Björnkram eller interreligiöst framsteg i Malmö

28 oktober 2012

I det gamla stallet på Katrinetorps Landeri i Malmö sitter vi c:a 25 personer med olika religiösa och politiska agendor. Det är andra tillfället samma mix av människor kallats samman för samtal, diskussioner och fördjupning i vad de religiösa organisationerna i Malmö skulle kunna bidra med för att göra Malmö till en bättre stad att leva i. Initiativet har tagits av SST, Statens Stöd till Trossamfund i samarbete med Stadskontorets avdelning för Trygghet och Säkerhet i Malmö. Det är ett initiativ som växt fram p g a att SST och MSB, Myndigheten för Samhällsäkerhet och Beredskap, nåtts av signaler om en utbredd svårighet inom Malmö Kommuns politiker och tjänstemän att samverka med religiösa organisationer. Svårigheten tolkas eller till och med beskrivs som beröringsskräck av en del religiösa ledare

Initiativet är spännande och det är på tiden att man börjar nysta i det, och jag kan bara hoppas att det kommer något riktigt bra ur denna nystartade process. Vid första tillfället deltog omkring 40 deltagare från c:a sju religioner så långt jag kunde se. Grovt räknat var nog hälften kristna av olika riktningar, trots att Svenska kyrkan inte fanns representerad. Islams olika organisationer stod för c:a 20 % och resten representerade övriga religioner och tjänstemän. Vi behandlade då Mänskliga rättigheter och lagen om religionsfrihet i Sverige. Vid detta andra tillfälle hade antalet minskat till c:a 25 och bara fyra religioner var representerade – judendom och buddism närvarade med en var, islam med tre, kristendom med tio och tjänstemän från kommunen, SST och MSB med nio. Vi processade frågorna kring Trygghet och Otrygghet i Malmö och våra religiösa organisationers möjlighet att göra skillnad.

Med all respekt för kommunala tjänstemäns önskan om hjälp och delaktighet från ideella krafter vill jag påtala risken för vad björnkramar kan ställa till med. Trots att jag kunde se tecken på en viss ödmjukhet inför uppgiften hos tjänstemännen så lyste drömmen igenom att se denna heterogena skara som en organisation med gemensam agenda som kan vara nyttig för kommunen att använda. Processen syftade till att få fram arbetsgrupper som gemensamt skulle kunna jobba vidare för spännande interreligiösa projekt i Malmö – bl.a. ett interreligiöst centrum i anslutning till Eurovison Song Contest arrangemanget. Mycket spännande, men det är väldigt lätt att glömma att religioner har lika lätt och svårt att samarbeta mot gemensamma mål som politiska partier. Hur många miljoner av samhällsmedel kostar det inte att få våra politiska partier att samspela på ett strukturerat och konstruktivt sätt? Religionerna har inte de resurserna trots det samhällsstöd en del av dem får och tar emot.

Kraften hos de religiösa organisationerna ligger i deras organisationers och församlingars ideella engagemang uppsamlat i en hierarkisk eller platt struktur som är unik för sammanhanget och inordnat i ett ledarskap som förvaltar dess unika mål och resurser. Om en kommun önskar få del av den kraften måste man våga släppa de enskilda organisationernas inneboende resurser fria och inte tro att man kan göra en egen överordnad organisation som har auktoritet över vart den ideella kraften i församlingar, moskéer och föreningar ska riktas. Många organisationer kan reducera sina profiler i syfte att få pengar, men vill man ha engagemang och kraft så ska profilerna stödjas och befrias – och det är just det som många kommunpolitiker och tjänstemän med sekularism som agenda är rädda för. Befria oss alla från den rädslan.

Sten Högberg


Social samverkan – ingen självklarhet i Malmö

16 juni 2012

I Malmö har vi just avslutat ett pilotprojekt kring ”Social Cohesion”, där alla intresserade religiösa organisationer och kyrkor har bildat en allt mer vidgad referensgrupp tillsammans med polisen, räddningstjänsten, Stadsmissionen, Röda korset, kommunen och Skåneregionen. Biskop Antje Jakelén har varit initiativtagare efter förfrågningar från Religionernas Världsparlament. Skälet till initiativet är att pröva ett koncept för social förändring som Religionernas Världsparlament utvecklat inför sina stora möten vart femte år i olika världsstäder. Man önskade pröva det på en liten stad med stor religiös och etnisk mångfald inför det kommande Världsparlamentet i Bryssel 2014. Grundtanken i initiativet är att om en stads olika religiösa grupper erkändes av stadens myndigheter och upphöjdes till kompetenta sociala aktörer för stadens utveckling, så skulle förutsättningarna öka för att etniska grupper som identifierade sig med sina religiösa organisationer skulle få del av den statushöjningen i sitt samhälle.

Pilotprojektet har pågått under ett år och inneburit att över 100 intervjuer genomförts med nyckelpersoner inom näringsliv, kommunala institutioner, högskolor, hälso – och sjukvården, idrotten, polisen, räddningstjänsten m.m. samt ett heltäckande urval av etniska och religiösa organisationer och församlingar i Malmö. Temat har varit vilket intresse som finns och vilka möjligheter man ser inom sitt fält om denna mångfald av religiösa grupper som finns i staden kunde förvandlas till resurser. Dessutom har under våren fem tankesmedjor skapats av ett urval intervjuade nyckelpersoner som mött kring olika teman. Tanken är inte att konkurrera med alla liknande initiativ som redan är igång utan försöka kartlägga dessa för att stödja och bygga vidare på dem i ett större sammanhang. Håll ögonen öppna när materialet kommer att presenteras i pressen.

Nyckeln till framgång ligger i attityden hos politiker och tjänstemän i kommunen och dagspressens egen delaktighet kring informationsspridning. Här finns många negativa tecken som vi hoppas kunna överbrygga. I Malmös politiska och administrativa landskap finns en grundmurad misstänksamhet mot allt religiöst. Den tycks grunda sig i fördomen att religion står i öppen konflikt med vetenskap, demokrati, jämlikhet och tolerans och att den sekulära ideologin (för den hanteras som en egen ideologi) är det enda som kan garantera dessa värdens fortlevnad. Religionsfrihet i den tappningen blir ett krav på frihet från religion. Helt sant är att de olika religiösa grupperna i vårt samhälle bär på samma spännvidd i synsätt på vårt samhälles centrala värden som går att återfinna i samhällets icke religiösa eller sekulära medborgarkollektiv. Religiösa kollektiv som präglas av islam eller kristendom eller judendom härbärgerar allt från fundamentalism och bokstavstro till moderat traditionell uttolkning och till progressiv eller radikalt nytänkande och varje tolkningstradition har sina ledande uttolkare med auktoritetslinjer djupt ner i sina kollektiv. Utanför dessa auktoritetslinjer frodas grupper av våldsamma och revolutionära uttolkare som ockuperar sin religion som täckmantel för maktintressen. De är ofta obundna parareligiösa grupper som närs av att samhället dumpar eller motarbetar deras religions mer traditionella organisationer. Det gäller både i den kristna sfären och i den muslimska som är de två största idag.

Idag söker moderata krafter inom respektive religion varandra i en gemensam samverkan för att stärka den organiserade religionens plats i samhället på den utflippade och ockuperade religionens bekostnad. Påtagligt ofta upplever dessa samverkande grupper att samhällets etablerade institutioner är undanglidande om man inte är öppet agerande för en sekulär ideologi. Det behövs mer intellektuell skärpa och betydligt mer social mognad från staden etablerade makthavare om Malmö ska bli en Fridens och Fredens stad inom 50 år.

Sten Högberg


Den andliga läsningens konsekvenser

10 februari 2012

 Jag är just nu inne i en skarp teologisk dispyt med djupa konsekvenser för det interreligiösa arbetet i Malmö som jag är involverad i. En representant för det ortodoxa lägret i den kristna familjen utvecklar ett kraftfullt motstånd mot tanken att muslimer tror på samma Gud och anser sig därmed förhindrad att besöka moskén. Huvudargumentet för min disputant är att när Muhammed identifierade Kabastenens gudom med Allah så gör han Allah till en avgud. Det är i och för sig en intressant hantering av religionshistorisk kunskap om det inte vore så att tesen kopplas samman med moseböckernas dödliga domslut över den som tillber en annan gud än Herren. Jag blir skakad och känner inte igen Kristus i den andliga läsning som ligger till grund för domslutet. Detta är inte en enstaka företeelse utan rätt utbredd i flera kristna läger, men mest där bibelkunskapen är låg och fördomarna många.

