Bild och tystnad

Michelangelos David, skulpturen. Ett område kring högra ögat avmålat fotografiskt noggrant, i enbart grå nyanser.

Bilden väckte något i honom.

Elfenbenssvart och titanvitt, två rejäla tuber akrylfärg. En klutt av vardera på en pappbit. Han hade sågat ut rektangulära stycken ur en träfiberplatta. Den hade blivit över några år tidigare när han gjort en sänggavel.

Han började försiktigt sätta dit en färgklick. Så efter en viss övervägning nästa. Sedan gick det snabbare och snabbare; det blev ett ostrukturerat mönster av fläckar i olika grå nyanser.

När han kom hem fick han syn på en större träfiberplatta. Också den målade han i grå nyanser, ljus och mörker.

Allt detta kom för honom några dagar senare i den gemensamma tystnaden i kyrkan han gärna besökte. Från bänken där han satt fastnade hans blick på det matt guldskimrande träkorset i koret. Ett kors, tomt så när som på en lämnad krans av törnen. Sex stearinljus var tända på varsin sida av mittgången.

De var åtta personer i kyrkans tystnad.

Efter en tid målade han tre vertikala röda band över den första gråmålningen. Ett av dem sträckte sig över hela bilden.

Tystnaden har sina egna vibrationer.

 

Lars Söderholm

Pedagogik mot rasism?

Jag deltog en gång i en workshop på en feministteologisk konferens kring berättelsen 4 Mos 12. Texten hade valts av Mukti Barton vid Queens college i Birmingham, för att vi skulle diskutera den rasistiska problematiken i texten. Den berättar om hur Miriam och Aron kritiserar Mose för att han tagit en hustru från Kush, alltså en kvinna med annan etnicitet.

Men det visade sig att för oss vita medelklasskvinnor var det helt omöjligt att koncentrera oss på de diskussionsfrågor kring rasism som vi hade fått. Vi hittade så mycket annat spännande i texten, psykologiska teman kring syskonrelationer, eller genusperspektiv…

Det var en intressant erfarenhet som fick mig att inse varför det är så svårt för de flesta män att, trots god vilja, engagera sig i feministiska frågor – det som man inte känner på sitt eget skinn blir svårt att prioritera.

Men nu har händelsen fått en ny aktualitet i ljuset av debatterna kring Makode Lindes tårta, Stina Wirséns ”Lilla hjärtat”, Behrang Miris utrensning av Tintinalbum på Kulturhuset och nu senast ”censuren” av Tomtens verkstad på julafton. Jag inser att jag aldrig kan sätta mig in i hur en person med afrikanska rötter reagerar på den typen av rasistiska stereotyper, vilka erfarenheter de aktualiserar. Det var det som Johannes Anyuru skrev om på SVT debatt  http://debatt.svt.se/2012/12/10/for-vita-svenskar-ar-rasisten-alltid-nagon-annan/ Men jag vägrar anse att jag därigenom är diskvalificerad från att yttra mig i diskussionen, när nu frågor om rasism blivit så heta att de bränner också vitt skinn en smula.

Efter alla turer i denna debatt saknar jag en diskussion om vilken pedagogik vi ska använda för att bekämpa rasismen. Jag tycker det har varit problematiskt att de som ”slagit larm” om rasistiska uttryck inte gjort skillnad mellan det som varit uttryck för rasism, som Tintin-albumet, och det som varit uttryck för anti-rasism, nämligen Lindes tårta och Wirséns sagofigur. När det gäller de senare skulle man kunna diskutera om det är möjligt att kritisera ett uttryck genom att använda det konstnärligt, vilket ju är Lindes projekt med sin serie av ”blackface-figurer”. Om jag har förstått saken rätt levde Wirsén i den uppenbarligen naiva tron att det idag skulle vara odramatiskt att ha en figur med kolsvart skinn i en film som hyllar mångfalden, och hade avvisat förslag på att göra Lilla hjärtat ljusbrun istället. Detta hade man kunnat diskutera istället för att anklaga henne för rasism och anordna demonstrationer vid biograferna.

Att använda klichéerna för att kritisera/desarmera dem är alltså en pedagogik, som väl får sägas ha misslyckats, åtminstone för stunden. En annan pedagogik är att rensa kulturen på rasistiska uttryck, som i fallet med Tintin på Kulturhusets barnbibliotek, och Disney-filmen. Då får man Facebookgruppen ”Vi som vill ha kvar den svarta dockan på julafton” med 24 000 medlemmar på ett par dygn, och 10 % väljarsympatier för Sverigedemokraterna. Bidrar det verkligen till att minska rasismen i Sverige? Eller till att göra vardagsrasismen mer uttalad? Vem vinner på det mer än Sverigedemokraterna?

Jag är helt med på att det finns en strukturell rasism i Sverige, som vi ”kaukasier” inte är medvetna om, och att det finns rasistiska stereotyper som är omöjliga att använda idag. Men jag frågar mig hur man ska förmedla denna insikt så att den får människor att tänka till och inte bara går i baklås för att man berövar dem något som de tycker om. Jag har alltid älskat scenen med OK-stämpeln i Kalle Ankas jul. Jag har inte sett en ”pickaninny”, utan en kaxig och självständig liten figur. Nu när jag ser efter noga kan jag se att det är en pickaninny, och jag förstår att Disney inte anser sig kunna ha den kvar. Men faktum är att majoriteten av svenska folket aldrig har hört talas om begreppet ”pickaninny” som heller inte har samma laddning här som i USA.

Det hjälper inte att anklaga dem som är besvikna över att förlora ett uppskattat TV-inslag för att vara korkade eller illasinnade, att skapa ett nytt ”dom” att håna. Det bidrar bara till en ökad polarisering, som gynnar populister och högerextrema grupper. Vi måste fråga oss vad det är som får ”vita svenskar” att överreagera på Tintin, pepparkaksgubbar och Disney. Vari bottnar denna känsla av att något håller på att tas ifrån oss? Är det något som verkligen håller på att tas ifrån oss? Är det något som vi tycker är värt att bevara? Hur ska vi i så fall kunna kanalisera vreden åt rätt håll? Hur kan vi hitta konstruktiva sätt att bekämpa vardagsrasismen som inte stannar vid symbolhandlingar utan går djupare?

Hur ser ett kristet humanistiskt svar på dessa frågor ut?

Helene Egnell

Fundamentalismens irrfärder

Karen Armstrong har i en av sina läsvärda böcker fokuserat på fundamentalismen som historisk företeelse framför allt i religionen. Den heter kort och gott Fundamentalism. Tyvärr har jag blivit av med mitt exemplar under en tågresa och ännu inte funnit något nytt, varför jag inte kan citera något ur boken. Däremot är det några linjer i hennes bok jag kommer att tänka på nu när debatten om skolavslutningar i kyrkan än en gång dyker upp och Skolverket lanserar en vägledning som är skrämmande i sin inkonsekvens och brist på humanistisk bildning. Man kan inte anklaga dem för att ha skådat alltför djupt i Sveriges religionsfrihetslag heller, trots att det är den de borde vara satta att försvara. Fundamentalism finns inte bara i religionen.

Jag kan se att Skolverket har ett dilemma, trängt att balansera mellan flera värden och intressen: 1. Den sekulära statens skyldighet att garantera alla religiösa utrymme för att utöva sin egen religion. 2. Demokratins krav på att ingen religiös konfession eller politiskt parti ska ha företräde före andra i skolan. 3. Den politiska opportunismen eller sökandet efter det politiskt korrekta i varje läge.

Den första punkten är jag helt med på. Det har den kyrkotradition jag själv kommer ur kämpat för i över hundra år hittills, i ett land som har varit och fortfarande är inpyrt av idén att alla ska stå enade under en övergripande ideologi som alla medborgare förväntas bekräfta eller bekänna. De som placerar demokratin här har mitt stöd men inte de som vill placera sekularismen där. Jag accepterar en sekulär stat som förhåller sig neutral till olika religioner liksom man förhåller sig neutral till olika politiska partier, men inte en ideologisk sekularism som ges företräde framför andra ideologier i landet.

Den andra punkten om demokratins krav på neutralitet i skolan är nog bra på papperet men kontraproduktivt ur pedagogisk synvinkel. Så fort rädsla och misstro kommer in i en pedagogisk situation så försämras inlärningsförmågan hos varje elev. Idag är det olika grupper av rektorer och lärare som befordrar rädslan för att inte överträda neutraliteten, till förfång för eleverna. Företrädare för olika religioner är idag villiga att presentera sin världsbild eller gudstro men blir sällan inbjudna. Inte ens när två eller tre företrädare för olika religioner erbjuder sig att komma tillsammans vågar vissa rektorer och lärare ta emot dem. Men det går bra att ta in yogaövningar (hinduism) eller övningar i mindfullness (buddhism), som är fullt jämförbara med kristen bön och meditation, vad gäller dess effekter på hälsa och avspänning. Men det senare är ogenomförbart p.g.a. religiösa fördomar och okunskap.

Den tredje punkten, om politisk korrekthet, är en dold agenda som många företrädare för statliga och kommunala myndigheter och aktiva politiker förmedlar till offentliganställda, till tredje statsmakten och vidare till alla medborgare. Den är mångfasetterad men där ligger bl a sekularismen som en bärande ideologisk linje: Visa dig helst religiöst okunnig.

Fundamentalism, säger Karen Armstrong, fritt tolkat, grundar sig på tanken att allt blir sant som grundar sig på ett erkänt fundament. Den som avviker blir korrigerad av gemenskapen eller utesluten. Fundamentalism kan konstateras när utövarna korrigerar varandra och sig själva av rädsla för att bryta mot någon regel man inte förstår. Då slutar man tänka själv och slutar värdera situationen efter eget huvud och kan inte ta den pedagogiska konflikten där den bör tas. Sådana tecken finns i dagens skolvärld. Om Obama kom till en skolklass i Stockholm, skulle han då tillåtas säga: ”God bless Sweden” så som han välsignar Amerika?

Sten Högberg

Det envisa äventyret

                      Min arbetsplats i Umeå ligger på en ås. På cykel tar man sig upp längs en lång betongbro, högt över en skolgård, ett järnvägsspår och kommer till slut upp på en platå mellan några byggnader. Bron har identisk lutning hela vägen, det finns ingen vilopunkt alls. Det enda som bryter monotonin i ansträngningen är ljudet av däcken som smäller mot några järnbalkar. Numera är det rätt många yngre som cyklar förbi i god fart.

                      För att det ska kännas bättre brukar jag memorera dikter eller texter. Uppförsbacken känns mindre tung om jag klarar hela texter utan stakning. En av dem är Kärlekens lov (Paulus i 1 Kor 13). Numera vet jag exakt vad jag hinner med innan första järnbalken klingar till som en skrällande cymbal – ‘jag är ingenting’. Eller när den andra kommer – ‘tror allt, hoppas allt, uthärdar allt’, även om någon svishar förbi just då. Och om jag inte stakar mig hinner jag med ‘störst av dem är kärleken’ innan jag är uppe på platån med ansiktet mot solen och kan andas ut. 

                      Vad betyder texten? Alain Badiou, en marxistisk, ateistisk filosof, med rötter i 68-rörelsen, känd för sina uppgörelser med nutida fransk politik skrev nyss i le Monde. Den allra viktigaste drivkraften i samhället är den tvingande kärleken, den passionerade kärleken, kärleken mellan två människor. Varför? Jo, den öppnar sinnet för det som är utanför en själv, för samhället, för världen. Den som älskar befrias från den inskränkta egoismen, den egna behovstillfredsställelsen.  ‘Beslutet att acceptera en annan, till att börja med helt okänd, blir helt och hållet utan villkor eller begränsningar en del av den egna existensen’ (min översättning). Kärleken är enligt Badiou grunden för tänkandet och medför en prislös glädje.

                      Det får två konsekvenser. Till höger kritik mot relationer, som bygger på ömsesidig tillfredsställelse, om jag ger ska jag få lika mycket. Ett prissättning, som motverkar glädjen som drivkraft för tänkandet.

                      Till vänster, friheten är inte total, den blir då en annan slags marknadsvara. Kärleken är ett tänkande, som bygger på glädje, inte på ett slappt inkluderande av allt.

                      Jag tror att han menar att kärlekens gärningar har inget pris, de ligger utanför marknadskrafterna. Individen som gör ständiga val, som optimerar sitt utfall, betalar för dem. Prissättningens samhälle är något annat än den öppna kärlekens samhälle. Badiou igen: ‘kärleken är ointresserad av risker och har tålamod att stödja dess effekter. Glädjen som den ger saknar helt och hållet ett pris’.

                      Har Ni hört det förr? ‘Inte stridslysten, inte skrytsam, inte uppblåst, tror allt hoppas allt. Om jag har tro som saknar kärlek är jag ingenting. Kärleken upphör aldrig’. Badiou: det envisa äventyret.  

                      Möts vi där, troende eller ej? Ett samhälle som bygger på kärlek och dess prislösa glädje är inte ett konsumtionssamhälle i ständig tillväxt. Kanske ett samhälle där alla är ett?  Tro och hopp är en längtan till något annat, en önskan att ta sig upp för hela backen. Den envisa kärleken med en glädje utan pris, är den större? Kanske störst?

Erik Lundgren