Är julen kristen eller en folklig fest med kristna förtecken?

24 december 2015

För någon vecka sedan gick ärkebiskop Antje Jackelén ut i ett försvar för den kristna julen. Julen är en kristen högtid var budskapet, med det vällovliga syftet att återföra en rätt ostyrig debatt i media. I den debatten har en sida stått för en bitter anklagelse mot sekulära och andra grupper som tar lätt på det kristna budskapet som är knutet till julen och hävdar att ska man fira jul så ska man också bekänna Guds människoblivande i Kristus. En annan sida hävdar med olika argument att julen har förkristna rötter och därför inte är kristen medan några hävdar att även om julen förr var kristen så finns det andra traditionella skäl att fira jul.

Jag håller med Antje att visst är julen kristen. Det är den kristna kyrkan som sen snart tusen år stått för programmeringen av festens kärna till form och innehåll, även om det var en folklig fest även under förkristen tid där vissa delar hade helt andra religiösa förtecken, Men oavsett vilken kärna en folkfest har så är det folket som firar den, som utvecklar dess olika traditioner från trakt till trakt över tid. Det styrs varken av kyrka eller av regering. Under det sista århundradet har det styrts mest av den fria marknadens propaganda för att köpa presenter. Det är inget man kan styra över när den folkliga majoriteten stödjer marknadsekonomi. Det enda sättet för varje enskild människa är att inte låta sig styras i sitt val av firande av de krafter i samhället som har andra värderingar än de man själv bygger sitt liv på.

Själv har jag en socialliberal hållning till folkliga fester. Därför reagerar jag skarpt på när kristna företrädare kräver en kristen bekännelse för att fira en folklig fest. Det är längesen uppfattningen att svenska folket var bärare av en homogen kristen kultur bars av en majoritet av befolkningen. Om jag förstått den svenska historien rätt så har den aldrig varit homogen även om myndigheterna under flera hundra år har krävt det. Det är en omhuldad myt att Sverige blivit mångkulturellt under de sista 50-till 100 åren. Det som förändrats är hur de maktägande klasserna i landet förändrat sin syn på en kulturell mångfald som fått den att bli synlig. Därmed har kanske den största homogeniseringsprocessen börjat driven av marknadskrafter, som vill fostra oss till goda demokratiska konsumenter. De som beskriver sig som sekulära i ett sekulärt Sverige har i stort sett bara förändrat sitt språkbruk. Det som för hundra år sedan var kristna socialliberala eller socialradikala värden är idag sekulära värden. Det som för hundra till tvåhundra år sedan var en kamp mellan radikalt, liberalt och konservativt kristna är idag en kamp mellan sekulära och konservativt religiösa, där alla religiösa dras över en kam.
Ett samhälle som vårt, där religiös, etnisk. kulturell och politisk mångfald korsas med könsidentiteter och jämlikhetssträvanden, behöver utveckla sina folkliga fester oavsett om de har en religiös kärna eller inte, så att de kan firas av alla. Det är enda sättet att skapa sammanhållning i den mångfald som vill hålla samman. Social sammanhållning är det som får ett samhälle att utveckla sin maximala potential i varje tid.

Jag tror på en framtid där några av de kristnas, muslimernas, judarnas och andra religiösa och etniska folkfester blir allas egendom och det byggs folkliga traditioner tillsammans eller utspritt, oavsett vilken identitet man har. Att festa med de festande och att glädjas med de glada är samhällsbyggande. Man behöver inte ha en given trosbekännelse för att delta de troendes eller icke troendes fest om det finns tillit och respekt för den andres särart och unika bidrag. Då har vi en stor chans att dra med oss alla dem som hamnar utanför feststämning och i social ensamhet för att man inte passar in, inte har rätt beteende och rätt social kod. Så har julen blivit i vår tid och det måste brytas om den överhuvud ska bära julens kristna värden vidare – Framtidstro, fredshopp och beredskap att underordna sig det nyfödda barnets behov av skydd och tilltro till dess möjlighet till växt och mognad.

 

Sten Högberg


Vad gör vi med orden – vad gör orden med oss?

29 november 2015

För några veckor sedan kunde vi i en  debattartikel i DN läsa om hur utbredd den av vetenskapen vederlagda uppfattningen att det finns mänskliga raser är, uppdelat efter partisympatier. Inte oväntat hade SD-sympatisörer denna uppfattning i högre grad än några andra.
Men den tanke som slog mig var att det hade varit intressant att veta om det fanns någon korrelation mellan denna uppfattning och religiositet. Är aktivt kristna mer eller mindre benägna att tro att det finns raser? Och i samma stund sök en psalmrad upp i mitt huvud: ”bland alla mänskor, folk och raser här”. Den mycket älskade psalm 289, Guds kärlek är som stranden, visade sig torgföra uppfattningen att mänskligheten är uppdelad i olika raser! Visserligen vill psalmen säga att alla raser hör samman, men den utgår helt oproblematiskt från att människoraser är ett faktum.
Och detsamma gör psalm 97, vars refräng helt välvilligt förkunnar: ”varken tro eller ras eller namn sätter gränser.” Så kanske skulle en undersökning som tog med religion visa att aktivt kristna i högre grad än andra bär på föreställningen om mänskliga raser. I vår iver att förklara att ras inte spelar någon roll förstärker vi i själva verket idén om ras!
Kanske borde vi tänka på detta i nästa översyn av psalmboken? Jag är tveksam till att man i alla lägen ska ”redigera” äldre litteratur, men psalmboken är en bruksbok (vilket många kritiker av nya psalmböcker gärna bortser från) med normerande funktion. Båda psalmerna är skrivna av Anders Frostensson 1968, ett år då ”rasfrågan” var synnerligen aktuell genom kampen mot apartheid i såväl USA som Sydafrika, men då själva begreppet ännu inte hade ifrågasatts. Förmodligen skulle Frostensson inte önska att hans psalmer motverkade det syfte han skrev dem i.
En närliggande fråga är hur vi använder begreppen ”svart” och ”mörkt” för att beteckna negativa saker. Det var en ”svart” dag i Trollhättan den 22 oktober säger vi, vi lever i en ”mörk” tid med bränder vid flyktingförläggningar. Men när vi säger så använder ju ett språkbruk som stämmer överens med de rasistiska förbrytarnas sätt att tänka: svart hår och mörk hud är för dem något negativt. Kan vi hitta andra ord istället för metaforer som har med mörker och ljus att göra?
Erik Blombergs dikt ”Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där”, tonsatt som nummer 797 i Svenska kyrkans psalmbok, och Ylva Eggehorns ”Barn och stjärnor föds i mörkret” (744) kommer en bit på väg. Men kanske är det dags att gå lite längre i att upprätta mörkret som en god symbol. Mörker behövs för vila, för att frön ska gro. Ljus kan vara obarmhärtigt, att hålla fångar i ständigt upplysta rum är en form av tortyr.
Diskussionen om hur vi ska beteckna den extremistiska sekt som sprider död, skräck och förödelse inte bara i Mellanöstern utan också i Europa – Bör vi beteckna den Daesh för att inte spä på islamofobin genom att använda ”Islamiska Staten”, eller spelar det ingen roll?
Det finns olika teorier om hur vi påverkas av orden vi använder. Men jag tycker det är värt att begrunda möjligheten av att antirasistiska psalmer befäster oss i tron att det finns raser, och att vårt avståndstagande från ett rasistiskt dåd uttrycks i grundläggande rasistiska metaforer.
Helene Egnell


Skolavslutningar i kyrkan

01 juni 2011

Skolavslutning i kyrkan tillhör vår kulturtradition sedan många generationer. Så länge prästen är tyst, talar allmänt om livet eller sommaren eller låter sig och Kyrkan reduceras till en tradition…

… och om Den blomstertid nu kommer betraktas som en del av en svensk tradition om sommar och inte som en psalm, då godkänner Skolinspektionen att man kan vara i kyrkan.

 

Så länge man får diktera villkoren och förbjuda prästen att komma med religiösa inslag, då tycker alltså den statliga myndigheten och skolministern att det är ok. Vill kyrkan gå med på dessa villkor? Inte alla präster och församlingar. En del har tackat nej och man förstår dem. Det är inte precis en jämlik relation som presenteras.

Å andra sidan, om en skolavslutning innehåller böner, välsignelser och eventuellt någon annan psalm än sommarpsalmerna eller en andlig visa, alltså är mer traditionellt kyrklig, då vill nog inte så många ha avslutningen i en kyrka. ”Tvingas” man be med i Fader vår, som skolministern uttryckte det, eller, som jag hörde på jobbet, måste tro att Jesus for i väg upp i skyn till himlen på det sätt man hört predikas, då blir man heller inte så entusiastisk. Det är kanske därför mer moderna präster anpassar budskapet till något mer allmänt om kärlek, vilket ju är rätt klokt om man talar inför barn och deras föräldrar på just en – skolavslutning. Men varför då vara i kyrkan? undrar Sturmark och mer traditionella präster. Jag kan inte annat än hålla med.

Min skolgång skedde i en tid morgonbönen just hade tagits bort i slutet av 60-talet. Alla skolavslutningar under min grundskoletid hölls i lövade aulor. Det var högtidligt och stämningsfullt. Till kyrkan gick vi inför kyrkans högtider, men på avslutningsdagen var det inte något jag saknade. Det kändes snarast naturligt att avsluta skolan i  – just skolan.

För kyrkan är väl inte i första hand en kulturell företeelse? Visserligen förvaltar kyrkan en tradition – av sin tro – genom sekler.  Det är knappast den traditionen rektorer, lärare och föräldrar som gillar skolavslutningar i kyrkor vill bevara, tror jag. Inte heller är det invandrare eller mångkulturella människor som vill ta ifrån kyrkan sin egen tradition. I senmodern tid när stat och kyrka är åtskild, känns det mer riktigt att Svenska kyrkan liksom skolorna hittar vidare ur sin ambivalens. Likaså skolministern och Christer Sturmark. För även han kan tänka sig vara i kyrkolokalen, men det är inte respektfullt och tolerant att som ateist göra anspråk på kyrkorummet för sekulära arrangemang och på sina egna villkor med argumentet att man betalar skatt för dem. I vårt numera mångkulturella samhälle behöver vi öva oss i att se var skillnaderna går mellan sekulära och religiösa sammanhang – och att ha respekt för dem.

Kyrkorna bjuder in till att dela tro. I en del församlingar är den traditionell och föga attraherande på medborgarna. I andra är den mer inklusiv och kan se det kristna i det allmänmänskliga – och tonar ner trons särart. Denna tro kan ha en öppen hållning, humanistisk om man så vill, till mycket i det samhälle man lever i. Då når man kanske också fler, och blir kanske t o m godkänd som avslutningsplats. Men, likväl handlar det om inbjudan till tro – annars handlar det väl inte om att vara Kyrka?

I en tid då sekulariserade svenskar är ambivalenta till sin tro är det lätt att hålla fast vid Traditionen men den gör knappast den levande tron- hur den än tar sig uttryck; konservativ, reaktionär, radikal –  mer synlig. Många tar avstånd från trosföreställningar som inte är lätta att omfatta i senmodern tid och i ett mångkulturellt samhälle. Men man saknar något. Tomrummet finns där efter förlorad tro som man inte förmår mötas kring i Sverige idag. När diskussionen om skolavslutningar i kyrkan kommer upp är det troligen detta ambivalenta förhållande till tron hos många individer– och kyrkans lite ovana förhållande till den nya situationen med skilsmässa kyrka – stat och ett samhälle bortom folkkyrkan och enhetssamhället det handlar om.

Det är alltså en ambivalent relation och den mår bäst av att redas ut – hur ska vi ha det med varandra? Ska relationen redas ut, bör det ske på jämlika villkor, och inte som nu dikteras av ena parten. Båda parter behöver pröva sina bevekelsegrunder med respekt för varandra. Och frågan är: vad har en sekulär ceremoni i en religions lokal att göra?

Anders Wesslund