Jag har min Jesus

Så minns jag att den intervjuade prästen uttalade sig i Människor och Tro i radions P1. Hon var konvertit från islam och betonade varmt sin personliga relation till Jesus som det som bar henne och vad hon ville förmedla till medmänniskorna i sin prästgärning. Det berättades hur hon lovade Jesus att bli kristen om han skulle hjälpa henne från en fängelsedom i hemlandet. Jag har respekt för hennes personliga tro – den tycks verkligen ha burit henne genom svåra år av bl a flyktingskap – och det sociala arbetet hennes stockholmsförsamling bedriver uppfattar jag aktningsvärt.  Men, jag har svårt för uttrycket ” min Jesus” och den form av ”förhandling” som beskrivs kring bönen . ”Om du…så lovar jag…” Den finns inte bara hos denna präst utan vittnas om på många håll både i bibeltexter och hos troende människor genom århundradena.

Vänder man på begreppet kan man tala om ”Jesus och mitt jag”. Då ställs åtminstone vår självcentrering i en självkritisk dager. Så mycket kretsar kring oss själva, vårt jag, i senmodern tid. Att dessutom ”ha” sin gud kan vara förrädiskt i ett kapitalistiskt samhälle. Äga sin gud? ”Förhandlingen” skulle kunna vara ett tecken på en uppvärdering av den egna personens betydelse och en uppvärdering av jaget, men det gör bilden av gudomen mycket svårbegriplig för dem där bönesvaren uteblir. Någon frias från fängelset, en annan inte – trots bådas böner….

Istället för självcentrering  menar en del  att jaget upplösts, postmodernister har gjort det, kanske även posthumanister. Men, är det något vi ser i samtiden är det väl hur jaget exploateras hårt och hur inte minst många unga människor gör allt för att bli till, synas, finnas. Det som erbjuds är den mediala arenan; schlagerfestivalerna, idol- och till viss del körtävlingsprogrammen, alla realitysåpor. Idrottskulturen, även lagidrotterna, är alltmer föräldraprojekt (förlängningar av det egna jaget) för att få sitt barns karriär att ta fart.

Radions Tendens beskrev för en tid sen olika företags skamlösa exploatering av människor genom att anordna auditions som ersättning för jobbintervjuer. Jobbcoachen gav tips hur man använder sina två minuter i rampljuset för att framhäva sitt jag för ett eventuellt vikariat i Coop Extras kassa. Det är inte konstigt om unga eller ”loosers”, som det föraktfullt kallas, desperat försöker bli någon, bli erkända, bli bekräftade. Men det har ett pris. Din person värderas. Det är hårda tider och det är lätt att förväxla sig själv med eventuell framgång i denna individualistiska och narcissistiska kultur. Det är klart, om man i denna kultur är  utsatt, om då någon säger att Jesus älskar eller hjälper DIG, kravlöst, så är det lätt att vilja tro det.

Är man är tilltufsad, trasig inombords, så vill vi få veta att vi är älskade. Ja, det är ett grundläggande behov hos var och en av oss, för att bli till. Jagets jordmån. Vi dör, förtvinar och förvrängs dessutom utan goda relationer. Men, det är relationer vi behöver erfara i oss, i kroppslig, mellanmänsklig kontakt. Bli buren i en famn som barn, tröstad av en blick och hand när tårarna trillar, delandets glädje kring ett litet eller stort ting, lyssnandets och seendets blick i motgången. Allt handlar det om erfarenheter där vi är i behov av med-människors närvaro.  Men Jesus? Ja, jag tror att de som kom i kontakt med honom, mellanmänskligt, när han levde, de kan ha erfarit detta. Men, kan man avkräva Jesus en relation idag? Är det inte att göra våld på begreppen, på vad kristen tro är och på Jesus som person själv?

Att bli berörd av Jesus budskap kan leda till öppenhet för medmänniskan och för vår djupa samhörighet. På ett djupare plan kan vi erfara samhörighet, förnimma tillhörighet med all mänsklighet genom tiderna, också via bibeltexten eller gudstjänsten, bortanför jagets egna snäva horisont. Men jag har ingen relation till den politiske fången i Marocko eller till dem som massakreras i Homs just nu. Eller till Jesus. Jag kan däremot beröras till handling.

Det finns en risk att fastna i jaget och snäva föreställningar. ”Jag har min Jesus” är en sådan. Vi blir till genom relationer, vi blir befriade till varandra genom att släppa på vår jag-centrering.  I en mänsklig gemenskap kan man i bästa fall erfara bärande relationer, inkarnationer av det gudomliga, om man så vill. Så kan en kristen församling bära vidare, tolka och uttrycka andemeningen i Jesus budskap; leva i tro. Som den församling av människor av kött och blod som prästen tillhörde.

Anders Wesslund

Annonser

3 Responses to Jag har min Jesus

  1. Boris skriver:

    Så, du har alltså ingen personlig/själslig närvarokontakt med Jesus, Gud? Hur kan man då kallas för kristen? Var det inte det som var det viktiga inom kristendomen, att vägledas av helig ande? Att ”inspireras”, eller ”beröras” som du skrev, av Jesus budskap är inte samma sak som att vara kristen. Jag inspireras av många religioner, ideal, filosofier m.m. men det innebär inte att jag har alla dessa ideal och tror på alla religioner. Att vara kristen innebär inte bara att inspireras av Jesus budskap, utan det innebär att få en personlig kontakt med Gud genom en inre förvandling och sedan vägledas av denna sanning, denna styrka den heliga anden ger. Det verkar som att du förbisett detta som är grundläggande inom kristendomen.

  2. […] att vi ”vet” hur han skulle reagera, tänka eller tycka (detta knyter ju lite till Anders inlägg här för ett tag […]

  3. […] att vi ”vet” hur han skulle reagera, tänka eller tycka (detta knyter ju lite till Anders inlägg här för ett tag […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: