Dialogen som samtalsform

Det har startats ett upprop för en ”öppen och konstruktiv debatt i Svenska kyrkan”. Att ta ställning till det är som att besvara frågan: ”Har du slutat slå din fru?”. Ansluter jag mig godkänner jag den underliggande premissen, att det inte finns en öppen debatt i Svenska kyrkan, vilket jag menar att det gör – men gör jag det inte kan det tolkas som att jag inte tycker att det ska finnas en öppen och konstruktiv debatt.

Men, när jag väljer att inte skriva på uppropet, så är det för att jag inte tror på debatten som samtalsform. De debatter som förts i bl a Kyrkans Tidning det senaste året har gjort mig alltmer skeptisk till att en debatt överhuvudtaget kan vara konstruktiv, i alla fall om man vill föra ett samtal om tros- och livsåskådningsfrågor.

 

Dag Hareide, rektor för Nansenskolen – Norsk Humanistisk Akademi, och gäst vid förra årets sommarmöte, skriver i Kristen humanism 2011 om fyra olika samtalsformer: debatt, diskussion, förhandling och dialog. Han påpekar att ordet debatt kommer av latinets debatere, som betyder ”slå ned”. Att debattera handlar om att ”fastslå” saker, att vinna. I debatten ställer man frågor, inte för att man är intresserad av svaret, utan för att fastslå sin poäng. Debatten vädjar till känslorna.

 

Diskussion kommer från discutire, som betyder ”skilja ut”. Diskussion handlar om att vinna kunskap genom att analysera, vara noga med definitioner och fakta, och har sin hemvist i t ex akademin. Målet är inte nödvändigtvis enighet, utan att intellektuellt klargöra olika ståndpunkter. Förhandlingen är något man gör ”före handlingen”, den är pragmatisk och funktionell och syftar till att nå enighet kring beslut som ska fattas.

 

Dialogen, till slut, kommer av grekisk dia logos, ”genom ord”, och handlar om att förstå den andre. Målet är inte att vinna, inte att bli enig utan att mötas. Dialogen öppnar för det personliga och det andliga. Man kan gå ifrån en dialog och finna att man är mer oenig än man trott, men ändå med en känsla av fördjupad gemenskap.

 

Hareides karaktäristik av dessa olika samtalsformer gör det klart för mig att debatterna kring kristen identitet, religionsdialog och omskärelse under det gångna året inte kunde bli konstruktiva, helt enkelt för att sådana ämnen inte lämpar sig för debatt. Det är ämnen som berör oss djupt, som väcker starka känslor – och om målet då är att fastslå sanningar och vinna, så blir slagen hårda.

Hur främjar vi då dialogen som samtalsform, hur skapar vi ett gott dialogklimat? Kanske måste det börja på individplanet. När någon angriper det som är ens djupaste engagemang och värderingar så blir man arg och vill slå tillbaka. Då gäller det att ta några djupa andetag, och besinna att vi har fått två öron och en mun, att försöka lyssna och förstå vad som gör den andre så upprörd. Att ”omvända” debattören till att vilja föra dialog är kanske inte alltid möjligt, men genom att vägra gå in på debattens premisser, så undviker man att trappa upp ett ordkrig som ändå bara blir destruktivt. Men vi behöver också skapa miljöer och metoder som underlättar dialogen som samtalsform. Goda exempel och idéer mottages tacksamt!

 

 

Helene Egnell

One Response to Dialogen som samtalsform

  1. Erik Lundgren skriver:

    Alla vi som lyssnade på Hareide eller har läst hans text tog säkert intryck av hans distinktion av olika samtalsformer. Helene Egnell tar upp frågan vad samtalet i dess olika former syftar till och har många poänger.
    Men det saknades en dimension i Hareides resonamang, det politiska samtalet, som syftar till att med majoritet eller andra former av makt driva igenom en vilja. Det stämmer inte med det han kallar förhandling, som syftar till enighet före handling. Majoriteten bestämmer, inte consensus.
    Omskärelsefrågan är ett bra exempel. Det är tydligt att de aktuella debattörerna har en värderingsagenda, vare sig de tillhör Humanisterna eller är muslimer eller mosaiska trosbekännare. Det finns dessutom medicinska aspekter och frågor som har med personlig integritet att göra. Det är troligt att en motion i riksdagen om förbud mot omskärelse av unga pojkar skulle vinna majoritet, och de flesta riksdagsmän skulle peka på medicinska skäl eller sekulära demokratifrågor, inte religiösa eller antireligiösa skäl.
    Samtidigt skulle det drabba många människors djupaste känslor, förbundet med Gud själv.
    En debatt om omskärelse drivs nu av människor med starka värderingar kopplade till religion. På den politiska arenan skulle den debatten hamna i en annan kategori, tex samma som den för hedersmord, något som strider mot det demokratiska samhällets religiöst neutrala värderingar.
    Hur ser en dialog ut, där deltagarnas olika agendor för den ene blir en politisk debatt för att vinna majoritet, för den andre en vilja att söka förstå den andre och för den tredje en fråga om Gudstron? Hur gör man för att inte gå in i debattens premisser, när de inte är entydiga?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: