Den provocerande gästfriheten

12 september 2015

Den pågående folkvandringen av flyktingar tycks skapa trauman i den europeiska och svenska folksjälen men också intensiva uppbrott ur sofforna. Massmediebilderna sköljer obetvingligt över oss som ett resultat av politiska överväganden långt från oss själva. Främlingsfientliga politiker i maktposition har stora möjligheter att med lagen på sin sida skapa kaos som via media går ut till den befolkning man vill påverka för att få stöd för skarpa åtgärder och lagändringar. Man får bilden av att det är en explosion av flyende och inte en kontinuerligt växande ström som t.o.m. är förväntad i stora drag.

Det som sätts på prov är det centrala begreppet gästfrihet. Det är ett urgammalt kärnord som har följt alla civilisationer i dess uppgångar, men mer eller mindre suddats ut i deras nedgångar och fall.
Varför är gästfriheten så central för ett samhälle?
Därför att varje människa är beroende av den under olika perioder i livet.

I varje orostid då krig demonterar ett samhälles trygghetssystem kan människorna få uppleva att gästfrihet blir olagligt, därför att den maktägande gruppen låter misstanken om fientlig infiltration styra tanken. Men historien visar att det alltid finns människor som är beredda att stå upp för gästfriheten trots myndighetsförbud.

Gamla testamentets berättelse om förödelsen av Sodom och Gomorra som felaktigt tolkas som Guds straff för homosexualitet – därav det gamla begreppet ”sodomi”, som var straffbart i Sverige till mitten av förra seklet – handlar egentligen om brottet mot gästfriheten. Den inleds med berättelsen om Abrahams gästfrihet mot tre okända män som erkänns som Abrahams rättfärdighet. Berättelsen fortsätter med Abrahams förhandling med dem när han inser att de ska undersöka Sodoms rättfärdighet där hans brorson Lot lever med sin familj. Vad är då rättfärdighet? – Guds krav på människan att vara färdig till rätt – att behandla en medmänniska känd eller okänd utifrån rättsprincipen att älska sin nästa – den som imorgon kan vara mig till hjälp – alltså vara gästfri. Abraham lyckas förhandla sig till ett löfte att om någon procent av stadens invånare var gästfria som skulle staden få leva. De fann bara en familj som var gästfri och som var beredd att hysa dem över natten i sitt hus och ge dem mat. Resten av staden var i uppror över att några främlingar kommit in i staden utan tillstånd – därmed var det fritt fram för pöbeln att göra vad man kunde för att förnedra dem och döda dem – de var fredlösa. Därav kommer den i alla tider kända förnedringstaktiken under människojakt att våldta fredlösa oavsett vilket kön det var. Lot var, när det gäller det, inte av högre moralisk kvalitet än övriga invånare i Sodom utan han erbjöd pöbeln sina döttrar som ersättning. Det är inte den moralen som gjorde att han räddades utan hans gästfrihet. Han gjorde det som lagen krävde – och det är en oskriven lag.

Även Jesus betonar gästfriheten som lakmuspapper då han sänder sina lärjungar på praktik två och två som barfotatiggare. Det är de som släpper in dem och ger dem mat som är rättfärdiga och som är mogna att ta emot deras budskap. De som avvisar dem är ännu inte mogna att lyssna till det de har att säga. Även Jesus liknelse om den barmhärtige samariern har bäring på gästfriheten som bärare av rättfärdighet. Den judiska folkgemenskapens förhållningssätt till samarierna på Jesu tid var som svenskarnas förhållande till romerna har varit under hela förra seklet. Jesus låter samariern vara gästfri medan den skadades landsmän inte var gästfria.

Gästfrihet är inte en kristen företeelse – den finns i alla samhällsbyggande kulturer, religioner och traditioner. Avvisande av gästfrihet som en central etisk handling har att göra med rädsla för det okända – xenofobi. Rädsla för att förlora de privilegier och den livsstil man uppnått efter hårt slit. All framgångsrik företagsamhet och all kulturell tillväxt bygger på risktagande och att oförväget investera i något man tror på även om man släpper in främlingar och okända kvaliteter i projektet. Det är de okända kvaliteterna som ofta öppnar nya vägar och nya synsätt på gamla problem.

Men risktagandet i gästfriheten gör att det inte är en självklar framgångsmodell med guld och gröna skogar för egen del. Det är att dela med sig av det man har av rikedom och privilegier för att öka chansen att nästa generation ska få möta samma generositet. Alltså kräver gästfrihet en hög grad av mognad både av människorna och av det samhälle de lever i. Det kan vara en uppoffring med livet som insats, men det gör alltid skillnad även när man förlorar på det kortsiktigt.

Den som ser sig som Jesus efterföljare men agerar politiskt och socialt för att blockera gästfrihet och humanism bör göra en omläsning av bibeln med utgångspunkt i Nya Testamentets evangelier.

 

Sten Högberg


JesusärCharlieHebdo

24 januari 2015

I efterdyningarna av terrorattacken mot franska satirtidningen och judiska kosherbutiken har kyrkor bränts och kristna dödats. Moskéer har attackerats och judar, muslimer och kristna har känt hoten växa på olika håll i världen. Människor har tagit ställning genom att identifiera sig i olika hashtaggar som Helene Egnell har lyft fram i tidigare bloggar. Terroristerna har nått sitt mål – att destabilisera Europa, att vända grupper mot varandra och att få Europas länder att öka säkerhetsåtgärderna så att befolkningen får det trängre. Terrorns mål är fruktan och sänkning av tilliten inom och mellan länder.

Vad har vi för skydd mot sådana krafter som vill förändra oss åt fel håll? Skyddet handlar inte om säkerhetssystem utan om humor och satir. Där är jag enig med Charlie Hebdo. Men det finns bra och dålig satir. Det har tjatats till leda i massmedia att satir alltid slår uppåt mot makthavare. Slår skämten neråt är det inte satir då är det maktutövning och maktövergrepp. Det är värt att återupprepa för alla är inte eniga om det. Kan jag som europé sprungen ur kristen kultur, med svensk och europeisk lagstiftning med dess rättsvårdande skyddsmakter i ryggen, göra satir av muslimska symboler utan att slå neråt? Ja det tror jag – men bara om jag väljer symboler som bestämt kan knytas till den minoritet av fanatiker som är ett faktiskt hot mot Europa. Inte genom att lättvindigt håna Muhammed. Det får bara västerländska islamofober att skratta medan terroristerna kan skörda ännu fler muslimska anhängare.

