Längs Åbyälven

20 juli 2014

Vi vandrade längs Åbyälven en bit igår, goda vänner, min fru och jag. Stundtals var det obanad terräng; broms, mygg och värme att kämpa med. Tydliga spår efter bäver långa sträckor där stora björkar var fällda på igenvuxna strandängar. Denna orörda skogsälv med obundna forsar minner om andra tider och om tid i tiden dit modernitet och konsumtionsstyrt liv inte når.

Det ger plats för tanken att vandra. Att fundera över slitet med flottning, jord- och skogsbruk tidigare sekler i denna trakt. Hur det lilla kunde stå för livets skönhet; blommande klöver och älggräs, det efterlängtade badet där i älven, en medhavd matsäck. Hur livet, hårt och slitsamt, med all sin kamp och utsatthet ändå var mer i samklang med djuren och naturen. Tanken vandrade vidare. Hur vet bävern att den ska vara bäver? Den gnager stammarna just lagom långt in från älvbrinken, får dem att falla i vattnet och bygger bo. Den bara vet, den är.

Hur vet jag, vi att vara människor? Ett upprepande kväde från manskören under det storslagna Norrlands passion – fem norrlandsteatrars gemensamma sommarteater i år – kommer upp gör sig påmint inom mig:
Vem är jag? Vem är jag att fråga vem jag är?
Är det inte nog med att vara?

Anders Wesslund

Annonser

Vem är Jesus?

13 juli 2014

Vem är Jesus? En alltför anspråksfull fråga att ställa, så många mycket kunnigare och erfarnare än jag har ställt den. Ändå känner jag mig tvungen att ställa den.
Min far växte upp i Ångermanland, min mor i Skåne. Både kom från sammanhang präglade av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, en frikyrka inom ramen för Svenska kyrkan. För min mor handlade kristen tro i första hand om att leva på ett riktigt sätt, vara en riktig människa. Min far gick igenom en omvändelse i tonåren, fick kontakt med Sjömanskyrkan i Sundsvall där han då bodde. Han var präglad av ett augustinskt perspektiv, där människan uppfattades som förlorad om hon försökte stödja sig på sig själv. Hennes enda möjlighet var att ta till sig frälsningen i Jesus Kristus.
Detta kristna arv har präglat och präglar mig. Det rymmer både stora värden och många inbyggda spänningar. Jag har ägnat mitt yrkesliv åt naturvetenskap, åt teoretisk fysik.

Sedan 2009 är jag sambo. Min sambo har inte någon religiös bakgrund i den mening jag själv har. Men hon deltog i baptisternas barn- och ungdomsprogram. Det var den verksamhet för barn och ungdom som fanns i den lilla by i Jämtland där hon växte upp.
Hennes religiösa intresse väcktes gradvis. Det gjorde att hon gick Kyrkans grundkurs och utbildade sig till diakon. Så fick hon kontakt med Samarbetsrådet för judar och kristna och blev invald i styrelsen. Samvaron i denna öppna miljö har betytt och betyder mycket för henne. Genom henne fick jag kontakt där. Det har verkligen berikat mig.

Min personliga historia gör att jag både vill och känner mig tvungen att ställa dessa frågor och inte minst frågan vem Jesus är.
Öppnar Jesus för en väg till Gud, vars kärna är gemenskap och kärlek mellan två människor? Sker här något nytt, en komplettering inom den judiska traditionen? Det är så jag försöker se Jesus. Alltså att personliga relationer, möten är en väg till Gud.

En mycket väsentlig filosof under 1900-talet var Emmanuel Lévinas. Många ser honom som 1900-talets främsta moralfilosof. För honom låg etikens grund i mötet med den andre och framförallt den andres ansikte. I detta möte, i den andres blick ligger en uppfordran som är obegränsad och som är roten till hela etiken. Enligt Lévinas är etiken grunden i filosofin.
Hos Lévinas kan den andre vara vem som helst. I ett senare språkbruk har begreppet stelnat och fått en politisk innebörd. Där görs någon till den andre och ges en lägre ställning, status. Någon som tillhör en annan grupp än man själv. Relevant i många sammanhang, men därmed går den mest grundläggande innebörden av den andre förlorad, inte minst kopplingen till den första relationen i varje människas liv.
Hos Lévinas, liksom hos Martin Buber, också han en stor judisk tänkare, ligger grundmodellen för hela verkligheten i mötet, mötet mellan två. För Buber kan detta ske på två grundläggande olika sätt. Det ena är i form av jag och du. Det andra i formen jag och det. Buber stryker under är att det är olika jag i de två fallen. Det första jaget omfattar hela människan, men det andra gör det inte, där uppfattas den andra som ett objekt.
Rimligen finns i denna betoning av det mänskliga mötet hos både Lévinas och Buber en kristen influens, en komplettering av det judiska.
De anspråk den andre gör på mig är obegränsade enligt Lévinas. Den polske sociologen Zygmunt Bauman ger en intressant kritik av Lévinas. Bauman ser Lévinas som 1900-talets störste moralfilosof. Vad Bauman pekar på är att Lévinas inte har någon tredje. Med detta menar Bauman att när man ställs inför två andras obegränsade anspråk blir man tvungen att göra en avvägning. Och lever man i en grupp, ett samhälle, då krävs att ett regelverk utvecklas som reglerar förhållandena och därmed gör det möjligt att leva under rimliga krav. En djupare, transcendent innebörd i detta är Rättvisa. – Bubers andra förhållningssätt, jag och det, krävs när det gäller att göra en avvägning mellan den andra och den tredje.
Hur orkade Lévinas leva i dessa obegränsade anspråk den andre genom sitt ansikte ställer på honom? En liknande fråga väcker Simone Weil. Hon är judisk, men konverterar till katolicismen. Hon ställde mycket höga krav på sig själv. Kanske bidrog de till att hon bröts ner för tidigt av sjukdom.

Åter nu till Jesus. Erfarenheten säger att goda mänskliga relationer präglas av ömsesidighet. Vart tar den ömsesidigheten vägen, den som präglar varje god relation? Insikten om att bägge är begränsade, har goda och mindre goda sidor, och har möjlighet att komplettera varandra, att utbyta något med varandra.
Här faller jag tillbaka på en allmänmänsklig erfarenhet
Var finns Jesus i förhållande till denna ömsesidighet? När visar han svaghet, när behöver han någon av dem han har kring sig?
En naturlig fråga här är vad i bilderna av honom i de nytestamentliga skrifterna som är modellerat på hur tiden ansåg att en betydande person skulle vara. I vilken utsträckning är det en mall vi möter i de nytestamentliga texterna?
På detta har vi traditionens totala idealisering av Jesus, påmålningen. Vad döljer den?
Att han är den Messias som man väntade. Eller som också sägs i den kristna traditionen, att han samtidigt är Gud och människa.
Det finns en spänning här med det gammaltestamentliga bildförbudet. Ingen kan ju se Gud och leva. Att göra en bild av Gud eller ens uttala Guds namn. Nej, det var inte tillåtet. Hur förhåller sig detta till den bild av Gud vi har i Jesus? Har något här blivit alltför tydligt?
Den föreställning om en total och obegränsad godhet – utan synd – som odlas inom kyrkan. Att möta den som är obegränsat god, att spegla sig i den som är obegränsat god. Finns det då någon annan väg ut än den Augustinus gick? Att uppfatta sig som förlorad. Att se sin enda möjlighet i det offer som skedde på korset.
I den judiska traditionen öppnar Jesus och Paulus dörren för ickejudar att komma i relation till Jahve. Öppnar dörren för alla som vill in i det som tidigare varit det judiska folkets unika möjlighet.
Hur har vi då lönat denna inbjudan, detta öppnande? Tidigt uppstod spänningar mellan Jesusrörelsen och andra judiska traditioner. Och ganska tidigt uppstod en tradition inom kyrkan att formulera sig mot judendomen, contra (adversus) Iudaeos. En av de tidigaste att göra detta var biskopen Meliton verksam i Sardes, en stad i nuvarande Turkiet, på 100-talet. I en påskpredikan, som fått stort inflytande, anklagar han judarna för Jesus död. Om honom skriver Jesper Svartvik i sin mycket intressanta bok Försoning och förvandling. I förlängningen av detta synsätt ligger Improperierna, de mycket spridda texter som lästs och sjungits på Långfredagen i kristna kyrkor. Och som inspirerat kristna grupper att angripa judar.
I förlängningen ligger hela historien av judeförföljelser, Förintelsen.

Är det så att frågan om vem Jesus var avgjordes inte genom en verklig undersökning utan genom makt? Vann i någon mening den kristna kyrkan den striden? Är det så att judarna sitter inne med ett stycke av sanningen som kyrkan inte velat veta av? Har den kristna kyrkan förföljt och stängt ute judarna för att de sitter inne med en väsentlig del av sanningen? Har det varit den kristna kyrkans sätt att få rätt? När inget annat hjälper, är det då makt och våld till sist som tas till?
Majoriteten judar accepterade inte Jesus som den Messias man väntade på. Var ligger sanningen här? Är den fortfarande en öppen fråga? Eller är det så att Jesus är dörren in till Gud för ickejudar? Det verkar vara den bild som håller på att växa fram inom forskningen, inom teologin.

Kanske finns det goda skäl för oss att ta judars avvisande av Jesus som Messias på djupt allvar. Är det möjligt att göra detta och på samma gång vara trogen vår egen tradition? Var ligger avvägningspunkten här?
Den livserfarenhet jag har är att det kan ligga något mycket riskabelt i denna övertydlighet i framställningen av det goda. Att det onda på något sätt kilar sig in bakom det goda, göms bakom idealiseringen, bakom guldet, allt det vita, skönheten. Och samtidigt att människan förlorar sitt fotfäste i mötet med denna totala godhet. Att det konkreta livet förlorar sina proportioner. Att de konkreta svagheterna inte blir något att ta på allvar med tanke på att minsta misstag resulterar i en dödsdom. Då spelar ju de konkreta svagheterna ingen roll.
I mötet med denna totala godhet kan människan förlora sitt fotfäste, sitt existensberättigande.
Augustinus levde i en kärleksrelation. När han blev kristen lämnade han sin kvinna. Den kvinna som åter och åter nämns i hans texter är istället hans mor Monnica. Ylva Eggehorn har skrivit om detta dilemma i romanen Duvan och lejonet. Ett dilemma som präglat den kristna historien.
Jesper Svartvik skriver i sin bok om möjliga tolkningar av Jesus död, andra än den Augustinus ger. Han skriver också om berättelsen om hur förlåten i templet rämnade. I några av evangelierna är det kopplat till Jesus död, men inte i alla. Hur detta har tolkats inom den kristna teologin. Och om kanske andra tolkningar är rimligare som gör den judiska traditionen större rättvisa.
Den så kallade ersättningsteologin ifrågasätts. Den teologi som ser kristendomen som en ny teologi som ersätter den judiska, som därmed skulle tillhöra det förflutna enbart.

Det har hänt mycket under senare decennier när det gäller relationen mellan den tidiga Jesusrörelsen – en judisk gruppering bland andra – och den omgivande judendomen. Jesper Svartviks bok bidrar på ett mycket intressant sätt till att tydliggöra förbindelserna mellan judendomen och kristendomen. Det finns också mycket intressant material att ösa ur Jayne Svenungssons nyutkomna bok Den gudomliga historien. Profetism, messianism & andens utveckling.

Lars Söderholm


Livets grundbult – Försoningen

07 juli 2014

Det gångna året har det förts en debatt i kristna kretsar kring det svårtolkade teologiska begreppet Försoning. Någon gång beskrevs debatten som en ”försoningsstrid”. Startskottet den här gången var boken Försoning behövs – av Sofia Camnerin och Arne Fritzon, bägge två pastorer i Equmeniakyrkan och en av dem assisterande kyrkoledare i samma kyrka. Bägge två har rötter i Missionskyrkan, ett frikyrkosamfund som föddes 1878, delvis som en effekt av en djupare försoningsstrid inom Svenska kyrkan. Jag tänker inte här diskutera deras bok men inspireras av dess tema och förstärka det – Försoning inte bara behövs utan det är den grundbult i allt levande.

Sofia ifrågasatte bl.a. sambandet mellan försoning och korsets lidande, blod och död, som de traditionella kristna lärorna gärna knyter samman. Det öppnar upp för vidare perspektiv. Detta skrivs mitt under Almedalsveckans politiska och filosofiska kraftmätning som överladdats av supervalåret. Är striden och konflikten en motsats till försoning eller är det en förutsättning. Jag skulle vilja betona försoningen som det viktigaste målet för öppen konflikt. Försoning kan förstås ur många vinklar, andligt, teologiskt, sociologiskt, psykologiskt och kanske till och med naturvetenskapligt. Jag definierar försoning framför allt som en instabil pågående process mellan två poler – försonad och oförsonlig, vilka sällan eller aldrig uppnås.

Försoning är den process som får olika stridande krafter, intressen eller maktcentra att successivt samordnas och integreras istället för att bekämpa och skada varandra eller ta makten över och rangordna varandra. När det sker blir kraften betydligt större än summan av delarna som lägger sig i varandras armar. Hierarkisk ordning och reda är inte försoning, men kan vara en väg dit om syftet är sådant, vilket det sällan är. Kristen tro är kritiserad för sin treeniga gudsbild. Den anses av vissa som tillbedjan av tre individuella gudar i stället för en Gud. Själv ser jag treenigheten som en viktig symbol för försoning, där Guds tre uppenbarelsevägar för människan – Skapelsen, Människosonen och Livsandan dansar en väl samordnad dans av försonade krafter, där människan bjuds in genom Kristus. I judisk och kristen tradition är det vanligt med en tredelning av människan i Ande Själ och Kraft eller Kropp Själ och Ande. I den andefattiga sekularismen har anden bakats in som en fysisk funktion i kroppen – Andningen. Men faktum kvarstår att tredelningen av människosynen innebär inte att vi ser tre människor utan en. Vi ser normalt oss själva som en hel människa, men kan däremot identifiera andra som mer eller mindre splittrade eller oförsonade med sig själva. Det är en kristen människosyn, att vi är oförsonade med oss själva, att kropp, själ och ande ligger i konflikt, att vi behöver försoning och att det finns en väg till försoning med oss själva, med andra, med samhälle, natur och Gud.

Jag tror att konflikt och försoning hör samman, men försoning och lidande behöver inte höra samman. Konflikt däremot kan leda till lidande och död därför att den svagare parten i en konflikt inte underordnar sig den starkare och vägrar dagtinga med sin själ. Försoningen i samband med Jesus död på korset ligger, tror jag, inte i lidandet och döden utan i hans beslut att inte dagtinga med det uppdrag han tagit på sig att öppna en väg till försoning för Israels barn – judar, samarier och de som assimilerats med andra folk – indirekt en väg till försoning för alla folk. Konsekvenserna kunde leda till lidande och död och det blev så i Jesus fall. Samma sak gäller för alla som väljer kärlekens kallelse konsekvent i ett totalitärt eller revolutionärt samhälle. Många exempel i världshistorien har gjort samma sak.

Jesus blev en viktig inspirationskälla och vägledare genom sin konsekvent genomförda tecknande av Guds kärlek till människan. Det var inte Gud som offrade Jesus. Det var oförsonliga fiender till försoning med Gud, som offrade Jesus – Människosonen och därmed sådde ett viktigt frö till ett träd vars rötter och grenar växer sakta, bryts av ibland, bränns ner ibland, men fortsätter växa envetet.

Sten Högberg