Varför misslyckas uppror?

23 april 2014

Den arabiska våren gav hopp. Vi hörde de ivriga rösterna och såg vreden som var så stark att presidenten fördrevs. Men det slutade med alternativen sekteristisk fundamentalism eller militären. Samma hänförda röster hördes på Maidan, den folkliga vreden var stark, presidentens situation blev omöjlig. Men vad händer sedan? Lenins folkliga revolution, liksom Maos eller Castros förråddes och översattes med förtryck. Hur ser mönstret ut? Blir det samma nu?
De folkliga spontana upprorens psykologi är lätt att förstå. Frustration, ilska eller oro för egen och barnens framtid. Men det är individer som hörs, det är tydligt att det saknas en tydlig organisering, som kan kanalisera folkets många och olika röster. Den tidiga arbetarrörelsen knöt an till fackföreningsrörelsen, och fann former för ett organiserat parlamentariskt agerande.
Vilka är alternativen i dagens kaotiska upprorsrörelser?
Militären. Uppenbart, makt och kulor vinner alltid. Vi såg det på Krim, kanske snart också i östra Ukraina.
Juridiken? Utomordentligt svagt, men ibland med förbluffande resultat. Förföljda homosexuella i Indien, som levt i misär och gjort lokala uppror, får plötsligt stöd av Indiens högsta domstol, och får samma rättigheter i samhället som andra grupper.
Klasshatet? Rötter i upplevda orättvisor i samhället som inte stod ut med ordningen. Men väl vid makten kom samma klasshat att driva fram förtryck av oskyldiga, massavrättningar och Gulag.
Nationalism? Förmåga att hålla samman människor, men facit är förskräckande, vi såg det senast i Jugoslavien och nu i Ukraina.
Förnuft? Upplysningstiden ledde till en fransk revolution med giljotiner, men låg också bakom kolonialismen. Som medel för att genomföra omänskliga handlingar visar sig också förnuftet sakna något.

Vilka är de reella alternativen för när stora folkliga massrörelser organiseras för att ge folket demokrati och frihet? Gandhi fann ett sätt, Kongresspartiet kunde översätta icke-våldsideologin med rötter i hinduismen till politiska alternativ, som fortfarande trots korruption och maktpolitik ändå tycks bevara något av sin kärna.
Mandelas försoningspolitik hindrade en katastrof i Sydafrika, med allt sitt ackumulerade hat mot dem som begått oförrätter i rasismens namn.
Visar inte Gandhis och Mandelas exempel på vikten av värderingar? Ickevåld, universalism, jämlikhetsideal, försoning? Jag tror det. Och där spelar kyrkorna en roll. Men inte kombinationen kyrka och makt, där är historiska facit förödande. Tro och makt kan vara dödlig. Men tro och värderingar, att ta sin egen grundläggande ideologi på allvar, är inte det en möjlig kompromiss?
Kyrkorna expanderar, inte minst i Afrika och Sydamerika. Sekularism kan ta många former, en är den svenska, en annan den franska. Men sekulära värderingar, de brukar begränsas till intellektuella medelklassgrupper, men mobiliserar inte stora folkmassor.
Kyrkorna samlar ofta stora folkmassor kring sig i organiserad form. De härbärgerar ett grundläggande värderingssystem, som ibland kallas Guds rike, med utgångspunkt från människors inre, men med tydliga samhälleliga konsekvenser. Visst, samma samhälleliga former kan bygga på sekulära, förnuftsmässiga upplysningsideal. Men de stora massiva välorganiserade folkrörelser som kyrkorna representerar ett ytterligare instrument, som saknas i sekulära förnuftsstyrda organisationer med sin begränsade folkliga förankring. Globalt sett är den sekuläre svensken ett udda undantag, majoriteten av människorna på planeten har en gudstro, och den Gudsrikesvision som kyrkorna vårdar är dess tillgång. Jag finner därför att det som brukar kallas kyrkornas bistånd, och som nu alltmer orienterar sig mot fattigdomsbekämpning och till uppbyggnad av det civila samhället ger något som även revolutionärer kan lära sig något av. Inte alltid, inte överallt, men där kyrkorna finns och på lång sikt och kanske också på kort sikt.
Jag har mycket större förtroende för kyrkornas förmåga att skapa försoning än för EU:s utrikesministrar, vars verktyg är juridik, maktmedel, förnuft och ibland något mycket värre.

Erik Lundgren

Annonser

Långfredagstankar

19 april 2014

Idag är det långfredag, och jag har just kommit hem från gudstjänsten, som jag lämnade i förtid. Innan Improperierna, närmare bestämt. För om jag hade stannat kvar, hade jag varit tvungen att ta en diskussion med tjänstgörande präst om lämpligheten av att framföra ett verk som är ett så tydligt uttryck för kyrkans antijudiska tradition, och jag kände att jag inte riktigt orkade ta den fajten igen. Men fajten måste tas, inte minst idag när ett öppet nazistiskt parti kandiderar i allmänna val.
Improperierna (förebråelserna) är en växelsång med rötter i 800-talet. I Svenska kyrkans långfredagsgudstjänst framförs ofta en mycket vacker tonsättning av Palestrina. Den innehåller Kristi tänkta förebråelser mot folket för att det belönat hans välgärningar med lidande, och eftersom den anspelar på händelser i GT blir effekten att det är det judiska folket som anklagas för att ha dödat Jesus.

När jag påpekar detta ställer sig många oförstående, eller blir väldigt upprörda. ”Jag uppfattar den inte som antijudisk, jag tänker att det är mig som förebråelserna riktas emot”, säger de. Och visst, det är ju det som är poängen när vi framför Improperierna i gudstjänsten, i alla fall de senaste 70 åren.
Men deras historia ser annorlunda ut. De är del av en tradition där kristna efter långfredagens gudstjänst gick ut och trakasserade och dödade judar, brände deras hem och synagogor, som straff för att de dödat Jesus. Predikanten hade kanske citerat Luthers ord om hur man ska bemöta en jude som ”hädar”: ”Jag skulle slå honom i ansiktet och om med mitt svärd. Eftersom människors och Guds lag tillåter att vi dödar en rövare, hur mycket mer är det då inte tillåtet att döda den som hädar?” Jo, han sade faktiskt så.

Enbart denna historiska skuld, som till stor del är bortträngd ur kyrkans kollektiva medvetande, borde vara nog för att för alltid bannlysa Improperierna ur gudstjänsten. Det borde inte gå att hävda dels att texten är hämtad ur Bibeln, dels att den som lyssnar ska tillämpa den på sig själv. Gamla Testamentet är visserligen fullt av förebråelser mot det judiska folket för att de bryter mot Förbundet, men när kristna kopplar ihop denna interna självkritik med Kristi lidande och död blir det helt fel. Även om jag identifierar mig med dem som har syndat, så är det judarna som är bilden för syndaren. Och det präglar undermedvetet min bild av judar.

I föregående kvälls skärtorsdagsmässa talade prästen upprepade gånger om det judiska påskfirandet i imperfekt. I kontexten är det inte så konstigt, det handlade om påskfirandet på Jesu tid, men det ger ändå åhöraren ett intryck av att judendomen är något som tillhör det förgångna. Och det är ett vanligt tema i kyrkans liturgi och förkunnelse. Ett exempel är den nu borttagna versen i Bereden väg för Herran: ”Jerusalem är öde, dess murar fallit ner, dess präster äro döde, dess tempel är ej mer”. Sammantaget kan man säga att vad jag fick höra om judar i kyrkan denna helg var: de brukade fira påsk, sedan dödade de Jesus, och nu är det vi som firar den riktiga påsken.

Varför väcker det så starka känslor att peka på antijudiska teman i Improperierna och andra delar av vår liturgi och psalmskatt? Jag tror det finns två skäl. Efter Förintelsen finns det inget värre man kan anklagas för än att vara antisemit. Det är värre än att kallas rasist eller islamofob. Att erkänna att jag nog bär på en omedveten rasism är inte så svårt, inte heller att erkänna att islam är något nytt och främmande som jag har fördomar emot. Men att vara antisemit, en Hitlers gelike: att jag skulle vara så ond ryms inte i min självbild!

Det andra skälet är att det är svårt att erkänna att något som är vackert också kan vara ont. Improperierna i Palestrinas tondräkt är oerhört vackra. De slår an strängar i vårt inre, som för många är förknippade med djupa andliga erfarenheter. Att det samtidigt skulle kunna förknippas med något så destruktivt som judeförföljelser är oerhört. Det går nästan inte att ta in. Och det leder också till insikten att det finns mycket i vår tradition som vi måste göra upp med. ”Vad blir kvar?” är frågan som väcker ännu större oro.

Svenska Motståndsrörelsen klottrar hakkors och Svenskarnas parti ställer upp i kommunalvalet. Vi kan inte längre, som för några år sedan, inbilla oss att antisemitismen är något som tillhör det förgångna. Den sekulära antisemitismen har kraftiga rottrådar i kyrkans antijudiska förkunnelse och praktik genom århundradena. Därför är det nödvändigt att vi gör upp med den på ett mera tydligt sätt än hittills, även om det gör ont.
Dokumentet Guds vägar http://www.svenskakyrkan.se/km-2001/skrivelser/2001-5/KsSkr2001-5bil1.shtml,
som utkom 2001, är enligt överskriften ”en grund för Svenska kyrkans fortsatta reflektion och samtal med företrädare för judisk tro och bekännelse”. Det är hög tid att aktualisera denna reflektion och detta samtal.

Helene Egnell


Madrid – våren 2014

13 april 2014

Besökte Madrid i slutet av februari i år tillsammans med min fru. Stadens centrum är kompakt och många gator strålar samman i Puerta del Sol. Gran Via är en pulsåder likt Champs Elysées i Paris. Man känner att Madrid var lite av världens centrum för ett par tre hundra år sedan när imperiet i Spanien stod i sitt flor.

På museet Reina Sofia kan Picassos mästerverk Guernica beskådas. En humanistisk estetisk protest mot krig och mänsklig förnedring. Pradomuseet har bland annat en förnämlig samling av konstnären Goya. Hans svarta målningar har en liknande budskap som Picassos Guernica.

I Madrid spelas kanske världens bästa fotboll. Man har fyra lag i La liga. Real Madrid och Atletico Madrid är mest kända. Vi valde lillebror Atletico med sitt stadion Vicente Calderon nära floden Manzanares. Här nere vid floden bodde Goya i början av 1800-talet och målade sina svarta målningar på väggarna när han var deprimerad.

Den ekonomiska krisen i Europa märktes överallt. Många kontor stod outhyrda på Gran Via. Spanien har en svår fastighetskris och skyhög arbetslöshet. Nedskärningarna i offentlig sektor har varit brutala. Den konservativa regeringen under premiärminister Rajoy har kraftigt bötesbelagt demonstrationer och försöker nu genomföra en abortreform som skulle innebära att kvinnan förlorar rätten att välja abort. Abortreformen är ivrigt påhejad av huvuddelen av katolska kyrkan som har gamla band till diktatorn Franco i sin historia. Vi gjorde inget gudstjänstbesök i någon katolsk kyrka denna gång. Minnet av Picasso, Goya och Atletico Madrids store målgörare Diego Costa blev bestående minnen

Benny Fhager


Har ni ingen medkänsla?

04 april 2014

– Ni lovade att hjälpa oss. Hur kan ni göra så mot vår familj?

Han vänder sig mot telefonen mitt på bordet och jag får orden översatta av tolken som finns med på en linje. Rösten är allvarlig. Samtidigt som den är anklagande och uppfordrande är den nära att brista. Det är Rafael som uttalar orden, den tioårige grabben som idag är här på mottagningen tillsammans med en vän till familjen. Hans mamma orkade inte följa med, hon har gått djupare in i en depression efter familjens sista och definitiva avslag. Pappa är psykiskt sjuk och familjen är splittrad sedan en tid. Det är tredje familjen på kort tid vi möter, min kollega och jag, som har fått avslag i sin asylprocess. Idag sitter jag själv med Rafael. Han har varit med om alltför mycket och hans djupaste fråga är: har ni ingen medkänsla?

Jag vet när jag sitter där att jag måste ta emot anklagelsen. Rafael har ingen annan att rikta den till. Han måste få ställa mig till svars, försök till förklaringar från mig skulle vara att inte ta hans djupaste förtvivlan och tvivel på människor på allvar. Finns förresten förklaringar? Han är på väg att brista, gå sönder inombords där han sitter framför mig. Han trodde att vi förstod, hade medkänsla, och därför har han säkert hört oss lova och han måste tro att vi skulle kunna hjälpa hans familj att få stanna. Mina reaktioner, som jag registrerar inom mig är skuld och skam, och mina tankar är, att det här är en ytterst viktig stund, ett kairos, och jag måste vara helt och fullt mänsklig i stunden. Mina rationella svar, om att som vårdpersonal inte kunna påverka beslut, kan inte möta Rafaels existentiella fråga. Och som representant för det land och det folk hans familj satt sitt hopp till, så bär jag på vårt kollektiva svar:
– Nej, vår medkänsla är inte tillräckligt stor. Vi har graderat ert lidande och det är inte tillräckligt stort för att ni ska få stanna.
Rafaels upplevda svek är sant.

För att skydda oss i detta land har vi satt upp kriterier för vår invandrings- och asylpolitik. Utifrån dem tar vi oss rätten att bedöma flyende människors lidande och behov. Vi lutar oss mot kriterierna, skapar rationella skäl för att försöka rädda vår egen humanitet. Men mot tioårige Rafaels fråga denna förmiddag på BUP-mottagningen finns inget skydd. Allt är naket, avklätt. Min enda lättnad är att Rafael visar att han vill komma tillbaka igen. Kanske bär och håller det som sker mellan oss i rummet, kanske behöver Rafael inte gå sönder helt inom sig. Skulden däremot, min egna och den gemensamma skuld jag är bärare av, får vi i detta land fortsätta att bära på.

Anders Wesslund