Långfredagstankar

Idag är det långfredag, och jag har just kommit hem från gudstjänsten, som jag lämnade i förtid. Innan Improperierna, närmare bestämt. För om jag hade stannat kvar, hade jag varit tvungen att ta en diskussion med tjänstgörande präst om lämpligheten av att framföra ett verk som är ett så tydligt uttryck för kyrkans antijudiska tradition, och jag kände att jag inte riktigt orkade ta den fajten igen. Men fajten måste tas, inte minst idag när ett öppet nazistiskt parti kandiderar i allmänna val.
Improperierna (förebråelserna) är en växelsång med rötter i 800-talet. I Svenska kyrkans långfredagsgudstjänst framförs ofta en mycket vacker tonsättning av Palestrina. Den innehåller Kristi tänkta förebråelser mot folket för att det belönat hans välgärningar med lidande, och eftersom den anspelar på händelser i GT blir effekten att det är det judiska folket som anklagas för att ha dödat Jesus.

När jag påpekar detta ställer sig många oförstående, eller blir väldigt upprörda. ”Jag uppfattar den inte som antijudisk, jag tänker att det är mig som förebråelserna riktas emot”, säger de. Och visst, det är ju det som är poängen när vi framför Improperierna i gudstjänsten, i alla fall de senaste 70 åren.
Men deras historia ser annorlunda ut. De är del av en tradition där kristna efter långfredagens gudstjänst gick ut och trakasserade och dödade judar, brände deras hem och synagogor, som straff för att de dödat Jesus. Predikanten hade kanske citerat Luthers ord om hur man ska bemöta en jude som ”hädar”: ”Jag skulle slå honom i ansiktet och om med mitt svärd. Eftersom människors och Guds lag tillåter att vi dödar en rövare, hur mycket mer är det då inte tillåtet att döda den som hädar?” Jo, han sade faktiskt så.

Enbart denna historiska skuld, som till stor del är bortträngd ur kyrkans kollektiva medvetande, borde vara nog för att för alltid bannlysa Improperierna ur gudstjänsten. Det borde inte gå att hävda dels att texten är hämtad ur Bibeln, dels att den som lyssnar ska tillämpa den på sig själv. Gamla Testamentet är visserligen fullt av förebråelser mot det judiska folket för att de bryter mot Förbundet, men när kristna kopplar ihop denna interna självkritik med Kristi lidande och död blir det helt fel. Även om jag identifierar mig med dem som har syndat, så är det judarna som är bilden för syndaren. Och det präglar undermedvetet min bild av judar.

I föregående kvälls skärtorsdagsmässa talade prästen upprepade gånger om det judiska påskfirandet i imperfekt. I kontexten är det inte så konstigt, det handlade om påskfirandet på Jesu tid, men det ger ändå åhöraren ett intryck av att judendomen är något som tillhör det förgångna. Och det är ett vanligt tema i kyrkans liturgi och förkunnelse. Ett exempel är den nu borttagna versen i Bereden väg för Herran: ”Jerusalem är öde, dess murar fallit ner, dess präster äro döde, dess tempel är ej mer”. Sammantaget kan man säga att vad jag fick höra om judar i kyrkan denna helg var: de brukade fira påsk, sedan dödade de Jesus, och nu är det vi som firar den riktiga påsken.

Varför väcker det så starka känslor att peka på antijudiska teman i Improperierna och andra delar av vår liturgi och psalmskatt? Jag tror det finns två skäl. Efter Förintelsen finns det inget värre man kan anklagas för än att vara antisemit. Det är värre än att kallas rasist eller islamofob. Att erkänna att jag nog bär på en omedveten rasism är inte så svårt, inte heller att erkänna att islam är något nytt och främmande som jag har fördomar emot. Men att vara antisemit, en Hitlers gelike: att jag skulle vara så ond ryms inte i min självbild!

Det andra skälet är att det är svårt att erkänna att något som är vackert också kan vara ont. Improperierna i Palestrinas tondräkt är oerhört vackra. De slår an strängar i vårt inre, som för många är förknippade med djupa andliga erfarenheter. Att det samtidigt skulle kunna förknippas med något så destruktivt som judeförföljelser är oerhört. Det går nästan inte att ta in. Och det leder också till insikten att det finns mycket i vår tradition som vi måste göra upp med. ”Vad blir kvar?” är frågan som väcker ännu större oro.

Svenska Motståndsrörelsen klottrar hakkors och Svenskarnas parti ställer upp i kommunalvalet. Vi kan inte längre, som för några år sedan, inbilla oss att antisemitismen är något som tillhör det förgångna. Den sekulära antisemitismen har kraftiga rottrådar i kyrkans antijudiska förkunnelse och praktik genom århundradena. Därför är det nödvändigt att vi gör upp med den på ett mera tydligt sätt än hittills, även om det gör ont.
Dokumentet Guds vägar http://www.svenskakyrkan.se/km-2001/skrivelser/2001-5/KsSkr2001-5bil1.shtml,
som utkom 2001, är enligt överskriften ”en grund för Svenska kyrkans fortsatta reflektion och samtal med företrädare för judisk tro och bekännelse”. Det är hög tid att aktualisera denna reflektion och detta samtal.

Helene Egnell

Annonser

4 Responses to Långfredagstankar

  1. Anders Wesslund skriver:

    Helene! Du lever mer än jag inom kyrkliga sammanhang och delar gudstjänstliv och tankar kring detta. Jag tycker om din reaktion; att du ofta tar fajten eller, som denna gång, gick därifrån.

    Några reflektioner från mig:
    Visst är det märklig kristen teologi att alls prata om Kristus´ förebråelser? Den kämpande Jesus kunde förebrå människor, t ex kvällen före i Getsemane för att lärjungarna inte orkade vara vakna och stötta honom. Det är mänskligt. Men som Kristus, är det väl snarare ”Förlåt dem, för dom vet inte vad de gör”, som är kännetecknande? När den gamla gudsbilden/föreställningen inte håller, inser Jesus att det som han brottas med – och övervunnit i sig själv leder till att bara ett finns kvar; att älska medmänniskorna som de är.

    Förebråelser andas gammal offer – dom/bot-teologi. Och att inte alls ha upptäckt vad det nya med Kristus innebar.

    Att Svenska kyrkan i sin gudstjänstordning för Långfredagen ägnar sig åt ”tänkta förebråelser” med Palestrinas musik och Improperierna vittnar om dålig teologi och en tradition att göra upp med. Det hjälper inte att den är lång, dina exempel vittnar ju om obehagligheter både på 1500-talet, före/under 2 Vk och idag med återuppväckt fascism och nazism runt om i Europa och Sverige.

    Det kan tyckas vara en rätt snäv inomkyrklig teologisk fråga att diskutera, men, som du uppmärksammar, har teologi bäring på stora institutioners roll för allmänna föreställningar. Och här har du uppmärksammat mig och fler på underliggande stråk i teologin och inom oss som undermedvetet påverkar våra föreställningar.

    • Helene Egnell skriver:

      Tack för din kommentar, Anders! Improperierna är verkligen tvivelaktiga ur fler aspekter än den som jag fokuserade på, och jag tror de hänger ihop! Vi har mycket att bearbeta i vår tradition!

  2. Lars Söderholm skriver:

    Tack för ditt bidrag om Improperierna!

    Du skriver om Palestrinas Improperierna att ”De slår an strängar i vårt inre, som för många är förknippade med djupa andliga erfarenheter.” Detta delar jag med dig. Jag har både lyssnat på dem och varit med och sjungit ett antal gånger.

    Improperierna. Ordet betyder ju förebråelserna. Med tanke på det sätt på vilken denna tradition varit del av hat mot och förföljelse av judar finns det ju starka skäl att rikta förebråelserna på ett nytt sätt, till en verklig kristen och kyrklig självrannsakan.

    Det vore en utmaning för en nutida poet att skriva en ny text i ljuset av denna skuld vår kristna tradition bär på.

    Du nämnde också i samband med ditt föredrag i Täby om religionsdialog att det är möjligt att byta ut texten mot en psaltarpsalm. Vilken psalm var det? Vet du om det finns noter till Palestrinas musik med den texten?

  3. abkroth skriver:

    Helene, Tack för denna krönika. Den kristna judefientliga historien hoppas man hade hamnat på skräphögen men okunskapen sticker upp då och då. Svenska Kyrkan har en del att lära om sin religions historia och den judiska samlade historien. När man i juletid och påsktid anknyter till det som lett till så förödande judeförföljelser undrar man hur de tänker. Jag ser det tanklösa också i biskopars religio-politiserade framställningar som t.ex. jämställer den judiska statens försvar, ingen annan statsbildnings soldater, med Herodes barnamördare. Inget gott kan komma från syndabocksmentalitet. Jag har äcklats av svenska kristna ledares ignorans och illvilja många gånger. Tack igen för din humanism!

    Ann-Katrin Roth

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: