Avhumanisering i den svenska skolan?

En av de aktuella nyheterna som flödade genom P1 i mellandagarna var uppgiften att autistiska barn hade svårt att få kompetenta lärare i skolan. En mamma beskrev hur hennes son tappade färdigheter som han lärt sig innan han började i skolan. En dag då hon skulle hämta honom fann hon honom inlåst i ett kök utan kläder på överkroppen. Hans elevassistent hade ingen aning om var han var. Ingen kunde förklara och han själv kunde inte berätta vad han hade varit med om.

Vad är det som gör att jag gång på gång får en känsla av att vi har en sjunkande kompetensnivå på våra skolor? Vi har upplevt en tid av växande kompetens där specialutbildade lärare utvecklat avancerad pedagogik för att stödja barn med inlärningssvårigheter och olika former av handikapp. Är det så att den kompetensen är på väg att spädas ut genom ekonomiseringen av skolan? Har man inte längre råd att anställa kompetenta speciallärare utan använder outbildade assistenter som får sporadisk handledning av någon expert långt borta? Eller är det så att de humanistiska idealen sakta dräneras eftersom de är svåra att evidensbasera? Är det så att Humanisternas ideal att rensa skolan från kristna värden är med och stöder en avhumanisering?

Jag har kvar djupa intryck från besöken hos SIRA-skolan i Betlehem och IM:s skolor för handikappade i Ramallah. Det jag mötte hos de palestinska lärarna fyllde mig med sådan värme. Det flödade en kärlek mellan lärare och elever på ett sätt som jag sällan ser i svenska skolor. Lärarna utstrålade både pedagogisk kompetens, självförtroende och en självklar kristet humanistisk människosyn. Hur kunde jag uppfatta det? Jo det uttalades hur viktigt det var att älska varje enskilt barn och välkomna och bekräfta varje framsteg med glädje utan att jämföra prestationer med andra. I Sverige kan detta synsätt antas vara allmängods i skolan, men jag möter en annan verklighet. I Palestina, där kristet profilerade lärare ställs mot skolkulturer med företrädesvis muslimska lärare, tycks det vara en skillnad i motiven till att bygga tillitsfulla relationer. Jag kan se den skillnaden också i Sverige. Men jag frågar mig vad som driver den skillnaden här. Hos våra lärare tycks det vara teoretiskt självklart av vikt att bygga tillitsfulla relationer, men när det kommer till genomförande, saknar många lärare kraft och resursmässigt stöd att fullfölja. Idealistiskt lagda lärare, kristna eller inte, misstänkliggörs av kollegor om de engagerar sig för mycket. Är det den avhumanisering i kulturen som underminerar den faktiska kompetens som många lärare besitter? Jag har inget svar, bara oroliga frågor.

Sten Högberg

Juldagsmorgon

Alla dessa förväntningar hos barnen. All julstress hos oss vuxna för att det ska bli bra. All inbäddad stämning i kyrkorna; i julpsalmerna, i konserterna. All denna förvrängda stämning i affärerna där personalen med leenden och tomteluva skruvar kommersen ett varv till medan nån av julsångerna – gärna med religiöst innehåll – tonar ut som muzak på dansbandssvenska eller som amerikansk slädsång. Där blir kanske dissonansen som starkast, den som funnits där hela tiden även under julbönen igår, i den fullsatta landskyrkan med den sympatiske prästen som gör ett levande dramatiserat julspel. Det blir… småtrevligt.

Förväntan och hopp. Så starka, så viktiga och ömtåliga ord. De andas i bibelns advents- och jultexter, författarna riktigt tar i för att beskriva det stora budskapet; väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns när guden blir människa. Det är påtagligt hur starkt förknippade alla dessa texter är med rättvisan, det förtryckta småfolken och den inre beredskapen att vara mottaglig att förändras själv. Han som själv kom för att vittna om sanningen – det var så barnet själv senare som vuxen beskrev sitt budskap inför Pilatus – han lyfte fram Döparen som den störste och minste som någonsin fötts; Bereden en väg var att ge bort en av sina två skjortor, hälften av sitt bröd. Så plågsamt påtagligt det är att se hur samma förtvivlan som hos det förtryckta folket i Palestina då, upprepats och upprepas genom historien.

Gud är död, Marx är död och själv mår jag inte så bra. Minns jag rätt löd skämtet ungefär så. Det är en av senmodernitetens belägenheter. Inga rörelser eller ledare i vår del av världen lyckas förmedla hopp och förväntningar idag – och vi fastnar lätt i oss själva.  Hur ska en humanism förenad med alla goda krafter hitta hopp och förväntan hos en förtvivlad, förtryckande och självupptagen västvärld som självpåtagen världsfrälsare? Och vars religion förvridits till att folk flyr in i dess traditioner eller vänder den ryggen? Hur göra med våra oförlösta förväntningar? Vad är hoppet för oss? 

När jag själv ser granen lysa här hemma, det vackra stilla vinterlandskapet utanför fönstret och minns gårdagens förväntan inför klapparna, vill jag i min inre dissonans tro att både tomte, klappar, julbord och julkrubba påminner om att en ny tanke ändå föddes där i Orienten i den tiden; att vägen framåt för mänskligheten behöver innefatta de svåra orden sanning och kärlek. Att ge är större än att ta för sig. Att vara beroende av varandra för att ge det mänskliga och gudomliga liv.

Det hoppfulla är att tanken har slagit rot – eller har det alltid rymts i det mänskliga? – , att människor i det lilla och tillsammans varje dag runt vår jord i handling ger dem innebörd. Ett  nedslag för julevangeliet, som jag tänker på just nu, är berättelsen om härbärget i Köpenhamn som mot sin regerings påbud ger icke önskvärda EU-medborgare tak över huvudet. De som blev utan jobb och inte har råd att resa hem. Fattiga från f d öststaterna. Kan stallet och krubbans budskap få en mer tydlig koppling tid?

Anders Wesslund

Att skapa mening – på ont och gott

Metro, en av gratistidningarna i Stockholms tunnelbana, har kartlagt hans liv. Den verkliga människa som finns bakom orden terrorist, en självmordsbombare. Hedrande nog får han vara just människa i texten och blir inte alldeles enkel att avvisa som bara galen. ”Han sa inget. Jag förstår inget”, säger hans fru. Han hade tre minderåriga barn. Han utbildades och bodde också delvis i den engelska orten Luton där många får sin träning för terrorinsatser. 

När jag tar del av bilden som tecknas av honom tänker jag att det handlar om mening. Drömmen om att bli martyr är en berättelse som skapar mening. Samband, mönster och mening skapar vi på så många nivåer, också i våra djupskikt. Om sambandet mellan yttre och inre verklighet kollapsar skapas mening på ett alldeles isolerat sätt. Man är ensam i sitt universum, men upplevelsen av mening kan vara enormt stark. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som överger människan, men närmast granne med hoppet är nog behovet av mening. Vi bär alla inom risken att överge verkligheten för att rädda meningen – åt oss själva.

Förmågan att upptäcka och skapa mening rymmer förstås också alldeles fantastiska möjligheter. Traderingen av mångbottnade berättelser som finns så tydlig i alla de abrahamitiska religionerna  är ett av de förunderligaste exemplen. När religion, konst och filosofi fungerar väl ryms paradoxerna och vi får hjälp att både ta ut vår riktning och stå ut med paradoxer. Att få en enskild människa att välja det verkliga livet före sin egenskapade mening kan vara oerhört komplext men jag tror ändå att sammanhang och platser för öppna samtal som kan stå ut med, och befruktas av olikheter, är oändligt viktiga. Låt oss fast mer inte överge varandra i sökandet efter mening!  

Elisabet Pettersson

Det kristna studentarbetet – varthän?

Kristna studentrörelsen i Sverige, KRISS, har haft ett stort inflytande i den kristna samhälls- och kulturdebatten. Kvinnoprojektet och ekologiprojektet på 70- och 80-talen var banbrytande i att föra fram tankegångar om kvinnors rätt och ekologisk balans bland annat. Internationell solidaritet spelar en stor roll allt sedan Chileprojektets tid. Men huvudfåran bland kristna studenter går idag KRISS förbi fast man gör ett bra arbete. Sändaren hade en artikel om detta tidigare i höst.

Ny generation dominerar bland kristna skolgrupper, vars Livets ord-anknytning talar sitt eget språk. Studentorganisationen Credo har en kyrklig OAS-prägel och en konservativ agenda, inte minst beträffande bibelsyn.

Var tid har sin karaktär och yngre människor tenderar att vara mer tydliga ideologiskt, men jag är rädd att själva uttrycket kristen bland studenter idag förknippas med en nästintill fundamentalistisk syn. Det kopplas till evolutionsmotstånd och snäv privatmoral med pekpinnar – ”vi har rätt”.  En av mina söner, som torde vara kristen humanist men inte är jätteaktiv i kyrkan, uttryckte sig såhär:
 – Bland yngre har ”kristen” idag fått en dålig klang. Vi tänker på Sarah Pahlin och negativa attityder mot vetenskap och homosexuella.

Benny Fhager

Ljummen mellanmjölk

Duger ljummen mellanmjölk?
Jag råkade zappa mig fram till en frågestund med Barack Obama häromdagen. Han ägnade större delen av tiden åt att försvara sitt beslut att låta de amerikanska höginkomsttagarnas skattelättnader vara ifred i utbyte mot förlängt stöd till arbetslösa. Han försökte förklara att den demokratiska människans väg är en väg av kompromisser: Idealen står fast, men vägen att förverkliga dem riskerar, även i den bästa av världar, att bli krokig eftersom det alltid dyker upp människor som inte tycker som vi. Därför måste vi ge något för att få något. Barack Obama kommer inte att gå till historien som den ideala presidenten. Lika litet som någon annan i den positionen. Men kanske kommer han att bedömas vara ”good enough”, även om många nu vädrar sin besvikelse.                                 

Uttrycket ”good enough” har en bismak av nattstånden mellanmjölk. Inte kall, inte varm, inte fet, inte mager, men ännu inte skämd, så visst går den att dricka. För mig har orden snarast en försonande ton. Kanske är det bara en personlig sak, kanske har det bäring på mer. Allt vi människor gör kunde vi göra bättre. Visa mer kärlek, klippa gräsmattan oftare, lära ut bättre matematik, baka godare bullar, skapa friare samhällen. Som strävan är det förmodligen en god sak. Det är gott att försöka göra saker och ting bättre. Som dom över gångna tider är det en giftbägare. Uttrycket good enough sätter en subjektiv standard för det som ändå går an. Ja min skolgång var good enough, förhoppningsvis är jag en ”good-enough” förälder, bilen duger tills vidare, min tennis är inte lysande, men den räcker för att jag ska kunna ha roligt. Uttrycket betyder inte att ”allting går an”, långt ifrån. Men det finns något avspänt och befriande i att ibland låta det näst bästa duga. Som ljummen mellanmjölk även om jag föredrar skållhet lattemjölk i mitt kaffe. Eller att svälja förtreten över höginkomst-tagarnas skattelättnader om det kan hjälpa de arbetslösa.

Anders Hagman

En hopplös historia, ändå så fylld av hopp

Årets julkalender handlar om en förvirrad familj som har köpt ett hotell på fel ställe och utan att ha en årslön på banken. Det går inte så bra med affärerna, men det finns mycket kärlek till såväl barn som grisar och natur. Även om pappan lätt går vilse när han vänder ryggen åt själva huset.

Det är verkligen en hopplös historia, och ändå så fylld av hopp. Det stämmer till eftertanke kring hoppets förutsättningar och effekter. Vad är hopp? Enligt Nationalencyklopedin är det en ”grundad tro på (och önskan om) gynnsam utveckling av visst slag” som har sina synonymer i förhoppning, förlitan, förtröstan och framtidstro.

Många tycks sakna just ett grundat hopp, en framtidstro utifrån en trovärdig bild av en bättre värld. Jag tänker inte minst på rapporter om ökad ångest hos unga tjejer. Kanske bidrar nyheterna som sväller över med till synes hopplösa berättelser. Kanske har vi glömt vad vi kan grunda hoppet i. I julkalendern tycks själva huset bära på löftet om en framtid. Så är det förmodligen sällan för oss, vana som vi är vid att ta det för givet.

För mig blir det här med hopp och kristen tro en utmaning. Vilket hopp vittnar julberättelsen om, för vem och med vilka konsekvenser? Liksom mycket annat har även innebörden i hoppet förändrats under årens lopp. Ingenting är för evigt, inte ens i de kristna sanningarna. Och ändå, för att nu bli lite pastoral en stund, ändå är tycks det vara något med den där berättelsen om stallet, herdarna och den lilla nyfödda som inte lämnar oss ifred. Jul efter jul återberättas den runt om vår jord. Är det en hoppfull berättelse? Så verkar det fungera.  Det är något med kombinationen av människans sårbarhet och gudomlig storhet som mitt i de stora berättelsernas död lockar med grund och framtid. Om än utan att de svaren blir oss givna.

Ulrika Svalfors