Varför misslyckas uppror?

23 april 2014

Den arabiska våren gav hopp. Vi hörde de ivriga rösterna och såg vreden som var så stark att presidenten fördrevs. Men det slutade med alternativen sekteristisk fundamentalism eller militären. Samma hänförda röster hördes på Maidan, den folkliga vreden var stark, presidentens situation blev omöjlig. Men vad händer sedan? Lenins folkliga revolution, liksom Maos eller Castros förråddes och översattes med förtryck. Hur ser mönstret ut? Blir det samma nu?
De folkliga spontana upprorens psykologi är lätt att förstå. Frustration, ilska eller oro för egen och barnens framtid. Men det är individer som hörs, det är tydligt att det saknas en tydlig organisering, som kan kanalisera folkets många och olika röster. Den tidiga arbetarrörelsen knöt an till fackföreningsrörelsen, och fann former för ett organiserat parlamentariskt agerande.
Vilka är alternativen i dagens kaotiska upprorsrörelser?
Militären. Uppenbart, makt och kulor vinner alltid. Vi såg det på Krim, kanske snart också i östra Ukraina.
Juridiken? Utomordentligt svagt, men ibland med förbluffande resultat. Förföljda homosexuella i Indien, som levt i misär och gjort lokala uppror, får plötsligt stöd av Indiens högsta domstol, och får samma rättigheter i samhället som andra grupper.
Klasshatet? Rötter i upplevda orättvisor i samhället som inte stod ut med ordningen. Men väl vid makten kom samma klasshat att driva fram förtryck av oskyldiga, massavrättningar och Gulag.
Nationalism? Förmåga att hålla samman människor, men facit är förskräckande, vi såg det senast i Jugoslavien och nu i Ukraina.
Förnuft? Upplysningstiden ledde till en fransk revolution med giljotiner, men låg också bakom kolonialismen. Som medel för att genomföra omänskliga handlingar visar sig också förnuftet sakna något.

Vilka är de reella alternativen för när stora folkliga massrörelser organiseras för att ge folket demokrati och frihet? Gandhi fann ett sätt, Kongresspartiet kunde översätta icke-våldsideologin med rötter i hinduismen till politiska alternativ, som fortfarande trots korruption och maktpolitik ändå tycks bevara något av sin kärna.
Mandelas försoningspolitik hindrade en katastrof i Sydafrika, med allt sitt ackumulerade hat mot dem som begått oförrätter i rasismens namn.
Visar inte Gandhis och Mandelas exempel på vikten av värderingar? Ickevåld, universalism, jämlikhetsideal, försoning? Jag tror det. Och där spelar kyrkorna en roll. Men inte kombinationen kyrka och makt, där är historiska facit förödande. Tro och makt kan vara dödlig. Men tro och värderingar, att ta sin egen grundläggande ideologi på allvar, är inte det en möjlig kompromiss?
Kyrkorna expanderar, inte minst i Afrika och Sydamerika. Sekularism kan ta många former, en är den svenska, en annan den franska. Men sekulära värderingar, de brukar begränsas till intellektuella medelklassgrupper, men mobiliserar inte stora folkmassor.
Kyrkorna samlar ofta stora folkmassor kring sig i organiserad form. De härbärgerar ett grundläggande värderingssystem, som ibland kallas Guds rike, med utgångspunkt från människors inre, men med tydliga samhälleliga konsekvenser. Visst, samma samhälleliga former kan bygga på sekulära, förnuftsmässiga upplysningsideal. Men de stora massiva välorganiserade folkrörelser som kyrkorna representerar ett ytterligare instrument, som saknas i sekulära förnuftsstyrda organisationer med sin begränsade folkliga förankring. Globalt sett är den sekuläre svensken ett udda undantag, majoriteten av människorna på planeten har en gudstro, och den Gudsrikesvision som kyrkorna vårdar är dess tillgång. Jag finner därför att det som brukar kallas kyrkornas bistånd, och som nu alltmer orienterar sig mot fattigdomsbekämpning och till uppbyggnad av det civila samhället ger något som även revolutionärer kan lära sig något av. Inte alltid, inte överallt, men där kyrkorna finns och på lång sikt och kanske också på kort sikt.
Jag har mycket större förtroende för kyrkornas förmåga att skapa försoning än för EU:s utrikesministrar, vars verktyg är juridik, maktmedel, förnuft och ibland något mycket värre.

Erik Lundgren


Vi och världen efter Mandela

12 december 2013

-ANC, använder dom inte våld?

Efter en dryg timmes argumentation i ungdomsförbundets styrelse, där jag och min kompis hade argumenterat för medlemskap i ISAK, IsoleraSydafrikaKommittén, kom denna enda kommentar från en av ledamöterna. Ja, ytterligare någon fråga hade ställts men i övrigt var det tre ur samfundsstyrelsen vi diskuterade med. Ungdomsförbundet fick inte fatta beslutet själva utan dessa väktare. Kan det ha varit 1984?

Två år senare deltog jag på Folkriksdagen mot apartheid i Folkets hus i Stockholm. Mest påtagligt var kraften i så gott som hela folkrörelsesverige att samfällt ge stöd åt den samlade anti-apartheidkampen i södra Afrika. Vi var en del i den världsvida rörelsen som bidrog med att ge internationellt tryck mot regimen i Sydafrika. Nej, helt samfällt var det inte. Med på folkriksdagen var också en delegation från MUF, Moderata Ungdomsförbundet under ledning av Beatrice Ask. De röstade konsekvent mot förslagen om stöd till ANC.

Ytterligare ett par tre år senare var SKU, Sveriges Kristna Ungdomsråds rådsstyrelse en röst ifrån att få SKU att lämna ISAK. Sju ungdomsförbund röstade för att stanna kvar, sex för att lämna till förmån för ett försåtligt förslag från ett evangelikalt förbund. Jag var då ordförande i KRISS. Deras förbundsordförande var anhängare av Livets ord. Jag minns hur jag vid ett annat tillfälle sade till honom:
– Den Gud du bekänner känner inte jag.

ISAK bildades 1979 genom aktivt initiativ från flera av de kristna ungdomsförbunden och deras gemensamma engagemang via SKU. Lennart Renöfält; SMU:s internationelle sekreterare (tror jag han var), var flera år tongivande och viktig ordförande för ISAK. Tio år senare, 1989, just när apartheidregimen var som mest trängd, året före Nelson Mandelas frigivning, hade det varit en symbolhandling i totalt katastrofal riktning om de svenska kristna ungdomsförbunden valt att träda ur ISAK även om sex av oss varit kvar som enskilda medlemmar. Det hade gett eko internationellt.

Idag är detta historia. Det vi lärt oss från Sydafrika efter apartheids fall och övergången till ett demokratisk, fritt och icke-rasistiskt styre är att historien inte får glömmas, inte heller förvrängas. Sannings- och försoningskommissionen, the Truth and Reconciliation Commission, TRC, som leddes av ärkebiskop Desmond Tutu, sökte försoningens väg för sitt land. I det domstolsliknande organ som sattes upp var det möjligt för bödlarna och förtryckarnas utövare under apartheid att söka amnesti. Vad som krävdes var att de inför offrens anhöriga gav vittnesmål om sanningen om vad som hade hänt. Utan sanning, ingen försoning och heller inte heller möjlighet till att ge förlåtelse för dem som klarade att ge det. För att försoning skulle var möjlig och en fredlig framtid mellan folkgrupperna i Sydafrika behövde det som skett benämnas och bli sant – hur hemska vittnesbörden än var. Här kunde man se tydliga avtryck av kristna tankar kring försoning.

Nelson Mandela och ANC, som sedan bildandet 1912 hade ickevåldet som ledstjärna (influerade av Gandhi), valde efter Sharpevillemassakern 21 mars 1960, att ta till väpnad kamp. Mandela var med och bildade ANC:s väpnade gren – det var därför han satt fängslad i 27 år. Tillsammans med den sydafrikanska regeringen kom flera västländer att beskriva ANC och Nelson Mandela som terrorister – så sent som 2008 tog USA bort terroriststämpeln från Mandela. Man hade för stora egna ekonomiska intressen för att stödja befrielsekampen, istället gav man stöd till regimen.

När Nelson Mandelas minne idag hedras i en hel värld, är det mannen som visade vägen för försoning och hopp. Alla som idag hyllar och vördar honom för detta väljer därmed också att säga ja till de goda krafterna. Det ska vi alla välkomna. Men Mandela såg inte sig själv som en hjälte, ett helgon eller en människa större än någon annan. Han såg sig som en i sitt folk, som ledde dem och delade kampen med dem för sin frihet. Att vara sann mot honom är att då tillstå hela hans livsgärning, att det var och är en befrielsekämpe som gått ur tiden. Utan kampen hade heller inte hans försoningsgärning varit möjlig.
Att vara sann mot Mandela och det sydafrikanska folkets lidande, är att vara sann mot hela denne mans och hans rörelses historia. Annars är man heller inte sann mot sig själv, de ideal och de människor man företräder idag. Ansvaret att föra försoningens budskap vidare går genom oss alla, och våra politiska ledare – som en fortsatt sannings- och försoningskommission.

Hur skriver vi vår historia?

Anders Wesslund