Det sekulära – egen och andras rätt till sina auktoriteter

22 mars 2015

Varför är ett sekulärt samhälle ett demokratiskt samhälle?
Ett sådant samhälle innebär frihet till religion, men även rätten till frihet från religion, är ett vanligt påstående.

Jag växte upp i en sträng religiös miljö med bönemöten och många förbud, fundamentalistisk bokstavstro, som det tog lång tid att bli fri ifrån. När jag senare bildade mig en politisk uppfattning och började rösta hade jag med mig en uppfattning om det jämlika samhället, en gudsrikesvision med paulinska rötter, ett rike där alla är ett oberoende av nationalitetskultur, klass eller kön. Men jag lärde mig handgripligt att mina politiska preferenser och idéer mötte andra idéer och visioner om samhället med andra rötter än mina paulinska. Och att demokrati innebar majoritetsbeslut, argumentation, ibland förhandlingar och kompromisser. Alla har inte växt upp med predikningar och Bibeln. I demokratin finns ingen högre auktoritet än röstutslaget. Och att i en politisk konflikt hävda det som Paulus sagt eller vilka intressen storkapitalet har förutsätter en uppfattning om en överordnad gemensam auktoritet, som många inte delar och upplever som nonsens.

Denna insikt om den överordnade auktoriteten väcker en del frågor. Är demokratin en sådan? Att demokratin skall vara sekulär? För länge sedan ingick jag i en kyrklig samtalsgrupp, sammansatt av gammalkyrkliga och mer nutidsinriktade kyrkmänniskor. I min grupp fanns både laestadianer och kvinnliga präster, så konfliktlinjen var given från början. Argumentationen om allas lika värde och jämlikhet mellan könen gick inte hem hos tornedalingarna. ”Ingen skall komma från Sverje och tala om för oss hur vi ska tro och tolka Bibeln”, sa de. Jag tänkte på det när Arabförbundet skickade hem Margot Wallström med motiveringar om att Sharialagar med rötter i Koranen värnar om människovärdet.

Min uppfattning är att det sekulära innebär en rätt för alla att välja sin egen auktoritet och till följd därav de politiska beslut man tycker bäst stämmer med sin vision. Men att i demokratin skall besluten granskas i sin egen rätt, där den ideologiska bakgrunden bör debatteras i andra sammanhang, kanske i kyrkan, kanske, men där är jag osäker. Som kyrkopolitiker valde jag att anta en kyrkopolitisk identitet. Mina ideal om jämlikhet, allas lika värde, rättssäkerhet och begränsning av kapitalets makt borde även gälla i kyrkan. En nylig insändare i Kyrkans tidning från en teologisk doktorand ville ha en teologisk motivering till att i grunden sekulära partier ställde upp i kyrkovalen. Gärna ett Jesusord som gav auktoritet åt de politiska partierna i kyrkan. Jag kände igen min barndoms fundamentalism och bokstavstro.

Erik Lundgren


Har’u ingen humor?

12 januari 2015

”Har’u ingen humor? Jag skämta’ ju bara!” Hur många av oss har inte skruvat på oss när någon levererat ett sexistiskt eller rasistiskt skämt och vi tvingats välja mellan att hålla tyst för husfridens skull eller att säga ifrån.
I debatten efter terrordåden i Frankrike har humorns befriande kraft lyfts fram. Det har påpekats att utmärkande för fundamentalister av olika slag är att de saknar humor. Så är det säkert, om man är fundamentalist underlättar det förstås att inte ha humor. Men risken finns att vi tror att det omvända gäller. Att den som saknar humor nödvändigtvis blir fundamentalist och åtminstone potentiell terrorist. Att ha humor blir en garanti för att också vara god. Och så enkelt tror jag ju inte att det är.
Visst, humorn kan vara ett vapen underifrån, som avslöjar makten. Men det finns också en humor som utgår från sexistiska, antisemitiska, islamofoba och rasistiska stereotyper. Och det värsta är att den kan vara rolig, den kan bygga på skickliga konstnärliga uttryck, ordlekar, över- eller underdrifter – allt det som skapar ett bra skämt. Det krävs medvetenhet för att se de underliggande premisserna om hurdana kvinnor, judar, muslimer, araber eller afrikaner är.
Det finns anledning att ställa frågan vilken roll antisemitiska skämtteckningar under 20- och 30-talen spelade för att bereda vägen för Förintelsen.
Det är inte ens säkert att skämtets intention är att nedvärdera andra. Jag är inte tillräckligt insatt i fransk kultur eller språk för att kunna uttala mig om Charlie Hebdo, men som jag har förstått det kunde de ha intentionen att slå nedifrån, men ändå använda sig av rasistiska stereotyper. Ett exempel är teckningar som vill säga något kritiskt om Israels politik gentemot palestinierna men gör det med hjälp av antisemitiska stereotyper.
Det är ju också så en helt annan sak att skämta om en grupp som man själv tillhör. Det främsta exemplet är förstås alla judiska roliga historier – som lätt blir lite mindre roliga när de berättas av en icke-jude.
Jag känner massor med människor som inte förstår satir eller ironi. Goda, kloka människor – men någonstans har de inte förmågan att uppfatta att någon säger en sak men menar en annan. Kanske kan man kalla dem renhjärtade? Ironi är en form av humor som kan vara riktigt jävlig, speciellt om den drabbar någon som inte förstår den och alla andra blinkar eller himlar med ögonen.
Själv hör jag till dem som tycker att religiöst kitsch har väldigt hög humorpotential. En rolig pratbubbla på en sliskig jesusbild kan vara en riktig höjdare. Samtidigt vet jag att det kan uppfattas som sårande av andra, som tycker att det jag uppfattar som kitsch är en sann och vacker bild.
Det ligger i humorns natur att vara tvetydig. Vissa skämt förstår vi bara inte, andra sårar oss därför att de driver med något som är viktigt för oss. Så låt oss vara varsamma med varandra. Låt oss respektera att vi skrattar åt olika saker. Låt oss inte vara rädda för att påpeka när ett skämt bygger på negativa stereotyper. Alla ska få skämta om vad de vill – men skämtaren har också ett moraliskt ansvar.

Helene Egnell


Essentiell sanning och relationell sanning

04 november 2014

Lars Söderholm och Anders Wesslund har i de två senaste texterna i denna blogg tagit upp intressanta aspekter av det moderna och sökt identifiera den förlust som uppstått i övergången från förmodernt till modernt tänkande. En förlust av medkänsla nämndes bl.a. som ett exempel på något gott som får svårare att hävda sig i det rationella och logiskt intellektuella ideal som det moderna erbjuder, inspirerat av vetenskapens landvinningar. Jag tror det är viktigt att identifiera förlusterna i ett paradigmskifte för att kunna förstå varför det blir så – om det är en förlust man måste ta eller om det är en försnävning av det moderna tänkandets möjligheter som åstadkommer förlusterna. Jag misstänker det senare. Det finns starka fundamentalistiska drag i den moderna traditionen som jag tror är lika farliga som religiös fundamentalism, som jag med Karen Armstrong, ser som en osund sammansmältning av förmodernt och modernt tänkande.

Jag var på retreat i helgen och fick alldeles i slutet av retreaten en bok i min hand. Det var en missiologisk rapport från Svenska Institutet för Missionsforskning: Religionsteologi och Religionsmöten, Missio nr. 23. Det var en sammanställning av texter från olika delar av världen och en av redaktörerna var Carl Sundberg som jag känner som pastor i Equmeniakyrkan i Halmstad. Den andre redaktören var en norsk professor Aasulv Lande. Denne norrman gav en inledande översikt kring läget för religionsdialogen i världen och framför allt i vilka typer av dialoger den kristna västerländska kyrkan står i. Ett av de fält han identifierade var dialogen med det sekulära moderna och postmoderna västerländska samhället. Han lyfte fram sanningsbegreppet som ett generativt tema. Det moderna tänkandet som följer av de västerländska vetenskapliga upptäckterna menar han i huvudsak rör sig med ett essentiellt sanningsbegrepp, vilket inspirerar allt annat tänkande i den moderna kulturen. Det skapar gärna en begränsning i mötet med andra kulturer än den västerländska. Jag diskuterar här nedan temat utan hänvisning till Aasulv Landes text, men utifrån mina egna erfarenheter. Jag skulle vilja omformulera essentiell sanning till följande sats: All sanning måste kunna härledas till något faktiskt, tydligt, påtagbart.

De flesta människor med rötter i västerländsk kultur i dag säger ja till en sådan sats. Till och med djupt religiösa människor säger ja till det utan att tänka på att t.ex. sanningen om Guds kärlek som för många upplevs som kärnan i en kristen människas tro, inte faller under begreppet essentiell sanning. Därmed uppstår en inre konflikt hos en modern människa som antingen är öppen och sårig eller dold och gömd i det omedvetna. En medveten modern tänkare låter en sådan konflikt vara öppen och sårig. Men många religiösa är idag traditionsmoderna. Man är modern för att alla andra är det men lever ändå med förmoderna tankemodeller. En del förvandlar sina icke essentiella sanningar till sådana genom att hävda formella auktoriteter som grund. Bibeln likställs med en vetenskaplig rapport ur auktoritetssynpunkt. Då går det att hävda absoluta sanningar – som jämställda med essentiella sanningar, vilket skapar konflikt i den moderna kulturen mellan religiösa och sekulära men också mellan religiösa som förhåller sig öppna och såriga och dem som inte vill erkänna sårigheten utan vill hävda sanningen som absolut. Det är en sak om man ställer sig utanför det moderna men en annan sak om man samtidigt lever i och erkänner det moderna. Många sekulära lever också i denna dubbelhet.

Aasulv Lande lyfter också fram det han kallar en relationell sanning. Ett begrepp som blivit användbart i de religionsdialoger som pågår med österländska religioner bland annat. Det öppnar för ett sanningsbegrepp med vidare kontext som tydligt kan erkänna relationella erfarenheter som sanningar. Religionerna kan beskrivas som olika språk för relationer mellan människor och det som står över människan, naturen, kosmos, Gud. Även den moderna människan kan erkänna att en relation är verklig på ett annat plan än det essentiella. Men om det är den essentiella sanningen som gäller så blir allt annat ovidkommande i slutändan. Den essentiella sanningen kring relationer finns i vad en relation skapar för faktiska konsekvenser i handlingar och historia. Den relationella sanningen handlar om det osynliga fältet mellan de noder som har relation. Den kan ha olika kvalitet som får olika utslag i praktiken. Att erkänna de relationella sanningarna har religionerna olika språk för. Det är språk som kan härbärgera begrepp som medkänsla, kärlek, hat, tillit o.s.v. Jag är övertygad om att möjligheten finns att hantera relationella sanningar inom det moderna tänkandet, men det underordnas lätt i en alltför snäv fundamentalistisk modernitet.

Sten Högberg


Fundamentalismens irrfärder

07 december 2012

Karen Armstrong har i en av sina läsvärda böcker fokuserat på fundamentalismen som historisk företeelse framför allt i religionen. Den heter kort och gott Fundamentalism. Tyvärr har jag blivit av med mitt exemplar under en tågresa och ännu inte funnit något nytt, varför jag inte kan citera något ur boken. Däremot är det några linjer i hennes bok jag kommer att tänka på nu när debatten om skolavslutningar i kyrkan än en gång dyker upp och Skolverket lanserar en vägledning som är skrämmande i sin inkonsekvens och brist på humanistisk bildning. Man kan inte anklaga dem för att ha skådat alltför djupt i Sveriges religionsfrihetslag heller, trots att det är den de borde vara satta att försvara. Fundamentalism finns inte bara i religionen.

Jag kan se att Skolverket har ett dilemma, trängt att balansera mellan flera värden och intressen: 1. Den sekulära statens skyldighet att garantera alla religiösa utrymme för att utöva sin egen religion. 2. Demokratins krav på att ingen religiös konfession eller politiskt parti ska ha företräde före andra i skolan. 3. Den politiska opportunismen eller sökandet efter det politiskt korrekta i varje läge.

Den första punkten är jag helt med på. Det har den kyrkotradition jag själv kommer ur kämpat för i över hundra år hittills, i ett land som har varit och fortfarande är inpyrt av idén att alla ska stå enade under en övergripande ideologi som alla medborgare förväntas bekräfta eller bekänna. De som placerar demokratin här har mitt stöd men inte de som vill placera sekularismen där. Jag accepterar en sekulär stat som förhåller sig neutral till olika religioner liksom man förhåller sig neutral till olika politiska partier, men inte en ideologisk sekularism som ges företräde framför andra ideologier i landet.

Den andra punkten om demokratins krav på neutralitet i skolan är nog bra på papperet men kontraproduktivt ur pedagogisk synvinkel. Så fort rädsla och misstro kommer in i en pedagogisk situation så försämras inlärningsförmågan hos varje elev. Idag är det olika grupper av rektorer och lärare som befordrar rädslan för att inte överträda neutraliteten, till förfång för eleverna. Företrädare för olika religioner är idag villiga att presentera sin världsbild eller gudstro men blir sällan inbjudna. Inte ens när två eller tre företrädare för olika religioner erbjuder sig att komma tillsammans vågar vissa rektorer och lärare ta emot dem. Men det går bra att ta in yogaövningar (hinduism) eller övningar i mindfullness (buddhism), som är fullt jämförbara med kristen bön och meditation, vad gäller dess effekter på hälsa och avspänning. Men det senare är ogenomförbart p.g.a. religiösa fördomar och okunskap.

Den tredje punkten, om politisk korrekthet, är en dold agenda som många företrädare för statliga och kommunala myndigheter och aktiva politiker förmedlar till offentliganställda, till tredje statsmakten och vidare till alla medborgare. Den är mångfasetterad men där ligger bl a sekularismen som en bärande ideologisk linje: Visa dig helst religiöst okunnig.

