Resa mellan levande stenar

25 november 2010

Jag tror det var Kevork som sa det tydligast. ”Man kan resa mellan döda stenar i Israel och Palestina, men man kan också resa mellan levande stenar, som ni valt att göra, och det är bra.” Kevork var vår guide i de armeniska kvarteren i Gamla Staden i Jerusalem. Men inte bara han. Även Elias i Ibillin i norra Israel, som fått sitt namn därför att hans föräldrar tyckte så mycket om sin präst Elias Chacour som bodde i familjen under sina första prästår i den Melkitiska kyrkan som är katolsk ortodox. Vi mötte denne Elias som nu var rektor för Elias Chacours skolor i Ibillin. Han berättade om prästens kamp mot israeliska myndigheter som ledde fram till deras tre skolor som samlar flera tusen barn från förskola till gymnasium. Då han som barn hörde visionen från sin namne som nu är biskop, så var det en omöjlig idé från en tokig präst. Idag är han rektor och djupt involverad i fredsfostran bland skolans barn som är kristna, muslimer och druser och som lever med begränst israeliskt medborgarskap eller helt utan. Deras anfäder kan ha rötter till tider före att dessa tre religioner föddes. De hade rensat ut flera ord ur ordlistan – bl.a. ordet ”´enemy” – fiende. Ordet ”other” – de andra, hade de byggt om till ”brother” – broder, genom tillägget av bokstäverna B som i brotherhood – vänskap och R som i reconciliation – försoning. Förändringen av ordet berättade om vad livet som palestinier gick ut på, om fred och humanitet skulle få växtmån i en jord som ständigt göddes av maktfullkomliga restriktioner och efterföljande vanmakt.

Även vi som reste utmanades att vara levande stenar. Abuna Feras i Sababdeh på Västbanken uppmanade oss att aldrig ställa oss på hans sida i valet av två, för då förvandlades ”de andra” till fiender. Han uppmanade oss att välja bägge sidor men aldrig vara rädda att tala klarspråk om orättfärdiga handlingar. Han uppmanade oss ”smutsa ner våra händer” – inte med svensk tolkning: handla olagligt – utan arbeta praktiskt och handgripligt för att motverka orättvisor, var de än uppträder. Flera kristna palestinier vi mötte bar visionen som går att studera i det nya dokumentet Kairos Palestina – Ett saningens ögonblick. Sökbart på nätet, svensk upplaga på Studieförbundet Bilda. Shalom Inshallah – Guds Fred om Gud Vill – Det är ingen tvekan om vad Gud vill.

Sten Högberg
Annonser

Tro och vetande – utmaningen från den nya humanismen

18 november 2010

Seminariet på Stiftsgården Breidagård den 18 september i år var inte i första hand en polemik med den nya ateismen utan något annat. Ulf Jonsson, religionsfilosof och jesuitpater, började med att redogöra för fyra olika teorier för vad sanning är.

Koherens, att sanningsvärdet kommer av att en mängd olika utsagor är förenliga med varandra.                                                                Konsensus, att olika personer och iakttagelser når samma slutsatser.
Pragmatism: något är sant om det visar sig fungera i tillämpningen.
Korrespondens, att utsagan svarar mot något i verkligheten.

Ulf belyste alla dessa fyra. Det blev tydligt att var och en av dem fångar något väsentligt i vad sanning är och på samma gång att alla fyra är behäftade med svårigheter. Ulf sa uttryckligen att han använde en vokabulär som är main stream inom filosofin. En kompletterande formulering kring begreppet sanning kommer här för mig, det är Eckharts Gott ist die reine Wahrheit (ordagrann översättning: Gud är den rena sanningen).

Begreppen tro och vetande belystes också.

I nästa föreläsning gav Ulf en genomgång av böcker skrivna av Sturmark, Dawkins, Onfray. Det intressantaste av de religionskritiska bidragen ansåg han dock vara skrivet av Daniel Dennet, Breaking the spell. Boken  är skriven på ett respektfullt och insiktsfullt sätt.

Vi var ett tjugotal deltagare. Dagen började med mässa i kapellet. Det blev gott om utrymme för att träffas och lära känna varandra, utbyta erfarenheter och resonera kring de frågor som Ulf föreläste om. En fråga som Ulf tog upp dröjer sig kvar: Kan vetenskapen veta att Gud är en illusion?

Lars Söderholm


Hatar Gud kvinnor?

15 november 2010

”Hatar Gud kvinnor?” är titeln på Förbundet Humanisternas senaste utspel, en bok som de vill sprida på landets gymnasieskolor. Boken handlar förstås om kvinnoförtrycket i världens religioner. Jag har inte läst boken, så kanske är jag orättvis – men något säger mig att där inte står något om den feministteologiska rörelsen som växer inom samtliga världsreligioner. Att det finns en seriös diskussion om religionens förtryckande aspekter inom samfunden är ju ingenting som Förbundet Humanisterna vill låtsas om.

Det som oroar mig med Förbundet Humanisternas framfart är risken att de driver in de religiösa samfunden i en apologetisk retorik, där man avstår från att diskutera religionens avigsidor, och in i en ohelig allians av ”oss som tror på Gud” emot ateism och sekularism. Det är illavarslande att Vatikanen tycks ha utnämnt sekularismen till en huvudfiende, samtidigt som det också i den muslimska världen finns en stor misstänksamhet mot ateistisk livsåskådning.

Jag menar att en sund religionsdialog måste våga ta upp också religionens avigsidor, och att den också måste omfatta en dialog med icke-troende. Det är naturligt att dialogen i ett inledningsskede söker finna likheter, och lyfter fram de bästa sidorna av olika trostraditioner. Men allteftersom dialogen utvecklas, kan man inte bara skylla kvinnoförtryck och våldsutövning i religionens namn på misstolkningar och missbruk av religionen. Vi behöver med allvar undersöka vad i trostraditionerna som lånar sig till sådant, och samtala om hur vi kan göra upp med det. Jag hör alltfler röster idag tala för en sådan dialog, och inte minst de dialogprojekt som engagerar kvinnor har en sådan religionskritisk ansats. Jag skulle önska att det också gick att föra en sådan dialog med de sekulära humanisterna.

Två grundregler i religionsdialogen är: låt var och en definiera sig själv, och jämför inte ditt eget bästa med den andres sämsta. Tyvärr bryter Förbundet Humanisternas retorik flagrant mot båda dessa regler. När man inte känner igen sig i deras beskrivning av hur kristna är, säger de ”då är du inte kristen”. De lyfter fram det onda som religionerna har medfört, men vägrar erkänna att ateistiska ideologier har lett till minst lika grova övergrepp på människovärdet.

Jag hör många som inte vill tillerkänna Förbundet Humanisterna några goda avsikter överhuvudtaget. Men jag framhärdar i att tro att de verkligen, som de säger, drivs av en önskan att försvara mänskliga rättigheter. Jag tror också att det finns många – inte bara de som nu har hoppat av – som inte trivs med den aggressiva retoriken, utan skulle vara beredda att gå in i en seriös dialog. Jag hoppas att landets gymnasielärare är kloka nog att inte använda ”Hatar Gud kvinnor?” i sin undervisning. Jag hoppas också att frågan om religiöst sanktionerat kvinnoförtryck kommer upp på religionsdialogens agenda. Och till slut hoppas jag att det så småningom kommer att vara möjligt att engagera Förbundet Humanisterna i en dialog om sekulära och religiösa resurser till människovärdets försvar.

Helene Egnell


Omvänt betraktat

10 november 2010

Hörde på Obs, detta lågmälda eftertänksamma program i P1. Reportaget handlade om en skolform för fattiga barn i USA, där man förmedlade budskapet att alla kan bli något. Lyckas, nå toppen. Här levde fortfarande den amerikanska drömmen, förklarade berättaren. En liten pojke drömde om att bli USA:s förste spansktalande president såsom Martin Luther King en gång gav drömmen åt de svarta i USA.

Jag funderar på vad som är fel med den drömmen, samtidigt som jag vill låta grabben ha den kvar. Om alla kan bli allt, om drömmen slår in för alla – vem finns då kvar ”där nere” ? Nej, drömmen förutsätter att de flesta bli kvar på pinnhål under en själv – hur kan man annars själv lyckas? Budskapet i Sverige idag är mer brutalt ärligt, tänker jag. Det är inte ens meningen att alla ska lyckas.

Vad kan en kristen tanke vara, där perspektivet är omvänt? Greta Hofsten beskrev Sverige runt 1990: ”Vi befinner oss i en tid då 2/3-delssamhället växer fram. Skillnaden är att tidigare tjänade de två nedre tredjedelarna på en gemensam utveckling. Nu behöver människor i medelklassen  aktivt solidarisera sig och avstå för egen del”. Ungefär så minns jag Greta på LuKRISS-kvällen i Lund. Kristen tro är realistisk i förhållande till människans drömmar och förmåga till solidaritet. Omvändelse hör därför till den kristna vokabulären.            Ett sällan använt ord i det offentliga Sverige.

Anders Wesslund


Låt oss ärligt och utan naivitet …

01 november 2010

Någon eller några skjuter invandrare i Malmö. Någon eller några skickar paket som innehåller sprängmedel i fraktplan med USA som destination. Våldtäkter upprepades nästan dagligen i Örebro. En ung människa genomförde självmord inför webbkameran. Centrala Göteborg hotas av något okänt en lördag när lönerna just fyllt på shoppingivern.
Förfäran och rädsla griper tag i en. Vad är det för en värld vi lever i, här i Sverige, nära inpå, här där jag bor? Det är svårt att värja sig. Bättre då att låsa om sig, att blunda och hålla för öronen. Eller förhärdas och tycka sig få sina fördomar bekräftade. 

Mitt rop blir en påträngande och pockande vädjan: Gode Gud, låt mig behålla hoppet och modet så att jag inte stäcker andra, mig själv, barn och barnbarn i vår gudagivna glädje, kreativitet och livslust. Låt oss ärligt och utan naivitet kunna sjunga med i Desmond Tutus psalmtext, tro på att detta trots allt är sant: Godhet har makt över ondskan, kärlek nedkämpar hat, ljuset upplyser mörkret, livet segrar till slut.

Hilda Lind