Hopp

18 oktober 2015

Paulus one-liner tro, hopp och kärlek är så pregnant att den lätt trivialiseras och t o m blir rubrik på underhållningsprogram i TV. Men budskapet är tydligt, saknas den största komponenten, kärleken förvandlas vi som människor till ett tomt buller. Gäller samma för tro och hopp? Förmodligen menar Paulus det.

Vad är hopp? Jag tänker mig att det är en negativ upplevelse av nuet, något är fel, som jag eller någon kan ändra i framtiden. Den israeliske författaren och historikern Harari hävdar i sin bok Sapiens att politiska visioner, ideologier religiös tro är fantasier, som syftar till att ge människor ett hopp om något bättre än livet just nu, en framtida lycka.
Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj berättar i sin bok Kriget har inget kvinnligt ansikte om unga kvinnor som vill till fronten, men inte som signalister utan för att strida och skjuta. Vad fick dem att riskera sina liv för att ta andras? Drömmen om fosterlandet, fritt från ockupanter var deras hopp. De påminner mig om den radikalisering som skapar jihadister med ett hopp om paradiset som är något annat än det frustrerande nuet. Det får mig att tänka på min pappa med en svår reumatism, som låg i många år oförmögen att gå, med ständig andnöd, svåra läkemedelsbiverkningar. Det hopp han hade och sjöng om med sina vänner om var livets mål, att dö och komma hem till sin Gud i en evig glädje utan smärtor. Mitt tonåriga jag både kunde och kunde inte förstå varför han inte ville leva. Jag valde att bli läkare och senare forskare i en naiv förhoppning att göra ett liv som hans värt att leva.

Det finns en annan tredelad one-liner; vägen, sanningen och livet.
Det kan vara värt för tron att reflektera över hur livet och kärleken förutsätter varandra. Det hopp som exkluderar livet utesluter kärleken. Då skräller cymbalen.

Erik Lundgren


Hoppet, flickan och kråkan

24 oktober 2012

Mikael Wiehes gamla låt Flickan och kråkan har blivit en hit i yngre åldrar och känd för nya lyssnare efter att Timbuktu gjorde en cover på den. Jag lyssnar om originalet när jag städar en dag. Står den för hopp eller uppgivenhet? Jag har aldrig riktigt blivit klok på det genom åren.

”Mitt hopp är en skadskjuten kråka, och jag är ett springande barn, som tror det finns nån som hjälpa mig än, som tror det finns nån som har svar. Jag bönar och ber, jag hoppas och tror fast jag egentligen vet att det redan är alldeles för sent…”. Kråkan tycks dö där i barnets armar. Redan då 1981 beskrev Wiehe ”drömmar han drömt som en efter en har ta´ tt slut”.

Bortom auktoriteterna; Gud, fäder och stora män, ideologiernas och ismernas svar, var en ny ism i antågande; postmodernismen som sedan följts av fler post-. Och Wiehe kände av det. Lika klart beskrev han reaktionen, det antågande högst reella nyliberala systemskiftet: ”Dom gör vår framtid till en fälla, som när som helst kan slå igen” med växande bankpalats ”i takt med att fabrikerna läggs ned”. I efterhand kan man säga att Wiehe var framsynt. Eller klarsynt.

Det senare är jobbigt. Man ser vad som sker, det saknas inte klarsynthet. Snarare hopp. Utan hopp breder uppgivenheten ut sig. Utan hopp lurar cynismen, fastnar vi i konsumismen och det lilla, det privata.

Det kristna hoppet är handling utan beräkning om det ger resultat eller inte. Eller ens gott resultat. Det är handling ändå för att det är ett ställningstagande för liv. Flickan med kråkan springer ”för livet, för det som är riktigt och sant”. Hon tänker på pappans ord; ”finns det liv är det aldrig för sent”. Den som hoppas handlar.  Jag ser mer och mer hur Wiehes föraningar handlade om varning för den tids anda som grep omkring människorna, och hur han ställde fram hoppet som motkraft. Den kristendom han mött handlade om att ”tro på spöken”, vilket är en träffande beskrivning på reaktionär kristendom. Men ”hoppet föds i handling”, en handling som tar sin utgångspunkt i den svagares utsatthet. Och där behöver människor gå samman, låta solidariteten ta sig uttryck.

I post-ismernas tid är hoppet en högst reell nödvändighet. För att orka vara klarsynt, för att inte fastna i uppgivenheten och relativismen.

(Citaten är hämtade från flera av spåren på skivan Kråksånger; Mikael Wiehe, Nyberg, Franck & Fjellis, (1981), Amalthea.)

Anders Wesslund