Långfredagstankar

19 april 2014

Idag är det långfredag, och jag har just kommit hem från gudstjänsten, som jag lämnade i förtid. Innan Improperierna, närmare bestämt. För om jag hade stannat kvar, hade jag varit tvungen att ta en diskussion med tjänstgörande präst om lämpligheten av att framföra ett verk som är ett så tydligt uttryck för kyrkans antijudiska tradition, och jag kände att jag inte riktigt orkade ta den fajten igen. Men fajten måste tas, inte minst idag när ett öppet nazistiskt parti kandiderar i allmänna val.
Improperierna (förebråelserna) är en växelsång med rötter i 800-talet. I Svenska kyrkans långfredagsgudstjänst framförs ofta en mycket vacker tonsättning av Palestrina. Den innehåller Kristi tänkta förebråelser mot folket för att det belönat hans välgärningar med lidande, och eftersom den anspelar på händelser i GT blir effekten att det är det judiska folket som anklagas för att ha dödat Jesus.

När jag påpekar detta ställer sig många oförstående, eller blir väldigt upprörda. ”Jag uppfattar den inte som antijudisk, jag tänker att det är mig som förebråelserna riktas emot”, säger de. Och visst, det är ju det som är poängen när vi framför Improperierna i gudstjänsten, i alla fall de senaste 70 åren.
Men deras historia ser annorlunda ut. De är del av en tradition där kristna efter långfredagens gudstjänst gick ut och trakasserade och dödade judar, brände deras hem och synagogor, som straff för att de dödat Jesus. Predikanten hade kanske citerat Luthers ord om hur man ska bemöta en jude som ”hädar”: ”Jag skulle slå honom i ansiktet och om med mitt svärd. Eftersom människors och Guds lag tillåter att vi dödar en rövare, hur mycket mer är det då inte tillåtet att döda den som hädar?” Jo, han sade faktiskt så.

Enbart denna historiska skuld, som till stor del är bortträngd ur kyrkans kollektiva medvetande, borde vara nog för att för alltid bannlysa Improperierna ur gudstjänsten. Det borde inte gå att hävda dels att texten är hämtad ur Bibeln, dels att den som lyssnar ska tillämpa den på sig själv. Gamla Testamentet är visserligen fullt av förebråelser mot det judiska folket för att de bryter mot Förbundet, men när kristna kopplar ihop denna interna självkritik med Kristi lidande och död blir det helt fel. Även om jag identifierar mig med dem som har syndat, så är det judarna som är bilden för syndaren. Och det präglar undermedvetet min bild av judar.

I föregående kvälls skärtorsdagsmässa talade prästen upprepade gånger om det judiska påskfirandet i imperfekt. I kontexten är det inte så konstigt, det handlade om påskfirandet på Jesu tid, men det ger ändå åhöraren ett intryck av att judendomen är något som tillhör det förgångna. Och det är ett vanligt tema i kyrkans liturgi och förkunnelse. Ett exempel är den nu borttagna versen i Bereden väg för Herran: ”Jerusalem är öde, dess murar fallit ner, dess präster äro döde, dess tempel är ej mer”. Sammantaget kan man säga att vad jag fick höra om judar i kyrkan denna helg var: de brukade fira påsk, sedan dödade de Jesus, och nu är det vi som firar den riktiga påsken.

Varför väcker det så starka känslor att peka på antijudiska teman i Improperierna och andra delar av vår liturgi och psalmskatt? Jag tror det finns två skäl. Efter Förintelsen finns det inget värre man kan anklagas för än att vara antisemit. Det är värre än att kallas rasist eller islamofob. Att erkänna att jag nog bär på en omedveten rasism är inte så svårt, inte heller att erkänna att islam är något nytt och främmande som jag har fördomar emot. Men att vara antisemit, en Hitlers gelike: att jag skulle vara så ond ryms inte i min självbild!

Det andra skälet är att det är svårt att erkänna att något som är vackert också kan vara ont. Improperierna i Palestrinas tondräkt är oerhört vackra. De slår an strängar i vårt inre, som för många är förknippade med djupa andliga erfarenheter. Att det samtidigt skulle kunna förknippas med något så destruktivt som judeförföljelser är oerhört. Det går nästan inte att ta in. Och det leder också till insikten att det finns mycket i vår tradition som vi måste göra upp med. ”Vad blir kvar?” är frågan som väcker ännu större oro.

