Avhumanisering i den svenska skolan?

En av de aktuella nyheterna som flödade genom P1 i mellandagarna var uppgiften att autistiska barn hade svårt att få kompetenta lärare i skolan. En mamma beskrev hur hennes son tappade färdigheter som han lärt sig innan han började i skolan. En dag då hon skulle hämta honom fann hon honom inlåst i ett kök utan kläder på överkroppen. Hans elevassistent hade ingen aning om var han var. Ingen kunde förklara och han själv kunde inte berätta vad han hade varit med om.

Vad är det som gör att jag gång på gång får en känsla av att vi har en sjunkande kompetensnivå på våra skolor? Vi har upplevt en tid av växande kompetens där specialutbildade lärare utvecklat avancerad pedagogik för att stödja barn med inlärningssvårigheter och olika former av handikapp. Är det så att den kompetensen är på väg att spädas ut genom ekonomiseringen av skolan? Har man inte längre råd att anställa kompetenta speciallärare utan använder outbildade assistenter som får sporadisk handledning av någon expert långt borta? Eller är det så att de humanistiska idealen sakta dräneras eftersom de är svåra att evidensbasera? Är det så att Humanisternas ideal att rensa skolan från kristna värden är med och stöder en avhumanisering?

Jag har kvar djupa intryck från besöken hos SIRA-skolan i Betlehem och IM:s skolor för handikappade i Ramallah. Det jag mötte hos de palestinska lärarna fyllde mig med sådan värme. Det flödade en kärlek mellan lärare och elever på ett sätt som jag sällan ser i svenska skolor. Lärarna utstrålade både pedagogisk kompetens, självförtroende och en självklar kristet humanistisk människosyn. Hur kunde jag uppfatta det? Jo det uttalades hur viktigt det var att älska varje enskilt barn och välkomna och bekräfta varje framsteg med glädje utan att jämföra prestationer med andra. I Sverige kan detta synsätt antas vara allmängods i skolan, men jag möter en annan verklighet. I Palestina, där kristet profilerade lärare ställs mot skolkulturer med företrädesvis muslimska lärare, tycks det vara en skillnad i motiven till att bygga tillitsfulla relationer. Jag kan se den skillnaden också i Sverige. Men jag frågar mig vad som driver den skillnaden här. Hos våra lärare tycks det vara teoretiskt självklart av vikt att bygga tillitsfulla relationer, men när det kommer till genomförande, saknar många lärare kraft och resursmässigt stöd att fullfölja. Idealistiskt lagda lärare, kristna eller inte, misstänkliggörs av kollegor om de engagerar sig för mycket. Är det den avhumanisering i kulturen som underminerar den faktiska kompetens som många lärare besitter? Jag har inget svar, bara oroliga frågor.

Sten Högberg

4 Responses to Avhumanisering i den svenska skolan?

  1. Fhager Benny skriver:

    Sten,
    jag tror att du är något på spåren. Passion, kärlek går inte att evidensbasera. Jag möter samma tendenser i sjukvården.

    Benny Fhager

  2. denkristnahumanisten skriver:

    Hej Sten!
    Mycket av det du skriver känns väldigt intressant och djupt relevant.

    Det finns något kluvet i detta med evidensbasering. Å ena sidan är den mycket värdefull i att sortera bort sådant som inte fungerar, stärka sådant som fungerar. Å andra sidan tror jag att under ytan lurar en föreställning om att det skulle vara möjligt att basera hela tillvaron på evidensbasering. Det liknar föreställningar man hade i början av 1900-talet om att hitta en invändningsfri och säker grund för matematiken som sedan skulle kunna resas som en fullständigt stabil byggnad på detta fundament. David Hilbert var drivande i detta. Bertrand Russel arbetade i den riktningen. Men sedan kom Kurt Gödel och bevisade(!) att det inte går att bevisa att axiomsystem som är tillräckligt komplicerade för att innehålla våra vanliga tal 1, 2, 3,… är utan självmotsägelser. Den möjlighet som finns är om man utgår från att ett mer omfattande system av axiom är utan motsägelser. Det är i så fall bara ett antagande. Eller en tro, ett förtroende i så fall.

    Det finns en delikat balansgång i detta. Som jag ser det har det att göra med det intrikata problemet med självreferens: att i verkligheten är vi själva en del av den bild vi försöker göra av verkligheten.

    Lars Söderholm

  3. Helene Egnell skriver:

    Intressant och tänkvärt, men jag vill ändå sätta frågetecken för att kristna lärare generellt är bättre på att odla relationer än muslimska. Den kristna skolhistorien innehåller nog mycket av övergrepp av olika slag…

  4. denkristnahumanisten skriver:

    Sten, din text innehåller många intressanta spår. Jag frestas till att tala om evidens och funktionshindrades situation, där jag har erfarenhet från mitt arbete, men jag lämnar en reaktion lik den från Helene; jag är rädd för att beskriva skillnader utifrån tillhörighet. En kristen lärare, en liberal arkitekt, en muslimsk professor, en svensk byggnadsarbetare – vem har störts förmåga att ge kärlek?
    Det finns en risk till glidning från beskrivningar av t ex en tradition eller en åsikt till beskrivning av personliga egenskaper. De förra kan värderas och diskuteras, de senare kan väl bara beskrivas utifrån människan i sig själv?

    Anders Wesslund

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: