Livets grundbult – Försoningen

07 juli 2014

Det gångna året har det förts en debatt i kristna kretsar kring det svårtolkade teologiska begreppet Försoning. Någon gång beskrevs debatten som en ”försoningsstrid”. Startskottet den här gången var boken Försoning behövs – av Sofia Camnerin och Arne Fritzon, bägge två pastorer i Equmeniakyrkan och en av dem assisterande kyrkoledare i samma kyrka. Bägge två har rötter i Missionskyrkan, ett frikyrkosamfund som föddes 1878, delvis som en effekt av en djupare försoningsstrid inom Svenska kyrkan. Jag tänker inte här diskutera deras bok men inspireras av dess tema och förstärka det – Försoning inte bara behövs utan det är den grundbult i allt levande.

Sofia ifrågasatte bl.a. sambandet mellan försoning och korsets lidande, blod och död, som de traditionella kristna lärorna gärna knyter samman. Det öppnar upp för vidare perspektiv. Detta skrivs mitt under Almedalsveckans politiska och filosofiska kraftmätning som överladdats av supervalåret. Är striden och konflikten en motsats till försoning eller är det en förutsättning. Jag skulle vilja betona försoningen som det viktigaste målet för öppen konflikt. Försoning kan förstås ur många vinklar, andligt, teologiskt, sociologiskt, psykologiskt och kanske till och med naturvetenskapligt. Jag definierar försoning framför allt som en instabil pågående process mellan två poler – försonad och oförsonlig, vilka sällan eller aldrig uppnås.

Försoning är den process som får olika stridande krafter, intressen eller maktcentra att successivt samordnas och integreras istället för att bekämpa och skada varandra eller ta makten över och rangordna varandra. När det sker blir kraften betydligt större än summan av delarna som lägger sig i varandras armar. Hierarkisk ordning och reda är inte försoning, men kan vara en väg dit om syftet är sådant, vilket det sällan är. Kristen tro är kritiserad för sin treeniga gudsbild. Den anses av vissa som tillbedjan av tre individuella gudar i stället för en Gud. Själv ser jag treenigheten som en viktig symbol för försoning, där Guds tre uppenbarelsevägar för människan – Skapelsen, Människosonen och Livsandan dansar en väl samordnad dans av försonade krafter, där människan bjuds in genom Kristus. I judisk och kristen tradition är det vanligt med en tredelning av människan i Ande Själ och Kraft eller Kropp Själ och Ande. I den andefattiga sekularismen har anden bakats in som en fysisk funktion i kroppen – Andningen. Men faktum kvarstår att tredelningen av människosynen innebär inte att vi ser tre människor utan en. Vi ser normalt oss själva som en hel människa, men kan däremot identifiera andra som mer eller mindre splittrade eller oförsonade med sig själva. Det är en kristen människosyn, att vi är oförsonade med oss själva, att kropp, själ och ande ligger i konflikt, att vi behöver försoning och att det finns en väg till försoning med oss själva, med andra, med samhälle, natur och Gud.

Jag tror att konflikt och försoning hör samman, men försoning och lidande behöver inte höra samman. Konflikt däremot kan leda till lidande och död därför att den svagare parten i en konflikt inte underordnar sig den starkare och vägrar dagtinga med sin själ. Försoningen i samband med Jesus död på korset ligger, tror jag, inte i lidandet och döden utan i hans beslut att inte dagtinga med det uppdrag han tagit på sig att öppna en väg till försoning för Israels barn – judar, samarier och de som assimilerats med andra folk – indirekt en väg till försoning för alla folk. Konsekvenserna kunde leda till lidande och död och det blev så i Jesus fall. Samma sak gäller för alla som väljer kärlekens kallelse konsekvent i ett totalitärt eller revolutionärt samhälle. Många exempel i världshistorien har gjort samma sak.

Jesus blev en viktig inspirationskälla och vägledare genom sin konsekvent genomförda tecknande av Guds kärlek till människan. Det var inte Gud som offrade Jesus. Det var oförsonliga fiender till försoning med Gud, som offrade Jesus – Människosonen och därmed sådde ett viktigt frö till ett träd vars rötter och grenar växer sakta, bryts av ibland, bränns ner ibland, men fortsätter växa envetet.

Sten Högberg


Påskens hårdsmälta budskap

20 april 2012

Jag är på ett två månaders uppdrag i Mauretanien, ett land i västra Afrika som, liksom sina grannar, befinner sig på randen till en svältkatastrof. Ett land som samtidigt är en räddande hamn för människor som flyr från stridigheterna i Mali. På en vek linje över Atlanten hamnar jag i ett samtal med min fru om Varför det är lättare att tala dödens språk än livets? Är det lättare att som kommunikatör sälja dödens budskap, än det om att livet vinner? Så är det. All medielogik ger oss att död och katastrof vinner i kampen om utrymmet. Och nog är det bara så människan fungerar. För jag är helt övertygad om att om verkligen vore den omvända, skulle också medielogiken vara den omvända. Varför är det så? Har vi slutat att tro på livet? Eller är det kanske så att vi tar livet för givet?

Min hustru berättar om hur tusentals människor under långfredagen drar ut på gatorna i Centralamerika, i hela den spansktalande världen. Tunga kors bärs av tunna kroppar runt i hettan. Trummor slår. Bång, bång, bång – ett arv från katolska kyrkan där Kristus fortfarande hänger kvar på korset. Här har han inte stigit ner. Kanske har det med det stora lidandet att göra? Att det inte funnits några försoningsprocesser i Centralamerika! Fortfarande är såren öppna efter inbördeskrigen och det tillåter inte en försoningsprocess, genom offret. Och alltså inget att glädjas åt på den tredje dagen. För vi har ännu inte sett någon tredje dag här. För många har offrats, men inget liv har tagit vid. Ingen bryr sig om återuppståndelsen när så många kroppar fortfarande ligger kvar. I massgravar. För många mödrar gråter fortfarande efter sina försvunna söner.

Men rättvisan finns, och i den försoningen. Äntligen har ett antal militärer, ansvariga för mord, dömts i rättprocesser i Guatemala. Men det röner inte så stor uppmärksamhet. Rätten säljer inte. Rättvisan får ingen plats i rapporteringen.

Nu är jag i Mauretanien, i Sahel. Inte för att jag vågar tro att något glädjebuskap om att bistånd fungerar ska nå några rubriker. Inte för att jag tror att mina berättelser om att hjälpen finns, ska vinna rader. Nej, jag är här för att det säljer med död. Döden blir liksom ursäkten för att få berätta om att det faktiskt finns ljus. Vi närs av döden. Inte av livet. Det gör också påskens budskap så hårdsmält. Vi snärjs så lätt av döden. Av pinan. Av de 40 piskslagen och av ett sargat blodigt huvud.

Hur ska jag och vi alla få kraft att se förbi det lidandet. Hur få kraft att se förbi offret och se människan. Livet? Individen? Kraften att ta till oss det faktum att barn INTE dör tack vare det som den Mauretanska regeringen och det internationella samfundet kan bidra med. Kraften att berätta om barn och mödrar som INTE dör tack vare förbättrad primärvård och mödravård som Svenska staten varit med och byggt upp i Guatemala, genom budgetstöd till hälsosektorn.

Och då ber jag: – Gud, ge mig styrka att i kameralinsen se varje människas kraft, kraften bortom lidandet. Inpå bara kroppen. För livets skull.

Thomas Ekelund

(Thomas är frilansjournalist, bosatt i San Salvador)