Den kristna humanisten tar vila…

15 juni 2011

… men inte den kristna humanismen. Den verkar i det lågmälda och tysta tillsammans med all god humanism . Och i debatt och kamp hos människor som dagligen kämpar för sin värdighet och för andra människors värde. Humanism finns där alla goda krafter samlas för att verka mot djävulskap var det än visar sig. Det är fruktansvärda nyheter som når oss just nu från syriska flyktingar vid Turkiets gräns. Där fanns Vladislav Savic idag tillsammans med andra journalister och berättade för Sveriges Radio, vår public service-radios räkning. Där fanns Amnestys representant som tog vittnesmål för att världen ska veta. Och från Sri Lanka fanns Kent Härstedt i ett annat nyhetsinslag som vittne om övergreppen på tamiler. För att vi människor hör ihop, för att vi gemensamt är ansvariga för våra liv på denna jord.

Denna blogg bärs upp av ett antal bloggare som hör till KHS, förbundet för kristen humanism och samhällssyn. Tillsammans med besökarna och kommentars-bidragarna är denna blogg och har varit vad den är på nätet. Kraften och möjligheten att blogga är mindre nu i sommartid.  Nu går troligtvis bloggen in i en period av vila, om inte någon av skribenterna, inspireras till några tankar av vad som sker i livet, i stort och smått. Eller kommer någon mer kommentera skolavslutningar i kyrkan? I så fall dyker det upp något alster.

Det pågår trots kommande stiltje  en hel del aktivitet i förbundet som brukar förlösas vid sommarmötet. Runt 140 personer är anmälda och kommer till Sigtuna i början av augusti.  Kolla hemsidan för info! www.kristenhumanism.org. Till hösten kommer förbundet, troligtvis i delvis ny skepnad, att finnas med i offentligheten på olika sätt och på olika håll i landet. Hoppas det innebär inspiration för många att delta i samtal och engagemang både i förbundet och i de sammanhang man står, och där Den kristna humanisten får fortsätta att vara en dialog- och samtalspartner. Väl mött här och på annat håll framöver!

Annonser

Skolavslutningar i kyrkan

01 juni 2011

Skolavslutning i kyrkan tillhör vår kulturtradition sedan många generationer. Så länge prästen är tyst, talar allmänt om livet eller sommaren eller låter sig och Kyrkan reduceras till en tradition…

… och om Den blomstertid nu kommer betraktas som en del av en svensk tradition om sommar och inte som en psalm, då godkänner Skolinspektionen att man kan vara i kyrkan.

 

Så länge man får diktera villkoren och förbjuda prästen att komma med religiösa inslag, då tycker alltså den statliga myndigheten och skolministern att det är ok. Vill kyrkan gå med på dessa villkor? Inte alla präster och församlingar. En del har tackat nej och man förstår dem. Det är inte precis en jämlik relation som presenteras.

Å andra sidan, om en skolavslutning innehåller böner, välsignelser och eventuellt någon annan psalm än sommarpsalmerna eller en andlig visa, alltså är mer traditionellt kyrklig, då vill nog inte så många ha avslutningen i en kyrka. ”Tvingas” man be med i Fader vår, som skolministern uttryckte det, eller, som jag hörde på jobbet, måste tro att Jesus for i väg upp i skyn till himlen på det sätt man hört predikas, då blir man heller inte så entusiastisk. Det är kanske därför mer moderna präster anpassar budskapet till något mer allmänt om kärlek, vilket ju är rätt klokt om man talar inför barn och deras föräldrar på just en – skolavslutning. Men varför då vara i kyrkan? undrar Sturmark och mer traditionella präster. Jag kan inte annat än hålla med.

Min skolgång skedde i en tid morgonbönen just hade tagits bort i slutet av 60-talet. Alla skolavslutningar under min grundskoletid hölls i lövade aulor. Det var högtidligt och stämningsfullt. Till kyrkan gick vi inför kyrkans högtider, men på avslutningsdagen var det inte något jag saknade. Det kändes snarast naturligt att avsluta skolan i  – just skolan.

För kyrkan är väl inte i första hand en kulturell företeelse? Visserligen förvaltar kyrkan en tradition – av sin tro – genom sekler.  Det är knappast den traditionen rektorer, lärare och föräldrar som gillar skolavslutningar i kyrkor vill bevara, tror jag. Inte heller är det invandrare eller mångkulturella människor som vill ta ifrån kyrkan sin egen tradition. I senmodern tid när stat och kyrka är åtskild, känns det mer riktigt att Svenska kyrkan liksom skolorna hittar vidare ur sin ambivalens. Likaså skolministern och Christer Sturmark. För även han kan tänka sig vara i kyrkolokalen, men det är inte respektfullt och tolerant att som ateist göra anspråk på kyrkorummet för sekulära arrangemang och på sina egna villkor med argumentet att man betalar skatt för dem. I vårt numera mångkulturella samhälle behöver vi öva oss i att se var skillnaderna går mellan sekulära och religiösa sammanhang – och att ha respekt för dem.

Kyrkorna bjuder in till att dela tro. I en del församlingar är den traditionell och föga attraherande på medborgarna. I andra är den mer inklusiv och kan se det kristna i det allmänmänskliga – och tonar ner trons särart. Denna tro kan ha en öppen hållning, humanistisk om man så vill, till mycket i det samhälle man lever i. Då når man kanske också fler, och blir kanske t o m godkänd som avslutningsplats. Men, likväl handlar det om inbjudan till tro – annars handlar det väl inte om att vara Kyrka?

I en tid då sekulariserade svenskar är ambivalenta till sin tro är det lätt att hålla fast vid Traditionen men den gör knappast den levande tron- hur den än tar sig uttryck; konservativ, reaktionär, radikal –  mer synlig. Många tar avstånd från trosföreställningar som inte är lätta att omfatta i senmodern tid och i ett mångkulturellt samhälle. Men man saknar något. Tomrummet finns där efter förlorad tro som man inte förmår mötas kring i Sverige idag. När diskussionen om skolavslutningar i kyrkan kommer upp är det troligen detta ambivalenta förhållande till tron hos många individer– och kyrkans lite ovana förhållande till den nya situationen med skilsmässa kyrka – stat och ett samhälle bortom folkkyrkan och enhetssamhället det handlar om.

Det är alltså en ambivalent relation och den mår bäst av att redas ut – hur ska vi ha det med varandra? Ska relationen redas ut, bör det ske på jämlika villkor, och inte som nu dikteras av ena parten. Båda parter behöver pröva sina bevekelsegrunder med respekt för varandra. Och frågan är: vad har en sekulär ceremoni i en religions lokal att göra?

Anders Wesslund