Juldagsmorgon

Alla dessa förväntningar hos barnen. All julstress hos oss vuxna för att det ska bli bra. All inbäddad stämning i kyrkorna; i julpsalmerna, i konserterna. All denna förvrängda stämning i affärerna där personalen med leenden och tomteluva skruvar kommersen ett varv till medan nån av julsångerna – gärna med religiöst innehåll – tonar ut som muzak på dansbandssvenska eller som amerikansk slädsång. Där blir kanske dissonansen som starkast, den som funnits där hela tiden även under julbönen igår, i den fullsatta landskyrkan med den sympatiske prästen som gör ett levande dramatiserat julspel. Det blir… småtrevligt.

Förväntan och hopp. Så starka, så viktiga och ömtåliga ord. De andas i bibelns advents- och jultexter, författarna riktigt tar i för att beskriva det stora budskapet; väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns när guden blir människa. Det är påtagligt hur starkt förknippade alla dessa texter är med rättvisan, det förtryckta småfolken och den inre beredskapen att vara mottaglig att förändras själv. Han som själv kom för att vittna om sanningen – det var så barnet själv senare som vuxen beskrev sitt budskap inför Pilatus – han lyfte fram Döparen som den störste och minste som någonsin fötts; Bereden en väg var att ge bort en av sina två skjortor, hälften av sitt bröd. Så plågsamt påtagligt det är att se hur samma förtvivlan som hos det förtryckta folket i Palestina då, upprepats och upprepas genom historien.

Gud är död, Marx är död och själv mår jag inte så bra. Minns jag rätt löd skämtet ungefär så. Det är en av senmodernitetens belägenheter. Inga rörelser eller ledare i vår del av världen lyckas förmedla hopp och förväntningar idag – och vi fastnar lätt i oss själva.  Hur ska en humanism förenad med alla goda krafter hitta hopp och förväntan hos en förtvivlad, förtryckande och självupptagen västvärld som självpåtagen världsfrälsare? Och vars religion förvridits till att folk flyr in i dess traditioner eller vänder den ryggen? Hur göra med våra oförlösta förväntningar? Vad är hoppet för oss? 

När jag själv ser granen lysa här hemma, det vackra stilla vinterlandskapet utanför fönstret och minns gårdagens förväntan inför klapparna, vill jag i min inre dissonans tro att både tomte, klappar, julbord och julkrubba påminner om att en ny tanke ändå föddes där i Orienten i den tiden; att vägen framåt för mänskligheten behöver innefatta de svåra orden sanning och kärlek. Att ge är större än att ta för sig. Att vara beroende av varandra för att ge det mänskliga och gudomliga liv.

Det hoppfulla är att tanken har slagit rot – eller har det alltid rymts i det mänskliga? – , att människor i det lilla och tillsammans varje dag runt vår jord i handling ger dem innebörd. Ett  nedslag för julevangeliet, som jag tänker på just nu, är berättelsen om härbärget i Köpenhamn som mot sin regerings påbud ger icke önskvärda EU-medborgare tak över huvudet. De som blev utan jobb och inte har råd att resa hem. Fattiga från f d öststaterna. Kan stallet och krubbans budskap få en mer tydlig koppling tid?

Anders Wesslund

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: