolan att göra. Högskolans uppdrag är ju att undervisa i rationell vetenskap. Kyrkoherden i stan drog bort studentprästen från högskolan medan studentpastorn kämpade vidare för att hitta en lokal utanför högskolan för att kunna hålla kontakt med alla studenter som sökte sig till henne. En anställd på högskolan som inte gillade åtgärden slussade in henne i kårens lokaler och kåren upptäckte hur populär hennes mötesplats var bland studenter och anställda. Efter en tid var en studentpräst tillbaka i teamet.

En fängelsepastor gick en runda på ett kvinnofängelse och en av de intagna ville att han skulle följa med in på hennes rum för ett samtal. Han brukade vara restriktiv med det på kvinnofängelset men gick med på det om dörren var öppen ut mot korridoren utanför. Hon ville att han skulle driva ut onda andar som hon kände i rummet. Han förklarade att han inte sysslade med sådant men han lärde henne en kort bön hon kunde be om hon behövde få hjälp av Gud. Hon var inte nöjd med den hjälpen.

Snart gick rykten från fängelseledningen till kriminalvårdskonsulenterna på SKR som kontaktade mig, som då var ordförande och anställare av fängelsepastorer i en utvidgning av åtaganden. Jag bestämde mig för att undersöka vad det handlade om genom ett samtal med anstaltschefen. Hon gav inga skäl för varför han var olämplig, men de ville avsluta kontraktet med hans lilla församling. Kontraktet innebar att församlingen fick ersättning av anstalten för hans 20% tjänst där. Ett samtal med pastorn visade att anstaltschefen anklagat honom för att ha drivit ut onda andar i fängelset. Han hade själv förstått från vilken intagen den uppgiften måste ha kommit. Han hade sökt den tjänst jag annonserat om och jag prövade hans teologi kring onda andar och kom fram till att hans berättelse var trovärdig. Han hade blivit utsatt för en manipulation och blivit sänkt trots att han hanterat den rätt. Jag tog åter kontakt med anstaltschefen och klarade ut att de kunde avsluta det gamla kontraktet men att jag bedömde honom som en utmärkt fängelsepastor och att jag tänkte anställa honom i ett nytt kontrakt. Anstaltschefen blev inte glad eftersom hon hade en annan syn. Jag anmärkte på att hon lyssnade till rykten från en intagen som aktivt manipulerat henne och övrig personal och förklarade för henne pastorns hantering av hennes propåer varit föredömlig när han avvisat henne på det sätt han gjort. Det blev till slut ett fall för kriminalvårdsregionen som satte dit en ny chef som fick order att lägga ner ryktesspridningen. Han gjorde ett uppskattat jobb ytterligare två år tills en ny anstaltschef tog över som avslutade hans tjänst på anstalten utan motivering

Under mina sjutton senaste pastorsår har jag varit inblandad i samarbete med polisen kring dödsbud, bl.a. vid brandkatastrofen i Göteborg och som arbetsgivare för sjukhus- och fängelsepastorer, vilka jag haft i kontinuerlig arbetshandledning samt som arbetande fängelsepastor och studentpastor. Hela tiden har det skett i tätt och ekumeniskt samarbete med Svenska kyrkan. Jag är på väg ut i pension och det är dags att delge en del viktiga erfarenheter inom ett fält som är okänt för många.

Att befinna sig i gränssnittet mellan kyrkan och samhällets institutioner innebär en balansgång mellan kyrkans evangeliska uppdrag och samhällsinstitutionernas sekulära uppdrag. I de allra flesta fall fungerar uppdragen kompletterande på ett erkänt positivt sätt. Sjukhus, högskolor, universitet, kriminalvårdsanstalter, polisen och storföretag kan visa stor uppskattning för vad vi betyder för deras personal och dem de härbärgerar i sin verksamhet. Men man får vara medveten om att det finns ideologiska konflikter inom dessa institutioner där vissa är skeptiska eller direkt avvisande mot kyrkans närvaro. Det blir tydligast om högsta chefen har en egen agenda som går vid sidan om det politiska regelverket mer eller mindre öppet.

Det går inte att från vår och kyrkans sida ifrågasätta systemens giltighet och rättigheter. Vi finns på plats utifrån institutionernas villkor. Det är inte vår sak, som rör oss som ”fria radikaler” i främmande system, inte alltid så demokratiska. Vi arbetar under avtal och restriktioner och kan göra mycket gott inom dessa ramar. Men våra kyrkors ledare behöver vara vaksamma om deras utsända präster, pastorer eller diakoner utsätts för orättfärdig behandling och inte alltid köpa institutionernas hantering utan att en kyrkoledare med hög position i sin kyrka träder till den utsändes försvar oavsett om denne har gjort rätt eller fel. En institutionssjälavårdare kan absolut göra fel och göra sig omöjlig, men kyrkans ledning, biskop eller kyrkoledare bör begära ett resolut samtal med den beslutsfattare som stänger av en institutionssjälavårdare och från högsta ort begära besked om skäl för avvisningen. Först då kan en kritisk granskning av själavårdarens handlag genomföras från kyrkans sida. Fram tills att allt är klarlagt bör kyrkan företräda sin själavårdare som arbetar i mycket utsatta positioner. Det handlar också om att skydda de små frikyrkoförsamlingar som har tagit anställningsansvar men som inte längre får betalt för tjänsten. Målet med insatsen i en kris behöver inte vara att återställa allt vid det gamla, men göra det obekvämt för institutionschefer att ta lättvindiga avvisningsbeslut som är utan vederhäftig grund.

 

Sten Högberg


Förbundet Kristen humanisms röst?

31 mars 2016

Ekonomen Lars Calmfors sammanfattar i DN (30/3) en lång tids debatt i flyktingfrågan som en målkonflikt mellan altruism och egennytta. Han föreslår att häva det tabu han menar finns mot att diskutera volymen genom att inrätta en volymkommission av parlamentariker med uppgift att med vetenskapliga data ange riktvärden och tak för invandringen. Som jag förstår det berör detta själva grundpelaren i Kristen Humanism. Jag uppmanar alla att läsa vad som står i KHs manifest (finns här:  http://www.kristenhumanism.org/om/att-vara-kristen-ar-att-vara-humanist/) om människan som en unik individ med rätt till skydd mot kränkningar och hot. Detta motiveras i manifestet av kärnan i kristen tro, korsfästelsen, uppståndelsen och Guds kärlek. Det kallas återupprättelse av skapelsen och människans värde och värdighet –  inte altruism. Var finns KHs röst när det sekulära Sverige skall möta människor på flykt?

 

Erik Lundgren


Hoten mot Europas demokratiideal

14 mars 2016

 

Ännu en högerextrem artikel har lagts in på min Facebook-linje av en vän som vill att jag ska få den ”sanna” bilden av Islam, den med SD-touch. Den här gången handlar det om muslimerna som det nya herrefolket som ska ta över Europa genom bl.a. flyktinginvandring. Ni som läser detta har säkert hört vissa delar förut i SD- anstruken politisk propaganda. Det är Jan Malmsten som kommit med den nämnda utsagan och drar märkliga slutsatser ur detta. Han är en av de kristna skribenterna på den här kanten. Denna lilla korta artikel på Facebook samspelar på ett intressant sätt med Peter Wolodarskis ledare i DN 6/3-16) om Trump med titeln – ”Längtan efter stark man som pekar med hela handen”.

Någonting säger mig att den grupp svenskar som skriver artiklar mot muslimer, islam och invandring som ett hot mot Europas nationer (läs nationalister) tycks spela samma spel, men i en annan liga. Här kan kristna, asatroende, sekulära och en och annan tveksam ateist enas i en nationalistisk dans på sociala media och tona ner det särskiljande för att enas i den gemensamma rädslan för de förändringar av status quo som följer med främlingar som tas emot i vårt land. Att olika nationalistiska grupper utan alla de gästfrihetsmotiv Bibeln bjuder på, kan ha svårt att motivera gästfrihet, är förståeligt, men att kristna grupper är beredda att sälja ut så centrala värden ur vår gemensamma värdegrund, det är för mig rätt magstarkt.

En annan aning säger mig att alla de i Sverige och andra europeiska länder som ropar efter starka nationalistiska ledare som vågar sätta upp  staket, murar, gränskontroller och sätta beväpnad militär och polis vid varje port  – de har en god kandidat i Donald Trump. Fast han är ju i USA – vad rör det oss?

För att väga dessa frågor in i en högtflygande historisk analys, vill jag göra några definitioner så att vi har lättare att förstå varandra.

Herrefolk: det är för mig en kategori av människor inom en kultursfär som identifierar sig med denna kulturs guldålder då man var en världsmakt att räkna med, eller som i nutid är en sådan världsmakt. Man låter denna identifiering styra ens åsikter och handlingar, uttryck och beteenden inom det egna landet och på besök i andra kulturer. Vi känner alla igen herrefolksmentalitet när vi möte det bland svenskar och andra västerländska nationaliteter som danskar, tyskar, britter fransmän, italienare, spanjorer, amerikaner, han-kineser, japaner, turkar, ryssar m.fl. Framförallt nationalister inom dessa länder drömmer dessa drömmar och bygger sina värderingar utifrån dem, och de använder sig av demokratin.

Västerlandet: Den kulturkrets som har sitt ursprung i i det kristna Västrom och som successivt skiljde ut sig från Östroms bysantinska kristna kultur i delningen mellan katolsk och grekisk ortodox tradition. Det område som dels delades i de västeuropeiska nationalstaterna och dels från 15-1600-talet splittrades i en katolsk sydlig halva och en protestantisk nordlig halva med ett spektra av protestantiska rörelser. När dessa nationalstater blev mer eller mindre framgångsrika i att kolonisera jordens alla världsdelar och med mer eller mindre grymma metoder trycka ner all opposition och införa västerländsk kristendom, ekonomi och handel, vetenskap och tideräkning under 4-500 år utvecklades en tydlig herrefolksmentalitet och rasism. De enda områden som inte berördes av ”vår” västerländska kolonialism var Ryssland, Sibirien, Mongoliet och inre Kina. De smittades istället av den europeiska samhällsbyggande filosofin kommunism.

Islam: det är för mig en religion, men också en arabisk samhällsbyggande filosofi som fusionerat. Den har rötter i den genom Muhammed gudomligt inspirerade Koranen. Med ”genom Muhammed” menar jag att det gudomliga tilltalet använder sig av Muhammeds insamlade erfarenheter av judisk och kristen tro så som den berättades i de olika städer där dessa religioner i Muhammeds ögon skapade rikedom och vällevnad. Det var något han längtade efter och bad Gud att hans folk också skulle få uppleva. Med ”gudomligt inspirerad” menar jag att det är ett faktum av betydelse att koranen uppfattas så av varje troende muslim, oavsett hur man som icke-muslim tror eller anser sig veta. Utan den förståelsen går det inte att begripa den inneboende styrka som kunde ena så många folk utanför det arabiska folket under en auktoritet.  Muslim betyder rättrogen alltså att man böjer sig under Guds lag. Det ska jämföras med att en kristen förutsätts böja sig under sitt eget lands lagar oavsett hur de kommit till. Bryter man mot någon orättfärdig lag har man ändå skyldighet att ta domstolens straff.

