Systemfelens banala ondska

Uppdrag gransknings reportage kring villkoren för gästarbetarna från Kamerun sätter lillfingret på det filmaktuella Hanna Arendt kallar ondskans banalitet. Det finns ingen ondska i Sverige. Ingen avsikt att göra ont. Alla följer reglerna. De som ställs till svars i reportaget är människor som helt enkelt gör sitt jobb. Ingen har någon uppfattning om att situationen kan se annorlunda ut för de gästarbetare som skuldsatt sig för att ta sig till Sverige i tron att de skulle tjäna 18 500 kronor i månaden, men i verkligheten tjänat betydligt mindre. I Uppdrag gransknings reportage framstår de som försvarar företag och regelverk som människor som saknar förmågan att känna. De har ingen anledning att ha en uppfattning om huruvida gästarbetarna känner sig lurade. Hanna Arendt skulle säga att de saknar förmågan att tänka. Det krävs inga känslor för att räkna ut hur det ser ut på systemets skuggsida, hur situationen ter sig för en annan människa. Inse att det i glappet mellan världarna här sker något mänskligt ovärdigt.
Nu är Uppdrag granskning predator på orättvisor och har en tendens att renodla det mest vinnande perspektivet. Det perspektiv som tydligast framställer journalisten som hjälte, offret som hjälplöst och alla andra som skurkar. Situationen är förmodligen mer komplex än den framställs i reportaget. Lillfingret sitter ändå kvar i ögat på dem som vägrar träda utanför systemets skyddspansar om så bara för att säga: jag ser problemet. Jag är också människa.

Anders Hagman

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: