Icke-våldets intåg i maktcentrum

Jag satt för några dagar sedan i samtal med några intagna på ett fängelse. Fängelse-Alpha om ondskan. Gruppen representerade olika religiösa och icke religiösa livs- och världsåskådningar. Gruppen har växt varje vecka. Nu var vi nio med rötter i syrisk-ortodox, muslimsk, judisk, mormonsk, katolsk, luthersk, reformert och sekulär livssyn. Samtalet tog fart då vi kom in på filmen ”Ondskan” som bygger på Guillous bok med samman namn från läroverkstiden i Sigtuna. På frågan vilken erfarenhet det fanns i gruppen av fysisk mobbning på den nivån utlöstes en fnissande förlägenhet i halva gruppen med menande blickar. Fnisset blev snart allvar och ibland högröstat där jag fick anstränga mig för att komma in och styra riktningen. Två berättelser om Jesus lyckades jag stämpla in med engagerat lyssnande som följd. Den första var Jesus möte med djävulen i öknen som lovade honom makt att lösa hungerproblemen i världen, makt att kontrollera alla världens länder och makt att styra judarnas religiösa centrum, templet i Jerusalem – bara han erkände djävulen som Herre. Djävulens argument var bra – Om han var Guds Son hade han ju makt att göra världen god – Men Jesus sa NEJ. Varför sade han nej till att rädda världen om han hade makt att göra det? Den andra berättelsen var om Jesus som i bergspredikan menade att man skulle vända andra kinden till om man blev slagen på sin högra kind – att man skulle ge sin andra skjorta om man blev avkrävd den första – att man skulle erbjuda att vara bärare i två mil om man tvingades bära en mil. Nu blev diskussionen laddad av engagemang. Någon avfärdade det som käringsnack. En av de svenska killarna med skalad hjässa argumenterade skarpt och framåtlutad mot hela konceptet. Det blev ett tyst stigande intresse då jag drev tesen att det var ett väl genomtänkt ickevålds-koncept – som inte gick ut på att klara sig själv från våld utan så effektivt som möjligt hindra fienden att förnedra sig med mer onda handlingar. Att det krävs mod och kylig tankeskärpa för att kunna hantera det i en hotsituation.
Påskveckan inleds med Jesus intåg på en åsna i maktens centrum Jerusalem. En icke-vålds handling som med sina historiska referenser till kung Salomos kröningsritt 900 år tidigare borde haft extremt provocerande effekt på huvudstadens maktgrupper. Bara hans folkliga popularitet håller våldet stången under några dagar tills provokationen blir för stark och måste förintas. Det tycks vara Jesus strategi att låta våldet vinna så att hans icke-vålds koncept och den människosyn som följde med, likt en trojansk häst, skulle infiltrera både Jerusalem och Rom och resten av världen, till priset av hans eget liv på ett romerskt kors.

Lyckades han? Svaret är både ja och nej. Urkyrkan som föddes expanderade kraftfullt överallt där den fick smaka samma våld som Jesus. Urkyrkan blev efter några århundraden den starkast organiserade kraften i ett romarrike som drabbats av religiöst sönderfall med ett nytt andligt sökande som följd. Då fanns ännu ingen nytestamentlig kanon. Allt förvandlades med kejsar Konstantin som gjorde den kristna kyrkan till statsreligion – då blev våldet också en kristen metod att rädda världen med och maktpositionerna i kyrkan något man stred om och Nya Testamentets skrifter sorterades och kanoniserades.
Ordning på torpet.

Sedan dess har kyrkan varit delad – i en maktorienterad del och en del som undvikit makt och sökt sig mot icke-våldet mer eller mindre uttalat som ledstjärna. Fördelningen har svängt fram och tillbaka över tid. För det mesta har den maktägande delen lyckats innesluta och pacifisera upproren inom kyrkan, men på marken lever den – inte så mycket riktad mot kyrkans makt som reducerats avsevärt, utan mot politisk makt som idag är den dödliga makten. Demokratin, humanismen och de mänskliga rättigheterna är idag viktiga ingredienser i den kristna icke-vålds rörelse som lever bland kyrkornas gräsrötter och knyter band med likar över alla religionsgränser. Påsken kristna försonings- och fredsbudskap lever.

Sten Högberg

Samtal om religion och vetenskap

Lars Söderholm uppmärksammar ett samtal som förts i februari i år. Följ länken: http://humanistbloggen.blogspot.se/2013/03/kan-religion-och-vetenskap-forenas.html

Att skjuta en fiende och rulla en cigarrett

Otaliga gånger har jag suttit med israeliska kollegor och diskuterat konflikten, två folks djupa kärlek till samma markyta. Ofta har jag hört: du som levt i ett land som levt i fred i 200 år, kan aldrig förstå oss med ett ständigt hot om utplåning.
Det slutar alltid med att vi är ense om ockupationen, flyktinglägren, muren och självmordsbombarna. Men jag lämnar alltid diskussionen med en obesvarad fråga. Varför riskerar människor sina liv för ett land, en markyta eller en princip, där det yttersta resultatet, den egna döden gör att de aldrig får uppleva det som man vill uppnå. Är det bara en svensk fråga, okunnig naivitet?
Nyss läste jag tre böcker, för att förstå. David Grossmans På flykt från ett sorgebud, Susan Abulhawas Morgon i Jenin och Shani Boianjius´ Det eviga folket är inte rädda visar båda sidors perspektiv. Alla tre skildrar privata liv mot bakgrunden av akuta händelser både vid gränsövergångar och i regelrätta krigshandlingar. Grossmans bok handlar om en mamma och två fäder, som båda gjort krigstjänst. Mamman förstår att hennes son frivilligt sökt sig till fronten. Hon är upptagen av sina tankar kring hans och broderns uppväxt. Varje förälder, som funderar på sina barns livsval och sin egen roll känner igen sig. Men kriget och konflikten är bara en kuliss, något overkligt och lämnar frågan obesvarad, varför söker sonen sig dit?
Abulhawa skildrar de ohyggliga händelserna som drabbade palestinierna 1948, 1967 och i Sabra och Shatila. Det är svårt att vara oberörd. Huvudpersonens pappa försvinner, hennes bror brinner av hat, deltar i palestinska attacker och ligger bakom ett terrordåd i Libanon. Men frågan om de innersta motiven hos brodern lämnas jag att fantisera kring. Desto större inlevelse finns i de ingående skildringarna av relationer. Dotter – mor-relationer är ömsint skildrade.
Boianjiu, som själv tjänstgjorde i 2 år i israeliska armén berättar om tre unga kvinnor, som rycks ur en igenkännbar tonårstristess och konfronteras med ockupationens verklighet. De slits mellan en vag sympati för palestinier och en obarmhärtig militär verklighet. Ungas vuxenblivande, sexualitet, funderingar kring framtid, har jag läst om förut, men sällan mot bakgrund av död och bestialiska dåd.
Så jag lägger ifrån mig mina tre böcker utan att förstå mer, rätt besviken. Varför ställer man upp på något som både hotar det egna livet, men också strider mot moraliska principer som är så självklara att de verkar banala när de uttalas: respekt för andra, rättvisa, minska lidande och död.
Till slut tvingas jag inse att det som jag fann minst intressant i böckerna, relationer, fokus på det privata livet eller den egna utvecklingen är böckernas huvudbudskap. Alla tre kontrasterar vardagsnormaliteten mot militära konfliktlösningar. Men sätts värderingen av ett individuellt mänskligt liv över nationella, ideologiska eller kapitalistiska värderingar?
Jag vill tro att det normala är att varje gång en människa riktar ett gevär, en sprängladdning eller en drönare mot en annan människa, så dör en del av mänskligheten. Men det finns en annan normalitet, krigets; att förnedra, våldta, döda eller dö. Neitzel och Welzers bok Soldater kom just. Den bygger på nedskrivna intervjuer av tyska krigsfångar, som utan att tvekan ägnat sig åt de mest grymma krigshandlingar. Samtidigt har de barn, familjer, omsorg om vänner och grannar.
Hur kan två normaliteter rymmas inom samma människa, som så tydligt är totalt oförenliga, att leva och låta leva – och att dö och döda? Är ondskan och den normala vardagen i själva verket lika banala?

Erik Lundgren

Systemfelens banala ondska

Uppdrag gransknings reportage kring villkoren för gästarbetarna från Kamerun sätter lillfingret på det filmaktuella Hanna Arendt kallar ondskans banalitet. Det finns ingen ondska i Sverige. Ingen avsikt att göra ont. Alla följer reglerna. De som ställs till svars i reportaget är människor som helt enkelt gör sitt jobb. Ingen har någon uppfattning om att situationen kan se annorlunda ut för de gästarbetare som skuldsatt sig för att ta sig till Sverige i tron att de skulle tjäna 18 500 kronor i månaden, men i verkligheten tjänat betydligt mindre. I Uppdrag gransknings reportage framstår de som försvarar företag och regelverk som människor som saknar förmågan att känna. De har ingen anledning att ha en uppfattning om huruvida gästarbetarna känner sig lurade. Hanna Arendt skulle säga att de saknar förmågan att tänka. Det krävs inga känslor för att räkna ut hur det ser ut på systemets skuggsida, hur situationen ter sig för en annan människa. Inse att det i glappet mellan världarna här sker något mänskligt ovärdigt.
Nu är Uppdrag granskning predator på orättvisor och har en tendens att renodla det mest vinnande perspektivet. Det perspektiv som tydligast framställer journalisten som hjälte, offret som hjälplöst och alla andra som skurkar. Situationen är förmodligen mer komplex än den framställs i reportaget. Lillfingret sitter ändå kvar i ögat på dem som vägrar träda utanför systemets skyddspansar om så bara för att säga: jag ser problemet. Jag är också människa.

Anders Hagman

Den manliga rädslans tyranni

Sedan i fredags sprider sig berättelser från Gräv13 – Förbundet Grävande Journalisters årliga konferens. Kända personligheter som Janne Josefsson, Täppas Fogelberg, Britt-Marie Mattson och Robert Aschberg diskuterade med Maria Sveland om hennes nya bok om näthat.

Hela evenemanget spårar ur efter att bland andra Janne Josefsson och Täppas Fogelberg angripit Maria Sveland till sådan grad att publiken protesterar och debatten avbryts. Det finns flera versioner av vad som hände att läsa på nätet, inte minst Maria Svelands egen version publicerad på http://www.ajour.se/maria-sveland-gubbvaldet-pa-grav/.

Alltså, kvinnor i publiken reagerar så starkt på det som händer på scen, på männens angrepp, på tonen i samtalet och på ordval att de faktiskt känner sig tvingade att avbryta tillställningen. Ingen av oss som inte var med kan veta vad som faktiskt hände. Men de ögonvittnesskildringar som publicerats ger en ganska bra bild av hur flera upplevde händelsen. Janne Josefsson, undrar någon. Nej, han var enligt egen utsaga bara journalist.

”Jag tog tillfället i akt att försöka få svar på några frågor som ingen annan journalist besvärat sig med att ställa till Maria Sveland. Att jag därför skulle vara en kvinnohatare som ägnar sig åt sexistisk mobbing är en märklig slutsats. Jag tror på jämställdhet mellan män och kvinnor – och att alltid bemöta även de mest obekväma åsikter.”

 Ridå! Ingen har kopplat ihop Josefssons försök att vara journalist med att han i denna debatt ägnar sig åt sexistisk mobbing. Nej, den matematiken gör Josefsson på helt egen hand, tack för det! Han hade kunnat ställa obekväma frågor men valt att göra det på ett sådant sätt att det inte uppfattades som kränkande! Josefsson har enligt eget tycke och smak ingen skuld, inget att be om ursäkt för. Men har man aldrig fått lära sig grundläggande matematik finns det inget som säger att 2+2=4. 

 För mig är det en rädslans tyranni – att inte veta vad som är rätt och fel och då låta rädslans instinkter ta överhanden! Det är inte hjärnkirurgi – till och med Josefsson i all sin manliga tafatthet fattar att han gör illa. Men problemet är att han inte vet hur man gör – för att inte göra illa!

 I sin ilska anklagar Janne Josefsson Maria Sveland för att inte våga ta debatten. Men vems debatt är det hon ska ta?

 Det finns så många män och kvinnor som har förmågan att i en debatt lyfta sina medmänniskor, som med ett brinnande intresse för hur andra ser på livet faktiskt tror att det går att lära sig av andra. Och ibland lära andra. Dessa människor är, och kommer alltid vara levande bevis på vad respekt och vilja att förstå är. Det är tamejtusan inte lätt att vara människa, än mindre att förstå andra människor. Men jag är övertygad om att man måste våga erkänna sin rädsla – rädslan för att inte förstå!

 

Thomas Ekelund