Björnkram eller interreligiöst framsteg i Malmö

I det gamla stallet på Katrinetorps Landeri i Malmö sitter vi c:a 25 personer med olika religiösa och politiska agendor. Det är andra tillfället samma mix av människor kallats samman för samtal, diskussioner och fördjupning i vad de religiösa organisationerna i Malmö skulle kunna bidra med för att göra Malmö till en bättre stad att leva i. Initiativet har tagits av SST, Statens Stöd till Trossamfund i samarbete med Stadskontorets avdelning för Trygghet och Säkerhet i Malmö. Det är ett initiativ som växt fram p g a att SST och MSB, Myndigheten för Samhällsäkerhet och Beredskap, nåtts av signaler om en utbredd svårighet inom Malmö Kommuns politiker och tjänstemän att samverka med religiösa organisationer. Svårigheten tolkas eller till och med beskrivs som beröringsskräck av en del religiösa ledare

Initiativet är spännande och det är på tiden att man börjar nysta i det, och jag kan bara hoppas att det kommer något riktigt bra ur denna nystartade process. Vid första tillfället deltog omkring 40 deltagare från c:a sju religioner så långt jag kunde se. Grovt räknat var nog hälften kristna av olika riktningar, trots att Svenska kyrkan inte fanns representerad. Islams olika organisationer stod för c:a 20 % och resten representerade övriga religioner och tjänstemän. Vi behandlade då Mänskliga rättigheter och lagen om religionsfrihet i Sverige. Vid detta andra tillfälle hade antalet minskat till c:a 25 och bara fyra religioner var representerade – judendom och buddism närvarade med en var, islam med tre, kristendom med tio och tjänstemän från kommunen, SST och MSB med nio. Vi processade frågorna kring Trygghet och Otrygghet i Malmö och våra religiösa organisationers möjlighet att göra skillnad.

Med all respekt för kommunala tjänstemäns önskan om hjälp och delaktighet från ideella krafter vill jag påtala risken för vad björnkramar kan ställa till med. Trots att jag kunde se tecken på en viss ödmjukhet inför uppgiften hos tjänstemännen så lyste drömmen igenom att se denna heterogena skara som en organisation med gemensam agenda som kan vara nyttig för kommunen att använda. Processen syftade till att få fram arbetsgrupper som gemensamt skulle kunna jobba vidare för spännande interreligiösa projekt i Malmö – bl.a. ett interreligiöst centrum i anslutning till Eurovison Song Contest arrangemanget. Mycket spännande, men det är väldigt lätt att glömma att religioner har lika lätt och svårt att samarbeta mot gemensamma mål som politiska partier. Hur många miljoner av samhällsmedel kostar det inte att få våra politiska partier att samspela på ett strukturerat och konstruktivt sätt? Religionerna har inte de resurserna trots det samhällsstöd en del av dem får och tar emot.

Kraften hos de religiösa organisationerna ligger i deras organisationers och församlingars ideella engagemang uppsamlat i en hierarkisk eller platt struktur som är unik för sammanhanget och inordnat i ett ledarskap som förvaltar dess unika mål och resurser. Om en kommun önskar få del av den kraften måste man våga släppa de enskilda organisationernas inneboende resurser fria och inte tro att man kan göra en egen överordnad organisation som har auktoritet över vart den ideella kraften i församlingar, moskéer och föreningar ska riktas. Många organisationer kan reducera sina profiler i syfte att få pengar, men vill man ha engagemang och kraft så ska profilerna stödjas och befrias – och det är just det som många kommunpolitiker och tjänstemän med sekularism som agenda är rädda för. Befria oss alla från den rädslan.

Sten Högberg

Hoppet, flickan och kråkan

Mikael Wiehes gamla låt Flickan och kråkan har blivit en hit i yngre åldrar och känd för nya lyssnare efter att Timbuktu gjorde en cover på den. Jag lyssnar om originalet när jag städar en dag. Står den för hopp eller uppgivenhet? Jag har aldrig riktigt blivit klok på det genom åren.

”Mitt hopp är en skadskjuten kråka, och jag är ett springande barn, som tror det finns nån som hjälpa mig än, som tror det finns nån som har svar. Jag bönar och ber, jag hoppas och tror fast jag egentligen vet att det redan är alldeles för sent…”. Kråkan tycks dö där i barnets armar. Redan då 1981 beskrev Wiehe ”drömmar han drömt som en efter en har ta´ tt slut”.

Bortom auktoriteterna; Gud, fäder och stora män, ideologiernas och ismernas svar, var en ny ism i antågande; postmodernismen som sedan följts av fler post-. Och Wiehe kände av det. Lika klart beskrev han reaktionen, det antågande högst reella nyliberala systemskiftet: ”Dom gör vår framtid till en fälla, som när som helst kan slå igen” med växande bankpalats ”i takt med att fabrikerna läggs ned”. I efterhand kan man säga att Wiehe var framsynt. Eller klarsynt.

Det senare är jobbigt. Man ser vad som sker, det saknas inte klarsynthet. Snarare hopp. Utan hopp breder uppgivenheten ut sig. Utan hopp lurar cynismen, fastnar vi i konsumismen och det lilla, det privata.

Det kristna hoppet är handling utan beräkning om det ger resultat eller inte. Eller ens gott resultat. Det är handling ändå för att det är ett ställningstagande för liv. Flickan med kråkan springer ”för livet, för det som är riktigt och sant”. Hon tänker på pappans ord; ”finns det liv är det aldrig för sent”. Den som hoppas handlar.  Jag ser mer och mer hur Wiehes föraningar handlade om varning för den tids anda som grep omkring människorna, och hur han ställde fram hoppet som motkraft. Den kristendom han mött handlade om att ”tro på spöken”, vilket är en träffande beskrivning på reaktionär kristendom. Men ”hoppet föds i handling”, en handling som tar sin utgångspunkt i den svagares utsatthet. Och där behöver människor gå samman, låta solidariteten ta sig uttryck.

I post-ismernas tid är hoppet en högst reell nödvändighet. För att orka vara klarsynt, för att inte fastna i uppgivenheten och relativismen.

(Citaten är hämtade från flera av spåren på skivan Kråksånger; Mikael Wiehe, Nyberg, Franck & Fjellis, (1981), Amalthea.)

Anders Wesslund

 

 

 

 

Vardagsrasismen

Hela släkten är samlad, kusiner, mostrar, ingifta, humanister och troende minglar i foajén till förortskyrkan. Den lilla flickan skall döpas och tas emot i församlingen. Mamman är inte ung, har inte egen familj, men har så hett önskat ett barn. Det blev en liten flicka från ett afrikanskt land. Vi har fått höra fragment av en berättelse, en övergiven baby, ett barnhem med  över 100 barn, ingen enskild vuxen att anknyta till.

Under några månader i flickans hemland lärde hon sig svenska av mamman, fick höra om Emil, Pippi och Mumintrollet. Vi träffade henne i somras, en pigg och glad 6-åring, som hoppade med de andra barnen i hoppställningen, eller lekte i kalla badvatten.

Nu skulle hon döpas i finklänning och med pärlor i håret. En lycklig mamma och glada gudmödrar. Vi sjöng alla släktens favoritpsalm så högt vi kunde, det var en glädjens dag.

Men jag mindes något som mamman berättat. Den lilla flickan hade börjat i förskolan,  och hade sett något.

 – Jag skulle inte vilja vara så mörk, hade hon anförtrott mamman.

 Det fick mig att tänka på vardagsrasismen, slarviga uttryck, skämt på cafeterian eller idrottsarenorna. Inte ont menade, bara sådant som vi säger. Men det är ordval, som kan uppfattas som kränkande. En vardagsrasism, som är så osynlig att den som omfattar den bara reagerar med häpnad, om man påpekar det.

 Men det finns mer. Vi är känsliga för ansikten, det finns en omfattande litteratur, som visar att vår förmåga att avläsa ansikten är medfödd och har en osviklig precision. Jag vet inte om samma gäller hudfärg, men det är väl högst troligt. Jag vet inte heller om flickan hade hört något från sina kompisar. Uppenbart hade hon noterat att hon var olik, att det fanns ett vi och dem, och hon tillhörde dem. De som varit hennes enda värld under hennes första 6 år, blev plötsligt främmande. Den hon varit i en stor gemenskap var hon inte längre.                    

Det slog mig med sådan kraft hur upplevelse av kränkning kan uppfattas. Det är inte en slags överkänslighet. Vi säger att det är bara politisk korrekthet när man plockar undan Tin-Tin i Kongo från hyllorna. Det kan avfärdas, tryckfriheten har ett så oeftergivligt värde, att det tar över en eventuell kränkning. Men vi kanske ska tänka ett extra varv när vi alltid sätter tryckfrihet och konstnärlig frihet över de sår, som vi tillfogar de andra, de som kommit hit. Provokation eller tanklöshet vi har lätt att försvara det, rätten att säga vad vi vill hamnar i grundlagen. Men om det skadar och förnedrar de andra? De som vi tror är som vi, men ändå aldrig kan bli det, av biologiska skäl, eller med ett kulturarv, som har rötter i deras egen barndom, de ger oss alla ett ansvar för den kulturvärld som vi lämnar till nästa generation. Dit hör inte den tanklösa vardagsrasismen.

 

Erik Lundgren

Jag har lovat kyrkoherden här i Amman

Jag har lovat kyrkoherden här i Amman att komma till den Lutherska kyrkan på söndag. Men det bär faktiskt emot, det är den kanske svåraste söndagen på året, Tacksägelsedagen! I Episteltexten, Till de kristna i Thessalonike kapitel 5, läser jag:

 ”Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus. Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont.”

Det finns så mycket att vara tacksam för, så många gåvor att förundras över. Men samtidigt Så Mycket Förtvivlad Ondska som trampar på varje atom som stavas mänsklig värdighet. Jag begriper att min stora tvekan inför Tacket nog är djupt mänskligt.

Inte heller jag är större än mig själv. Pojken som skriker i smärta av sina skador blir med ens min egen son. Förtvivlan hos den far jag mött som inte kan skydda eller rädda, den blir min egen. Jag tror det kallas empati, det få åtminstone bli min bleka tröst. Men om detta var jag, om det var min son, hur i hela världen ska jag då finna kraft att Tacka? För nog måste jag väl Tacka? Även då? För det jag har kvar?

Plötsligt uppstår ett vi och dom! Ett jag som är betraktaren, ett du som är mitt i smärtan. Och i den stunden jag vill jag bara kunna säga, ge mig! Jag tar din smärta en stund, gå och ta en kopp kaffe, glöm att du är människa för en stund!

Episteltexten avslutas, ”Må han som är fridens Gud helga er helt igenom, och må er ande, själ och kropp bevaras hela och oskadda, så att de är utan fläck när vår herre Jesus Kristus kommer. Han som kallar er är trofast, han skall åstadkomma det.”

 Må han… Inget löfte. Och hoppet jag så febril söker kanske finns i mina medmänniskor, de som med fasta steg leder mig till kyrkorummet på söndag. Inför söndagen skriver Strängnäs Domprost Johan Dahlman:

 ”På en källarvägg i andra världskrigets Köln ristade några gömda judar: 
’Jag tror på solen, även då den inte skiner.
Jag tror på kärleken, även då jag inte känner den.
Jag tror på Gud, även då Han tiger.’”

Tack, Gode Gud.

Thomas Ekelund