Svenska Motståndsrörelsen klottrar hakkors och Svenskarnas parti ställer upp i kommunalvalet. Vi kan inte längre, som för några år sedan, inbilla oss att antisemitismen är något som tillhör det förgångna. Den sekulära antisemitismen har kraftiga rottrådar i kyrkans antijudiska förkunnelse och praktik genom århundradena. Därför är det nödvändigt att vi gör upp med den på ett mera tydligt sätt än hittills, även om det gör ont.
Dokumentet Guds vägar http://www.svenskakyrkan.se/km-2001/skrivelser/2001-5/KsSkr2001-5bil1.shtml,
som utkom 2001, är enligt överskriften ”en grund för Svenska kyrkans fortsatta reflektion och samtal med företrädare för judisk tro och bekännelse”. Det är hög tid att aktualisera denna reflektion och detta samtal.

Helene Egnell


Olle Nystedt – en hedervärd domprost

19 februari 2013

I ett blogginlägg från början av januari skrev Benny Fhager om Torgny Segerstedt och filmen ”Domen över död man”.  Det är en bra film som på ett förtjänstfullt sätt lyfter fram Torgny Segerstedt som en av våra svenska motståndare till nazismen, judeförföljerserna och antisemitismen. I det sammanhanget tycker jag att det finns anledning att lyfta fram ytterligare en motståndare och göteborgare kring vilken det inte har uppmärksammats lika mycket, nämligen Olle Nystedt.

Under åren 1938 till 1943 var Olle Nystedt domprost i Göteborg och från 1943 fram till slutet av 1950- talet pastor primarius och domprost i Stockholm. I samband med den tyska inmarschen i Norge den 9 april 1940 kallade Olle Nystedt till gudstjänst i Göteborgs domkyrka där han höll en predikan i en överfylld domkyrka som var ett rungande angrepp på nazismen och antisemitismen. Det var modigt gjort och Olle kom att vara högt placerad på nazisternas dödslistor för resten av kriget.  År 1957, när frågan om kvinnliga präster  avslogs av kyrkomötet var Olle Nystedt den enda prästerliga ledamot som röstade för kvinnliga präster. Inte en enda präst och inte en enda av våra biskopar slöt upp bakom honom.

I dessa tider när främlingsfientligheten börjar breda ut sig i Europa, när en ledande regeringsmedlem anser att det är dags att minska flyktingarnas antal i vårt land, när arbetslösheten tilltar särskilt bland våra ungdomar och när klyftorna i det svenska samhället  vidgas,  då kan det vara värt att lyfta fram människor som med modet i högsätet går sin egen väg i mänsklighetens tjänst. Olle Nystedt var en sådan och  en sann och hedervärd kristen humanist.

Torbjörn Lindquist


Antisemitismen smyger sig på

14 april 2012

Håller antisemitismen på att smyga sig på oss igen? En del oroande tecken tyder på det. ”Spring som en jude” är en mobbingreplik som kan höras på våra skolgårdar. ”Omskärelsedebatten” som rasade i slutet på förra och början på detta året var inte motiverad av antisemitism från deras sida som startade den, men i nätkommentarerna luftades många unkna stereotyper. Angreppen på rabbinen i Malmö och Ilmar Reepalus famösa uttalanden är andra exempel..

Nyligen uppmärksammade den israeliska tidningen Haaretz http://www.haaretz.com/jewish-world/scathing-anti-semitism-pervades-holey-land-exhibition-in-sweden-1.421830. utställningen The Holy land – Det håliga landet, som visades i Immanuelskyrkan i Stockholm. Två pastorer tillika konstnärer hade besökt Israel och Palestina, och skildrat sina intryck i bild. En av bilderna, som också fanns på utställningsaffischen, föreställde israeler i form av råttor som knaprade på Palestina i form av en ost. Efter kritik från Simon Wiesenthalcentret togs den bilden bort, affischen drogs in och konstnärerna bad om ursäkt. Så småningom stängde arrangören Bilda http://www.bilda.org/sv/Startsidan/Aktuellt/Utstallningen-The-Holy-Land–Det-haliga-landet-avslutas-i-fortid/#.T3xNlZGcjBI.facebook utställningen i förtid pga kritik från olika håll. F Misha Jaksic, som sitter i Bildas styrelse och Yusuf Aydin från S:t Ignatios – de ortodoxa kyrkornas samarbetsorgan uppmanar Bilda http://www.sanktignatios.org/2012/03/sankt-ignatios-gor-en-oversyn-av-sina-relationer-till-bildas-arbete-i-mellanostern att dra lärdom av det inträffade.

Jag hann gå och se utställningen innan den stängdes, för att se om det låg något i kritiken, eller om det bara var ett exempel på hur all kritik av staten Israels politik på visst håll utmålas som antisemitism. Jag tolkade inte alla bilder på samma sätt som Haaretz gjorde, men jag kan också se att de kan tolkas antisemitiskt – eller kanske snarare att det lurade antisemitiska stereotyper i dem, som säkert inte var medvetna från konstnärernas sida. Men bilden med råttorna och osten är fullständigt oursäktlig – att ingen reagerade på att den anknöt till en retorik där judar liknas vid skadedjur tyder på en naivitet och omedvetenhet om antisemitiska stereotyper som är häpnadsväckande.

Jag är helt övertygad om att det inte fanns någon antijudisk intention i bilderna. Konstnärerna ansåg att de skildrade konflikten som en situation där det bara finns förlorare, och att man ville lyfta fram den strävan till brobyggande som finns.

Men det gör egentligen det hela ännu mer skrämmande. Att det finns ondskefulla människor som medvetet skapar antisemitiska karikatyrer är en sak. Men att det antisemitiska arvet ligger så djupt inom oss att det kommer i dagen utan att vi reagerar stämmer till eftertanke.

För att dra en parallell: när Lars Vilks gjorde sin Muhammed som rondellhund var han kanske (?) inte medveten om att framställningen av muslimer som hundar är en gammal antimuslimsk stereotyp. Rondellhundarna var aktuella, och han anknöt till det fenomenet. På samma sätt var det säkert med den aktuella utställningen. Men det hjälper inte. ”Du är ansvarig inte bara för vad du säger i din predikan utan också för vad folk hör dig säga” sade Krister Stendahl, och det borde också gälla bildkonsten. Den som är ute för att provocera (Vilks) bryr sig kanske inte om ifall hans bilder sårar någon, men den som vill förmedla ett budskap om fred oh försoning måste tänka sig för och fråga sig vilka omedvetna budskap som kan skymta fram i bilderna.

Och vi som stödjer det palestinska folkets kamp för frihet och rättvisa i en egen stat måste vara mycket vaksamma så att inte antisemitisk retorik smyger sig in som ett vapen i den.

Helene Egnell


Att se med båda ögonen

01 februari 2012

Förra veckan uppmärksammades tioårsdagen av mordet på Fadime på olika sätt. Och än en gång blossade debatten upp om hur vi ska se på hedersvåldet: går det att jämföra med andra former av våld mot kvinnor, eller är det en helt egen kategori?

 

Är det inte så att man måste ha båda perspektiven med sig för att inte hamna fel? De som har varit rädda för att stämpla ”de andra” och göda rasistiska föreställningar genom att betona den specifika kulturella kontexten har haft en poäng. Hedersvåldet blir begripligare och mindre exotiskt om vi påpekar att föreställningar om heder har funnits också i vår kultur. Alla som såg Downton Abbey påmindes om att kvinnor som hade haft sex innan de gifte sig ansågs vara ”damaged goods” och en skam för familjen en bra bit in på förra århundradet. Spår av den synen finns ännu, när tjejer som har gått över den osynliga gränsen för hur många sexpartners som är acceptabelt, blir kallade hora. Om man bara ser denna likhet med vår kulturs kvinnosyn, riskerar man att förbise det specifika i ”hederskulturen” och därmed avhända sig de redskap som gör det möjligt att hantera just denna problematik.

 

En annan minnesdag inföll också i förra veckan; Förintelsens minnesdag. Även där finns något av samma diskussion. Går förföljelsen av judar att jämföra med andra former av rasism, eller är den ett alldeles unikt särfall? När deltagarna i en internationell kurs på Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem hade varit på Yad Vashem, Förintelsemuseet, kommenterade en tanzanisk deltagare: ”I have seen this before. I was in Rwanda.” Hon hade ett annat perspektiv än en västeuropé, för henne var detta ett av flera folkmord.

 

Även här finns det risker med att betona antingen det partikulära eller det universella. Om vi betonar det allmänna, ett folkmord bland andra, riskerar vi att förbise, och inte ta ansvar för, det specifika i förföljelsen av judar och inte minst kyrkans stora roll i detta. En relativisering kan innebära en förminskning, och tendenser till en sådan retorik kan vi se i Mellanöstern och andra delar av världen. Men, om man ser antisemitismen som en ”smitta” som ständigt hotar att blossa upp, är risken att man gör juden till det eviga offret, antisemitismen blir till ett öde som inte går att undvika.

 

Vi måste använda båda ögonen för att få djupseende. Det finns rasism/ främlings-fientlighet, och det finns patriarkala strukturer, som har liknande ingredienser över hela världen. Men detta tar sig alltid partikulära uttryck. Det finns historiska och kulturella skillnader, som man måste ta på allvar om man ska kunna bekämpa förtrycket. Kanske är allt detta självklarheter. Men alltför ofta blir vi fångade i ett perspektiv, i en lojalitet, som kanske hindrar oss att se hela bilden. Det är inte lätt att hålla samman de två perspektiven, det universella och det partikulära, men vi måste försöka.

 

Helene Egnell