Islams välde menar jag bör delas upp i två historiska skeende med olika dominanta sentiment i folkdjupen. 1) 622 – ca 1000: Profetens -, de fyra rättledda kalifernas-, Ummayadernas – och Abbassidernas kalifat med allt större splittring i olika konkurrerande kalifat mot slutet. En tid då kristna och judar var i majoritet bland befolkningen och Persiens samlade lärdom från Sumer, Babylon  översattes av judiska och kristna lärda ämbetsmän och spreds från nuvarande Pakistan Afghanistan till Nordafrika och Spanien i en militärt kontrollerad högkultur. 2) Ca 1000 – ca 1800: En första tid av sakta framväxande turkiskt  dominans i det maktvacuum som strider mellan olika kalifat och mot kristna korsfarare skapade. Inte alla kalifer följde i sin krigföring ”de fyra rättledda kalifernas” tolkning av andemeningen i Muhammeds budskap. Först i den andra delen av perioden från 1400 lyckades de turkiska Osmanerna ta ett grepp över hela den muslimska världen och försökte återskapa en sund Umma, alltså en människovärdig rättskipning där judar dömdes efter judisk lag av judiska lärde, kristna efter kristen lag av kristna lärde och muslimer efter sharia genom Umma. Allt med centrum i Istanbul, det gamla Konstantinopel. Det gick väl så där – beroende på lokala muslimska makthavare som inte alltid hade Umma för ögonen. De började mot slutet konspirera mot varandra. 3) Tiden från 1800 till nu är de inre upprorens och krigens tid i det muslimska imperiet, som formellt upplöstes och lämnades utan andligt ledarskap under 1:a världskriget då Turkiet upplöste kalifatet och bildade en sekulär republik under Atatürk. Sedan dess har muslimska klaner och nationalister stridit mot europeisk kolonialism och de statsbildningar med Europavänliga regimer som denna kolonialism skapade.

Med denna bakgrundsteckning från historiskt fågelperspektiv vill jag antyda att det nya kalifatet IS som utropats av den blodtörstige Abu Bakr (med samma namns som den allra mest människovänliga, fredsorienterade 1:e kalifen – Muhammeds svärfar), är en del av den andliga nedgångsperiod alla imperier drabbas av efter sin period av högkultur. Med andliga menar jag då att den egna kulturens och religionens yttersta grundvärden som behövs för allt samhällsbyggande. Upprorens tid kan liknas vid det grekiska Antikens nedgång under Diadokerna, som delade upp Alexander den stores imperium mellan sig och sedan bekrigade varandra tills Persiens och Roms stigande imperier åt upp resten.

Islam är inget överhängande hot mot Västvärldens herravälde. Snarare tvärt om. Däremot kan de inre stridigheterna inom islam och terrorn mot Västerländsk dominans förstöra mycket i våra länder. Syftet med jihad terrorn är enligt min mening att få igång våra kära främlingsfientliga nationalister så att de destabiliserar de demokratiska staterna så mycket att demokrati och mänskliga rättigheter avprogrammeras och muslimska flyktingar attackeras av de europeiska ländernas befolkningar. Europa har själva varit med om detta i 400 år. Men vårt folk har börjat tröttna och vill ha lugn och ordning. IS missbedömer stort Europas befolkning. Våra mest extrema nationalister är en liten minoritet trots att de hörs mycket. Men deras aktivitet måste tas på största allvar. Inte slarvas bort i en panisk rädsla för muslimer, som bygger på okunskap och dåligt självförtroende.

Med Trump vid rodret i USA skulle det faktiskt kunna bli annat ljud i skällan. Särskilt om EU:s nationella ledare drar Europa tillbaka in i det nationalistiska konfliktstadiet. Även i Europa skulle då antalet människor som längtar efter en ledare som pekar med hela handen bli så stark att man via demokratin vänder sig till USA för stark ledning. De är den enda supermakt som är tillräckligt militärt rustade för att garantera Pax Americana och ta samma roll som Rom gjorde över Grekland och alla dess erövrade kollonier då de skapade en hårt militariserad antik högkultur som avslutning på den Grekiska civilisationen.

Jag skulle hellre önska att EU lyckades minimera högernationalismen och skapa allianser med de muslimska grupper i flyktingflödet som är bärare av ”de fyra rättledda kalifernas” samhällsbyggande tradition. Att även dessa kalifer fick strida med vapen mot inre och yttre fiender och blev dödade i snabb takt av dem som ville ha mer politisk än andlig makt, förtar inte styrkan i idéerna om fredlig samverkan med alla goda krafter och rättvis bestraffning av lagbrott.  Islams medeltida straff synes råa och vulgära i vår tid men var troligen klart rättvisare i sammanhanget än vad kristna rättsordningar i Europa kunde åstadkomma vid samma tid.  Medeltiden kommer inte tillbaka om inte några av våra krigskåta regimer startar krig. Vi kommer att fortsätta bygga vår rättstradition med demokratiska medel och om inte våra främlingsrädda medborgare får för stor makt, bygga vidare på de mänskliga rättigheternas utmärkta grundval för sekulärt samhällsbygge, där alla religioner och åskådningar får livsrum.

 

Sten Högberg


Är julen kristen eller en folklig fest med kristna förtecken?

24 december 2015

För någon vecka sedan gick ärkebiskop Antje Jackelén ut i ett försvar för den kristna julen. Julen är en kristen högtid var budskapet, med det vällovliga syftet att återföra en rätt ostyrig debatt i media. I den debatten har en sida stått för en bitter anklagelse mot sekulära och andra grupper som tar lätt på det kristna budskapet som är knutet till julen och hävdar att ska man fira jul så ska man också bekänna Guds människoblivande i Kristus. En annan sida hävdar med olika argument att julen har förkristna rötter och därför inte är kristen medan några hävdar att även om julen förr var kristen så finns det andra traditionella skäl att fira jul.

Jag håller med Antje att visst är julen kristen. Det är den kristna kyrkan som sen snart tusen år stått för programmeringen av festens kärna till form och innehåll, även om det var en folklig fest även under förkristen tid där vissa delar hade helt andra religiösa förtecken, Men oavsett vilken kärna en folkfest har så är det folket som firar den, som utvecklar dess olika traditioner från trakt till trakt över tid. Det styrs varken av kyrka eller av regering. Under det sista århundradet har det styrts mest av den fria marknadens propaganda för att köpa presenter. Det är inget man kan styra över när den folkliga majoriteten stödjer marknadsekonomi. Det enda sättet för varje enskild människa är att inte låta sig styras i sitt val av firande av de krafter i samhället som har andra värderingar än de man själv bygger sitt liv på.

Själv har jag en socialliberal hållning till folkliga fester. Därför reagerar jag skarpt på när kristna företrädare kräver en kristen bekännelse för att fira en folklig fest. Det är längesen uppfattningen att svenska folket var bärare av en homogen kristen kultur bars av en majoritet av befolkningen. Om jag förstått den svenska historien rätt så har den aldrig varit homogen även om myndigheterna under flera hundra år har krävt det. Det är en omhuldad myt att Sverige blivit mångkulturellt under de sista 50-till 100 åren. Det som förändrats är hur de maktägande klasserna i landet förändrat sin syn på en kulturell mångfald som fått den att bli synlig. Därmed har kanske den största homogeniseringsprocessen börjat driven av marknadskrafter, som vill fostra oss till goda demokratiska konsumenter. De som beskriver sig som sekulära i ett sekulärt Sverige har i stort sett bara förändrat sitt språkbruk. Det som för hundra år sedan var kristna socialliberala eller socialradikala värden är idag sekulära värden. Det som för hundra till tvåhundra år sedan var en kamp mellan radikalt, liberalt och konservativt kristna är idag en kamp mellan sekulära och konservativt religiösa, där alla religiösa dras över en kam.
Ett samhälle som vårt, där religiös, etnisk. kulturell och politisk mångfald korsas med könsidentiteter och jämlikhetssträvanden, behöver utveckla sina folkliga fester oavsett om de har en religiös kärna eller inte, så att de kan firas av alla. Det är enda sättet att skapa sammanhållning i den mångfald som vill hålla samman. Social sammanhållning är det som får ett samhälle att utveckla sin maximala potential i varje tid.

Jag tror på en framtid där några av de kristnas, muslimernas, judarnas och andra religiösa och etniska folkfester blir allas egendom och det byggs folkliga traditioner tillsammans eller utspritt, oavsett vilken identitet man har. Att festa med de festande och att glädjas med de glada är samhällsbyggande. Man behöver inte ha en given trosbekännelse för att delta de troendes eller icke troendes fest om det finns tillit och respekt för den andres särart och unika bidrag. Då har vi en stor chans att dra med oss alla dem som hamnar utanför feststämning och i social ensamhet för att man inte passar in, inte har rätt beteende och rätt social kod. Så har julen blivit i vår tid och det måste brytas om den överhuvud ska bära julens kristna värden vidare – Framtidstro, fredshopp och beredskap att underordna sig det nyfödda barnets behov av skydd och tilltro till dess möjlighet till växt och mognad.

 

Sten Högberg


Att kritisera Koranen är inte religionskritik

15 december 2015

Björn Ulvaeus tar i Expressen 13/12 upp frågan varför man inte får kritisera Koranen när kritik av ismer är så viktigt för att skapa tvivel på falska tankekonstruktioner och därmed ödmjukhet inför det mänskliga samspelet. Min första känsla är att Ulvaeus inte gillar att han får mothugg när han presenterar sina egna ”sanningar”. Min andra tanke är mer sympatisk när den fokuserar på hans positionering någonstans emellan de som vet att Gud finns och de som vet att Gud inte finns. Den sker när han berättar om biskopen av Canterburys bekännelse ”att han tvivlar ibland.” Ulvaeus erkänner att han känner medkänsla med Justin Welby. Det är denna känsla av tvivel som jag tolkat som nyckeln till hans debattinlägg. Med det som sympatisk tolkningsnyckel vill jag ge följande kritiska kommentarer.

1. Biskopens bekännelse om tvivel är ingen revolutionerande sak. Det är istället uttryck för autentisk kristen tro. Det är bara sällsynt att ledare för stora kyrkor vågar uttrycka det i det moderna tidevarv som dominerar vårt tänkande. Det finns ingen hållbar tro som inte bär på tvivel – känslan av tvivel är en viktig del i fördjupning av tro. Tro som Vetande finns inte om man har anledning att tvivla på det – däremot är tvivel i form av ett kritiskt förhållningssätt en viktig ingrediens i arbetet fram mot vetande inom de vetenskapliga disciplinerna. I det moderna är det vetandet som står högst i kurs medan tro och tvivel eller osäkerhet förhånas eller degraderas. Det förleder många människor i vår tid att övertolka tro till absolut vetande – ett farligt gift i religiösa sammanhang. Religionskritik är att sätta tummen på sådan övertolkning. Men eftersom vår moderna tidsanda förhärligar makt som bygger på absolut vetande så är fundamentalism och bokstavstro en stark lockelse oavsett religion eller filosofiska och politiska ismer.

2. Då jag vet att Ulvaeus är mer intresserad av att tvivla på kristendom och islam än av ateism och kapitalism eller en rad andra ismer som jag sällan läser Ulvaeustexter om, återgår jag till kritiken av de religiösa urkunderna. Jag vill påstå att kritik av Koranen eller Bibeln eller andra religiösa urkunder inte är religionskritik. Det är mest en kritik av den egna tolkningen av nämnda urkund. Om man ska göra det offentligt krävs att man utgår från att den egna tolkningen är sann, vilket man lätt stärks i om många står bakom och hurrar. Det är samtidigt en kritik av de religiösa grupper som tolkar sin urkund på samma sätt som kritikern. Problemet med Ulvaeus text är formuleringen ”kritisera Koranen”. Det är stor skillnad på religionen och den urkund den bygger på, lika stor om inte större skillnad än den vetenskap som bygger på Einsteins teorier och på den text där han skrivit ner sin teori. Det är stor skillnad att kritisera att författaren skrev det han (oftast en han) skrev och att kritisera tankebyggnaden som efterföljarna gjorde. Det är tankebyggnaderna – för de är otaliga – som ska kritiseras och ifrågasättas – framförallt när de leder till terrorism, våld och förtryck.
När Ulvaeus försäkrar att det är Koranen och inte de troende han kritiserar så väjer han för det centrala i all religionskritik, att det handlar om den troende människans tankebygge och tolkning och inte om urkunden i sig. Den existerar och ska hanteras genom historisk kritisk tolkning.
3. Terrorism är ett militärt taktiskt psykologiskt vapen för destabilisering som upprorsarméer eller nationella arméer använder sig av när man planerar att på sikt skaffa sig kontroll över ett territorium. Det är ingen religiös företeelse. Det har funnits i alla tider och varit ett av Västvärldens främsta vapen när man koloniserade världen från 1500-talet och framåt. I vår moderna tid har det mest effektivt använts av kommunister, nazister, fascister och nationalister som velat utöka ”Lebensraum” för den egna stam-identiteten. En del av dessa, t.ex. Nordirland och Serbien i nära tid och rum samt Ryssland, Turkiet och flera politiska och nationalistiska stambildningar i Mellanöstern, har använt sin religion och omtolkat den till snäv nationalism som befrämjar våldsanvändning.

4. Den bästa religionskritiken är ställningstagandet mot våldsförhärligande fundamentalistiska och bokstavstroende uttolkningar av religion genom att stödja och bygga ut och ge makt åt de tolkningar av religiösa urkunder som befordrar fred, försoning och samförstånd över gränserna mellan nationer, kulturer och religioner.

 

Sten Högberg


Har’u ingen humor?

12 januari 2015

”Har’u ingen humor? Jag skämta’ ju bara!” Hur många av oss har inte skruvat på oss när någon levererat ett sexistiskt eller rasistiskt skämt och vi tvingats välja mellan att hålla tyst för husfridens skull eller att säga ifrån.
I debatten efter terrordåden i Frankrike har humorns befriande kraft lyfts fram. Det har påpekats att utmärkande för fundamentalister av olika slag är att de saknar humor. Så är det säkert, om man är fundamentalist underlättar det förstås att inte ha humor. Men risken finns att vi tror att det omvända gäller. Att den som saknar humor nödvändigtvis blir fundamentalist och åtminstone potentiell terrorist. Att ha humor blir en garanti för att också vara god. Och så enkelt tror jag ju inte att det är.
Visst, humorn kan vara ett vapen underifrån, som avslöjar makten. Men det finns också en humor som utgår från sexistiska, antisemitiska, islamofoba och rasistiska stereotyper. Och det värsta är att den kan vara rolig, den kan bygga på skickliga konstnärliga uttryck, ordlekar, över- eller underdrifter – allt det som skapar ett bra skämt. Det krävs medvetenhet för att se de underliggande premisserna om hurdana kvinnor, judar, muslimer, araber eller afrikaner är.
Det finns anledning att ställa frågan vilken roll antisemitiska skämtteckningar under 20- och 30-talen spelade för att bereda vägen för Förintelsen.
Det är inte ens säkert att skämtets intention är att nedvärdera andra. Jag är inte tillräckligt insatt i fransk kultur eller språk för att kunna uttala mig om Charlie Hebdo, men som jag har förstått det kunde de ha intentionen att slå nedifrån, men ändå använda sig av rasistiska stereotyper. Ett exempel är teckningar som vill säga något kritiskt om Israels politik gentemot palestinierna men gör det med hjälp av antisemitiska stereotyper.
Det är ju också så en helt annan sak att skämta om en grupp som man själv tillhör. Det främsta exemplet är förstås alla judiska roliga historier – som lätt blir lite mindre roliga när de berättas av en icke-jude.
Jag känner massor med människor som inte förstår satir eller ironi. Goda, kloka människor – men någonstans har de inte förmågan att uppfatta att någon säger en sak men menar en annan. Kanske kan man kalla dem renhjärtade? Ironi är en form av humor som kan vara riktigt jävlig, speciellt om den drabbar någon som inte förstår den och alla andra blinkar eller himlar med ögonen.
Själv hör jag till dem som tycker att religiöst kitsch har väldigt hög humorpotential. En rolig pratbubbla på en sliskig jesusbild kan vara en riktig höjdare. Samtidigt vet jag att det kan uppfattas som sårande av andra, som tycker att det jag uppfattar som kitsch är en sann och vacker bild.
Det ligger i humorns natur att vara tvetydig. Vissa skämt förstår vi bara inte, andra sårar oss därför att de driver med något som är viktigt för oss. Så låt oss vara varsamma med varandra. Låt oss respektera att vi skrattar åt olika saker. Låt oss inte vara rädda för att påpeka när ett skämt bygger på negativa stereotyper. Alla ska få skämta om vad de vill – men skämtaren har också ett moraliskt ansvar.

