Icke-våldets intåg i maktcentrum

27 mars 2013

Jag satt för några dagar sedan i samtal med några intagna på ett fängelse. Fängelse-Alpha om ondskan. Gruppen representerade olika religiösa och icke religiösa livs- och världsåskådningar. Gruppen har växt varje vecka. Nu var vi nio med rötter i syrisk-ortodox, muslimsk, judisk, mormonsk, katolsk, luthersk, reformert och sekulär livssyn. Samtalet tog fart då vi kom in på filmen ”Ondskan” som bygger på Guillous bok med samman namn från läroverkstiden i Sigtuna. På frågan vilken erfarenhet det fanns i gruppen av fysisk mobbning på den nivån utlöstes en fnissande förlägenhet i halva gruppen med menande blickar. Fnisset blev snart allvar och ibland högröstat där jag fick anstränga mig för att komma in och styra riktningen. Två berättelser om Jesus lyckades jag stämpla in med engagerat lyssnande som följd. Den första var Jesus möte med djävulen i öknen som lovade honom makt att lösa hungerproblemen i världen, makt att kontrollera alla världens länder och makt att styra judarnas religiösa centrum, templet i Jerusalem – bara han erkände djävulen som Herre. Djävulens argument var bra – Om han var Guds Son hade han ju makt att göra världen god – Men Jesus sa NEJ. Varför sade han nej till att rädda världen om han hade makt att göra det? Den andra berättelsen var om Jesus som i bergspredikan menade att man skulle vända andra kinden till om man blev slagen på sin högra kind – att man skulle ge sin andra skjorta om man blev avkrävd den första – att man skulle erbjuda att vara bärare i två mil om man tvingades bära en mil. Nu blev diskussionen laddad av engagemang. Någon avfärdade det som käringsnack. En av de svenska killarna med skalad hjässa argumenterade skarpt och framåtlutad mot hela konceptet. Det blev ett tyst stigande intresse då jag drev tesen att det var ett väl genomtänkt ickevålds-koncept – som inte gick ut på att klara sig själv från våld utan så effektivt som möjligt hindra fienden att förnedra sig med mer onda handlingar. Att det krävs mod och kylig tankeskärpa för att kunna hantera det i en hotsituation.
Påskveckan inleds med Jesus intåg på en åsna i maktens centrum Jerusalem. En icke-vålds handling som med sina historiska referenser till kung Salomos kröningsritt 900 år tidigare borde haft extremt provocerande effekt på huvudstadens maktgrupper. Bara hans folkliga popularitet håller våldet stången under några dagar tills provokationen blir för stark och måste förintas. Det tycks vara Jesus strategi att låta våldet vinna så att hans icke-vålds koncept och den människosyn som följde med, likt en trojansk häst, skulle infiltrera både Jerusalem och Rom och resten av världen, till priset av hans eget liv på ett romerskt kors.

Lyckades han? Svaret är både ja och nej. Urkyrkan som föddes expanderade kraftfullt överallt där den fick smaka samma våld som Jesus. Urkyrkan blev efter några århundraden den starkast organiserade kraften i ett romarrike som drabbats av religiöst sönderfall med ett nytt andligt sökande som följd. Då fanns ännu ingen nytestamentlig kanon. Allt förvandlades med kejsar Konstantin som gjorde den kristna kyrkan till statsreligion – då blev våldet också en kristen metod att rädda världen med och maktpositionerna i kyrkan något man stred om och Nya Testamentets skrifter sorterades och kanoniserades.
Ordning på torpet.

Sedan dess har kyrkan varit delad – i en maktorienterad del och en del som undvikit makt och sökt sig mot icke-våldet mer eller mindre uttalat som ledstjärna. Fördelningen har svängt fram och tillbaka över tid. För det mesta har den maktägande delen lyckats innesluta och pacifisera upproren inom kyrkan, men på marken lever den – inte så mycket riktad mot kyrkans makt som reducerats avsevärt, utan mot politisk makt som idag är den dödliga makten. Demokratin, humanismen och de mänskliga rättigheterna är idag viktiga ingredienser i den kristna icke-vålds rörelse som lever bland kyrkornas gräsrötter och knyter band med likar över alla religionsgränser. Påsken kristna försonings- och fredsbudskap lever.

Sten Högberg


Våldet och freden

04 januari 2012

Människor i Rosengård är djupt berörda av den blodiga avrättningen av en 15-årig grabb under skydd av nyårsnattens fyrverkerier. Jag var själv inte långt därifrån geografiskt, på andra sidan inre ringvägen i Videndal – en helt annan värld än Rosengård. Det är ett villaområde med mest etniska svenskar på 10 minuters promenadavstånd. Då, minuterna efter tolvslaget stod vi ute på altanen och önskade varandra ett gott nytt år och kramade varandra medan fyrverkeripjäser för 10.000-tals kronor sprängdes överallt runt omkring oss i ett öronbedövande oväsen. Fyrverkeripjäser är för de flesta svenskar en festmarkör, men för andra med våldsamma uppväxtvillkor, ett vapen. Det har flera Malmöbor fått uppleva under nyårsnatten – att bli direkt beskjutna med exploderande raketer. Våldet i Malmö är troligen inte mer än i Göteborg och Stockholm, men det tar sig allt grövre och otäckare former. Maffiauppgörelser pågår hela tiden och trubbar av känslan – för det är inget direkt hot mot min person. Men vad de flesta inte tänker på är att det höjer beredskapsnivån och säkerhetstänkandet. Ett förhöjt säkerhetstänkande är ett av de mest sofistikerade hoten mot ett humanistiskt samhälle och därmed en faktor som bryter sönder Guds rike underifrån. Människor får allt svårare att lita på andra – framför allt dem man inte känner personligen. När vi slutar lita på och istället misstänkliggör varandra då löses viktiga mönster upp som håller samman ett samhälle. Tilliten och toleransen bygger på erfarenheten att det fungerar som smörjmedel för alla viktiga relationer. Om människor istället får negativa erfarenheter och börjar känna hot och rädsla så att man inte ens vågar berätta vad man sett, då finns bara tron kvar att bäras av. Att tro på människan även då hon bevisar att man bör misstro henne – är den djupaste formen av kristen humanism. Det är i den tron vi riskerar mest men det är också i den tron vi har störst möjlighet att bit för bit bygga långsiktig fred. Vilka hörnstenar håller för en sådan tro? Demokratin? -nej. Vetenskapen? – nej. Rationalismen? – nej. Humanismen? – nej. Jesus Kristus? – Ja.

 

Sten Högberg