Hoppet, flickan och kråkan

Mikael Wiehes gamla låt Flickan och kråkan har blivit en hit i yngre åldrar och känd för nya lyssnare efter att Timbuktu gjorde en cover på den. Jag lyssnar om originalet när jag städar en dag. Står den för hopp eller uppgivenhet? Jag har aldrig riktigt blivit klok på det genom åren.

”Mitt hopp är en skadskjuten kråka, och jag är ett springande barn, som tror det finns nån som hjälpa mig än, som tror det finns nån som har svar. Jag bönar och ber, jag hoppas och tror fast jag egentligen vet att det redan är alldeles för sent…”. Kråkan tycks dö där i barnets armar. Redan då 1981 beskrev Wiehe ”drömmar han drömt som en efter en har ta´ tt slut”.

Bortom auktoriteterna; Gud, fäder och stora män, ideologiernas och ismernas svar, var en ny ism i antågande; postmodernismen som sedan följts av fler post-. Och Wiehe kände av det. Lika klart beskrev han reaktionen, det antågande högst reella nyliberala systemskiftet: ”Dom gör vår framtid till en fälla, som när som helst kan slå igen” med växande bankpalats ”i takt med att fabrikerna läggs ned”. I efterhand kan man säga att Wiehe var framsynt. Eller klarsynt.

Det senare är jobbigt. Man ser vad som sker, det saknas inte klarsynthet. Snarare hopp. Utan hopp breder uppgivenheten ut sig. Utan hopp lurar cynismen, fastnar vi i konsumismen och det lilla, det privata.

Det kristna hoppet är handling utan beräkning om det ger resultat eller inte. Eller ens gott resultat. Det är handling ändå för att det är ett ställningstagande för liv. Flickan med kråkan springer ”för livet, för det som är riktigt och sant”. Hon tänker på pappans ord; ”finns det liv är det aldrig för sent”. Den som hoppas handlar.  Jag ser mer och mer hur Wiehes föraningar handlade om varning för den tids anda som grep omkring människorna, och hur han ställde fram hoppet som motkraft. Den kristendom han mött handlade om att ”tro på spöken”, vilket är en träffande beskrivning på reaktionär kristendom. Men ”hoppet föds i handling”, en handling som tar sin utgångspunkt i den svagares utsatthet. Och där behöver människor gå samman, låta solidariteten ta sig uttryck.

I post-ismernas tid är hoppet en högst reell nödvändighet. För att orka vara klarsynt, för att inte fastna i uppgivenheten och relativismen.

(Citaten är hämtade från flera av spåren på skivan Kråksånger; Mikael Wiehe, Nyberg, Franck & Fjellis, (1981), Amalthea.)

Anders Wesslund

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: