Askmoln och eftertanke

23 april 2010

Visst har askmolnet ställt till det för en och annan. Riktigt besvärligt har det blivit för några. En del överord om katastrof att inte kunna komma hem eller komma iväg i tid har väl hörts. Men för det mesta har har det varit förvåning i luften i stället för flygplan. Tänk att det kan bli så här! Och tänk att det gick bra ändå! Från vänner som varit ute och farit har jag hört om en helt annan stämning än vanligt på tåg och bussar. Samtal i stället för tystnad. Överraskande möten. Tänk om det är så här man ska resa, sa någon. Inte bara gå ut genom en dörr och sen ett par timmar senare gå in genom en annan. Utan i stället…Man åker en bit och sen måste man stanna till och välja nytt färdsätt och ny väg. Man kommer till platser som man inte visste fanns. Man får ressällskap på vägen som man tillsammans får fundera på fortsättningen tillsammans med. Tänk om det är så man ska leva, tänker jag…. Gå en bit och så stanna till och fundera på fortsättningen. Ta emot de där oväntade mötena med nyfikenhet. Stanna till lite oftare i de där sammanhangen som man inte alls hade tänkt komma till. Och låta sig förvånas över att fast det inte blev som jag tänkt mej så gick det ganska bra ändå…

Lisa Tegby

Annonser

Evangelium enligt Hägglund

07 april 2010

I Svenska dagbladet nyligen drar Göran Hägglund ut i strid för vad han kallar de djupa moralfrågorna.

 http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/straff-nodvandigt-for-allas-skull_4510805.svd#. Diskussionen om brott och straff, skriver socialministern, kan inte bara handla om fler poliser och straffpåföljd, den måste bottna i en syn på människan som moraliskt ansvarig varelse.  Att begå ett brott, menar Göran Hägglund, innebär ett fall från den mänskliga gemenskapen av laglydnad och moral. Straffet är vägen till att återupprätta denna gemenskap för såväl förövare som brottsoffer.

I sak har jag inga problem att hålla med Göran Hägglund. Den tröttsamma retoriken mot vänstern kan jag gå förbi. Jag vet inte om politiker själv tror på sina patetiska fiendebilder, men det tycks tillhöra spelets regler bland dagens politiska ledare att skruva på kontrastreglaget i debatten tills gråskalorna är utplånade.

Stora problem har jag däremot med Göran Hägglunds kryptoreligiösa språk och profetiska anslag. Kristdemokraternas strategi, sedan Kristus utmönstrats från den politiska arenan, är att smyga in en förment kristen värdegrund i sekulärt anständiga kläder. Anspråket är detsamma som under den mer öppet kristna tiden: att komma med unika och visionära gåvor till mänskligheten, framburna ur den kristna traditionen. Det är bara det att utrymmet blir allt mindre, de fantastiska gåvorna ska rymmas i allt mindre paket. Göran Hägglunds ”visionära navigerande” i humanismens farvatten inskränker sig här till en seglats i privatmoralens skärgård. Straffets förmåga till upprättelse tillskrivs en närmast frälsande kraft. Är inte det litet väl enkelt också för Kristdemokraternas söndagsskola? Har evangeliet blivit liktydigt med lagen?

Jag var en gång på studiebesök i ett fängelse i Chicago. Av de 15 000 fångarna var 13 000 svarta. Varannan svart man i USA sitter någon gång i fängelse under sitt liv fick jag lära. Tänk att vita amerikanska män så sällan, jämförelsevis, känner sig frestade att straffa ut sig ur den moraliska samhällsgemenskapen. Tänk att behovet av upprättelse kan slå så olika i skilda befolkningsgrupper.

Anders Hagman