Helene Egnell


Själviska och solidariska gener

22 november 2014

I några tänkvärda bloggar diskuterar Anders Wesslund, Lars Söderholm och Benny Fhager (jmf. Bloggar för september och oktober på Kristen Humanisms hemsida) konflikten mellan modernt förment vetenskapligt tänkande och förmodernt tänkande före naturvetenskapens genombrott under upplysningstiden.En spännande tanke är att något grundläggande mänskligt kan gå förlorat med förlusten av det förmoderna tänkandet. Professor Muhammad Fazhlashemi belyste samma konfliktfyllda uppgörelser inom den muslimska världen under KHs sommarmöte. I sin blogg redogör Sten Högberg för hur den norske teologen prof. em. Aasulv Lande under en nylig retreat belyste konflikten mellan förmodernt och modernt tänkande genom att införa två sanningsbegrepp, essentiell sanning, som om jag förstått det rätt står nära modern vetenskaplig tolkning av tillvaron. En annan slags sanning kallas relationell och där hör begrepp som hat, kärlek och Gud hemma, dvs det som kallas förmodernt tänkande.
Göran Greider tar upp samma tema från politisk utgångspunkt i den nyligen utkomna Den solidariska genen (Ordfront Förlag 2014). Biologer hävdar ibland att människor med solidariskt beteende skulle sakna de reproduktionsfördelar som människor med egoistisk vinnarinstinkt har. Biologen Richard Dawkins har i sin bok Den själviska genen blivit en frontalfigur inom biologismen som vill förklara den mänskliga naturen som resultat av hennes genetiska och molekylära konstitution. Greider citerar en rad författare, som hävdar att många djur och även förmänniskor har solidariska beteenden, som bygger på föreställningar om jämlikhet, dvs begrepp som en politisk vänster känner igen. Arkeologiska fynd och berättelser från Kalahari stöder enligt Greideruppfattningen att det ligger i människans väsen att vara altruistisk, en essentiell sanning, som leder till beteenden som kan beskrivas som relationella sanningar för att använda Landes språkbruk.
Finns det något sådant som en solidarisk gen? Kan man hävda att ha gener för ett visst beteende? En essentiell sanning är att en gen är en trådformad molekyl uppbyggd av fyra så kallade nukleotider eller baser, förkortade med bokstäverna GATC, vilka tre och tre bestämmer vilka aminosyror skall ingå i kedjeformade proteinmolekyler, och i vilken ordning de valda aminosyrorna skall komma. Slag av aminosyror, samt deras ordningsföljd bestämmer ett proteins funktion. De gener vi har är resultatet av årmiljoner av selektion. Våra gener kodar för de proteiner som ger oss störst chanser att överleva och få barn i den miljö, där vi människor lever. Gener saknar givetvis vilja och intentioner, de bestämmer proteiners egenskaper genom att koda för deras aminosyresekvenser
Det finns en begynnande kunskap om vilka proteiner som finns i hjärnans celler och hur de eller hjärncellerna samspelar, men vi är ännu långt ifrån att förstå hur genvarianter och därmed proteinvarianter resulterar i olika beteenden. Begreppet solidarisk gen framstår därmed lika slarvig som metaforen självisk gen. En proteinvariant påverkar inte direkt ett beteende, så vitt vi vet idag utan bara i samspel med andra gener eller signaler från kroppen eller yttervärlden
Men exemplen den själviska och den solidariska genen visar på en viktig begränsning i det moderna vetenskapligt styrda tänkandet. Till skillnad från Newtons lagar om planeternas rörelser är många biologiska kunskaper provisoriska och utvecklas ständigt. Det kan inte uteslutas att vi i någon framtid förstår vilka gener och därmed proteinvarianter som möjliggör ett solidariskt beteende.

Till dess tror jag att ett annat begrepp är intressant, som Dawkins introducerade i slutet av sin bok om den själviska genen -memer. Nämligen närmast kulturella företeelser, som erbjöd sådana fördelar för människor att de blev långlivade och spred sig till stora folkgrupper. Här finner jag termen relationell sanning relevant. När kulturella särdrag som solidaritet och altruism underlättade kampen för tillvaron kan beteendena ha fixerats och även spritt sig. I evolutionära termer kan memer vara selektionsfaktorer, som premierar genvarianter, men det återstår att visa vilka de är. Och poängen är att det inte är generna som styr beteenden, utan snarare kulturella faktorer som passar in i Landes relationella sanningsbegrepp.

Erik Lundgren


Essentiell sanning och relationell sanning

04 november 2014

Lars Söderholm och Anders Wesslund har i de två senaste texterna i denna blogg tagit upp intressanta aspekter av det moderna och sökt identifiera den förlust som uppstått i övergången från förmodernt till modernt tänkande. En förlust av medkänsla nämndes bl.a. som ett exempel på något gott som får svårare att hävda sig i det rationella och logiskt intellektuella ideal som det moderna erbjuder, inspirerat av vetenskapens landvinningar. Jag tror det är viktigt att identifiera förlusterna i ett paradigmskifte för att kunna förstå varför det blir så – om det är en förlust man måste ta eller om det är en försnävning av det moderna tänkandets möjligheter som åstadkommer förlusterna. Jag misstänker det senare. Det finns starka fundamentalistiska drag i den moderna traditionen som jag tror är lika farliga som religiös fundamentalism, som jag med Karen Armstrong, ser som en osund sammansmältning av förmodernt och modernt tänkande.

Jag var på retreat i helgen och fick alldeles i slutet av retreaten en bok i min hand. Det var en missiologisk rapport från Svenska Institutet för Missionsforskning: Religionsteologi och Religionsmöten, Missio nr. 23. Det var en sammanställning av texter från olika delar av världen och en av redaktörerna var Carl Sundberg som jag känner som pastor i Equmeniakyrkan i Halmstad. Den andre redaktören var en norsk professor Aasulv Lande. Denne norrman gav en inledande översikt kring läget för religionsdialogen i världen och framför allt i vilka typer av dialoger den kristna västerländska kyrkan står i. Ett av de fält han identifierade var dialogen med det sekulära moderna och postmoderna västerländska samhället. Han lyfte fram sanningsbegreppet som ett generativt tema. Det moderna tänkandet som följer av de västerländska vetenskapliga upptäckterna menar han i huvudsak rör sig med ett essentiellt sanningsbegrepp, vilket inspirerar allt annat tänkande i den moderna kulturen. Det skapar gärna en begränsning i mötet med andra kulturer än den västerländska. Jag diskuterar här nedan temat utan hänvisning till Aasulv Landes text, men utifrån mina egna erfarenheter. Jag skulle vilja omformulera essentiell sanning till följande sats: All sanning måste kunna härledas till något faktiskt, tydligt, påtagbart.

De flesta människor med rötter i västerländsk kultur i dag säger ja till en sådan sats. Till och med djupt religiösa människor säger ja till det utan att tänka på att t.ex. sanningen om Guds kärlek som för många upplevs som kärnan i en kristen människas tro, inte faller under begreppet essentiell sanning. Därmed uppstår en inre konflikt hos en modern människa som antingen är öppen och sårig eller dold och gömd i det omedvetna. En medveten modern tänkare låter en sådan konflikt vara öppen och sårig. Men många religiösa är idag traditionsmoderna. Man är modern för att alla andra är det men lever ändå med förmoderna tankemodeller. En del förvandlar sina icke essentiella sanningar till sådana genom att hävda formella auktoriteter som grund. Bibeln likställs med en vetenskaplig rapport ur auktoritetssynpunkt. Då går det att hävda absoluta sanningar – som jämställda med essentiella sanningar, vilket skapar konflikt i den moderna kulturen mellan religiösa och sekulära men också mellan religiösa som förhåller sig öppna och såriga och dem som inte vill erkänna sårigheten utan vill hävda sanningen som absolut. Det är en sak om man ställer sig utanför det moderna men en annan sak om man samtidigt lever i och erkänner det moderna. Många sekulära lever också i denna dubbelhet.

Aasulv Lande lyfter också fram det han kallar en relationell sanning. Ett begrepp som blivit användbart i de religionsdialoger som pågår med österländska religioner bland annat. Det öppnar för ett sanningsbegrepp med vidare kontext som tydligt kan erkänna relationella erfarenheter som sanningar. Religionerna kan beskrivas som olika språk för relationer mellan människor och det som står över människan, naturen, kosmos, Gud. Även den moderna människan kan erkänna att en relation är verklig på ett annat plan än det essentiella. Men om det är den essentiella sanningen som gäller så blir allt annat ovidkommande i slutändan. Den essentiella sanningen kring relationer finns i vad en relation skapar för faktiska konsekvenser i handlingar och historia. Den relationella sanningen handlar om det osynliga fältet mellan de noder som har relation. Den kan ha olika kvalitet som får olika utslag i praktiken. Att erkänna de relationella sanningarna har religionerna olika språk för. Det är språk som kan härbärgera begrepp som medkänsla, kärlek, hat, tillit o.s.v. Jag är övertygad om att möjligheten finns att hantera relationella sanningar inom det moderna tänkandet, men det underordnas lätt i en alltför snäv fundamentalistisk modernitet.

Sten Högberg


Övergången från förmodern till modern verklighetstolkning och gudsbild

29 september 2014

Övergången mellan förmodern och modern tid ägde rum på 1600-talet. Den föregicks av renässansen. Naturvetenskapen hade på allvar börjat erövra mark. Galileo gjorde sina grundläggande mekaniska experiment. Han bröt bland annat med Aristoteles föreställning att det behövs en kraft för att hålla ett föremål i rörelse. Istället är det så att ett föremål fortsätter sin rörelse med konstant fart efter en rät linje om inga krafter verkar. En avsevärd förskjutning i tänkandet. Vilan förlorade därmed sin speciella status. Lagar för fallrörelse upptäcktes gradvis.

Kepler studerade planetbanorna noggrant, använde sig av Tycho Brahes mycket noggranna observationer. Kepler formulerade sina tre lagar för planeternas rörelser. Det blev klart att jorden inte är i centrum av universum, utan snarare solen. Jorden var bara en planet bland ett antal andra som kretsade kring solen. Planeterna rör sig i ellipsbanor med solen i ena brännpunkten. Tänker man sig en linje från solen till en planet, så sveper den på en given tid ut lika stor area var planeten än befinner sig i banan. Dessutom finns ett samband mellan planetens omloppstid och storleken på banan. Keplers lagar är alltså tre mycket precisa formuleringar.

Ett ytterligare mycket stort steg tog Newton som formulerade sin grundläggande lag att en kropps acceleration ges av den kraft som verkar på den, delad med kroppens massa. Han formulerade också sin lag om gravitationen: den avtar med kvadraten på avståndet. Det anmärkningsvärda är att när dessa två lagar kombineras blir det möjligt att härleda Keplers lagar för planetrörelsen. De är alltså en logisk konsekvens av Newtons rörelselag och hans gravitationslag.

Genom dessa upptäckter förändras gradvis och mycket genomgripande synen på Universum och människans plats i Universum. En lagbundenhet i naturen som kunde formuleras i matematiska termer blev tydlig.

Upplysningen är i hög grad präglad av naturvetenskapens stora framsteg. Den är också uttryck för en strävan mot människans myndigblivande, ett bejakande av hennes förmåga att göra sina egna iakttagelser och dra sina egna slutsatser. – Att hela denna utveckling i hög grad påverkat och påverkar det religiösa tänkandet är uppenbart. Schleiermacher är en filosof och teolog som lever i gränsen mellan Upplysning och Romantik. Han betonar den personliga erfarenheten i religionen.

Vid sommarmötet tecknade Mohammad Fazlhashemi, tidigare professor i idéhistoria i Umeå, nu professor islamisk teologi och filosofi i Uppsala. Han talade över Demokratisk religiositet som förutsättning för fred. Fazlhashemi menar att mycket av det teologiska tänkande inom islam har en förmodern prägel. Det grundläggande perspektivet är teocentriskt och där formuleras de plikter människan har i förhållande till Gud. Det moderna tänkande är istället antropocentriskt och här handlar det istället för människans plikter om hennes rättigheter. När det formuleras så tydligt ser man både ett väsentligt framsteg från förmodernt till modernt och samtidigt att något väsentligt riskerar att gå förlorat.

Fazlhashemi talade om muslimska tänkare och teologer som arbetar med att förbinda islam med den moderna verkligheten. De utvecklar ett teologiskt tänkande som förbinder dessa två. Han nämnde en muslimsk skriftlärd som under decennier bor i Berlin och studerar Schleiermacher, för att se hur kristendomen har mött moderniteten och upplysningen.

Det här betyder också att hitta nya sätt att läsa Koranen. Precis som vi inom den kristna traditionen brottas med att hitta nya och mogna och ansvariga sätt att läsa Bibeln. Det historiskt-kritiska perspektivet börjar vinna inträde i Islam.

Reza Azlan har skrivit boken Upprorsmakaren, där en kontroversiell bild av Jesus tecknas. Den är intressant recenserad av Maria Küchen, se http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/maria-kuchen-jag-koper-inte-den-bild-av-jesus-som-reza-aslan-malar-upp-i-uppro/ liksom av Ola Sigurdson i http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/bocker/1.2409879-reza-aslan-upprorsmakaren-berattelsen-om-hur-jesus-fran-nasaret-blev-jesus-kristus

Azlan intervjuades av P.J. Anders Linder i Axess TV. Han ger där sin syn på islam i världen. Han menar att något han liknar vid Luthers omvälvning inom kristendomen äger rum i islam. Koranen har på senare tid blivit översatt till mängder av olika språk. Det nya är att många grupper inte längre känner sig bundna av traditionens tolkningar av texterna utan fria att tolka efter eget huvud. Det vore intressant att få detta Azlan berättade kommenterat och bedömt av specialister på området.

Bland dessa tolkningar finns också våldsbejakande sådana. Fazlhashemi menar att bakom vissa av dessa ligger en föreställning om att gå tillbaka till den tid som rådde under den allra första tiden av islam, profetens tid. Han menade att dessa tolkningar präglas av ganska mycket okunskap – vår europeiska historia har också bakom sig blodiga krig i religionens namn.

Intressant här är också att läsa Elena Namlis bok ”Kamp med förnuftet. Rysk kritik av västerländsk rationalism”. Där möter vi författaren Dostojevskij, filosofen Sjestov och litteraturteoretikern (och filosofen) Bachtin som alla brottas med Upplysningens integration i Ryssland. De menar att något grundläggande mänskligt går förlorat genom Upplysningen, att lidandets verklighet döljs bakom en distanserande och rationaliserande hållning. Här blir tydligt hur svårt modernitetens och upplysningens integration i en kultur som inte från början omfattade den var.

Övergången från ett förmodernt teologiskt tänkande till ett modernt har inte varit utan smärta och svårigheter i Europa. Den är inte lätt någonstans.

En grundfråga är om vad kan lära oss av vår egen europeiska historia. Säkert är det meningsfullt att teckna den, lägga den bredvid det som sker idag, lägga bilden bredvid det vi ser inom den islamska världen.

Lars Söderholm


Religionsdialog och religionsdispyt

08 maj 2014

Jag är personligen djupt engagerad i religionsdialog på flera fält och ser det som en mycket viktig del av min syn på kristen mission. Det uppstår lite nu och då uttalad kritik mot religionsdialog – som något man ska akta sig för – det kan leda till synkretism menar någon, medan andra menar att det inte går att förkunna evangeliet rent och tydligt.

Mission är inte för mig utbredning av kristna läror utan spridningen av erfarenheten att människan är älskad av Gud villkorslöst. En sådan mission är effektiv först när människor som tror på Jesus gestaltning av Guds vilja, själva älskar människan villkorslöst. Det är högt ställda krav som få om en ens någon kan nå upp till. Just det är en nyckel till att förstå vad kristen tro är. Det är Gud själv som missionerar genom oss oavsett om vi har kompetens för det eller inte. Resultatet beräknas inte efter antalet anhängare till en religiös tradition, en andlig ledare eller ett knippe religiösa lärosatser utan till om vittnesbördet om vad Jesus Kristus betyder är subjektivt sant. Ett religiöst budskap är falskt, som inte genomsyrar handlingsmönstret mot och värderingen av en människa av annan åskådning, hos den som uttalar budskapet. Det kan låta hårt om det är ett budskap som är erkänt och allmänt i den egna kristna kyrkofamiljen. Skulle inte jag få predika det som mina lärare har undervisat mig om? Jo självklart förväntas det av omgivningen. Men du ska veta att om den du undervisar ser en konflikt mellan det du säger och det du gör, vilket de flesta vakna mottagare är skickliga på, så blir du en kontramissionär. Det är många kristna förkunnare med auktoritativ röst, som fått människor att lämna kyrkan för att man tappat förtroendet för den som talar, trots att andra säkert blivit anhängare. En ännu värre konsekvens är att människor avsäger sig all tro på Gud och det kristna evangeliet, när företrädare för kristen tro utdelar fördömelse från upphöjda positioner.

Första ledet i Jesus missionsbefallning i Matteus 28:19 som handlar om att göra alla folk till lärjungar innehåller inget krav på hög bekännelse – bara på en uppvaknad längtan efter den atmosfär av fred, erkännande och upprättelse som Jesus etablerar omkring sig och som han uppmanar sina lärjungar att ge vidare. Det kan bara ta gestalt då man möter den ”annorlunda andre” i en atmosfär av fred, erkännande och upprättelse som intuitivt upplevs sann. I en sådan atmosfär kan jag själv eller den andre ta ett steg närmare, eller avvakta eller ta ett steg tillbaka utan att förutsättningarna ändras. Det var den atmosfären lärjungarna vandrade fram och tillbaka i under hela sin tid med Jesus. De utsatte sig för en undervisning de inte alltid förstod så mycket av. Det var inte så mycket lärosatser men svar på frågor och förklaringar kring varför han gjorde som han gjorde. Men det viktiga var att de hade förtroende för Jesus, för det var något sant över honom – han gjorde lärjungar.

Religionsdialog är ett av många sätt att bygga broar mellan öar av tankevärldar byggda under 100-tals och 1000-tals år, tankevärldar som lätt kan skapa fiendskap om gränserna är absoluta. Jesus rörde sig i en heterogent religiös värld trots den begränsade geografiska yta han rörde sig på. Han byggde broar av tillit till libaneser, romerska hellenistiska officerare, judiska överlöpare, utstötta spetälska, handikappade tiggare, samarier som hade en annorlunda mosaisk kult, upproriska seloter, fariséer i Stora Rådet. Han rev också broar byggda av felaktiga förväntningar efter egna vinster.

I vårt samhälle finns stora behov av detta brobyggande genom människor som är bekväma med att dela erfarenheter och fullfölja respektfulla dispyter med människor av annan tro. Denna andra tro behöver inte vara en tro på Gud, det kan också vara en tro på en värld utan Gud. Genom att vara genuint intresserad av den andres sätt att tänka och vara trygg i min egen trosgrund kan många långsiktigt bygga hållfasta brofundament som håller att gå på. Förtroendefull vänskap når mycket långt så länge varje part är sann mot sig själv.

En relations-bro är nödvändig för den som tappat fotfästet där hon är, och måste ta sig mot stabilare mark. En person i en kyrka på en ort, kan bygga en bro som leder till många kyrkor, eller som leder till en fördjupad insikt om Guds människokärlek i sin egen religion. En sår, Gud ger växten och andra skördar långt utanför min kontroll. Tilliten till Guds kärlek till människan är den kristna kyrkans mission hur den än formas. De som vill en kristen identitet ska kyrkan undervisa och sätta i tjänst.

Sten Högberg