Det är för enkelt att håna allmänna muslimska symboler som majoriteten av de fattiga och förtryckta muslimska grupperna inom muslimska och europeiska länder identifierar sig med. Om satiren ska ha effekt som motstånd mot terrorhotet så ska det få inte bara kristna eller sekulära européer att skratta åt eländen utan också alla de muslimer som inte solidariserar sig med våldet och terrorn. Om man inte kan så mycket mer om en främmande religion än vad man nås av genom massmedia, som gärna frossar i våldet som skickligt orkestreras av terrorgrupper och totalitära regimer, då slår satiren fel.

Det finns en satirisk tradition inom islam, liksom det finns inom judendom och kristendom. Jag ser Jesus som en mycket skicklig satiriker. Han ritade aldrig bilder (utom en gång då han ritade i sanden) för det var ingen större vits i dåtidens massmediala landskap. Han berättade historier istället. Historier som förmodligen fick de fattigare och mer utsatta åhörarna att vrida sig i kvävda skratt, medan företrädarna för det religiöst politiska etablissemanget att rodna av kvävd ilska. Därför hade han horder av efterhängsna åhörare som ville höra mer och därför fanns det alltid utsända agenter från maktens centrum som bevakade och testade hans politiska gränsdragningsförmåga. Han var dåtidens Charlie Hebdo om liknelsen tillåts.

Dagens mer bokstavstrogna bibelläsare eller sekulära, som lever på fördomsfulla rykten och som förstår hans texter som faktiska beskrivningar av sakernas tillstånd eller himmelrikets eller helvetets konstruktion, riskerar att missa målet och poängerna. Hans poänger gav de utstötta lindring och självrespekt medan han själv utsattes för maktens rädsla och vrede och fick sätta livet till och blev därmed odödlig. Alla religioners maktstrukturer och potentater behöver utsättas för avslöjande satir oupphörligt för att dess efterföljare inte ska luras in i orättfärdiga maktmönster. För en sekulär satiriker i Europa går det utmärkt att häckla kristna symboler för kyrkan har fortfarande en tung kulturell maktställning, även om politiken är sekulär. Att häckla judendomen är inte lika enkelt för det blir lätt antisemitiskt om man inte använder judisk satir. Att häckla islams våldssekter utifrån sekulär horisont är problematiskt om man faktiskt vill slå mot maktanspråk från islamistiska företrädare. Den enda rimliga väg jag ser är att samarbeta med muslimska satiriker som vet hur en slipsten ska dras i den kontexten.

Sten Högberg


Vem är Jesus?

13 juli 2014

Vem är Jesus? En alltför anspråksfull fråga att ställa, så många mycket kunnigare och erfarnare än jag har ställt den. Ändå känner jag mig tvungen att ställa den.
Min far växte upp i Ångermanland, min mor i Skåne. Både kom från sammanhang präglade av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, en frikyrka inom ramen för Svenska kyrkan. För min mor handlade kristen tro i första hand om att leva på ett riktigt sätt, vara en riktig människa. Min far gick igenom en omvändelse i tonåren, fick kontakt med Sjömanskyrkan i Sundsvall där han då bodde. Han var präglad av ett augustinskt perspektiv, där människan uppfattades som förlorad om hon försökte stödja sig på sig själv. Hennes enda möjlighet var att ta till sig frälsningen i Jesus Kristus.
Detta kristna arv har präglat och präglar mig. Det rymmer både stora värden och många inbyggda spänningar. Jag har ägnat mitt yrkesliv åt naturvetenskap, åt teoretisk fysik.

Sedan 2009 är jag sambo. Min sambo har inte någon religiös bakgrund i den mening jag själv har. Men hon deltog i baptisternas barn- och ungdomsprogram. Det var den verksamhet för barn och ungdom som fanns i den lilla by i Jämtland där hon växte upp.
Hennes religiösa intresse väcktes gradvis. Det gjorde att hon gick Kyrkans grundkurs och utbildade sig till diakon. Så fick hon kontakt med Samarbetsrådet för judar och kristna och blev invald i styrelsen. Samvaron i denna öppna miljö har betytt och betyder mycket för henne. Genom henne fick jag kontakt där. Det har verkligen berikat mig.

Min personliga historia gör att jag både vill och känner mig tvungen att ställa dessa frågor och inte minst frågan vem Jesus är.
Öppnar Jesus för en väg till Gud, vars kärna är gemenskap och kärlek mellan två människor? Sker här något nytt, en komplettering inom den judiska traditionen? Det är så jag försöker se Jesus. Alltså att personliga relationer, möten är en väg till Gud.

En mycket väsentlig filosof under 1900-talet var Emmanuel Lévinas. Många ser honom som 1900-talets främsta moralfilosof. För honom låg etikens grund i mötet med den andre och framförallt den andres ansikte. I detta möte, i den andres blick ligger en uppfordran som är obegränsad och som är roten till hela etiken. Enligt Lévinas är etiken grunden i filosofin.
Hos Lévinas kan den andre vara vem som helst. I ett senare språkbruk har begreppet stelnat och fått en politisk innebörd. Där görs någon till den andre och ges en lägre ställning, status. Någon som tillhör en annan grupp än man själv. Relevant i många sammanhang, men därmed går den mest grundläggande innebörden av den andre förlorad, inte minst kopplingen till den första relationen i varje människas liv.
Hos Lévinas, liksom hos Martin Buber, också han en stor judisk tänkare, ligger grundmodellen för hela verkligheten i mötet, mötet mellan två. För Buber kan detta ske på två grundläggande olika sätt. Det ena är i form av jag och du. Det andra i formen jag och det. Buber stryker under är att det är olika jag i de två fallen. Det första jaget omfattar hela människan, men det andra gör det inte, där uppfattas den andra som ett objekt.
Rimligen finns i denna betoning av det mänskliga mötet hos både Lévinas och Buber en kristen influens, en komplettering av det judiska.
De anspråk den andre gör på mig är obegränsade enligt Lévinas. Den polske sociologen Zygmunt Bauman ger en intressant kritik av Lévinas. Bauman ser Lévinas som 1900-talets störste moralfilosof. Vad Bauman pekar på är att Lévinas inte har någon tredje. Med detta menar Bauman att när man ställs inför två andras obegränsade anspråk blir man tvungen att göra en avvägning. Och lever man i en grupp, ett samhälle, då krävs att ett regelverk utvecklas som reglerar förhållandena och därmed gör det möjligt att leva under rimliga krav. En djupare, transcendent innebörd i detta är Rättvisa. – Bubers andra förhållningssätt, jag och det, krävs när det gäller att göra en avvägning mellan den andra och den tredje.
Hur orkade Lévinas leva i dessa obegränsade anspråk den andre genom sitt ansikte ställer på honom? En liknande fråga väcker Simone Weil. Hon är judisk, men konverterar till katolicismen. Hon ställde mycket höga krav på sig själv. Kanske bidrog de till att hon bröts ner för tidigt av sjukdom.

