Var finns motkraften?

25 november 2009

Tidigare skrev jag om Daniel Suhonens beskrivning av svek och sorg inom socialdemokratin. Själv sitter jag i den medelklass som i smyg försöker smussla undan förlusten av det kollektiva, ett projekt värt att brinna för. Skäms ibland, har kanske sörjt klart men tillhör de instängda i den liberala frihetens förbannelse. Jag tjänar pengar på politiken som förs men gröps ur i mitt inre. Jag låter mig inte organiseras och det är sällan jag vänder stegen till kyrkans gudstjänst för att där finna motkraften.

Kanske är det så att i kyrkan i Sverige har det inte funnits någon stark radikal kraft att sörja, men den ekumeniska rörelsen stod ändå för ett hopp. Idag backar denna medan mer konservativa och fundamentalistiska krafter hörs inom kristenheten. Det är inte konstigt att Humanisterna får gehör och till viss del framför befogad kritik. Hur återfå hoppet? Kan KHS vara en plats där erfarenheterna formuleras? Där det kristna livsmönstret kan bidra till en dialog också med politiskt sörjande? Sorg. Ur död till liv.

Anders Wesslund

Annonser

Sorg över kyrka och arbetarrörelse

23 november 2009

I senaste numret av Ordfront Magasin (OM 5/09) skriver Daniel Suhonen om svek och sorg. Sveket gäller den svenska socialdemokratin och sorgen tillhör alla dem som hoppades, som gick samman. Han skriver om sprickan, glappet, det tvåfaldiga sveket som rör arbetarrörelsens grundläggande löften: att försvara vanliga människors rätt till ett bra liv samt att vi, den samhälliga gemenskapen, ska ha råd med vanliga människor. Så byggdes en stat, ett folkhem där möjligheten till skolgång och utbildning och god sjukvård blev möjlig inte bara för överklassen. Så byggdes värn kring det gemensamma, det offentliga mot marknaden.

”Man kan kalla denna sorg för folkhemsnostalgi, men jag tror inte den kan förenklas till nostalgi. För det den politiskt sorgsna sörjer är framtiden”, forsätter Suhonen. Det handlar om uppgivenheten inom rörelsen, om avsaknaden av hopp. ”I ett Sverige som aldrig varit rikare upplever människor att framtiden är osäker. Vi till vänster verkar inte längre tro att vi kan göra världen bättre”.

Suhonen menar att arbetarrörelsens uppgift har varit inställd på människovärde till varje pris., men idag talar rörelsen falskt. Vidare talar hon om nödvändigheten att benämna sveket och att sörja för att kunna gå vidare, d v s återfå hoppet, kraften att göra motstånd att bygga det goda. ”Men hur gör man som individ med känslor som är kollektiva? Inga kyrkor håller öppna för de politiskt sörjande, inga ledare sätter ord på erfarenheten.” Och jag känner att Suhonen träffar rätt. Och han träffar mig. Som tillhörande en vänster och en kyrka. För inte heller kristna till vänster hittar kyrkor öppna för vår sorg, inga ledare formulerar vår erfarenhet.

Anders Wesslund


Gör inte skillnad på människor!

06 november 2009

Det var höst i Wien 1938.
Jag läser just nu Ruth Maiers dagbok – ett judiskt kvinnoöde. Ruth var i tonåren när hon bodde med sin mamma och syster i Wien. Den 10 november 1938 fyllde hon 18 år, dagen efter Kristallnatten. Också i Wien skövlades judiska affärer, fönster slogs sönder och judar trakasserades. Tisdagen den 27 december skriver Ruth i sin dagbok: ”Vad betyder JUDE? J.U.D.E. Det är fyra bokstäver. Bland de allra mest använda, kan man lugnt säga. Av alla och envar, vare sig de är för eller emot judar. De lägger för mycket i dem. De vill inte tro att judar är helt vanliga människor. – Vi är människor som du. Vi trampas på. Böja oss kan ni, men inte knäcka oss… Judarna vandrar. Det är refrängen, det gamla kända omkvädet! De vandrar. När ska det ta slut?”

Det är höst i Sverige 2009.
Ett politiskt parti vill ta sig in i den svenska riksdagen med parollen att muslimerna är det största hotet. En annan grupp vill bilda ett nytt politiskt parti med antisionism som främsta uppgift. Tongångarna från trettiotalet känns igen.
Jag ryser.

På söndag vigs Eva Brunne till biskop i Svenska kyrkan, i Stockholms stift. Eva Brunne har valt ett ord ur Jakobs brevs andra kapitel till sitt valspråk: ”Gör inte skillnad på människor.”
Jag gläder mig.

Hilda Lind


Angeläget på Magasin3

02 november 2009

På Magasin 3, Stockholms konsthall, visas just nu två videoinstallationer av den Londonbaserade israeliska konstnären Smadar Dreyfus. Verket Mother´s Day utgör ett enastående stycke socialt engagerad konst med knivskarpt fokus och lång efterklang.

Bakgrunden är de av Israel ockuperade Golanhöjderna och de syriska druser som valde att stanna kvar på den ockuperade, israelsiska sidan. De har i 40 år levt isolerade från sina släktingar och familjer på den syriska sidan. Den drusiska befolkningen är helt avskuren och har varken telefoner eller postgång. De har utvecklat ett sätt att kommunicera över gränsen med megafoner – en metod som används allt mindre i takt med att nya sociala medier som internet sprids, men det förekommer ännu vid större högtider när släktingarna vill uppleva den fysiska närheten av varandra. Ett särskilt gränsavsnitt där detta äger rum, över en dalgång, kallas Shouting Hill. Ett av dessa tillfällen är Mors dag.

Till bilden hör också att unga druser, genom ett avtal med Israel, tillåts att resa till Damaskus för att studera på Syriska stipendier. De kan dock inte korsa gränsen under de tio månader studieåret pågår. På mors dag kommer de åkande till den Syriska sidan av gränsen för att via ett högtalarsystem kommunicera med sina mödrar på den ockuperade, Israeliska sidan.

Smadar Dreyfus reproducerar delar av den gripande kommunikation som uppstår när barn och mödrar försöker finna varandra genom att ropa över dalen på mors dag. Hon gör det genom att varva röster i mörker med tystnad till bilder. De arabiska rösterna textas på en filmduk, men texten skymtar förbi lika fragmentariskt som rösterna som ekar över dalen. Resultatet är omtumlande. Dels är det förstås ett slags dokument över separationens pris i en permanent konflikt, men det är också något mer, mycket allmängiltigare. I ett ständigt mobilpratande samhälle kan vi prata om stort och smått med varandra i det oändliga utan att någonsin behöva uttrycka något av vikt. Den andre finns ju hela tiden där. Det finns ingen känsla av att något är akut – att det är något särskilt med detta ögonblick, eller för den delen, med några ögonblick alls i den framrusande ström av distraktioner som våra liv i stor utsträckning utgör.

Men om vi bara har några få meningar på oss att prata med dem vi älskar. Om vi bara kan talas vid via megafon ett par gånger om året och allt det vi ville säga måste uttryckas i några få meningar. Då är det just det akuta i människans belägenhet som mejslas ut. Vi är ensamma. Vi behöver ses och nämnas vid namn. Vi behöver få uttrycka vår kärlek och längtan för att bli verkliga. Som den unga kvinna som återkommande ropar ur installationens mörker: I hear you mother, may you live to bury me.

Smadar Dreyfus förklarar i en intervju i utställningskatalogen att det är ett uttryck för kärlek som betyder: Må du leva länge efter mig.

Anders Hagman