Malmö är idag återigen utsatt för en växande rädsla då det dödliga våldet krupit närmare. Allt fler riktar sin rädsla mot de invandrargrupper som dras in i olika maffialiknande gäng. Det tycks som om mönstret för uppgörelser mellan ovänner genom att använda skjutvapen och knip sprider sig i vidare kretsar. Det är tufft att bära vapen och inte ta skit. Rädsla, vrede och en världsbild som vill utöva makt med våld kan leda till outhärdliga konsekvenser.

Mycket görs för att alla goda krafter ska samlas i ett gemensamt byggande av en fredens stad, men det går sakta. De moskéer och imamer som kämpar för att samla sina goda krafter till stöd för Malmö  möter ifrågasättande både från sekulära grupper som är mer öppet och från kristna grupper där det är mer fördolt.

Det finns en läsning av bibeln som antingen är enögd, tvåögd eller treögd. Läsningen med ett öga står för den läsning jag gör av fördom om och fruktan och rädsla för den Gud jag läser om. Det är en läsning i en eller två dimensioner. Det kan leda till förkastande eller till sträng lydnad under en kärlekslös lag. Det är för mig inte kristen läsning. Att läsa med två ögon betyder för mig att också läsa med förnuftets öga i ett tredimensionellt seende. Då går det att se bakom och igenom mina egna vanföreställningar, ifrågasätta mina slutsatser och gå på djupet. Det är en rekommenderad väg för alla men inte givet kristen. Det tredje ögat är kärlekens öga som ger en fjärde dimension – tiden, förvandlingen, upprättelsen, nåden. En andlig läsning av bibeln utan kärlekens och trons öga leder inte till Kristus. Det är först där vi kan möta fiender som vänner och försonas med rädslan. Vi behöver läsa med alla tre ögonen annars är vi inte sanna mot oss själva eller någon annan.

 

Sten Högberg


Våldet och freden

04 januari 2012

Människor i Rosengård är djupt berörda av den blodiga avrättningen av en 15-årig grabb under skydd av nyårsnattens fyrverkerier. Jag var själv inte långt därifrån geografiskt, på andra sidan inre ringvägen i Videndal – en helt annan värld än Rosengård. Det är ett villaområde med mest etniska svenskar på 10 minuters promenadavstånd. Då, minuterna efter tolvslaget stod vi ute på altanen och önskade varandra ett gott nytt år och kramade varandra medan fyrverkeripjäser för 10.000-tals kronor sprängdes överallt runt omkring oss i ett öronbedövande oväsen. Fyrverkeripjäser är för de flesta svenskar en festmarkör, men för andra med våldsamma uppväxtvillkor, ett vapen. Det har flera Malmöbor fått uppleva under nyårsnatten – att bli direkt beskjutna med exploderande raketer. Våldet i Malmö är troligen inte mer än i Göteborg och Stockholm, men det tar sig allt grövre och otäckare former. Maffiauppgörelser pågår hela tiden och trubbar av känslan – för det är inget direkt hot mot min person. Men vad de flesta inte tänker på är att det höjer beredskapsnivån och säkerhetstänkandet. Ett förhöjt säkerhetstänkande är ett av de mest sofistikerade hoten mot ett humanistiskt samhälle och därmed en faktor som bryter sönder Guds rike underifrån. Människor får allt svårare att lita på andra – framför allt dem man inte känner personligen. När vi slutar lita på och istället misstänkliggör varandra då löses viktiga mönster upp som håller samman ett samhälle. Tilliten och toleransen bygger på erfarenheten att det fungerar som smörjmedel för alla viktiga relationer. Om människor istället får negativa erfarenheter och börjar känna hot och rädsla så att man inte ens vågar berätta vad man sett, då finns bara tron kvar att bäras av. Att tro på människan även då hon bevisar att man bör misstro henne – är den djupaste formen av kristen humanism. Det är i den tron vi riskerar mest men det är också i den tron vi har störst möjlighet att bit för bit bygga långsiktig fred. Vilka hörnstenar håller för en sådan tro? Demokratin? -nej. Vetenskapen? – nej. Rationalismen? – nej. Humanismen? – nej. Jesus Kristus? – Ja.

 

Sten Högberg