Åter nu till Jesus. Erfarenheten säger att goda mänskliga relationer präglas av ömsesidighet. Vart tar den ömsesidigheten vägen, den som präglar varje god relation? Insikten om att bägge är begränsade, har goda och mindre goda sidor, och har möjlighet att komplettera varandra, att utbyta något med varandra.
Här faller jag tillbaka på en allmänmänsklig erfarenhet
Var finns Jesus i förhållande till denna ömsesidighet? När visar han svaghet, när behöver han någon av dem han har kring sig?
En naturlig fråga här är vad i bilderna av honom i de nytestamentliga skrifterna som är modellerat på hur tiden ansåg att en betydande person skulle vara. I vilken utsträckning är det en mall vi möter i de nytestamentliga texterna?
På detta har vi traditionens totala idealisering av Jesus, påmålningen. Vad döljer den?
Att han är den Messias som man väntade. Eller som också sägs i den kristna traditionen, att han samtidigt är Gud och människa.
Det finns en spänning här med det gammaltestamentliga bildförbudet. Ingen kan ju se Gud och leva. Att göra en bild av Gud eller ens uttala Guds namn. Nej, det var inte tillåtet. Hur förhåller sig detta till den bild av Gud vi har i Jesus? Har något här blivit alltför tydligt?
Den föreställning om en total och obegränsad godhet – utan synd – som odlas inom kyrkan. Att möta den som är obegränsat god, att spegla sig i den som är obegränsat god. Finns det då någon annan väg ut än den Augustinus gick? Att uppfatta sig som förlorad. Att se sin enda möjlighet i det offer som skedde på korset.
I den judiska traditionen öppnar Jesus och Paulus dörren för ickejudar att komma i relation till Jahve. Öppnar dörren för alla som vill in i det som tidigare varit det judiska folkets unika möjlighet.
Hur har vi då lönat denna inbjudan, detta öppnande? Tidigt uppstod spänningar mellan Jesusrörelsen och andra judiska traditioner. Och ganska tidigt uppstod en tradition inom kyrkan att formulera sig mot judendomen, contra (adversus) Iudaeos. En av de tidigaste att göra detta var biskopen Meliton verksam i Sardes, en stad i nuvarande Turkiet, på 100-talet. I en påskpredikan, som fått stort inflytande, anklagar han judarna för Jesus död. Om honom skriver Jesper Svartvik i sin mycket intressanta bok Försoning och förvandling. I förlängningen av detta synsätt ligger Improperierna, de mycket spridda texter som lästs och sjungits på Långfredagen i kristna kyrkor. Och som inspirerat kristna grupper att angripa judar.
I förlängningen ligger hela historien av judeförföljelser, Förintelsen.

Är det så att frågan om vem Jesus var avgjordes inte genom en verklig undersökning utan genom makt? Vann i någon mening den kristna kyrkan den striden? Är det så att judarna sitter inne med ett stycke av sanningen som kyrkan inte velat veta av? Har den kristna kyrkan förföljt och stängt ute judarna för att de sitter inne med en väsentlig del av sanningen? Har det varit den kristna kyrkans sätt att få rätt? När inget annat hjälper, är det då makt och våld till sist som tas till?
Majoriteten judar accepterade inte Jesus som den Messias man väntade på. Var ligger sanningen här? Är den fortfarande en öppen fråga? Eller är det så att Jesus är dörren in till Gud för ickejudar? Det verkar vara den bild som håller på att växa fram inom forskningen, inom teologin.

Kanske finns det goda skäl för oss att ta judars avvisande av Jesus som Messias på djupt allvar. Är det möjligt att göra detta och på samma gång vara trogen vår egen tradition? Var ligger avvägningspunkten här?
Den livserfarenhet jag har är att det kan ligga något mycket riskabelt i denna övertydlighet i framställningen av det goda. Att det onda på något sätt kilar sig in bakom det goda, göms bakom idealiseringen, bakom guldet, allt det vita, skönheten. Och samtidigt att människan förlorar sitt fotfäste i mötet med denna totala godhet. Att det konkreta livet förlorar sina proportioner. Att de konkreta svagheterna inte blir något att ta på allvar med tanke på att minsta misstag resulterar i en dödsdom. Då spelar ju de konkreta svagheterna ingen roll.
I mötet med denna totala godhet kan människan förlora sitt fotfäste, sitt existensberättigande.
Augustinus levde i en kärleksrelation. När han blev kristen lämnade han sin kvinna. Den kvinna som åter och åter nämns i hans texter är istället hans mor Monnica. Ylva Eggehorn har skrivit om detta dilemma i romanen Duvan och lejonet. Ett dilemma som präglat den kristna historien.
Jesper Svartvik skriver i sin bok om möjliga tolkningar av Jesus död, andra än den Augustinus ger. Han skriver också om berättelsen om hur förlåten i templet rämnade. I några av evangelierna är det kopplat till Jesus död, men inte i alla. Hur detta har tolkats inom den kristna teologin. Och om kanske andra tolkningar är rimligare som gör den judiska traditionen större rättvisa.
Den så kallade ersättningsteologin ifrågasätts. Den teologi som ser kristendomen som en ny teologi som ersätter den judiska, som därmed skulle tillhöra det förflutna enbart.

Det har hänt mycket under senare decennier när det gäller relationen mellan den tidiga Jesusrörelsen – en judisk gruppering bland andra – och den omgivande judendomen. Jesper Svartviks bok bidrar på ett mycket intressant sätt till att tydliggöra förbindelserna mellan judendomen och kristendomen. Det finns också mycket intressant material att ösa ur Jayne Svenungssons nyutkomna bok Den gudomliga historien. Profetism, messianism & andens utveckling.

Lars Söderholm


Livets grundbult – Försoningen

07 juli 2014

Det gångna året har det förts en debatt i kristna kretsar kring det svårtolkade teologiska begreppet Försoning. Någon gång beskrevs debatten som en ”försoningsstrid”. Startskottet den här gången var boken Försoning behövs – av Sofia Camnerin och Arne Fritzon, bägge två pastorer i Equmeniakyrkan och en av dem assisterande kyrkoledare i samma kyrka. Bägge två har rötter i Missionskyrkan, ett frikyrkosamfund som föddes 1878, delvis som en effekt av en djupare försoningsstrid inom Svenska kyrkan. Jag tänker inte här diskutera deras bok men inspireras av dess tema och förstärka det – Försoning inte bara behövs utan det är den grundbult i allt levande.

Sofia ifrågasatte bl.a. sambandet mellan försoning och korsets lidande, blod och död, som de traditionella kristna lärorna gärna knyter samman. Det öppnar upp för vidare perspektiv. Detta skrivs mitt under Almedalsveckans politiska och filosofiska kraftmätning som överladdats av supervalåret. Är striden och konflikten en motsats till försoning eller är det en förutsättning. Jag skulle vilja betona försoningen som det viktigaste målet för öppen konflikt. Försoning kan förstås ur många vinklar, andligt, teologiskt, sociologiskt, psykologiskt och kanske till och med naturvetenskapligt. Jag definierar försoning framför allt som en instabil pågående process mellan två poler – försonad och oförsonlig, vilka sällan eller aldrig uppnås.

Försoning är den process som får olika stridande krafter, intressen eller maktcentra att successivt samordnas och integreras istället för att bekämpa och skada varandra eller ta makten över och rangordna varandra. När det sker blir kraften betydligt större än summan av delarna som lägger sig i varandras armar. Hierarkisk ordning och reda är inte försoning, men kan vara en väg dit om syftet är sådant, vilket det sällan är. Kristen tro är kritiserad för sin treeniga gudsbild. Den anses av vissa som tillbedjan av tre individuella gudar i stället för en Gud. Själv ser jag treenigheten som en viktig symbol för försoning, där Guds tre uppenbarelsevägar för människan – Skapelsen, Människosonen och Livsandan dansar en väl samordnad dans av försonade krafter, där människan bjuds in genom Kristus. I judisk och kristen tradition är det vanligt med en tredelning av människan i Ande Själ och Kraft eller Kropp Själ och Ande. I den andefattiga sekularismen har anden bakats in som en fysisk funktion i kroppen – Andningen. Men faktum kvarstår att tredelningen av människosynen innebär inte att vi ser tre människor utan en. Vi ser normalt oss själva som en hel människa, men kan däremot identifiera andra som mer eller mindre splittrade eller oförsonade med sig själva. Det är en kristen människosyn, att vi är oförsonade med oss själva, att kropp, själ och ande ligger i konflikt, att vi behöver försoning och att det finns en väg till försoning med oss själva, med andra, med samhälle, natur och Gud.

Jag tror att konflikt och försoning hör samman, men försoning och lidande behöver inte höra samman. Konflikt däremot kan leda till lidande och död därför att den svagare parten i en konflikt inte underordnar sig den starkare och vägrar dagtinga med sin själ. Försoningen i samband med Jesus död på korset ligger, tror jag, inte i lidandet och döden utan i hans beslut att inte dagtinga med det uppdrag han tagit på sig att öppna en väg till försoning för Israels barn – judar, samarier och de som assimilerats med andra folk – indirekt en väg till försoning för alla folk. Konsekvenserna kunde leda till lidande och död och det blev så i Jesus fall. Samma sak gäller för alla som väljer kärlekens kallelse konsekvent i ett totalitärt eller revolutionärt samhälle. Många exempel i världshistorien har gjort samma sak.

Jesus blev en viktig inspirationskälla och vägledare genom sin konsekvent genomförda tecknande av Guds kärlek till människan. Det var inte Gud som offrade Jesus. Det var oförsonliga fiender till försoning med Gud, som offrade Jesus – Människosonen och därmed sådde ett viktigt frö till ett träd vars rötter och grenar växer sakta, bryts av ibland, bränns ner ibland, men fortsätter växa envetet.

Sten Högberg


Kristen tro, demokrati och antirasism

25 mars 2014

Efter demonstrationen mot antirasism på Möllevången den 16 mars, som samlade 10000 personer, har vårt twitterkonto i Universitetskyrkan i Malmö @Unprastmalmo, gått varm av diskussioner kring våldsamt motstånd, antifascism, demokrati och var kyrkan står.

Det kan var dags att reda lite grand i hur mönstret ser ut i världens kristna traditioner och hur dessa traditioner kan härledas från bibeltexterna. Det blir självklart en ofullständig analys från min begränsade horisont, men det är ju bara den egna horisonten jag kan använda i mina egna beslut, uttalanden och handlingar.

Först vill jag påstå att både demokrati, antirasism och antifascism har bäring på grundläggande värden i både evangelisternas beskrivning av Jesus gestaltning av Himmelrikets Anda och Guds vilja och även i olika delar av Paulus sätt att se på den kristna församlingens maktstruktur och hur han vägleder församlingsledare i en grekisk-romersk kulturkontext. Men det finns en viktig skillnad mellan evangeliernas Jesusskildringar och Paulus som kan handla om utbildning. Jesus skildras med ett djupt och intuitivt samspel med Gud, som hos en profet där all undervisning och alla tecken är utflöden från Gud. Vilken utbildning han har utöver den judiska synagogskolan känner vi inte till. Men Jesus gestaltar en människosyn som med dagens radikalpolitiska termer skulle kunna etiketteras som antifascistisk, antirasistisk och antinationalistisk. Han är provokativt stödjande samhällets marginaliserade, vilket han menar ska visa på Himmelrikets mönster. De rika och mäktiga ska föras åt sidan och de nertryckta ska resa sig. Paulus som hade högskoleexamen från den hellenistiskt inspirerade, judiske farisén och rabbinen Gamaliel, och som skaffat sig romerskt medborgarskap, visar upp två sidor. Den ena sidan visar samma intuitiva lyssnande efter Guds tilltal, som Jesus visade, men han är också den intellektuelle och högutbildade världsmedborgaren som anser sig skicklig i att förstå den grekiska och romerska andan, som i likhet med den judiska, var patriarkal och auktoritetstroende.

Paulus utvecklade också intressanta idéer kring det som vi idag ser som demokratiska mönster. Hans syn på organisation bygger på att varje enskild medlem i kyrkan är bärare av Helig Ande och vägleds och undervisas i sitt inre av Guds Ande och hon har en individuell andlig gåva att förmedla till gemenskapen. Individen är inte viljelös, utan har att själv bejaka Guds Anda. Det betyder att alla medlemmar uppmanas att ta initiativ och förmedla inspiration till andra allt efter tro. En sådan gåva som Paulus anser betydelsefull är ”gåvan att skilja mellan andar”. Andar betyder inte här spöken utan i vilken Anda en handling eller ett budskap ges. Om någon ledare undervisar i en anda av hat istället för kärlek, förutsätter Paulus att den eller de medlemmar som bär skiljandets gåva ska stoppa talaren i det offentliga rummet. En extrem kontrollfunktion för att inte maktmänniskor ska ta över en gemenskap. Väckelserörelsens församlingar på 1800-talet tolkade Paulus så att varje medlem, kvinna som man, hade en röst likvärdig med föreståndaren. Vid omröstningar kunde majoritetsbeslut protokollföras med orden ”Den Helige Ande och vi har beslutat…”. De som hamnade i minoritet godkände majoritetsbeslutet eftersom den Heliga Anden varit med. Så höll man enigheten samman. Det är demokratins viktigaste och svåraste moment att de som förlorat en omröstning har att erkänna majoritetsbeslutets giltighet och att man underordnar sig beslutet. En omogen demokrati visar sig i om de starka vill manipulera för att säkra sin seger och om förlorarna gör uppror mot resultatet oavsett om det är manipulerat eller ej.

Men hur ska man förstå Paulus när han å ena sidan kan påstå att i Kristus är man varken jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, för i Kristus är man Ett? Medan han kan å andra sidan kan uppmana en grupp kvinnor att tiga i församlingen, därför att det inte är kvinnans rättighet, eller att mannen ska vara sin hustrus överhuvud eller uppmana de kristna slavarna att lyda sina herrar. Är man snäll kan man tolka Paulus som pragmatiker med en tro på att den kristna kärleken ska förändra de patriarkala mönstren inifrån. Jag tror inte Paulus kunnat ana att hans konkreta råd till församlingsledare i prekära sociala konflikter skulle bli vägledande för hur patriarkala maktstrukturer skulle byggas i hans kyrkor i Europa. Problemet stavas bokstavstrogen bibelsyn som växt sig starkare med tidsavståndet.

Bokstavstron är utbredd inom alla kyrkofamiljer tillsammans med olika former av dogmatisk fundamentalism. Det låser texten för vissa läsare till att vara Guds nedskrivna lag. Jesusorden, liknelserna, berättelserna och breven blir näst intill absoluta och magiska formler. I dessa kyrkliga miljöer frodas både patriarkala och auktoritära världsbilder motiverade som gudagivna trots att den andan inte liknar något av vad evangeliernas Jesus gestaltade. Men i alla dessa kyrkor spirar också motrörelser mer eller mindre framgångsrikt, som jobbar på projektet att vända på maktordningen efter Jesus mönster.

Jag tror att den viktigaste uttolkningen av Himmelrikets medborgarskap i Nya Testamentet, är att det är emot all rasism där en folkgrupp eller nationalitet värderas högre än en annan – där är inte jude eller grek. Det är emot all fascism som förhärligar det starka före det svaga och förordar våldsmakt som aktivt kontrollinstrument och artificiella hierarkier som samhällets grundordning – där är inte slav eller fri. Det är emot den könsmaktsordning som värderar män framför kvinnor i alla positioner – där är inte man eller kvinna. Jesus exempel visar också att samhället inte kan förändras med våld och maktövertagande utan att själv gå under genom våld. Himmelrikets Anda kan bara byggas in i samhället långsiktigt utan förtryckande maktsystem och med genuin människokärlek som sätter egenintresset i andra hand.

Sten Högberg


Vad ville Jesus Kristus?

05 februari 2014

Två julklappsböcker som handlade om Jesus. Den ena av franciscancermunken Ignacio Larranaga (El Pobre de Nazaret) är mycket from. Jesus, den fattige från Nazaret var en udda figur, inte gift vid 30-årsåldern och utan barn, ett markant brott mot sitt judiska samhälle. En grubblare, som hade för vana att gå ut i öknen och be. Folkmassorna som samlades kring honom försökte han undvika. Han kände djup oro inför de krafter han satte i rörelse.
Den andra boken (Zealot) är skriven av den muslimske teologen Reza Aslan. I den är Jesus upprorsmakaren (zeloten), som hetsar folket mot oppositionsmakten och det korrumperade prästerskapet i Jerusalem. Han var en av sin tids många messiaspretendenter och undergörare. Men misslyckades, då han inte beväpnade sina anhängare.
Båda författarna betonar en sak, hans fattigdom. I Nazaret, en obetydlig håla, fanns bara hyddor av sten och lera utan behov av en timmerman. Josef var förmodligen en kringvandrande daglönare med en ställning i samhällsstegen strax ovanför slavarna. I Nazaret fanns ingen synagoga, inga skolor. Det är inte troligt att Jesus kunde läsa hebreiska från skriftrullarna. Fascinerande att detta illitterata gäng, fattiga daglönare och fiskare, startade en rörelse som förändrade världen.
Det är svårt att bedöma hur korrekt de historiska detaljerna beskrivs, förmodligen kända fakta för pålästa teologer. Men båda böckerna betonar ett genomgående drag i evangelierna; Jesus hade ett påvert ursprung och levde som kringstrykande predikare längst ner på samhällsstegen. Hans gudsrikesvision uteslöt rikedom och makt.
I de senaste numren av Kyrkans Tidning förs en debatt om biskopars och prästers löner, den högst avlönade kategorin bland kyrkans anställda. Debatten startade med en utmaning till den egna biskopen och domprosten att avstå från hög lön. I debatten finns hela tiden argumentet att leva i fattigdom, i Jesu efterföljd.
Jag förstår symboliken i önskemålet. Kyrkan ska inte presentera sig som en hierarki där toppen har ett löneläge som ligger högt över de som står lägst på stegen.
Men hur ser världen ut just nu? Andelen fattiga minskar i världen berättar Hans Rosling. Samtidigt finns i vårt eget land anställda, som inte har fasta jobb, en slags pseudoföretagare, som kör lastbil långt utöver normen för minimilöner. Prekariatet, personer med korta förordnanden eller bara anställning vid arbetstoppar ökar.
Flyktinglägren kring krishärdarna fylls av människor, som kommer halvsvultna ur belägrade städer, eller kommer inte ut alls. Deras flyktbehov exploateras samvetslöst, med det egna livet som insats. Och hur många fattiga kommer att skapas av framtida miljöbelastningar?
Det finns också en icke-materiell fattigdom. Mitt i välfärdssamhället finns rotlösa ungdomar, med låg skolnärvaro, hänvisade till en kommersiell kultur med våld och sex.
Kyrkan har en underlig förmåga till ett icke konstruktivt navelskådande. Så länge världen har fattiga borde Kristi efterföljd betyda något annat än att titta på sig själv. Kyrkan ser inte fullt ut sin roll som opinionsbildare och pådrivare för rättfärdiga samhällen. När hör vi den profetiska rösten mot utnyttjande av människors utsatthet, mot destruktiva och kulturförstörande marknadskrafter? Vems efterföljd lever den kyrka i som inte ser att månglarna trängt in i samhället? Företagsledare i Davos föreslår högre löner för att ha fler att sälja sina varor till. Var fanns kyrkorna i Davos?
Fokus på den reella fattigdomen i världen kräver en vidare blick än den på inomkyrkliga löneskillnader. Om man skulle lyckas att nivellera löneläget för kyrkans anställda, så skulle fortfarande världen se likadan ut. Och den gamla bönen fortfarande aktuell: jag tackar dig Gud att jag inte är som andra människor.

Erik Lundgren


Är Gud och Allah en eller två?

02 november 2013

För en tid sedan fastställde en domstol i ett afrikanskt land att kristna araber inte fick använda det arabiska ordet Allah när de talade om Gud. Jag vet inte om det är unikt att en nationell domstol någonsin har beslutat om en sådan sak. Jag vet att det finns uppfattningar både bland västerländskt kristna och muslimer på ett folkligt plan att det är två olika gudar med två olika namn ibland uppbackade av både präster, pastorer och imamer. Samtidigt är det en utbredd tradition bland kristna araber i sina arabiska hemländer att använda Allah, inte som egennamn utan som det arabiska ordet för det vi på svenska uttalar som Gud.

I det land där domstolsbeslutet togs, finns det säkert en rad politiska skäl i botten. Om jag tolkat den knapphändiga rapporteringen rätt har kristna grupper kritiserat beslutet medan muslimska grupper hotat eller attackerat kristna som har hävdat rätten att använda ordet Allah. Frågan är alltså insatt i en språklig kulturkonflikt mellan det landets religiösa grupper, som mycket väl skulle kunna spridas till andra arabiska länder. Det vore mycket problematiskt om det fick den konsekvensen.

Mitt hopp står till muslimska lärde att de ska kunna mota Olle i grind. Det borde vara eller bli ett teologiskt problem inom islam om det fick fortsätta. Åtminstone från min begränsade och okunniga horisont. Koranen har vad jag vet tydliga besked om att Allah är samma Gud som Abraham, Moses och Jesus tillbad. En gud vars egennamn, enligt Exodus, vid ett unikt tillfälle uppenbarades för Moses vid den brinnande busken, men som man sedan har undvikit att använda – ”Jag är den jag är”. Skrivet på hebreiska JHVH utan vokaler – När det aldrig uttalas försvinner traditionen – ingen vet idag hur det en gång uttalades på hebreiska. Namnet Jehova som växt fram i senare kristna traditioner är en gissning – en efterkonstruktion, en människas namngivning av Gud.

Det finns en djup religiös innebörd i att inte uttala eller använda Guds namn och framför allt inte fastställa ett eget namn – ett gammalt mönster i många kulturer ser namngivning som ett sätt att skapa kontroll över något eller någon. Att uttala ett namn som Gud själv inte uppenbarat, kan få en sådan innebörd. En parallell är bildförbudet som lever starkt i både judendom och ännu mer islam. Genvägarna är kända – att använda beskrivande ord istället för namn t.ex. Den barmhärtiga, den kärleksfulla, den allsmäktige m.m. Gud har 99 namn men det hundrade är det bara kamelen som känner till – är ett fritt formulerat muslimskt ordspråk.

I det religiösa perspektivet är det ett långtgående beslut av en domstol i ett muslimskt land att fastställa Allah som ett namn på Gud förbehållet muslimer att använda. Det riskerar att misstolkas som en stamgud som står över andra folks stamgudar.

Låt oss som troende enas om att Gud och Allah är samma titel på olika språk och inte egennamn. Låt oss enas om att det finns bara en Gud och Mose, Jesus och Muhammed är Guds profeter i olika tider, till olika folkgrupper, på olika språk, med olika anspråk på hur Guds vilja ska tolkas och följas. Låt oss enas om att det finns bara en mänsklighet, skapad av Gud, som inte favoriserar något folk men kräver ett tyngre ansvar av dem som Gud uppenbarat sig för, att ena mänskligheten till fred.
Rätta mig om jag har fel.

Sten Högberg


Den Jesus jag (inte) känner

16 maj 2012

När KRISS och projektet Religion hjärta hbt inte fick ställa ut på Jesusmanifestationen härom veckan påbörjades en diskussion om homo- bi- och transpersoners plats i kyrkan och om kyrkokartans liberal-konservativ-polarisering (läs om detta: här här här här här här samt här). Diskussionen har i viss mån, men i mitt tycke otilräckligt, berört frågan om hur vi kan använda Jesus i argumentation. Oavsett om vi känner Jesus som en budbärare med Guds mandat för att tydligt förespråka heterosexualitet eller som en queer snubbe som omkullkastar heteronormen (jag har hört båda) så blir ju en grundläggande fråga ifall vi kan använda eller ens känna Jesus på ett sådant sätt, att vi ”vet” hur han skulle reagera, tänka eller tycka (detta knyter ju lite till Anders inlägg här för ett tag sedan).

Jag tror. Jag berörs av ingenting så djupt som av Kroppen som offras på världens ondskas altare för att återställa den ordning i vilken människor binds vid sin rädsla, men som ändå förmår uppstå och övervinna döden. Jag ser i Jesus människor, kvinnor och män, heteros och homos, gamla och unga, som får genomlida det meningslösa våldet. Jag vet att deltagandet i den kroppen förpliktigar mig till en delaktighet i andra människors lidande. Men jag kan inte hur jag vänder och vrider på det förmå mig att vaska fram det svar som Jesus skulle ge om han fick frågan om kvinnor får ligga med kvinnor och män med män. Ett sådant svar finns inte registrerat i bibelmaterialet, som kanske skulle vara den första källan att leta i (Matt 19:5 handlar, för de som undrat, snarare om skilsmässa).

Efter bibeln kan jag komma på två källor till kunskap om ”what Jesus would do”, eller i det här fallet tycka; erfarenheten av den personliga relationen till Jesus, samt systematiserandet av vilken slags inställning Jesus verkar ha till liknande konstruktioner. Låt mig förklara:

Den personliga (eller möjligtvis kollektiva) erfarenheten av Jesus som möts i böneliv, gudstjänst, bibelläsning och kristen gemenskap skulle kunna ge oss svar på ”Jesu inställning” i spörsmål som de kring HBT. Det verkar finnas två ingångar till detta; antingen avläser man sina känslor inför HBT som Andens ledning och sina möten med sköra HBT-personer som stöd för att de skulle vara under påverkan av ondska och konstaterar därmed att man i sin kristna erfarenhet fått klart för sig att utlevd homo- bi- och transsexualitet är andligt skadligt. Observera att jag menar detta vara en relativt giltig ståndpunkt som sådan, problemet blir när man försöker överföra sina egna idéer om skadlighet på någon annan utan att lyssna till den personens erfarenheter. Det är ju inte säkert att HBT-personen själv menar sig vara skör just på grund av sin sexualitet eller könsidentitet (men kanske på grund av hur den har blivit bemött? Den andra ingången är en personlig erfarenhet av acceptans inför Jesus, som för en del HBT-personer faktiskt också avgör deras möjlighet att alls leva ut sin identitet. Det behöver ju inte alls säga något om vad Jesus tycker ”i sak” men säger oss kanske att frälsningserfarenheten väldigt sällan är en erfarenhet av befrielse till eller från sexuell utlevelse (och att en HBT-persons erfarenhet av att vara just det kanske inte alls behöver ha sexet i fokus).

Den andra sortens resonemang bygger på att Jesus levde en viss sorts liv utifrån vilket vi kan dra slutsatser om vad han tyckte. Här skulle man till exempel kunna hävda att han levde ett traditionellt fromt judiskt liv i grunden och därmed borde ha förespråkat eller kanske uteslutande förutsatt olikkönade relationer, eller att Jesus hängde runt med så många män, invandrare, prostituerade, fifflare och andra illa omtyckta människor att han garanterat skulle befinna sig på gayställen idag. Dessa resonemang är svåra att underbygga på ett bra sätt. Vi kan konstatera att Jesus levde både i en traditionell kultur och på ett ickenormativt sätt (men kanske normativt så till vida att han inte var den enda kringvandrande predikanten i sin tid). Vi kan tvista fram och tillbaka i all evighet om det också.

(Det finns ett traditionsspår också, som till stor del handlar om äktenskapsbegreppet och ifall man behöver skaffa barn för att något ska vara giltigt, alltså inte om sexualiteten i sig. Jag lämnar den diskussionen med inställningen att det är fullt giltigt att inte tycka som jag.)

Jag skulle vilja släppa allt det där dividerandet. Medan Andreas, som jag verkligen tycker skriver väldigt fint om sin erfarenhet, hänvisar till den Jesus han känner, så skulle jag vilja viska något om den Jesus jag inte känner. Jag känner den Jesus som delar lidandet, vars kropp föraktas och plågas till döds men uppstår. Jag känner den Jesus som ritar i sanden istället för att döma äktenskapsbryterskan. Men jag känner inte Jesus tillräckligt väl för att veta vad ”synda inte mer” skulle innebära in i våra liv.

Vad jag dock är ganska övertygad om är att det vi känner Jesus för i första hand inte handlar om ett noggrant synande av våra kön och sexualliv. Erfarenheten av frälsning, förbarmande och försoning borde vi kunna enas runt oavsett åsikt. Kyrkan borde vara modig nog att möta varandras erfarenheter. Men då krävs det ju att sådana som Religion hjärta hbt får komma till de ekumeniska samlingarna, till exempel Jesusmanifestationen.

Uppsala Missionskyrka skriver för övrigt bra.

Marta Gustavsson


Thomasevangeliet

08 mars 2012

Man har hittat en bunt berättelser som handlar om en vän. Varför inte läsa och begrunda?

Jesus sade: Om de som leder er säger till er: ”Se, riket är i himlen”, då är ju himmelens fåglar där före er. Och om de säger till er: ”Det är i havet”, då är ju fiskarna där före er. Nej, riket är i ert inre och runt omkring er. När ni lär känna er själva, skall ni bli kända, och ni skall förstå att ni är den levande Faderns barn. Men om ni inte känner er själva, lever ni i fattigdom och det är ni som är den fattigdomen.

Detta är ett uttalande som tillskrivs Jesus i Thomasevangeliet.

Under februari hade Religionsvetenskapliga sällskapet en serie föreläsningar i ABF i Stockholm. Den övergripande titeln var ”Legend och historia i religiösa källtexter”. Ur programmet citerar jag ”De tre föreläsarna … kan ge en spännande och klargörande bild av de klassiska texternas tillkomsthistoria …. samtidigt en bild av de andliga traditionernas centralgestalter.” Först ut var Morton Narrowe om Moses, nummer två Göran Agrell om Jesus. Mohammad Fazlhashemi avslutade om Mohammed. Här begränsar jag mig till några punkter i det rika material Göran Agrell delade med sig av.

Den bild som Elaine Pagels i boken ”Beyond Belief” ger av den tidiga kyrkan och texternas utveckling, formeringen av de fyra evangelierna har tydligen i det väsentliga visat sig hållbar. Hon hävdar ju där att Johannesevangeliet delvis är skrivet i polemik med Thomasevangeliet. Thomas evangelium som den tidiga kyrkan gav order om skulle förstöras återfanns ju i Nag Hammadi i Egypten år1945. Thomasevangeliet innehåller 114 Jesusord, men ingen berättelse om Jesus. Jag har skrivit om detta tidigare i bloggen.

Tydligen anser forskarna idag Thomas vara en mer pålitlig källa för Jesusord än Johannes. Thomas text anses också delvis vara äldre än de övriga evangelierna.

Detta är alltså den bild forskningen idag har av de grundläggande texterna som bär upp kristendomen. Det är anmärkningsvärt att kyrkan visar så lite intresse för Thomasevangeliet. Dock, på svenska finns ett gediget arbete, Thomasevangeliet, av Bo Frid och Jesper Svartvik.

Jag tänker. Hur reagerar jag om jag har en nära vän som har lämnat mig för länge sedan och någon upptäcker en bunt brev han skrivit eller en berättelse där någon samlat vad han sagt. Säkert har personen missförstått en del och kommit ihåg fel. Då kommer frågan: vill jag se detta nya material om min vän eller ej? Det som kan hålla mig tillbaka är att jag är rädd om min bild av honom och den relation vi genom den fortfarande har. Men om det är honom jag bryr mig om mer än relationens vanemönster, då har jag rimligen alla skäl att kasta mig över dessa brev, dessa berättelser. Och se vad de lägger till, vad de förändrar. Inte heller i de breven är väl allt guld, förstås. Men ändå.

Nyligen fick jag ett mejl från en vän som är organist och arbetar med att utbilda unga organister. En av hans elever hade skrivit en uppsats om min far. Han frågade om han fick skicka den till mig. Det var intressant att läsa. Han hade lagt ett annat perspektiv på min far än jag var van vid. På ett sätt tyckte jag det var ensidigt, han fick ihop bilden av pappa lite för bra. Men på samma gång kompletterade det min bild av min far. Och i uppsatsen han skrivit hade han fastnat för några iakttagelser och uttalanden som blev betydelsefulla för mig.

Min bild av min far blev rikare, jag är tacksam för att fått läsa den där uppsatsen.

Det får mig att undra vad det är som gör att kyrkan är så ointresserad av Thomasevangeliet. Visst, det innehåller en del konstiga uttalanden. Men hur är det med de texter vi redan har, de kanoniserade? Vilken lättnad nyligen att höra en präst efter gudstjänsten om en evangelietext säga: det där är en riktigt dålig text, den berättelsen har säkert den tidiga kyrkan lagt till för att legitimera vissa förhållningssätt. Hade han rätt? Det vet jag inte, men han väcker en fråga, en fråga som behöver ställas.

Texter behöver läsas med omdöme och ansvar. Det är inte bara att ”läsa av” vad där står och därur deducera slutsatser om hur man ska göra och inte göra, så enkelt är det inte. Allt läsande är svårt och all tolkning har ett mått av osäkerhet i sig. Men vi behöver läsa, vi behöver tänka, vi behöver prata om det vi läser.

Ett annat uttalande som tillskrivs Jesus i Thomasevangeliet får avsluta:

Jesus sade: En gammal människa, tyngd av år, skall inte tveka att fråga ett litet barn som bara är sju dagar var livet finns, och den människan skall leva. Ty många som är de första skall bli de sista, och de sista skall bli de första, ett med den Ende.

 (Översättningarna är gjorda av Thor-Leif Strindberg och finns tillgängliga på http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/thomas.htm)

 

Lars Söderholm


Jag har min Jesus

02 mars 2012

Så minns jag att den intervjuade prästen uttalade sig i Människor och Tro i radions P1. Hon var konvertit från islam och betonade varmt sin personliga relation till Jesus som det som bar henne och vad hon ville förmedla till medmänniskorna i sin prästgärning. Det berättades hur hon lovade Jesus att bli kristen om han skulle hjälpa henne från en fängelsedom i hemlandet. Jag har respekt för hennes personliga tro – den tycks verkligen ha burit henne genom svåra år av bl a flyktingskap – och det sociala arbetet hennes stockholmsförsamling bedriver uppfattar jag aktningsvärt.  Men, jag har svårt för uttrycket ” min Jesus” och den form av ”förhandling” som beskrivs kring bönen . ”Om du…så lovar jag…” Den finns inte bara hos denna präst utan vittnas om på många håll både i bibeltexter och hos troende människor genom århundradena.

Vänder man på begreppet kan man tala om ”Jesus och mitt jag”. Då ställs åtminstone vår självcentrering i en självkritisk dager. Så mycket kretsar kring oss själva, vårt jag, i senmodern tid. Att dessutom ”ha” sin gud kan vara förrädiskt i ett kapitalistiskt samhälle. Äga sin gud? ”Förhandlingen” skulle kunna vara ett tecken på en uppvärdering av den egna personens betydelse och en uppvärdering av jaget, men det gör bilden av gudomen mycket svårbegriplig för dem där bönesvaren uteblir. Någon frias från fängelset, en annan inte – trots bådas böner….

Istället för självcentrering  menar en del  att jaget upplösts, postmodernister har gjort det, kanske även posthumanister. Men, är det något vi ser i samtiden är det väl hur jaget exploateras hårt och hur inte minst många unga människor gör allt för att bli till, synas, finnas. Det som erbjuds är den mediala arenan; schlagerfestivalerna, idol- och till viss del körtävlingsprogrammen, alla realitysåpor. Idrottskulturen, även lagidrotterna, är alltmer föräldraprojekt (förlängningar av det egna jaget) för att få sitt barns karriär att ta fart.

Radions Tendens beskrev för en tid sen olika företags skamlösa exploatering av människor genom att anordna auditions som ersättning för jobbintervjuer. Jobbcoachen gav tips hur man använder sina två minuter i rampljuset för att framhäva sitt jag för ett eventuellt vikariat i Coop Extras kassa. Det är inte konstigt om unga eller ”loosers”, som det föraktfullt kallas, desperat försöker bli någon, bli erkända, bli bekräftade. Men det har ett pris. Din person värderas. Det är hårda tider och det är lätt att förväxla sig själv med eventuell framgång i denna individualistiska och narcissistiska kultur. Det är klart, om man i denna kultur är  utsatt, om då någon säger att Jesus älskar eller hjälper DIG, kravlöst, så är det lätt att vilja tro det.

Är man är tilltufsad, trasig inombords, så vill vi få veta att vi är älskade. Ja, det är ett grundläggande behov hos var och en av oss, för att bli till. Jagets jordmån. Vi dör, förtvinar och förvrängs dessutom utan goda relationer. Men, det är relationer vi behöver erfara i oss, i kroppslig, mellanmänsklig kontakt. Bli buren i en famn som barn, tröstad av en blick och hand när tårarna trillar, delandets glädje kring ett litet eller stort ting, lyssnandets och seendets blick i motgången. Allt handlar det om erfarenheter där vi är i behov av med-människors närvaro.  Men Jesus? Ja, jag tror att de som kom i kontakt med honom, mellanmänskligt, när han levde, de kan ha erfarit detta. Men, kan man avkräva Jesus en relation idag? Är det inte att göra våld på begreppen, på vad kristen tro är och på Jesus som person själv?

Att bli berörd av Jesus budskap kan leda till öppenhet för medmänniskan och för vår djupa samhörighet. På ett djupare plan kan vi erfara samhörighet, förnimma tillhörighet med all mänsklighet genom tiderna, också via bibeltexten eller gudstjänsten, bortanför jagets egna snäva horisont. Men jag har ingen relation till den politiske fången i Marocko eller till dem som massakreras i Homs just nu. Eller till Jesus. Jag kan däremot beröras till handling.

Det finns en risk att fastna i jaget och snäva föreställningar. ”Jag har min Jesus” är en sådan. Vi blir till genom relationer, vi blir befriade till varandra genom att släppa på vår jag-centrering.  I en mänsklig gemenskap kan man i bästa fall erfara bärande relationer, inkarnationer av det gudomliga, om man så vill. Så kan en kristen församling bära vidare, tolka och uttrycka andemeningen i Jesus budskap; leva i tro. Som den församling av människor av kött och blod som prästen tillhörde.

Anders Wesslund