Tro eller förnuft?

21 juli 2012

Ett osunt finansiellt system får just nu uppmärksamhet för oetiskt beteende. När Nordeas styrelseordförande Björn Wahlroos oblygt försvarar orimliga löneförmåner för toppchefer, som finns nära företagsmakten reagerar vi. Om enbart 5 % av finanskapitalet går till produktiv verksamhet, resten till spekulation med pengar som människor sparar för legitima egna ändamål, då har vi starka skäl att ifrågasätta den personliga moralen hos finanskapitalets aktörer.

Vilken grund finns det för en moraluppfattning? Förnuft och empati säger några, också religiös tro säger vi. Att förnuft och rationellt tänkande styr finansvärden är otvetydigt, frågan är förnuftigt nog? Är det individers egoistiska förnuft eller ett överordnat samhällsförnuft? Och vem gäller empatin? Nära medarbetare, som har nära till styrelserummen, eller folket på golvet? Förnuft eller empati när de anställda är för många för en rationell verksamhet? Religiösa värderingar då? De sist anställda vingårdsarbetarna? De passar inte alls in i bilden.

Det finns en annan industriell verksamhet, som fått en nymornad uppmärksamhet. Antipsykos-preparatet Tofranil dras in med kort varsel, trots stor användning på grund av god effekt och lågt pris. Initierade menar att låg lönsamhet ligger bakom beslutet.

GlaxoSmithKline fick nyligen punga ut med ofattbara 3 miljarder dollar i böter. Det gällde läkemedel till unga där den vetenskapliga dokumentationen som redovisades var falsk eller missledande. Ett stort antal läkare hade engagerats för kampanjen med ekonomiska villkor, som bäst beskrivs som mutor.

Vilka moraliska överväganden gjorde de olika aktörerna? Företagsledningarna räknar in bötesbeloppen i den ekonomiska kalkylen för preparat, som har tveksam effekt. Hur ser de individuella köpta läkarnas etik ut? Det är lätt att fördöma dem. Men det finns en större fråga. Hur ser de förnuftiga skälen för ett etiskt beteende ut, när det ekonomiska förnuftet säger något annat? Det sätter frågan om förnuft som grundval för etik i fokus. Etiskt förnuft mot annat rationellt tänkande.

Nyligen diskuterades i Nature ett tilltagande hälsoproblem i Afrika och Asien (http://proxy.ub.umu.se:2274/nature/journal/v487/n7406/full/487163a.html). I fattiga länder med otillräckliga resurser för hälsovård säljs stora mängder antibiotika elle antimalariamedel som är verkningslösa. Antingen har resistens utvecklats, eller de ges med otillräcklig kunskap. Ofta intas medlen i otillräcklig dos eller under otillräcklig tid. Nätförsäljning, falska verkningslösa kopior florerar. En stor roll har lokalt högt respekterade doktorer, sköterskor eller barnmorskor, som kan dryga ut sin ekonomi i ett oreglerat system, med många outbildade aktörer och otillräckliga offentliga medel.

Förnuftigt? I själva verket livsfarligt i ett globalt perspektiv, det kommer att kraftfullt bidra till spridning av resistenta bakterier. För individer ekonomiskt förnuftigt, för samhällen och stater katastrofalt. Empatiskt? På lokal nivå ja, att ge hjälp till den som behöver det. Men orättvist, de fattigaste som inte har råd med en utbildad doktor för betala för verkningslösa läkemedel. Och vi i den privilegierade värden slår larm. Det som i grunden är ett etiskt problem förvandlas till ett hot mot de ännu fungerande antibiotika som vi själva behöver.

Religiös tro då? Kyrkorna har omfattande lokala nätverk, den långa traditionen med läkarmissionärer är en tillgång. Kyrkornas stöd till utbildning, till civilsamhällen är omfattande. Läkare utan gränser och liknande organisationer har inte den religiösa motiveringen, men arbetar med samma agenda. Dessa goda krafter för en bättre värd nämns bara i förbigående i Nature-artikelns långa lista på tänkbara åtgärder. Den kraft som finns i kyrkors och engagerade människors inre övertygelser, vare sig det är tro på Gud eller på människors lika värde är en sorgligt underskattad resurs. Hur gör vi för att den ska växa?

 

Erik Lundgren

Annonser

Aristide Cavaille Coll legendarisk orgelbyggare

13 juli 2012

Caville Coll levde mellan 1811 till 1899. Han verkade i Frankrike speciellt Paris och delvis internationellt och kom att utveckla den franska romantiska orgelstilen. Jag är lekman och spelar inte orgel men har vid ett antal Parisresor blivit en älskare av den franska romantiska orgelstilen (Franck, Widor, Dupre och Vierne med flera).

Det började med besök i Cathedral Notre Dame och Madeleinekyrkan. Började läsa om Cavaille Coll och letade efter fler kyrkor och orglar i Paris gjorda av honom. Den mjuka klangen och bredden fyller mej av andakt och en känsla av helighet inför livet och naturen. Den mest ursprungliga och största av Cavaille Colls orglar ligger på vänstra stranden i Paris och heter Saint Sulpice.

En alldeles speciell Cavaille Coll-orgel finns i kyrkan Sainte Trinite. Under 62 år(!) var tonsättaren Olivier Messian organist här. Han var verksam här framtill sin död 1992. Messian förenade en romantisk stil med mordernism och en stor respekt för naturen. Förutom musiker var han också ornitolog.

I Sverige finns ingen Cavaille Coll-orgel men jag är inte specialkunnig. Den franska romantiska stilen har blivit populär. Vid Göteborgs Universitet har man en nybyggd holländsk orgel på Artistens Ohlinsal som är gjord i Cavaille Colls efterföljd. Även Vasakyrkans orgel i Göteborg används för fransk romantisk orgelmusik. Jag känner inte till hur det är annorstädes i landet men har hört att Gustav Vasa kyrkas orgel i Stockholm passar för denna orgelmusik.

Benny Fhager


Är det våra egna fötter vi ser i kikaren?

05 juli 2012

René Descartes, den franske filosofen, matematikern och fysikern, bjöds av drottning Christina in till Stockholms Slott. Ett ståtligt minnesmärke över Cartesius, som han också kallas, finns rest i Adolf Fredriks kyrka. Descartes levde mellan 1596 och 1650.

För alla som trängt in lite i matematiken är cartesiska koordinater ett välkänt begrepp. Tre vinkelräta måttstockar som alla börjar i samma punkt. Och det går att orientera sig i rummet genom att tala om hur långt man först följer den första måttstocken och sedan hur långt man därifrån går i den andras riktning och från den punkten i den tredjes. Det geniala med detta är att två till synes alldeles orelaterade delar av matematiken förbinds: att göra geometri och att göra beräkningar med tal blir två sidor av samma sak.

Idag är vi vana vid att ange koordinater till ett utflyktsmål, koordinater på jordklotet, men det är en annan historia, jordklotet är krökt.

Descartes är också känd för sin uppdelning av verkligheten i materia, res extensa, (substans med utsträckning) och tänkande, res cogitans, (tänkandets substans). Han föreställde sig en mycket skarp delning mellan dessa två.

Detta var ett sätt att försöka förstå relationen mellan människan och den framväxande naturvetenskapen, som under Descartes tid befann sig i en mycket dynamisk period. Galileo formulerade lagar för fallande kroppar. Kepler publicerar sina tre lagar för planetrörelsen. Denna starka utveckling av fysiken kulminerade sedan 1687 när Isaac Newton publicerat sin epokgörande Principia som innehåller grunderna både för mekaniken och lagen för gravitationskraften mellan solen och planeterna.

Men också en annan gränsdragning för naturvetenskapen är ett av Descartes bidrag, den publicerades 1644. För att ringa in den behöver vi först gå till Aristoteles, den grekiske filosofen. Han var en mer jordnära och empiriskt inriktad efterföljare till Platon. Det är intressant att Aristoteles var okänd i Europa under medeltiden medan araberna kände till honom och hans texter fanns i arabiska översättningar. På 1200-talet översattes dessa till latin och en av de allra första som läste dessa översättningar var Thomas av Aquino. Aristoteles spelar en central roll i Thomas tänkande.

Aristoteles pekar på begreppet orsak som centralt i att förstå verkligheten. Han tänker sig fyra olika slags orsaker. En orsak som är materiell, en som är form, en som närmast är kausal i vår mening av ordet och till sist en orsak i form av ett syfte. Han ger ett exempel, en skulptör gör en staty av en känd person. Den materiella orsaken är den materia som skulpturen görs av, brons i Aristoteles exempel. Formen är den person som ska avbildas. Den kausala orsaken är bildhuggaren som arbetar med bronsen. Och syftet, till sist, är varför denna staty ska utföras. Det är beställarens syfte med att låta utföra statyn.

Aristoteles ser dessa fyra orsaker som centrala när det gäller att förstå verkligheten.

Men Descartes tänkte annorlunda. Han menade att den fjärde orsaken, syftet, var ett begrepp som inte kunde användas när man studerade naturen. Om man talade om ett syfte, då handlade det om teologi, inte naturvetenskap. Att eliminera syfte som orsak eller förklaring var att komma bort från att tolka naturen i mänskliga termer. Descartes beslut och ställningstagande har präglat naturvetenskapen sedan dess.

Ulf Danielsson har i senaste numret av tidskriften Axess, som har temat, Gud bortom vetenskapen, skrivit en artikel med rubriken Utan förmåga att begripa kosmos. Med Descartes analys i bakhuvudet skulle man aldrig mer behöva blanda samman begreppen och riskera att göra dålig naturvetenskap.

Ulf Danielsson är professor i teoretisk fysik i Uppsala. Han har vid ett antal tillfällen förekommit i Filosofiska rummet i P1 och skrivit en bok för en bredare allmänhet med titeln Den bästa av världar: skapelse, slump, apokalyps, död.

Ulf Danielssons forskningsområde är strängteori. En teori som vuxit fram för att hitta en lösning på ett problem som länge varit i fokus i den teoretiska fysiken: hur hänger kvantteori och gravitationsteori samman?

I artikeln och i sin bok argumenterar Ulf Danielsson mot de föreställningar fysiker ofta har om att teorier måste präglas av skönhet. Han uppfattar dessa föreställningar som de sista resterna av Aristoteles tankar om syftet som den högsta orsaken, alltså som något slags gudstanke. Han menar att det nu är dags för också fysiker att lämna dessa rester av ett gammalt tänkande som inte håller måttet.

Descartes drog en skarp gräns mellan materien och tänkandet. Han drog en skarp gräns mellan naturvetenskapen och teologin. Naturvetenskapen rör sig nu allt djupare in i det mänskliga. Det skapar nu ett nytt dilemma.

Dilemmat är att forskaren har ett syfte när hon/han ger sig in i sitt arbete. Descartes har ett syfte, när han utesluter syftet som orsak i naturen. Vi har alla syfte och syften i våra liv, det är en grundläggande mänsklig dimension.

Men i naturvetenskapen ser vi inget syfte. Betyder det i grunden att det vi uppfattar som syfte är en illusion som skapas i oss? Det skulle kunna vara en möjlig slutsats. Men den är inte lätt att förlika sig med.

Frågan är om det inte härunder ligger en djup metodfråga. Naturvetenskapen är en bild av verkligheten som framträder när människan skiljer ut sig, ställer sig utanför.

Det finns en risk att de existentiella slutsatser vi drar av naturvetenskapen präglas av den position naturvetenskapen intar i förhållande till naturen/verkligheten, alltså att det vi ser genom naturvetenskapen också är den position vi intar för att skapa bilden av verkligheten.

Det finns i så fall något slags parallell här med den så kallade antropiska principen. På 80-talet hade man fått så pass goda teorier för universums utveckling, livets framväxt… att det var möjligt att undersöka hur universum skulle ha utvecklats om naturkonstanterna haft andra värden. Det handlar om värden som elektronens laddning, styrkan av gravitationskonstanten… Det visade sig till stor förvåning att det enbart var värden inom mycket snäva intervall som skulle ge en utveckling av universum där liv och intelligens utvecklas. En möjlig formulering av den antropiska principen är att värdena på naturkonstanterna har dessa värden just för att liv och intelligens skulle uppstå. 

Guds finger? En Gud som skruvar in naturkonstanternas värden och sedan lämnar Universum att följa de fysikaliska lagarna. Men dock en Gud. Det övertygade några. En av dem var den brittiske religionsfilosofen Antony Flew som under ett långt liv intagit en ateistisk position men som tog intryck av den antropiska principen och deklarerade sig som Gudstroende.

Men en annan tolkning växte fram. Om inte förutsättningarna varit sådana att vi kunnat utvecklas hade vi heller inte funnits och kunnat göra iakttagelser, ställa frågor. Säger då denna iakttagelse om de snäva intervallen något egentligen? Säger det något annat än att vi faktiskt själva existerar? Och det visste vi ju ändå. När vi tror oss se något av Universum är det till sist våra egna fötter vi ser.

Det finns något av ett motsvarande dilemma i hela den naturvetenskapliga metoden. Genom den drar vi lätt slutsatsen att vi själva, vårt tänkande, vårt medvetande, är ytterst främmande fåglar i detta oändliga Universum som inte på något sätt verkar bry sig om oss. Men är det möjligen så att när vi drar existentiella slutsatser av naturvetenskapen också behöver vara medvetna om att det naturvetenskapliga tänkandet förutsätter att vi i studiet av naturen ställer oss utanför, utesluter, drar gränser.

Vi behöver kanske bli mer medvetna om att den bild naturvetenskapen ger av verkligheten förutsätter en viss position i förhållande till verkligheten så att vi inte tror att positionen i sig är en sanning, en egenskap hos verkligheten. Valet av positionen leder till en mycket fruktbar metod, men just en metod.

Ulf Danielsson pekar i sin artikel på att vår mänskliga hjärna är oerhört komplex. Men ändå, hur skulle den kunna greppa hela universum? Eftersom hjärnan är en del av universum skulle den då behöva greppa också sig själv. Ulf Danielsson stämmer här till ödmjukhet. Han slutar sin artikel med

Ha detta i åtanke varje gång en företrädare för en religiös livsåskådning, eller en vetenskapsman, försöker slå i dig att han eller hon vet varför universum finns. Kanske vet de mindre än vad de själva tror.

Lars Söderholm