Fundamentalism, säger Karen Armstrong, fritt tolkat, grundar sig på tanken att allt blir sant som grundar sig på ett erkänt fundament. Den som avviker blir korrigerad av gemenskapen eller utesluten. Fundamentalism kan konstateras när utövarna korrigerar varandra och sig själva av rädsla för att bryta mot någon regel man inte förstår. Då slutar man tänka själv och slutar värdera situationen efter eget huvud och kan inte ta den pedagogiska konflikten där den bör tas. Sådana tecken finns i dagens skolvärld. Om Obama kom till en skolklass i Stockholm, skulle han då tillåtas säga: ”God bless Sweden” så som han välsignar Amerika?

Sten Högberg


Social samverkan – ingen självklarhet i Malmö

16 juni 2012

I Malmö har vi just avslutat ett pilotprojekt kring ”Social Cohesion”, där alla intresserade religiösa organisationer och kyrkor har bildat en allt mer vidgad referensgrupp tillsammans med polisen, räddningstjänsten, Stadsmissionen, Röda korset, kommunen och Skåneregionen. Biskop Antje Jakelén har varit initiativtagare efter förfrågningar från Religionernas Världsparlament. Skälet till initiativet är att pröva ett koncept för social förändring som Religionernas Världsparlament utvecklat inför sina stora möten vart femte år i olika världsstäder. Man önskade pröva det på en liten stad med stor religiös och etnisk mångfald inför det kommande Världsparlamentet i Bryssel 2014. Grundtanken i initiativet är att om en stads olika religiösa grupper erkändes av stadens myndigheter och upphöjdes till kompetenta sociala aktörer för stadens utveckling, så skulle förutsättningarna öka för att etniska grupper som identifierade sig med sina religiösa organisationer skulle få del av den statushöjningen i sitt samhälle.

Pilotprojektet har pågått under ett år och inneburit att över 100 intervjuer genomförts med nyckelpersoner inom näringsliv, kommunala institutioner, högskolor, hälso – och sjukvården, idrotten, polisen, räddningstjänsten m.m. samt ett heltäckande urval av etniska och religiösa organisationer och församlingar i Malmö. Temat har varit vilket intresse som finns och vilka möjligheter man ser inom sitt fält om denna mångfald av religiösa grupper som finns i staden kunde förvandlas till resurser. Dessutom har under våren fem tankesmedjor skapats av ett urval intervjuade nyckelpersoner som mött kring olika teman. Tanken är inte att konkurrera med alla liknande initiativ som redan är igång utan försöka kartlägga dessa för att stödja och bygga vidare på dem i ett större sammanhang. Håll ögonen öppna när materialet kommer att presenteras i pressen.

Nyckeln till framgång ligger i attityden hos politiker och tjänstemän i kommunen och dagspressens egen delaktighet kring informationsspridning. Här finns många negativa tecken som vi hoppas kunna överbrygga. I Malmös politiska och administrativa landskap finns en grundmurad misstänksamhet mot allt religiöst. Den tycks grunda sig i fördomen att religion står i öppen konflikt med vetenskap, demokrati, jämlikhet och tolerans och att den sekulära ideologin (för den hanteras som en egen ideologi) är det enda som kan garantera dessa värdens fortlevnad. Religionsfrihet i den tappningen blir ett krav på frihet från religion. Helt sant är att de olika religiösa grupperna i vårt samhälle bär på samma spännvidd i synsätt på vårt samhälles centrala värden som går att återfinna i samhällets icke religiösa eller sekulära medborgarkollektiv. Religiösa kollektiv som präglas av islam eller kristendom eller judendom härbärgerar allt från fundamentalism och bokstavstro till moderat traditionell uttolkning och till progressiv eller radikalt nytänkande och varje tolkningstradition har sina ledande uttolkare med auktoritetslinjer djupt ner i sina kollektiv. Utanför dessa auktoritetslinjer frodas grupper av våldsamma och revolutionära uttolkare som ockuperar sin religion som täckmantel för maktintressen. De är ofta obundna parareligiösa grupper som närs av att samhället dumpar eller motarbetar deras religions mer traditionella organisationer. Det gäller både i den kristna sfären och i den muslimska som är de två största idag.

Idag söker moderata krafter inom respektive religion varandra i en gemensam samverkan för att stärka den organiserade religionens plats i samhället på den utflippade och ockuperade religionens bekostnad. Påtagligt ofta upplever dessa samverkande grupper att samhällets etablerade institutioner är undanglidande om man inte är öppet agerande för en sekulär ideologi. Det behövs mer intellektuell skärpa och betydligt mer social mognad från staden etablerade makthavare om Malmö ska bli en Fridens och Fredens stad inom 50 år.

Sten Högberg